När livet vänder: Martha

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Martha behövde fem nya organ för att fortsätta leva. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Tredje säsongen av När livet vänder körde igång förra veckan. Säsongspremiären bjöd oss ett starkt porträtt av ren och skär broderskärlek. Som vanligt skärmade jag av omgivningen vid 20-tiden för att se och höra Anja Kontor samtala med nästa person: Martha, som fick fem nya organ för att bli fri från sin cancer. Två år senare blev hon världsmästarinna i fem grenar i VM för transplanterade.

När Martha var 30 hade hon inte haft nån större motgång i livet. Sen drabbades hon av en ovanlig cancerform. Valet stod mellan transplantation eller cellgifter livet ut. Att vänta på ett nytt organ kan vara en jobbig och tung väntan. En ovisshet och oro. För man kan ju faktiskt dö under tiden. Men Martha behövde fem nya organ: lever, bukspottskörtel, magsäck, tolvfingertarm och tunntarm.

Ordet cancer tog hon aldrig till sig. Rädd var hon hela tiden. Varje dag blev en förberedelse för operationen. Martha beskriver det som att hon stod i en genomskinlig bubbla som hon inte kunde ta sig ur. Och allting bara fortsätter utanför. Till sist var hjärtat det enda som levde. Men sen ringde telefonen, det fanns en donator och operationen blev av.

De fem medaljer hon tog 2011 delar hon ut till donatorn, familjen, sjukvårdspersonalen, alla som står på väntelista för organ och till sig själv. Och så säger hon:

En dag ska jag dö, men alla andra dagar är livets.

Det finns inget mer att tillägga. Martha har bara så rätt.

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan talar ut: Vem tusan är Ella? Och den där Elsie..?

Ett dumt inlägg om ett par av mina tillkortakommanden.

---

 

Jag är inte det vassaste besticket…

Nä, det är väl allom känt vid det här laget att alla mina hästar inte riktigt befinner sig i stallet. Eller att jag är det vassaste besticket i lådan. Jag kan säga att det började tidigt, redan under tonåren. (När jag var barn gjorde jag tester som visade att jag var synnerligen intelligent. Sen gick det utför. Snabbt.)

Alla i Metropolen Byhålan pratade i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet om nån Ella H. som var som himla bra. Ella H. hade inga problem med att komma hem till folk som var sjuka och hjälpa dem. Ella H. var helt enkelt en kanonperson. Trodde jag. Det var bara det att det folk avsåg var ingen person utan

LAH.

Förkortningen står för Lasarettsansluten hemsjukvård och grundades vid lasarettet i Byhålan av läkaren Barbro Beck-Friis. Det är en sorts palliativ vård (vård i livets slutskede) i hemmet, så att den som är döende och vill få dö hemma ska få göra det, i princip.

Eh ja… Det tog några år, typ ett decennium, innan jag fattade att den där Ella H., som ju borde ha varit utsliten som människa efter tio basts skenande hemma hos sjuka människor, inte var nån godhjärtat samarit. Ella H. var LAH, ett helt team av sjukvårdspersonal…

Det här är inte heller Elsie H-F utan Elsie Johansson, som bland annat har skrivit Sagas bok. (Foto: Ulla Montan)

För ett tag sen hände det igen. Alltså att jag hörde om en ny sån där bra person som gjorde underverk för människor. Denna gång var det Elsie H-F och hon var fantastisk för diabetiker. Fast… det finns ju ingen Elsie H-F heller. Det var LCHF jag for efter…

 

 

 

 

 

 

 

Känner DU några liknande såna här fantasivarelser som jag? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag är på besök i vården!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Stödjer du nån hjälporganisation?

Ganska ofta nu för tiden är hjälporganisationer ute i blåsväder. Samtidigt har det blivit avdragsgillt (!) att skänka pengar till vissa av dessa organisationer. Tofflan var lite nyfiken på hur du gör och undrade om du stödjer nån hjälporganisation.

Så här fördelade sig de 25 inkomna svaren:

44 procent (elva personer) svarade: Ja, jag skänker pengar då och då.

20 procent (fem personer) svarade: Ja, jag sätter in pengar regelbundet till en organisation. 

Tolv procent (tre personer) svarade: Nej.

Åtta procent (två personer) svarade: Ja, jag har fadderbarn. 

Åtta procent (två personer) svarade: Ja, jag skänker kläder och saker.

Fyra procent (en person) svarade: Tja, jag köper typ en majblomma varje år. 

Fyra procent (en person) svarade: Nja, jag kan lägga lite i nån insamlingsbössa då och då.

Bittan kommenterade:

Jag stöder framför allt gatubarn i Uganda och hemlösa. Dels regelbundet och dels i samband med olika kampanjer. Jag vill dela med mig nu när jag kan. ”Som du själv blivit hjälpt ska du hjälpa andra” (Tror det är Länkarnas budskap?!)

Caroline kommenterade:

Ja, jag skänker pengar då och då… Hade kunnat fylla i fler alternativ:
* Skänker till Frälsis som aldrig tvekar att hjälpa de mest utsatta i samhället.
* Köper majblomma varje år
* Ger bort kläder och saker, när jag själv köper nytt, till behövande jag möter i mitt arbete + till organisationer som samlar in till hemlösa
* Lägger en slant i insamlingsbössor då och då, även där för det mesta till Frälsis
* Har köpt i andra personers namn (som julklapp/födelsedagspresent) en get, vattenpump, barnmorska, höns till byar, familjer i extremt fattiga områden i världen. Finns en organisation som säljer sådant. Hjälp till självhjälp

Arga Klara kommenterade:

Skänker varje månad och har ju dessutom förmånen att jobba på en välgörenhetsorganisation. 🙂 Och visst får vi anställda lön – men bara knappt 2/3 så mycket av vad ett motsvarande jobb någon annanstans ger.

Tofflan kommenterade:

Jag tycker att det är självklart att även de som jobbar för en hjälporganisation ska få lön. Men det ska inte handla om miljonlöner. Är det nåt jag verkligen avskyr är det folk som skor sig på andra människors dåliga samveten. Jag har läst alltför ofta om miljonlöner och fiffel, vid flera stora och kända hjälporganisationer. Hemskt!
Den enda organisation jag ger pengar till – vilket händer då och då, inte regelbundet – är Läkare utan gränser. Den känns väldigt seriös och jag vet att sjukvårdspersonal är utomlands och jobbar hårt i tuffa situationer och gör ett jädra bra jobb!
När jag får ett fast jobb ska jag skaffa ett fadderbarn eftersom jag inte har några egna barn.
Idag ger jag mest kläder direkt till behövande, vilket ibland kan vara vänner och bekanta som har det tufft och som fryser nu i vinter.

SoP kommenterade:

Här tog jag fadderbarn,( har haft det sen 2001 när jag fick arbetsskadan godkänd o tyckte jag äntligen hade råd ,) men hade velat välja tre alternativ. Jag stöder olika ställen som månadsgivare,bl.a världsnaturfonden,djurskyddet o stadsmissionen – o ger drösvis med saker till våra secondhandställen. Sommar o vinter ger jag till några olika katthem . Klickar på The animal rescuesite- och stickar till hjälpstickan då o då. Nu skriver jag inte mer, jag ser ju självgod ut

Irene Sjöberg kommenterade:

Jag skänker till Hemlösa och tidningen Faktum när möjligheten finns. Jag har inte mycket pengar att röra mig med, men det finns alltid de som har det sämre och att skänka en femtio-lapp i månaden är inte svårt.
Kram

Stort TACK för alla klick och alla kommentarer! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Smittad – när hiv kom till Sverige

Igår kväll fastnade jag i en intressant dokumentär på SvT1, Smittad – när hiv kom till Sverige. Gissningsvis visades den med anledning av Jonas Gardells TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar, som avslutades förra veckan.

HTLV III kallades viruset först. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

I dokumentären får vi möta både dem som var med och jobbade direkt med smittade patienter, men även patienter som intervjuades då – och i nutid. Det var fruktansvärt, men föga förvånande att höra hur dessa patienter bemöttes. En man, bland annat, tvångsvårdades på sjukhus och hade två poliser som barnvakter. Sjukvårdspersonal ville inte jobba med de sjuka – och de få som gjorde det, syster Kerttu, till exempel, fick ta rätt mycket skit från omgivningen. På RFSL fanns George Svéd, som själv drabbades i och med att hans pojkvän dog i aids. Båda två fantastiska människor som har uträttat mycket gott!

I mitten av 1980-talet kom jag till mitt allra första riktiga jobb. Det var mitt under värsta aids-hysterin. Viruset kallades ännu HTLV III. Jag jobbade mycket med information kring detta på jobbet – medan några av mina kollegor skrev och sjöng sånger om det. Bland annat. Hade det skett idag skulle jag nog ha blivit rätt förbannad. Vad var det som var värt att besjungas när det gäller detta fruktansvärda virus, liksom? Så otroligt okänsligt!..

Men många visste inte bättre. Många visste inte hur skiten smittade. Eftersom jag också var engagerad i den lokala RFSL-avdelningen och sedermera även startade en ny lokalavdelning av RFSL där jag även var ordförande under nåt år, jobbade jag även där med information kring HIV och aids. Jag hade ganska stor insyn i den medicinska biten eftersom jag   jobbade där jag jobbade. Det var väldigt praktiskt. Jag fick till exempel snart lära mig att viruset, som angriper de så kallade T-cellerna, dör i kontakt med luft. Därför smittar inte HIV genom att man tar i saker som den sjuke har vidrört – eller ens genom att krama den sjuke.

Om du missade gårdagens dokumentär tycker jag att du ska se nån av reprissändningarna eller på SvT Play. Den är lite mer än en timma lång. Den tiden borde du kunna avsätta.

Livet är kort.

Read Full Post »