Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fysisk’

Ett tröttkört inlägg.


 

Mappar

Mappar med utskrifter på en del saker jag har åstadkommit på nya jobbet hittills.

Jag är så trött och slut att jag mår illa i denna stund. Men tro inte att jag klagar, det är ändå en trötthet som är sund och normal. En får vara trött när en jobbar. Den som inte har jobbat på mycket länge och som sen plötsligt börjar jobba heltid har all rätt att vara trött. Tycker jag.

Huvudredaktören har varit på plats idag och vi har gått igenom de dokument jag har granskat. Själva uppgiften fattar jag och klarar av, men administrationen runt omkring gör mig smått nipprig. Det är som om mitt RAM-minne tar slut och jag måste tömma det innan jag kan gå vidare. ”Alla” säger att jag plötsligt bara kommer att fatta saker och ting och faktum är att det är lite så. Sen är det inte helt enkelt när det uppstår nya frågetecken under resans gång. Det har i vart fall varit väldigt givande att ha huvudredaktören på plats i två dar (igår hade h*n annan aktivitet för sig). Jag har snappat upp mycket och jag hoppas att det mesta stannar kvar. Sen är jag fullt medveten om att jag lär göra fel, förr eller senare. Jag vet också att ingen dör om jag gör fel, att jag lär mig genom att göra misstag och att misstag går att rätta till.

Lustigt nog ringde Arbetsförmedlingen mig på jobbet strax före hemgång. Jag ombads vara med i en marknadsundersökning. Det var härligt att säga att jag började jobba den 24 september. Betyget jag gav hjälpen jag har fått från Arbetsförmedlingen medan jag var arbetssökande var däremot… ja, du kan kanske gissa.

I morgon bitti går min första laddning om tre dokument iväg till forskare. Idag har jag påbörjat ett nytt arbete som är ganska stort. Ibland stoppar jag saker i fysiska mappar, ibland i mappar på datorn. Många gånger känns det som om jag inte vet vad jag gör. Sen när jag tänker efter, tar det lugnt och arbetar metodiskt klaffar det mesta.

En del saker på mitt jobb tycks ha funnits sen urminnes tider. Idag på eftermiddagsfikat föll mina hökögon på skylten nedan. ADB… det var väl IT på 1980-talet, eller? Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.

 ADBsektionen

Vi har fortfarande en ADB-sektion på mitt jobb. Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.


En fin bonusgrej på jobbet 
är i alla fall denna användbara maskin. Speciellt i vinter lär åtminstone jag nyttja den:

 Skoputsmaskin

Det finns en skoputsmaskin på jobbet. Vilken lycka!


Nu ska jag läsa lite papperspost, 
ta en macka och kanske ringa mamma. Litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj ska jag också läsa lite om på nätet. Klockan 21 blir det 100 Code på Kanal 5. Jag hoppas att jag orkar hålla mig vaken. Den här veckan har gått väldigt fort och i morgon är det fredag igen. Det är fortfarande roligt att gå till jobbet – jag gör roliga saker, min kompetens tas tillvara och

jag haaar så snälla kamraaater*

Men… Det är snart helg och jag har vissa planer. På lördag står en del hushållsarbete på agendan, men jag måste också åka iväg och köpa ett senilsnöre som jag kan ha till läsglasögonen på jobbet samt en extra mobilladdare. Glasögonen är aldrig med när de ska och den laddare jag har blir sliten av alla transporter. På söndag har jag blivit bortbjuden på middag på kvällen. Då ska vi fira en blivande 21-åring. Hennes pappa lagar mat, hennes mamma gör tårta och jag… Jag bara firar, muppig som jag är.


*Uttrycket: ”Jag haaar så snälla kamraaater” kommer från min pappa. Han skrev det i ett brev till sina föräldrar när han som barn låg på sjukhus. Texten ska läsas på finlandssvenska.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min yngsta bonusdotter.


 

Du ska veta att jag tvekade länge med att skriva det här inlägget. Jag älskar alla mina fyra bonusbarn, men jag är inte deras förälder och lägger mig inte i deras liv om de inte ber om det. Alla fyra barnen har en mamma och en pappa som i mina ögon gör ett gott arbete som föräldrar. Sen snart sju år tillbaka finns jag i deras liv som extra vuxen. Det har nog inte alltid varit så lätt.

Mina bonusbarn 2009

Mina bonusbarn 2009


Tre av bonusbarnen
var i tonåren när vi träffades första gången. En jobbig tid för alla, tonåren. Det händer ju så mycket saker både i och utanför kroppen! Kompisar är viktigare än familjen. Frigörelsen från mamma och pappa är ett faktum.

Frida på skolavslutningen 2009

Frida på skolavslutningen 2009.

Frida var nyss fyllda 13 år när vi sågs den där första gången. Jag var livrädd. Killarna hade jag träffat först och Johan, som var äldst, var helt OK med att jag kom på besök. Elias, som var minst, tyckte att jag var en rolig lektant som kom då och då för att främst umgås med honom. Och fika. Men tjejerna… Det var riktigt, riktigt tufft – för oss alla. Särskilt som vissa personer hade spridit rykten och förtal om min person till deras pappa – som givetvis undrade vad det var för människa som nu plötsligt skulle börja umgås med hans barn.

Men i min nya familj finns inga korkade personer. Alla är tänkande individer och som sådana väljer de att ha egna åsikter och fatta egna beslut. Äldsta bonusdottern Linn och jag hade ett bra samtal och dessutom lyckades jag få bort några besvärliga fläckar från hennes favoritbyxor. Sen var vi kompisar! Ungefär. (Riktigt så enkelt var det inte, men…)

Frida då? Yngsta bonusdottern. Vem var hon? Det slog mig tämligen omgående vilken klipsk tjej hon var! Vilken otroligt rolig humor hon hade! Bara det att hon körde med sina ironiska, torra och ganska råa skämt… Som en vuxen, som på min nivå.

Sen fanns det sidor hos Frida som var… annorlunda. Fast det visste jag inte nåt om och jag kunde inte se det själv. Hon var som vilken tjurig tonårstjej som helst. Men hon gick i särskola, fick jag veta. Jag fattade… ingenting.

Så småningom, när jag kom in i familjen, såg jag de där annorlunda sidorna. Det var sidor som inte var så annorlunda i mina ögon. Jag har alltid upplevt Frida som en person med extremt hög integritet. Hon har aldrig varit särskilt fysisk. Jag är likadan. Är det konstigt, det? Men det jag framför allt såg var att Frida inte mådde bra. Under de två sista åren i grundskolan var det tufft. Vi pratade en del då, jag och Frida, och jag fick känslan av att hon inte trivdes. Hon läste engelska i en ”vanlig” klass och var bäst i den. Men eleverna i den klassen var inte särskilt snälla mot Frida.

Frida rätt nöjd student

Frida tog studenten den 5 juni 2013. Men hon fick inte betyg i alla ämnen.

Under vårterminen i nian mådde Frida dåligt. En skolpsykolog kopplades in. Först då, när hennes skolgång var så gott som klar, fick vi alla svart på vitt att Frida inte alls hörde hemma i särskolan. Hon gjorde tester som visade att hon var normal-begåvad, men också tester som visade annor-lunda resultat inom vissa områden. Hon fick dia-gnosen Asperger. Utveck-lingsstörd var hon inte.

Nio år i grundsärskola gjorde att Frida inte var behörig att söka vanligt gymnasium. Hon började så småningom Sisyfosarbetet med att försöka läsa in grundskolekompetens i de huvudämnen hon behövde för att kunna läsa vidare. Det var oerhört kämpigt. Inte underlättade det heller att reglerna ändrades under resans gång. I stället för att läsa in sex eller åtta ämnen var det plötsligt tolv som gällde. Och det var ju faktiskt övermäktigt.

Hur Fridas föräldrar känner är en annan sida av myntet. Säkerligen är det många tankar som far igenom dem. Tankar om de hade kunnat agera på något annat sätt än de gjorde. Men de valde att tro på skolan som inte ville utreda Frida senare, när hon gått i särskolan ett tag. För det var ju i skolan de så kallade experterna fanns. Eller..?

Jag vet inte vad Frida vill, ska och kan göra med sitt liv. Hon är otroligt modig som har anmält sin skola till Skolinspektionen. Att få igen grundskolan och det skollivet går naturligtvis inte. Att få kompetens till att söka högre utbildningar verkar också svårt.

Men hon kan få upprättelse. Hon kan få svart på vitt även från skolan att hon har varit felplacerad. Hon kan få en ursäkt. Jag tror – fast jag vet förstås inte! – att det är främst det Frida vill ha. Sen får vi som finns runt omkring henne stötta henne vidare i sitt unga vuxenliv.


Frida har inte läst den här texten, men hon har gett sitt medgivande att jag skriver om henne och hennes anmälan till Skolinspektionen.

 

Här kan du läsa vad Fridas pappa skriver om Fridas anmälan till Skolinspektionen.

Här kan du lyssna på Frida när hon själv berättar för Radio Uppland om sin anmälan.

Här kan du läsa vad SvT Uppland skriver på nätet om Frida.

Här kan du läsa vad Upsala Nya Tidning skriver på nätet om Frida.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en nästan mobbad pojke.


 

Barnhand håller vuxenhandNej, det här är inget rasistiskt inlägg. Jag använder inte n-ordet annat än när jag återger vad andra har sagt – i den här… glimten av en man.  En bild av Tommy. Den duktige, vänlige, ödmjuke, timide Tommy som jag träffar då och då. Senast idag.

Vi pratar om resultatet av EU-valet. Jag uttrycker försiktigt min rädsla, men Tommy… Tommy är livrädd. Uppvuxen i en stad i Sveriges norra delar. Som icke-svensk ensam i såväl staden som skolan som klassen.

– Det finns tillfällen när jag tycker att det är OK att ta till nävarna, säger Tommy. Det är när jag blir attackerad. Aldrig annars. Jag har aldrig startat ett bråk.

Han berättar om åren i grundskolan. Hur han stod med ryggen mot ett träd. Först då kunde han vara säker på att ingen skulle hoppa på honom bakifrån.

– Som kille angrips man fysiskt, inte så mycket med ord, säger han. Fast jag blev ofta kallad för neger. Jag hade ju ett namn som inte var svenskt.

Men han har aldrig varit mobbad. Det är i alla fall vad han säger. Jag lyssnar på den vuxne mannen, ser de knutna nävarna som han själv inte märker att han knyter. Han blir en liten pojke framför mig. En arg liten pojke, som vägrar bli nedtryckt bara för att han kan ett annat språk än de andra barnen och har ett annorlunda namn. Särskilt brun är han inte, det har han aldrig varit. Han är inte heller svart eller beige. Han är av arabiskt ursprung, vilket bland vissa är ännu värre. Fast där uppe i norr var han neger. Det var samlingsordet för såna som Tommy och hans familj – de enda icke-svenskarna där under 1970-talet.

Tommy är en av de artigaste och vänligaste män jag har mött. Han tackar alltid när han får hjälp. Han har ofta önskemål som är genomtänkta, behöver bara hjälp att kommunicera sina budskap i rätt förpackning. På intet sätt en mes, inte heller boxartypen. En vanlig, medelålders man som nästan gråter när han berättar om hur de gillrade fällor och slog honom under skoltiden. Han ser inte sina tårar heller, lika lite som han ser sina knutna nävar.

Mobbad har han aldrig blivit, negern från norr. Men han låter ingen komma in bakom hans rygg. Efter EU-valet är han än mer vaksam. Hans rädsla är fysisk. Den smittar. Vart är vi på väg..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett väldigt tacksamt inlägg, snudd på genant rörande.


Jag är tacksam.
Nej, jag är tacksam. . Stannar upp en stund och noterar allt jag har att vara tacksam för i denna stund:

  • jag har el i mitt hem
  • jag har vatten i mitt hem
  • jag har ett hem
  • just den här månaden har jag en inkomst
  • jag har kärlek i mitt liv
  • Storebror fungerar trots tre timmars strömavbrott
  • alla elektriska apparater som jag använder just nu i mitt hem fungerar, även kyl, frys och tvättmaskin
  • jag kom hem helskinnad från jobbet
  • det finns några jag ska hänga med i morgon
  • jag mår rätt bra fysiskt sett
  • jag har orkat dammsugit mitt hem i kväll
  • jag har tvättat en maskin och har ytterligare en på gång
  • helgen har bara börjat
  • jag har just öppnat en starköl. Och den var INTE ljummen…


Livet är kort. Det är väldigt gott också. Väldigt.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm. 


Jag lutade mig tillbaka
i bästefåtöljen för att läsa och dricka en kopp te. TV:n stod på för att här skulle vara lite ljud. Plötsligt fann jag att jag hade fastnat i en brittisk dokumentär på Kanal 5, Barn med Tourettes syndrom.

Barn med Tourettes syndrom

Tre pojkbarn med Tourettes syndrom. (Bilden är lånad från Kanal 5 Play:s webbplats.)


Barn och barn… Pojkar.
För det är faktiskt så att det är mycket vanligare att pojkar drabbas av Tourettes syndrom än flickor. Av hundra barn i skolåldern handlar det om ungefär ett barn som får Tourettes.

Vad är då Tourettes? Vanligen handlar det om tics och/eller tvångstankar. Ticsen kan vara fysiska (motoriska) eller verbala (vokala). De verbala ticsen är ofta fula ord.

När man ser en unge med Tourettes är första intrycket nog att det är ett väldigt ouppfostrat barn som skriker och svär åt sina föräldrar, kanske till och med slår dem. Men ungarna vill verkligen inte göra sina tics.

Ofta har ticsen med oro och ångest att göra. Detta gäller även tvångstankarna som många Tourettesbarn lider av. En pojke i dokumentären var till exempel tvungen att kolla så att fönster och dörrar i hemmet var stängda och låsta.

Under filmen får vi följa ett gäng pojkar med olika sorters tics. En liten kille har mest ljudtics och fysiska tics. Han drömmer om att bli astronaut. En annan av killarna har konstiga ljud för sig. Den tredje är väldigt utåtagerande och slåss, svär, skriker och säger fula ord.

De kommer alla tre till en klinik där de får hjälp och verktyg att hantera och tygla sina tics. För en kille fungerar verktyget perfekt. En av killarna anpassar verktyget så att det funkar för honom. Den tredje fungerar inte verktyget optimalt för.

Jag tänker på en kompis jag hade som barn. H*n hade helt klart ljudtics och blinkningar för sig. En sorts Tourettes light. Ljudticsen påminde mycket om en av pojkarnas i filmen. Det hade med andningen att göra och enligt terapeuten är det väldigt tydligt en ångestsignal.

Får du möjlighet att se filmen (klicka på länken i början av inlägget!), så gör det! Det ger en hel del aha-upplevelser. Och naturligtvis får det i alla fall mig att fundera över mig själv. För nog har jag lite tvångstankar och utför en del tvångshandlingar. Den senaste är att jag alltid måste ta på mig kläder på höger fot och ben före vänster… Så du ser, inte ens tanter är Tourettesfria…

Har du några tics eller tvångstankar/-handlingar??? Vågar du skriva och berätta???

Här kan du läsa mer om Tourettes syndrom:


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omvärldsspanande inlägg.


Det var ett tag sen,
men nu är det dags igen. Tofflan flaxar omkring i cyberspace och kollar och kommenterar. Häng med – om du vill, förstås.

Stockholm-Motalaöl

Öl är hälsa – hälsa ofta?

Öl är bättre än kaffe. Forskare i Tel Aviv har kommit på att öl är bättre än kaffe vad gäller din livslängd. Eller i alla fall att alkohol är bättre än kaffe. Skälet är att alkohol påverkar telomerer, som är de linjära kromosomernas ändar. När man blir äldre blir telomererna kortare och så småningom dör de. Koffein påskyndar den processen, medan alkohol gör det motsatta. Så jag som gillar både öl och kaffe, uppnår jag medellivslängd dårå?


Unga förtidspensioneras mer.
Än tidigare, alltså. Och varför då då? Är våra unga sjukare idag än tidigare? Det är de psykiska diagnoserna som ökar, enligt TT. Men om jag får gissa tror jag på de neuropsykiatriska diagnoserna. För mig låter det förfärligt att antalet förtidspensionerade svenskar under 30 bast har ökat med 42 procent de senaste tio åren. Det måste finnas meningsfulla sysselsättningar och jobb även för den som har en neuropsykiatrisk diagnos. Däremot vet jag flera vuxna med multipla diagnoser av såväl fysisk som psykisk karaktär som borde få förtidspension. De har i alla fall varit ute i arbetslivet och försökt, ofta i många år.

Julgranen 2011

Min julgran 2011.

Så slipper du en barrande gran. Dagens Nyheter tipsar om att man till exempel ska köpa en nyhuggen gran. Man kan känna på barren längst ut. Lossnar de är granen redan torr. Vidare ska man låta granen gradvis vänja sig vid varmare luft. Och så ska den helst få en ny snittyta och den får aldrig torka ut. Ja ja, jag fattar inte ett barr, jag brukar göra allt detta och ändå…


Man stal julbrevlåda.
Men det var väl bara så korkat att sno lådan och sitta i bilen och sprätta kuvert – i förhoppningen att några skulle innehålla pengar?!  Fast samtidigt… det vet väl ”alla” att man inte ska skicka pengar i vanliga brev???

Vätterpromenaden vinter

Vätterpromenaden vinter. Fotograf: Tofflan

Vinterkväll i Metropolen Byhålan. Många av bilderna påminner om dem jag har tagit, men fotograf här är Anders Rörby. Hur som helst, vackert är det!


Livet är kort.

Read Full Post »

Vänskap är också ett förhållande! Nånting mellan två parter. På sätt och vis i kärlek, men inte fysisk. Men att förlora en vän gör lika ont som att förlora en älskad.

Vänskap är ett förhållande!


En sann vän
har man alltid kvar genom livets alla faser. En sann vän är aldrig avundsjuk/missunnsam på medgångarna och finns där i motgångarna. Det är i alla fall så jag vill se det – eller så jag önskar att det – och jag! – vore.

Att vara en vän är inte alltid lätt.


Det är inte alltid lätt
att vara en sann vän heller. Jag försöker att alltid vara ärlig i mina vänskapsrelationer, men det går inte hem alla gånger. Det är inte säkert att jag alla gånger agerar rätt, jag försöker handla såsom jag tror är bäst. Ibland blir det fel. Jag är långt ifrån felfri.

För mig är en vän nån jag kan ringa till när jag är överlycklig – och nån jag kan ringa till mitt i natten, när jag är ledsen, nära sammanbrott. En vän avvisar aldrig utan finns där. En vän lyssnar, duttar och för mig, ger råd om jag ber om det.

Att mista en vän gör ont. Men ibland är det så att vänskap, liksom kärlek, tar slut. Och liksom i alla förhållanden måste man släppa taget och låta gå. Det är naturligtvis ingenting som är lätt, men… Kanske kan vänskapen tas upp igen, senare, när det som har gått snett har förlåtits eller inte längre spelar nån roll.

Att mista en vän för alltid, en förlust man själv inte har valt, lämnar en ensam kvar, ofta med en massa frågor som aldrig får svar. För döden, kära läsare, är oåterkallelig. Oåterkallelig. 

Har du en vän du kan väcka mitt i natten???


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »