Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den har fem år på nacken nu, Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa. Men jag har alltid velat läsa den. Glatt överraskad hittade jag den en lördag i februari hos Myrorna. Exemplaret, inbundet och i fint skick, var säkert inte läst mer än en gång och boken kostade bara 15 kronor. Vilket fynd! På eftermiddagen läste jag ut den – det gäller att göra vettiga saker nu och inte deppa ihop.

Inte tar det lång tid innan jag är helt fängslad av bokens innehåll. Författaren beskriver, subjektivt, förstås, sitt liv från barnaåren till nutid. Språket flödar klart och för berättelsen vidare i ett tempo som tilltalar mig mycket. Inte heller viker författaren för att skriva om svåra saker, som till exempel hatet gentemot sin mamma, sin missbruksnatur, sin övervikt och sitt självmordsförsök. Annat extra intressant för mig som kommunikatör är turerna i den så kallade Geijeraffären, där Leif GW Persson blev syndabock. Han blev mycket illa behandlad, men lyckades komma igen, som vi ju vet, bland annat som författare men också som TV-personlighet.

En stark person väjer inte för sina svaga sidor. Jag rörs alldeles särskilt när han beskriver det svarta hålet han upplever inuti sig själv efter pappans bortgång. Vi har så många likheter, författaren och jag, inte minst förhållandena till våra fäder. Men när jag läser om det som författaren fick med sig från sin far – en koppartunna, en klackring och en flaska konjak – skiljer vi oss åt. Jag fick visserligen både pappas klackring och hans konjak, men jag fick också en grav att gå till. Det fick inte Leif GW Persson.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Call girl

Ett inlägg om en film.

---

 

I fredags kom Fästmön på besök. Efter intag av ljuvliga ostar med tillbehör samt amarone i glasen beslutade vi oss för att se filmen Call girl (2012) som gick på SvT2. Det vill säga jag tittade och Anna sov i soffan inom fem minuter.

Den här filmen skapade ganska mycket rabalder när den kom, för ganska precis tre år sen (november 2012). Skälet är att den är baserad på faktiska händelser, den så kallade Geijeraffären, under 1970-talet. Filmen handlar om ett antal ministrar och högt uppsatta män i samhället som träffar unga flickor, rekryterade av bordellmamman Dagmar Glans. (Rollfiguren sägs anspela på Doris Hopp, en verklig person.) Vad som är sanning och vad som är lögn är svårt att säga, men det en kan säga är att detta är en fiktiv film. Icke desto mindre vet jag att en av männen i filmen antas vara Olof Palme och att familjen Palme anmälde filmen för förtal av avliden. Det blev dock inget åtal.

Sanning eller lögn, filmen är bra. Den skildrar ett par unga tjejer helt i vuxnas våld. Män med makt som tar för sig och en skrupellös bordellmamma, lysande spelad av Pernilla August, för övrigt. Faktum är att det finns mycket fult i filmen: gabardinbrallor, gigantiska brillor och snuskgubbar.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »