Hjärtat är så skört idag…

Ett skört inlägg.

---

 

Som barn var jag mycket älskad, men jag var också mycket ensam. Enda barnet, enda barnbarnet. Det önskar jag inte för nåt barn. Fast så var det och det går inte att förändra. Efter mig kommer ingen heller. Min gamla mamma hyser ingen oro för att komma i graven – hon litar på mig, säger hon. Om jag kommer i graven har jag ingen aning om. Vem ska lägga mig där? Efter mig kommer ju ingen.

Så går mina tankar medan jag drar strykjärnet över mina slitna, men rena plagg på strykbrädan. Jag brukar titta på huset mitt emot när jag stryker. Där fanns en gång en liten tant. Hon brukade stå i rosa morgonrock och röka på sin altan. Nu är hon borta. Kanske föll hon och bröt lårbenshalsen, kanske fick hon en stroke. Bara hon inte blev liggande länge… Nån gång har jag sett henne, men nu bor hon inte där längre. Idag kisade jag mot en strålkastare som en entusiastisk ung man tänt för att kunna se när han renoverar lägenheten. Jag undrar om han redan har familj, jag undrar om han har samma drömmar som jag hade när jag en gång flyttade hit…

Hjärtat är så skört idag. Ändå har jag försökt sysselsätta mig och jag har haft saker att göra som måste göras. Då brukar varken tankar fladdra eller hjärtat kännas som om det vore på väg att brista. Men det gör det. Jag borde nog inte ha firat påsken ensam. Samtidigt sa mamma idag att hon var glad att jag inte var på besök, för det hade hon inte orkat. Det lindrade mitt dåliga samvete något. Då sörjer jag i stället att det snart har gått ett år sen jag besökte pappas grav.

Uppbrottet närmar sig och jag sörjer. Jag sörjer mer än jag har velat erkänna. Och all kraft går åt till att försöka hålla ihop det där sköra, sköra hjärtat som bara vill brista och gå i tusen bitar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fröjdefull fredag

Ett gladeligt inlägg.

---

 

Jag vann inte bara min lunch, jag lyckades knacka min pepparkaka i tre delar och fick därmed tre önskningar också.

Jag hetew Bawbwo fwån Mawabo. Glöm inte att hashtagga ewt kwamkalasch!

Den reklamen hör jag på radio varje vardagsmorgon och den är så dålig att den är bra. Jag börjar mina dagar med ett skratt, alltså. Så lättroad är jag! Därför är det inte konstigt att jag kommer till jobbet med garv i kroppen. Inte trodde jag att jag skulle fortsätta skratta denna fredag när jag fick ett akutjobb dumpat i knäet i onsdags eftermiddag, ett jobb som skulle vara klart senast söndag (eller fredag, dårå, eftersom jag jobbar kontorstid). Men det jobbet flöt på så bra. Vi kom snabbt överens om nivå, vem som skulle göra vad och sen var det bara att göra det. Extra roligt var det förstås när den nöjde författaren via e-post uttryckte sin stora uppskattning. Sånt värmer. Sånt ger bränsle att gå vidare och vidare och vidare… Med lite paus för lunch och fika. En lunch som jag för övrigt VANN – det vill säga jag slog tärningarna, fick triss i ettor och kunde äta lunch i restaurangen alldeles gratis. Tur som en tokig! Och som NK* sa:

Nu kan du köpa en flaska vin för lunchpengarna i stället.

Och det gjorde jag… Men först jobbade jag färdigt. Och tog också flera tillfällen i akt att dokumentera så kallad kontorshumor. Just skratt kring kontorshumor började redan häromdan när kollegan E undrade om jag trodde att jag skulle få skorna putsade av Nån eftersom jag hade ställt dem utanför min kontorsdörr. I torsdags höll en av cheferna på att fnittra ihjäl sig i korridoren utanför mitt kontor eftersom h*n tyckte att mina urhoppade skor utanför dörren indikerade att jag eventuellt hade flugit in på kontoret – i hejdlös glädje över mitt arbete. Jodå, jag älskar mitt arbete och tycker att det är nördigt, galet och roligt. Men skorna… Jag tar av dem utanför för att inte skita ner golvet inne hos mig. Sen ställer jag dem på en bit kartong innanför dörren. Fast ibland tar det en stund från själva urhoppandet till inbärandet… Så mina skor dokumenterade jag, lite kontorskonst likaså samt saker som kan vara bra att ha på ett kontor, fotade inne hos kollegan H. H kunde direkt redogöra för varför det var bra med böcker, en liten handduk, vantar, mössor, en solhatt med mera på kontoret.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Paus för att hämta dagens första senapsmugg kaffe.

 

 

Mina nya brillor.

Men dagens riktiga höjdpunkt blev nog ändå… mina nya brillor! Det kom ett sms redan härom kvällen att de var klara för hämtning och igår åkte jag lite tidigare från jobbet för att hämta dem hos Synsam på Stormarknaden (Här finns förresten ett ledigt jobb om du är optiker! Jag trivs jättebra som kund där. Bara som ett tips… Men sista ansökningsdagen är i morgon.). Nu är det inte brillor jag ska ha på mig jämt, för jag har ju linser. Nä, detta är brillor jag ska ha när jag arbetar för att både kunna se vad som står på datorskärmen och även kunna läsa manus bredvid. NK skrattade frustande när han föreställde sig pilsnerbottnar med en tjock skiljelinje i glaset à la Jan-Öjvind Swahn, men så roligt ska h*n inte få ha på jobbet när h*n ser mig. Mina nya brillor är ganska små, har bajsbrun båge och är väldigt, väldigt bra… Jag provade dem hemma vid datorn igår kväll och även om avstånden här inte stämmer till fullo med de uppmätta avstånden på jobbet fungerade brillorna hur bra som helst – jag såg både skärm (när jag lät ögonmusklerna vandra uppåt) och tangenbord (när jag lät ögonmusklerna jobba neråt).

På Stormarknaden nappade jag på NK:s tips. Men jag la till några spänn också för att få med mig ett fint Amarone hem. På ICA Kvantum valde vi ut några goda ostar som skulle göra vinupplevelsen mer komplett. Ja, jag har ju en Fästmö i mitt liv som jag träffar då och då trots att vi jobbar väldigt olika tider och dessutom inte bor i samma stad, som somliga tror. (Stad, förresten… Det finns det väl inget som heter numera? Försök uppdatera vokabulären till vad som gäller det tjugoförsta århundradet! Administrationsskorpionen skrattade nästan läppen av sig.) Godsakerna avnjöts under dialog som inte återges här. Och kvällen avslutades med Shetland. Ingen av oss somnade framför TV:n.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det blåste visst i natt.

Denna lördag började jag med lite sängläsning innan jag gav mig ut på en kort utflykt. Boken jag läser är uppenbarligen av genren erotic crime, så det passade bra att läsa den i sängen. Det började blåsa hårt igår kväll och detta hade satt sina spår utomhus. Det blåser lite fortfarande, men nu ska jag vara inomhus fram till kvällen. Det står nämligen städning och tvätt på mitt schema idag. Nån i huset har redan börjat – före klockan sju startade tvätteriverksamheten i morse. Jag vet ju sen tidigare att det är svårt att förstå ordet hänsyn, men uppenbarligen kan de som tvättar inte läsa heller. Och nån folkbildare tänker jag inte bli, ärendet ligger fortfarande hos BRF-ordföranden.

Om du har orkat läsa ända hit kanske du orkar skriva en liten kommentar också och berätta vad du håller på med i helgen! Det vore roligt att få veta.

Ha en go lördag!

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återbesök i Gryttby

Ett inlägg om vår årliga tur till Emmaus i Gryttby.

---

 

Idag blev det ett återbesök till Emmaus i Gryttby. Fästmön och jag brukar åka dit en gång om året och botanisera bland allt från blomkrukor, husgeråd, möbler och badrumsinredningar till kläder, skor, böcker och diverse småpryttlar.

Det brukar bli en eftermiddagsutflykt, en tur ut från hemmet. Att bara titta på fina och roliga saker kan vara ganska stor stimulans för en som sällan lämnar hemmet. Det blir liksom påfyllning i fantasin, såväl som i det estetiska sinnet och humorn. För med Anna är varje utflykt ett litet äventyr, en spännande och rolig resa i livet.

Flera uthus och en huvudbyggnad är fyllda av prylar från golv till tak. Jag tyckte att det var bättre ordning i år. Sakerna var fint uppställda och det var lätt att titta och hitta. Bara en snörvlande och väldigt närsynt farbror som stod i vägen då och då idag. Fast han hörde ju förstås inte till varken inredning eller saker.

Innan vi lämnade Gryttby tog vi en fika. Och med hem följde för min del… jaa, gissa vad!..

Här är några bilder från årets Gryttby-tripp:

Detta bildspel kräver JavaScript.

På vägen hem till stan berättade Anna om när hennes farfar flyttade hemifrån – vid 70 års ålder samt visade huset han flyttade till. När vi hade skrattat färdigt stannade vi till i Gamla Uppsala och tittade på loppisen där. Även där fanns det fina saker! Ägaren kände igen oss och frågade Anna hur det hade gått med golvlampan hon köpte där sist. Ingenting följde med oss därifrån, men vi beundrade fina burkar – och såg en och annan Tutt-Lisa i glas, denna gång blått…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och innan vi körde in i garaget svängde vi in till Tokerian – det är ju lördag och två söta tanter behövde lördagsgodis för att bli ännu sötare… (Nej, ingen bild!)

När ett kilo räkor har tinat ska jag glufsa i oss det tillsammans med aioli, dill, citron, avokado, kokt ägg, vitt vin med mera. Tyvärr har det mulnat på, så vi kan glömma ballen* till middag och får äta i köket, som vanligt.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En eftermiddag i solen – och i regnet…

Ett inlägg till vänskapens lov.

---

 

Elliot, lilla hjärtat!

Idag blev jag förälskad. I en man. Ja, det är sant! Men han är fyrfota, hårig och har svans. Dessutom skällde han ut mig vid första ögonkastet. Elliot är emellertid inget troll utan världens sötaste hund. Jag var hembjuden till hans Mormor på rabarberkräm till lunch. Mötet med Elliot blev liksom en bonus. Jag är rädd att jag stannade alltför länge (över fyra timmar). Fast vi fikade också…

Med vissa människor – och fyrfotingar! – klickar man. Elliots mormor är en sån person. Det här var andra gången vi sågs och det blev en hel eftermiddag. Ändå var det aldrig tyst. Vi har mycket gemensamt, men inte allt. Därför är det givande på alla sätt att samtala med nån som förstår hur det är utan att man behöver precisera och gå ner på detaljnivå. Och att denna så förstående person också kan tillföra nytt i dialogen.

Vi för en kamp för vår existens och vår tillvaro. Vi är behövda på många sätt, men inte fullt ut. Då är det bra att peppa varandra genom att tala om att man duger.

Jag är väldigt glad för min nya vän. Elliots mormor gör inte bara superperfekt rabarberkräm (varken klistrig/klimpig eller för lös och lagom söt), hon lagar gott kaffe och bakar fin sockerkaka också. Inte tänker jag på mat nu när jag har kommit hem!.. Men det ätbara är en del, vänskap är nåt annat. Det är inte lätt att få nya vänner när man är i min ålder. Och det är ju inte det enda som är svårt med åldern, vet vi ju… Jag läste nyss en tweet från en person som tycker att folk som är 60 år är från medeltiden.

Lilla vännen,

har jag lust att säga

stäng näbben!

Jag är visserligen en bra bit från 60, men jag har vänner som är där och de är allt annat än urgamla. Men vi som är lite äldre än 28 har lärt oss att välja våra strider. Vi, såna som Elliots mormor och jag, behöver inte hävda vår brist på erfarenhet såsom småfolket gör. En del av småfolket, ska tilläggas. Inte alla.

Det har varit en skön eftermiddag i solen. När regnet kom vevade Elliots mormor ner markisen och så satt vi kvar och babblade. Innan jag gick fick jag titta in i garaget och tänk – där stod en Billy rödbrun som jag ska få om jag vill ha den! OM jag vill!!! Dessutom har jag blivit lovad hemtransport i en något större bil än Clark Kent*. Men först ska både hyllan och garaget tömmas och det sker i samband med garagerenovering. Där har jag lovat att vara behjälplig. Jag vill gärna vara behövd ibland, vill inte du det?

Hemma i New Village ringde telefonen när jag precis fått av mig skorna. Det var lilla mamma. Jag ÄR behövd. Det är gott att veta. Jag tror också att hostig pojke i Himlen uppskattade glassdessert efter sin lunch. Personligen hade jag tänkt mig ett längre besök på förmiddagen, men ett test kom emellan.

Solen lyser fortfarande. Har DU haft en bra dag??? 

Här kommer några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Östgöta Correspondenten, fredagen den 12 september 1958.

Ett inlägg om en gammal tidning.

---

 

Framsidan av Östgöta Correspondenten från september 1958 var full av annonser.

I samband med min litterära hyllning i förrgår hittade jag en gammal tidning. Ja tänk, den är faktisk FLERA ÅR äldre än jag. Datumet på framsidan är den 12 september 1958, tidningen är Östgöta Correspondenten, numera Corren, kallad. Den var min pappas arbetsplats från 1950-talet. När tidningen jag hittade kom ut var det nästan ett år tills pappa skulle gifta sig med min mamma. Varför sparade han just den här tidningen och hur hamnade den i min ägo? Jag kunde naturligtvis inte låta bli att bläddra i den.

Förstasidorna på Corren, eller ÖC, som den kallades då, var fulla av annonser. Det var de även efter att jag hade kommit till världen. Jag undrar om det skulle funka idag… I vart fall kan man inte säga att det är fler annonser och mer reklam i media idag, det visar denna gamla papperstidning tydligt. För där är fullt av annonser inuti också. Jag har redan terrat mina Instagramföljare med ett par bilder.

Fredagen den 12 september 1958 har förstasidan annonser om moderna glasögon, strumpekonomi, hörnbäddar, fruktplockare, krokiteckning med mera. Där annonserades om att ryor skulle demonstreras på lördagen och att den som var intresserad av en kurs i porslinsmålning måste anmäla sig till Hjördis Hassler före den 17 september.

”Den saknade från Motala funnen död” – en artikel troligen skriven av min pappa.

Jag bläddrar försiktigt i tidningen, för den är mycket skör. Vad var det för nyheter den här dagen? Jag läser att dr Axel Wenner-Gren personligen startade ombyggd Mjölbykvarn, att den saknade pensionären Nils Jansson från Metr… Motala, blott 51 år gammal, hittats död, fallen över sin cykel och att Winston Churchill fick en enorm chokladcigarr på guldbröllopsdagen. Vissa av artiklarna är inringade. Kan det vara min pappas verk, det vill säga att han ringat in de artiklar han själv har skrivit i den här tidningen? Det finns nämligen inte en enda byline. I såna fall var det han som skrev om den saknade och döde Nils Jansson.

Utan att fukta fingrarna bläddrar jag vidare. Jag kan konstatera att randigt är höstmelodien i poplinskjortor, att handelsministern har besökt Motala och att en 24 tums TV kostade så mycket som 2 095 kronor på Linköpings radioaffär. SJ gör galluper (!) på sträckorna Norrköping-Linköping-Mjölby och PV-garantin gäller även Volvo Amazon. Stadsfullmäktige i Motala har låtit göra en undersökning som visar att sandsugare kan hejda Varamons förstöring (pappas artikel). Simmaren Stefan Gerhardsson tog upp en jättekräfta i Vättern (pappa), Motalagymnasister är storbelåtna med stipendieresa till Finland (pappa), söndagsskolvecka är inledd i Motala (pappa) och det kommande numret av Veckojournalen är ett stort minnesnummer över Folke Bernadotte, som varit död i tio år.

Ordentliga yngligar, gifta kreatursskötare och flickor intresserade av sömnad kunde få jobb 1958.

Platsannonserna drar till sig mina ögon. Man söker försäljare av mjölkmaskiner, konditoribiträde och en telefonförsäljare! Vidare finns det lediga platser för en sadelmakare, en vaktman och bänksnickare. Finns ens dessa yrken idag? Hemhjälp och hushållerska sökes och gift kreatursskötare kan få jobb från den 1 november på Mantorps gård. Ungdomsarbeten? Javisst! Ordentlig yngling får plats i speceributik och flickor med intresse för sömnad får anställning genast hos Eklunds Konfektion AB i Kisa.

Kraftig promenadsko säljs hos Skoglunds i Åtvidaberg.

Vad kan man göra i september 1958 i Östergötland? Den som bor i Åtvidaberg kan köpa kraftiga promenadskor för 23:50 kronor upp till 29:50, beroende på storlek. I Motala avslutas säsongens arrangemang i Folkets Park på lördagen med fyrverkeri och dans till Ludvigssons orkester från Eskilstuna. På söndagseftermiddagen är det fotbollsmatch på Jarlavallen, Bjälbo mellan Vallerstads IF och Bjälbo IF. Biografen Saga i Mjölby visar filmen Bitter seger med Curd Jürgens. För den som vill köpa bil säljer Philipsons i Linköping en Plymouth Savoy 56:a för kunds räkning.

 
 
 
 
 
 
 

Och jag sitter i Uppsala, året är 2015…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gamla böcker och elektroniska matrecept

Ett inlägg om att gamla texter är mer varaktiga än nya.

---

 

Den här öppnade vi i eftermiddags.

I eftermiddags hade mamma och jag bestämt oss för att titta i gamla böcker. Framför allt var det den stora Karl XII-bibeln som hägrade, för den har jag aldrig tittat i. Vad jag minns. Mamma minns annorlunda. Vem som har rätt kan man träta om ifall man vill det.

Den gamla boken var jätteskör och dess pärmar lossnar nästan från ryggen. Så det gällde att vara försiktig. Vi la den tunga boken på matsalsbordet och öppnade och bläddrade så försiktigt vi kunde. Vi skulle nog ha haft bomullshandskar på oss, men det hade vi inte.

Min farfar var en klok och noggrann man. Han hade samlat en massa klipp om bibeln generellt i en plastmapp som låg inuti. Där låg också kopior på brev han skrivit till just den här bibelns ägares släktingar samt svar från dem. I farfars ägo kom bibeln 1940 i present på 40-årsdagen. Han fick den av en diakonissa från S:t Petersburg ursprungligen, men som arbetat tillsammans med farfar i kyrkan i Finland. Hon hade även känt farfars pappa och hans farfar, liksom sonen, min pappa. Fyra generationer… Diakonissan hade för övrigt i sin tur fått bibeln för lång och trogen tjänst av familjen Munck.

På 1940-talet var Finland i krig. Till slut blev situationen ohållbar för den lilla familjen. Det fanns varken mat eller kläder och pappa kunde inte gå i skolan. Pappa kom till Sverige som krigsbarn i början av 1940-talet. Men den gamla bibeln kom hit med farmor och farfar när farfar 1944 fick tjänst som pastor i Linköping i Sverige.

Inuti bibeln hade de tidigare ägarna nedtecknat uppgifter om giftermål och barn. Min duktiga farfar har sen tytt kråkfötterna och skrivit rent dem på skrivmaskin. Vad jag kunde se hette bibelns första ägare Eric Holmberg. Han har skrivit i boken att han gifte sig 1744. Farfar har skrivit rent texten och lagt till att Eric Holmberg avled 1748. Att vi vet att det är Eric själv som har skrivit beror på att han har skrivit i jag-form. Alltså måste bibeln vara från 1700-talet. Karl XII-bibeln kom ut 1703, men jag hann inte se tryckåret på boken som låg på mammas matsalsbord. Jag försökte fota så mycket jag kunde av försättsbladen, breven, klippen etc, men mamma blev otålig och irriterad över att jag skulle fota ”allt” – vilket medförde att jag inte kunde just fota ”allt”. Vad jag hann uppfatta hette den senaste ägaren före farfar Munck. Kopplingen till familjen Bernadotte var att en prinsessas farmors mor eller nåt ditåt varit gift med denne Munck. Farfar skrev till prinsessan Bernadotte och fick ett mycket nådigt svar.

Den gamla bibeln hade intakta metallspännen så att den gick att stänga ordentligt. I övrigt var den så skör att jag tyckte att ryggen sprack lite för varje gång vi rörde vid boken. Därför vill jag inte öppna den igen och ta fler bilder. Men nån gång i framtiden ska jag öppna den igen och då ska jag dokumentera ”allt” på riktigt, jag lovar!

Här är några av de bilder jag tog av vår Karl XII-bibel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite senare telefonerade jag med Fästmön. Under samtalet utlovade jag ett recept som jag hade på datorn. Trodde jag. Det visade sig att det inte fanns ett enda recept på min dator, inte heller på den USB-sticka jag hade med mig. Troligen är alla recept jag hade på gamla datorn… bara borta… Jämför det med en Karl XII-bibel från 1703…

Igår letade mamma och jag efter två andra gamla religiösa skrifter. ”Nån” hade flyttat på dem från mammas ”gömställe”, men jag lyckades hitta dem. Nu förvaras de på ett ställe som vi båda känner till. Ett tag, hoppas jag, i alla fall. Tills nån gömmer dem igen. Vi bläddrade även i dessa idag och de var betydligt mer hanterbara än Karl XII-bibeln. Den här silverasken innehåller bibelord:

Silverasken med bibelord är lite mindre än Karl XII-bibeln och ryms lätt i min handflata.

Men nya testamentet på engelska var totalt omöjligt för mina ögon att läsa – trots att den lilla asken faktiskt innehåller ett förstoringsglas, tro det eller ej:

Nya testamentet på engelska klarade inte mina ögon av att läsa. Men jag bläddrade i den lilla bibeln i alla fall. Vi tror att den kom till Sverige med pappas farmor Mabel som var från England.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Snaggat och finanskoll

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Ingen tidningsdöd: Grattis, 223-åringen!

Ett inlägg om en häftig tidning som inte hade en tanke på tidningsdöd.

---

 

Stockholms Posten från den 15 mars 1792 finns i min ägo. En 223-åring, alltså…

Man skulle kunna tro att jag gratulerar mig själv. Idag är ryggen inte att leka med. Antingen beror det på att jag har suttit stilla för mycket eller på promenaderna jag har tagit de senaste dagarna. I vart fall skuttade jag upp och skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Då kände jag mig som en ung tjej (nåja…), trots att jag hade drömt en mardröm om att jag hade en tumör på överläppen. Men lite senare, när jag hade återvänt till bädden och slumrat en stund… Jag vaknade av att nån i huset hade springtävling. Sen hade nån (samma person?) sparka-i-väggen-tävling. Springtävling kan jag förstå att man har när benen är fulla av just spring. Men sparka-i-väggen-tävling finns det inga ursäkter för. Det gör ont till slut och det blir fula märken och kanske rentav hål i vissa väggar. Och ens grannar får inte sova.

Det är när jag skriver den sista meningen i förra stycket som jag undrar om det ändå inte är jag som fyller 223 år idag… Fast det är det inte. Jag är än så länge bara 52. Men jag har en tidning i min ägo som kom ut idag för 223 år sen – ett exemplar av Stockholms Posten* från torsdagen den 15 mars 1792.

Hur just denna tidning hamnade hos mig är rena turen. Det ska dock sägas att den som ursprungligen har ägt den är min farfar, så jag har inte köpt den eller snott den av nån.

Stockholms Postens baksida med anteckningen om maskeradbalen. 

Min farfar gick bort 1973 och efterlämnade en massa böcker. En del tog pappa hand om, men det mesta var kvar hos farmor, som gick bort i slutet av 1982. Då hamnade alla böcker hos mina föräldrar. En gång under 1980-talet skulle pappa få hjälp med en renovering i huset av en granne. Överenskommelsen var att grannen i stället för pengar skulle få böcker. Pappa och grannen bestämde vilka böcker. Det var en fin samling och ett stort antal böcker i ett visst ämne. Men så råkade jag säga att ämnet intresserade mig, varpå pappa ändrade sig och behöll böckerna. Vad grannen fick i stället är oklart. Troligen var det några andra böcker. Böcker har nämligen aldrig varit nån bristvara i mina hem.

När jag i mitten av 1980-talet flyttade från mitt studentrum till min första lägenhet följde böckerna med. Det var ena riktigt tunga as. En natt vaknade jag av att ett hyllplan i mina dåvarande vita Billyhyllor brakade. Böckerna står numera i en rödbrun Billy hylla.

En dag på 1980-talet satt jag och bläddrade i en av böckerna på jakt efter en uppgift. Det var då jag fann den – Stockholms Posten från den 15 mars 1792 låg mellan två sidor! Det är en liten, skör och fyrsidig tidning. Insidan har jag inte läst på länge, för jag vill inte riskera att pappret ska gå sönder. Jag kan förresten knappt läsa vad det står, för typsnittet är så gammalt. Men på baksidan har nån för länge sen skrivit med bläckpenna ovanför en annonstext

På denna maskerad blef Gustaf III skjuten

Visst är det lite häftigt?! Jag gillar historiska prylar och det här födelsedagsbarnet ska jag fortsätta vårda ömt. Det ligger fortfarande på samma ställe, mellan två sidor i en av mina miljoner böcker…

Det känns nästan magiskt också att läsa följande på baksidan:

[…] I morgon kl 8 f. m. utgifves nästa Blad häraf. […]

Ingen tidningsdöd i sikte, där inte!..

*Stockholms Posten grundades av Johan Henric Kellgren i oktober år 1778. Sista numret av tidningen gavs ut 1833. Tidningen skrevs ursprungligen i frakturstil.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att sko sig är inte det lättaste

Ett inlägg om skor.

---

 

Det är synd att säga att jag är nån skofetischist. Fast precis som när det gäller kläder är skor ett nödvändigt ont. Man behöver ju helt enkelt ha kläder på kroppen och nåt på fötterna när man ger sig av hemifrån. Men att sko sig är inte det lättaste.

Mitt skoproblem är lite divergerat. Jag har ganska stora fötter för mitt kön (fast på könet ska jag naturligtvis inte ha några skor), nånstans mellan 41 och 42. Jag tycker att jag har breda fötter, men det sa ortopeden att jag INTE har. Han tycker att jag har fina fötter – fast höga valv. Och det är dessa valv som orsakar mina hälsporrar.

Jag tittar då och då på pjuck när jag är ute på mina shoppingturer. Men eftersom jag får ont i foten av att gå och stå tittar jag också på skor på nätet. Idag på seneftermiddagen hittade ett ställe med bra sortiment och bra priser. Är det fri frakt och fri retur funkar det ju lika bra att sitta vid datorn och handla skor.

Sköna Marie har tillräckligt med utrymme i häldelen för inlägg samt en kant som håller inläggen på plats.

Först och främst behöver jag ett par nya tofflor. Eller inneskor av sandaltyp. Jag har tidigare haft väldigt bra innesandaler av märket Sköna Marie. Nu hittade jag ett par röda på rea! I häldelen av sandalen lägger jag ett inlägg, så just den delen måste vara både rymlig och ha en kant som håller inläggen på plats. Det går i och för sig att limma fast inläggen, men ibland behöver jag ju flytta inläggen till andra skor. Sköna Maries sandaler är toppen på det viset att de både är tillräckligt breda för inlägg och har den där kanten.

 

Nike airmax, min drömsko.

Snart blir det ju varmare och lättare att gå utomhus. Ett par nya gympadojor till våren vore inte helt fel. Jag drömmer om ett par Nike airmax. Fast den drömmen kostar närmare 1 300 spänn, så den får förbli just en dröm…

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frost/Nixon

Ett inlägg om en film.

---

 

År 1974 var jag tolv år. I slutet av juli/början av augusti gjorde jag min första utlandsresa utanför Skandinavien med familjen. Det var en dag under den resan som Richard Nixon avgick. Och trots att vi var väldigt opolitiska i min familj (troligen därför att mamma och pappa stod på ena sidan, morfar på den andra politiskt sett – ja, morfar var med på resan – och då var det liksom ingen idé att diskutera politik, vi blev bara osams) minns jag händelsen. På hotellet fanns ett TV-rum och där såg jag Richard Nixon avgå på grund av Watergate. Nu, åtskilliga år senare, har jag äntligen tittat på filmen Frost/Nixon (2008) som jag spelade in för över ett år sen från TV8.

Den här filmen handlar om hur den kände TV-profilen David Frost får för sig att försöka få till stånd en intervju med Richard Nixon efter att han avgått som president. David Frost är en talkshow-värd, ingen skjutjärnsjournalist. Men han är populär. Och även om han många gånger är ute på djupt vatten – både vad gäller finansieringen av inspelningarna och själva intervjuerna – vägrar han att ge upp. Han får fyra dagar att intervjua Richard Nixon. Varje dag har ett tema och sista dagen handlar förstås om Watergate. David Frost och Richard Nixon är som två boxare i var sin ringhörna. Och bara en av dem kan vinna matchen.

Lustigt nog blir ett par skor symboliska. Skor utan snörning anses som icke manliga av ex-presidentens rådgivare. Dessa skor är italienska, så kallade loafers med spänne. Jag minns vad jag brukade kalla såna skor – som bars av högste chefen (man) på en av mina före detta arbetsplatser…

Icke manliga skor?

Det här är, som du förstår, ingen actionfilm. Den närmar sig snarare dokumentärfilmen. Största delen av filmen handlar om de fyra dagsintervjuerna. Över två timmar lång kan filmen säkert upplevas som seg. Jag förvånade mig själv med att inte tycka det. Det här är en bra film och den är intressant – om man minns händelsen. Skådespelarinsatserna tycker jag också är riktigt bra.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »