Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tvinga’

Ett juligt inlägg.


 

Julgran

Världens finaste gran!

Dan före dopparedan… Ja, den började ju inte så bra med enorm trötthet och diverse krämpor. Sen, i detta Landet Lagom, uttryckte jag en åsikt som uppenbarligen inte var comme il faut i Metropolen Byhålan av alla ställen. Då fick jag höra att jag var en ordbajsare. Men så för bövelen, läs inte det jag skriver då! Jag tvingar ingen till det, men jag har all rätt att ha åsikter och jag har all rätt att uttrycka dem. Det är faktiskt så att vi inte kan älska alla, varken jag eller nån annan, vilket vi båda bevisade.

Arbetsdagen började i ett hetsigt tempo, men framåt eftermiddagen nådde jag målet för dagen och då ville jag mest gå hem. Både NK* och jag är emellertid plikttrogna och stannade tills vår arbetsdag var slut, det vill säga klockan 16.30. Då tog vi julledigt. NK skulle ha Lilla Julafton med svägerskor, svärmor med flera hemma och jag skulle hem och gå ut med sopor och… klä granen! Som alla år blev den förstås Världens finaste gröngöling gran när den var utspökad klädd.

Men som du kanske kan ana på bilden finns där ännu inga klappar under granen. Jag fick min julklapp från min uppdragsgivare hemlevererad idag – en fin grillpanna i gjutjärn. Samtidigt läste jag om min arbetsgivares policy för julklappar. I stället för att ge kunder och konsulter klappar väljer företaget att skänka pengar, en del av sin vinst, till sitt skolprojekt i Zambia. I år går pengarna till ett datorcenter med nya möbler och luftkonditionering samt en extra lärare. Vidare bjuds ett hundratal barn i byar kring Livingstone på en julfest där det bland annat ska delas ut skolböcker. Det tycker jag känns verkligen bra! Här kan du läsa mer och se en liten film!

Här i New Village har vi provsmakat lite på vår jul, mamma och jag. Efter granklädningen blev det julknäcke med kalkon på. Mamma griljerade en kalkon i stället för en skinka, eftersom jag inte äter griskött. Till dessert blev det kaffe och ytterligare en provsmakning – av julgodis. Fästmöns knäck och kola blev med beröm godkända. Och jag slog på stort och tog en konjak ur flaskan som var min pappas. Ja jisses så jag super! Pappa gick bort sommaren 2006 och det finns flera flaskor med alkoholhaltiga drycker kvar som har varit hans.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Och medan jag har ordbajsat/skrivit detta 
har det faktiskt blivit julafton. Jag hör just nu att tomten är utanför min sovrumsdörr och jag tror att h*n har lämnat en strumpa med klappar. Så jag är bortskämd. Jag får julklappar även i år. I eftermiddags kom dessutom NK med ett litet spännande paket som jag misstänker inte innehåller parfym. Nån som vill gissa på innehållet???

Julklapp från NK

En julklapp från NK.


Nu är det dags att sussa lite 
så jag orkar upp till julfreden i Åbo som utlyses på SvT klockan 10.55. Den borde en och annan titta på, förutom jag själv, dårå…

Jag önskar dig en riktigt god jul! En fredlig sådan, förstås.


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fullspäckat inlägg.


 

Klockan på micron visar midnatt

Jag var uppe ända till midnatt igår. Här är beviset i form av ett foto av klockan på min micro.

Nog tvingade jag mig att sitta uppe ända till midnatt igår. Men då var jag halvdöd. Jag somnade nästan genast när jag hade gått och lagt mig och sov ungefär sju timmar i ett sträck utan att vakna. Det har inte hänt på jag vet inte när. En tur upp på toa innan jag kröp ner igen och HEPP! så hade jag slumrat nån timma till. Nu är klockan över tio och jag borde inte sitta här och skriva utan sätta fart. Idag är jag nämligen lördagsfull, det vill säga jag ska göra en massa saker idag.

Men jag började med att starta datorn och här kan en ju bli fast. Däremot pallade jag inte att läsa alla Tweets som trillat in sen jag sist kollade, det vill säga igår kväll. Jag tycker att Twitter har blivit så tråkigt och jag förstår mycket väl att Instagram har gått förbi vad gäller popularitet, det vill säga antal användarePå Twitter tycks det häcka folk som bara retweetar eller skriver om hur dåligt samma jävla TV-program är varje dag eller om att de äter godis och dricker vin, typ. På Instagram kan en bild säga mer än tusen ord, men du har ändå möjlighet att skriva där, både långt och kort. Jag skriver rätt kort på Insta och sparar längre texter till bloggen. Den här bloggen, som visst aldrig tycks dö… Det är fortfarande nio procents utrymme kvar…

Här sitter jag och svamlar och kom ifrån ämnet. Det jag egentligen ville skriva är att det väl är rätt typat att jag just idag hittade fyra (4) spännande tjänster att söka. Men… jag har ju bara en visstidsanställning fram till årsskiftet, så jag måste ju söka jobb. De fyra jobben söker jag nog emellertid i morgon – jag är ju ganska lördagsfull idag.

Jag vaknade med huvudvärk igen. Därför ska jag alldeles strax trycka i mina nya linser och se hur det funkar… Det blir en dusch därefter och frukost innan jag provar hur linserna funkar med bilkörning. Jag skulle tro att jag plötsligt ser hur mycket jag har missat… Nästa punkt på agendan är införskaffande av nya läsglasögon, för de tre par jag har är troligen för svaga. Jag har cirka 600 kronor kvar att köpa läsisar för tack vare Karl-Bertil, så det blir nog kanske tre billiga par igen. Sen får jag känna och prova hur det funkar – och kanske köpa åtminstone nåt par som är riktigt bra och som inte går sönder efter en tur i jobbväskan. (Tack för att det finns superlim!)

Efter inköp av läsisar blir det boksignering. Jag skulle så gärna vilja träffa författaren Ulf Broberg vars bok Den tredje mannen jag recenserade här på bloggen och hos UppsalaNyheter. (Och DÄR kom jag på att jag hade glömt att mejla länkarna till förlaget! Men nu är det gjort!)

Bok till kulturredaktionen

Jag hade glömt att skicka förlaget mina länkar till recensionen av den här boken.


Min förrförra arbetsplats SLU
har Öppet Campus idag på eftermiddagen. Det har jag tjatat om några gånger här på bloggen. Det är för att jag inte ska glömma bort att ta en tur ditut. Kanske. Om inte regnet öser ner. Jag har fått mig tillsänt några foton av saker som ska visa och göra forskningen konkret för allmänheten idag. Det gjorde mig inte mindre sugen på att åka och titta…

Öppet Campus på SLU

Idag har SLU Öppet Campus. (Detta är ett skärmklipp från SLU:s webbplats.)


Men… lilla mamma har inte fått nåt samtal
på många dar och henne måste jag ägna minst en timme åt när jag kommer hem. Så den däringa kontorsblomman från Elliot kanske jag inhandlar först i morgon. Mat finns i frysen och har jag tur blir det några bitar stekt kalkon som jag har sparat som hamnar på tallriken i kväll. I annat fall blir det kyckling eller fiskgratäng från kocken som har ett namn som börjar på F och slutar på -us. (Den kocken är alltid bra att ha hemma!) Nä, matlagning roar mig ICKE! Därför blev det en halv påse ostbågar och en starköl till middag igår kväll. Då är det egentligen inte så konstigt, kanske, att skallen ger sig till känna med bank idag…

Med skräp på TV i kväll blir det eventuellt mobiltelefonering med god vän i stället. Och ett glas vin. Det är ungefär vad som finns kvar i karaffen med hemtrampat rött.

Ha en fin lördag! Och får du en stund över kan du väl skriva några rader i en kommentar här – om du inte är för lördagsfull, förstås…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en försvunnen dag och om att krama är bättre än att håna.


 

Min ratt i närbild.

Clark och jag försöker hålla ihop oss.

Idag är det dagen som försvann, kan man säga. Det är Annandag pingst – som ju alltså inte finns längre. Detta till förmån för Sveriges nationaldag den 6 juni som blev helgdag från och med 2005. Nu är jag ju inte religiöst lagd så tillvida att jag ”firar” pingsten, men nog var det skönt med en extra ledig dag. När man hade jobb. Nu när man inte har jobb spelar det inte så stor roll. En del som jobbar får emellertid ta ut en ledig dag nån annan gång, som kompensation. Eh?

Pingsten var en helg när jag kanske åkte ner till föräldrarna. Att bara åka till mamma 60 mil lördag och söndag känns inte riktigt värt det med tanke på bensinkostnaderna och det faktum att Clark Kent*, liksom sin ägare, börjar bli till åren kommen. Just nu försöker vi hålla oss vid liv och hålla ihop oss – så länge vi bara kan.

Kramande ekorrar från Rippe

Krama nån i stället för att håna, så ska du se att det känns bättre.

Eftersom det inte är nån helgdag idag sitter jag givetvis vid datorn och letar lediga jobb och söker jobb. Det tar mycket tid i anspråk, men det har blivit en vana, ett sätt att leva. Ett sätt att få dagarna att försvinna i nån form av meningsfull sysselsättning. Som belöning unnar jag mig ett blogginlägg däremellan också. Det tycks irritera en del. Fortfarande gäller förstås att ingen tvingar dig att läsa här. Det ska inte göra ont att läsa min blogg. Och du som var särskilt hånfull tycker jag synd om. Du och din familj mår inte särskilt bra. Det gör inte jag heller. Men jag hånar inte dig för det, så varför måste du håna mig? Krama nån i stället så ska du se att det åtminstone känns bättre en stund.

Fästmön har ledig dag idag och jag ska försöka ägna mig åt henne också. Vi skulle behöva hitta på nåt, helst nåt som inte kostar, så att Annandag pingst 2015 inte bara blev en dag som försvann.

En sak som jag definitivt gör idag är att hålla tummarna för vännen som ska på anställningsintervju IGEN! Jag är så glad för din skull att du kommer så långt som till intervju. Nu gör du ditt bästa och SEN… vill jag höra att då får nåt av jobben du har blivit intervjuad för!!! Lyckospark i baken!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kränkthet.


 

Klotter sur gubbe

Typiskt kränkt.

I morse läste jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Ett antal komiker har pratat med en journalist om det här med att twittra. De menar att det har blivit svårare att klara reaktioner på vissa skämt och satir på Twitter.

Artikeln inleds med att man tar upp en värd för ett amerikanskt TV-program och dennes Twitterhistoria. Det blev en storm som hette duga på Twitter eftersom mannens tidigare tweets uppfattades som kränkande på flera olika sätt. Man krävde till och med att mannens kontrakt skulle rivas.

Twitterkonsensus har vi även här i Sverige. Flera svenska komiker har blivit utsatta för stormar när deras skämt har uppfattats som kränkande. Özz Nûjen sätter fingret på saken direkt, tycker jag. Han säger i artikeln:

Det känns som att tonläget har höjts, att människor vill missförstå ibland, att de gör det med flit. Alla känner och vill känna sig kränkta för att vinna politiska poäng. Man tar på sig offerkoftan och letar efter tweet som man kan irritera sig på […]

Jag förstår precis hur han menar – tror jag – eftersom jag själv har blivit utsatt för detta. I mitt fall hade man tagit en lösryckt mening ur sitt sammanhang vid ett tillfälle, vid ett annat hängde man ut mig med bild och namn för att man trodde att en diskussion jag hade haft med min mamma (!) handlade om en helt annan person. Det gick så långt att det skrevs en massa förtal om mig, som jag naturligtvis anmälde. Nu är jag inte komiker, men jag gillar när mina ord och texter berör. Fast när dessa direkt missuppfattas och fjädern görs till en höna… Nä, sån skit tar inte jag. Jag har för övrigt aldrig supit bort nåt jobb, vilket jag dessutom anklagades för i kommentarsfältet. Mitt förhållande till alkohol är bra och stabilt, det vet alla som känner mig på riktigt. Men så låg var nivån att man tog in nåt påhittat som för övrigt inte hade med saken att göra.

Karin Adelsköld är en annan komiker som uttalar sig i DN-artikeln. Hon tycker att Twitter har blivit ett kargt krigsområde där det har blivit allt lägre i tak – trots att det borde vara tvärtom. Annika Lantz känner likadant. Från början såg hon Twitter som en lekplats och en ventil för tankar som poppade upp. Hon tänkte inte efter före särskilt ofta, utan skickade ut sina tweets. Responsen var nästan bara positiv. Men sen ändrades klimatet, nåt som Annika Lantz märkte av när hon twittrade framför ett TV-program… Idag tänker Annika Lantz ordentligt innan hon skickar iväg en tweet. Och då blir det tråkigt, tycker hon. Säkert och tråkigt, förtydligar hon, men det är vad hon orkar med just nu.

Journalisten Emanuel Karlsten har en delvis annan bild och förklaring. Han tror inte motreaktionerna beror på att Twitter har förändrats utan att det handlar om att plattformen har växt och att komikerna har blivit mer kända – även för dem som inte gillar dem. Han säger bland annat:

[…] Ju fler personer som läser desto mer blandade är reaktionerna. […] Det blir politiskt, och folk använder det som slagträ i sin egen debatt. Vi söker hela tiden efter saker att ha åsikter om. Jag vet inte om det blivit hårdare, snarare förenklande […] Det politiskt korrekta är väl sunt när det strävar efter ett samhälle där alla känner sig accepterade. Men komikerns uppgift är att röra sig i gränslandet, säga tankarna som är förbjudna och tänja på det korrekta för att få oss att skratta ­eller tänka till. Det är ju lätt sagt, men det är nog fruktansvärt jobbigt att stå i skitstormen för ett skämt som tweetats ur kontext. Det är svårt för den som vill vara både älskad och provocerande. Jag tycker rent principiellt att det är viktigt att få skämta om alla, men det kräver verkligen sin hårdhudade pajas.

Nu är jag ingen fan av ståuppkomiker, men när jag läser den här artikeln får jag en delvis annan bild av dem. För precis som jag har de råkat illa ut, när tanken inte har varit att såra nån annan. Att medvetet såra nån är en helt annan historia, OBS!!! Men för egen del följer jag inga komiker på Twitter eftersom ståuppkomedi inte roar mig. Så enkelt kan det nämligen vara eller så resonerar jag: jag följer bara twitterkonton jag är intresserad av. Sånt som inte intresserar mig läser jag inte. Svårare än så är det inte. Det är ju ingen som tvingar nån att läsa hos personer man inte gillar/som har åsikter man inte gillar/som inte intresserar en. De personer som ändå gör det in absurdum – jaa, såna finns! – de lider av en sjuklig fixering och borde söka hjälp för den, enligt min mening. Sluta hylla det fria ordet när ni är med och kväver folk! Och förresten… allt handlar inte om just dig…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett uppmärksammat inlägg.


 

Jag tyckte nog att jag kände igen namnet. Niklas Lundengård. Jag skrev om honom här på bloggen för fem år sen. Då handlade det om hans utseende, närmare bestämt hans hår. (Länken till hans blogg i inlägget fungerar inte.) Då, för fem år sen, letade Niklas Lundengård en arbetsgivare som inte tvingade honom att klippa sig. Sen fick han uppenbarligen jobb. Eller enligt Radio Uppland hade han jobb även 2010, på ICA Maxi i Stenhagen här i Uppsala.

Vad gjorde han den här gången då? Jo, han sa efter elva år upp sig – via kundradion i affären. Han filmade även sin uppsägning. Många visningar har det blivit på YouTube och över 15 000 har lajkat inslaget på Fejan.

Nog har vi väl alla känt för att göra nåt liknande på våra arbetsplatser. Men frågan är om det var smart..?  Titta och bedöm själv! Jag tycker att det var… ovanligt. Och lite modigt.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett självutlämnande inlägg.


 

Det är inte så smart att köpa en massa böcker när man inte har nån inkomst. Det är rentav dumt. Men jag har alltid varit en svag natur i en bokhandel. Inte blir jag starkare av att tillvaron i övrigt är tuff: förutom att tröstäta (”fem chokladbitar för 15 kronor”) tröstläser jag. Och lustigt nog finns det alltid en slant över till en bok. Jag har blivit en riktig hoarder.

BrittMarie var här

Britt-Marie var min första på årets bokrea.


Det ligger i släkten. 
Min farfar var likadan. Under kriget fanns det inte mat att få tag i. Men det fanns böcker. Han bar hem åtskilliga. Här är det inte krig just nu, men det finns inga pengar att tala om. Ändå bär jag hem litteratur var och varannan dag. Jag tror aldrig att jag har varit så aktiv på nån bokrea som i år när jag inte får nån lön. Men böckerna är ju så billiga! Min första på årets bokrea var ju Britt-Marie var här som Akademibokhandeln sålde ut för 59 kronor – men endast i onsdags!

Sen hade jag bestämt mig för att inte köpa fler böcker. Eller… det var ju så att jag hade beställt fyra böcker från Bokus – till ett väldigt bra pris. Alltså, fyra inbundna, relativt nya böcker för ”bara” 200 spänn nånting totalt! Det är ju vad EN ny, inbunden bok kan kosta. Tre var till mig, en till Fästmön, dessutom. Lite snäll får jag allt fortsätta att vara, trots att Vänliga veckan är slut… I torsdags kom böckerna och jag var på ICA Heidan och hämtade ett tungt, härligt och orange paket.

Bokreaböcker från Bokus

Årets bokreaböcker från Bokus – tre deckare till mig, en till Anna.


Slutligen var vi ju på stan igår.
 För att jag skulle köpa underkläder. (<== Plats för asgarv!) Myrorna har halva priset på sina böcker och rean pågår till och med söndag. Jag försökte stå emot, men… En liten pocket, för övrigt inte en deckare, fick ett nytt hem hos mig för en guldpeng.

Jag skulle vara din hund

Bokreafynd på Myrorna. 


Precis som farfar 
sätter jag mitt namn i böckerna samt datum när jag köpte dem. Ibland sparar jag till och med kvittot och lägger i. Om jag får en bok av nån, brukar jag försöka tvinga den personen att skriva nåt på insidan av bokens pärm.

Det enda som skiljer mig och farfar åt är att han hade ett Exlibris. Det har inte jag, men det skulle jag gärna vilja ha. Jag har bara inte kommit på motivet än. Och jag tror att om jag får välja köper jag nog hellre en bok än en klisteretikett.

Fast mest av allt behöver jag en ny bokhylla. Jag undrar om den jag såg på Återbruket i förra veckan (på farfars etthundrafemtonde födelsedag, fakstiskt…) finns kvar? Den kostade bara en hundring, ett riktigt fynd av rätt sort (Billy), i rätt färg (rödbrun). Men den får nog inte plats – vare sig i bilen eller mitt hem…

Farfars exlibris

Farfars exlibris. Han köpte – eller kanske fick han? – den här boken den 18 februari 1935, enligt hans blyertsanteckning. Det var hans trettiofemte födelsedag. Jag fick den julafton 1982.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt blandat inlägg.


 

Jag skriver så mycket skit här på bloggen ibland, jag vet det. Men ingen tvingar nån – allra minst jag själv – att läsa. Nu vill jag emellertid ge lite creds och utdela ett och annat grattis också!

Orange blomma närbild

Orange korallblomma?

Först ut är Den Belgiska Annan som borde byta namn till Encyclopedia Botanica Anna Maxima. Ja det där sista är lite hittepå-latin och betyder i mina öron Det Botaniska uppslagsverket Anna den Största. Igår fick jag ju en fin bukett när jag slutade min anställning vid kommunikationsenheten på Sigtuna kommun. Buketten, i orange, vilket ju är bästa färgen, innehöll ett par lustiga blommor som vi tyckte såg ut som koraller. Jag var bombis på att inte ens Encyclopedia Botanica Anna Maxima kunde klura ut namnet på blomman. HA! Kunde hon ju. Det tog typ två minuter så fick jag det via e-post:

[…] Celosia cristata på latin, tuppkam på vanligt bonnmål. […]

Det tackar jag för, Anna!

Och så ett par grattis, allt medan min skalle bankar. Men först en liten utvikning: Jag bankade i elementen här i eftermiddags när jag tyckte att grannen under dundrade för hög musik. Eländet fortsatte. Jag gick ner och ringde på. Fyra gånger. Till sist öppnade h*n, endast iförd morgonrock (ja, självklart får man ha på sig vad man vill hemma!)

Kan du sänka volymen?

var det enda jag sa.

Ja, det kan jag, 

sa han. Han stängde av.

Tack, granne! My head loves you!

ohan bland böckerna på Myrorna

Hans ansvar nu!

Nu till gratulationerna! Först till äldsta bonussonen Johan, som idag fick klart att han har jobb ett år framöver. Jobb. Med lön. Inte aktivitetsstöd. Johan är värd detta! Inte blir det mindre bra heller för att jobbet är som ansvarig på bokavdelningen på en stor second hand-affär i centrala Uppsala. Jag fyndade för övrigt tre böcker där idag… Det kommer ett särskilt inlägg om detta senare! Stort GRATTIS, Johan!!!

Barbro

Mammakusinen B.

Nästa grattis går till mammakusinen B som fyller år idag! Jag vet exakt hur många eftersom hon är ett år yngre än min mamma. Men det tänker jag inte avslöja, förstås! Mammakusinen B är en person som jag skulle kunna ringa till när som helst. (Och ja. Jag har ringt och grattat nyss.) Hon lyssnar, hon är klok och hon bryr sig – förutom om sin egen familj även om mig och min mamma. Jag tror till exempel att hon är den enda av mammas miljoner kusiner som har regelbunden kontakt med mamma. Ändå är hon inte den som bor närmast mamma. Stort GRATTIS, Barbro!!!

Nu bankar skallen så mycket att jag tror att den försöker säga att jag behöver lite mat och inte bara vatten eller kaffe. (Jag har ätit en skål med yoghurt, jordgubbar och müsli också.) Jag ger efter för demonerna, helt enkelt, och trollar fram en Dr Oetker-pizza ur frysen, in i ugnen.

Vad ligger det på din middagstallrik idag, tro???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »