Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘realism’

Ett inlägg om en bok.


 

Låt mig ta din handBland det bästa jag vet är att upptäcka av mig olästa författare, gärna deckarförfattare. I mitten av april hittade jag Låt mig ta din hand för 15 spänn hos Erikshjälpen. Detta är den tredje av Tove Alsterdals böcker, men eftersom böckerna inte hänger ihop kunde jag läsa den utan att missa nåt. Nån regelrätt deckare visade sig boken inte vara. Däremot är den en riktigt spännande psykologisk thriller om en familj.

Camilla Charlie Eriksson faller från en balkong på valborg och dör. Det tycks vara självmord. Systern Helene tvingas ta itu med att städa systerns lägenhet. Systrarna har för länge sen brutit med varandra. Deras mamma övergav systrarna när de var små för att flytta med en älskare till Argentina och deras pappa blev alkoholist. Charlie hade svårt att skilja på verklighet och fantasi. Men Helene hittar saker i Charlies hem som får henne att undra om systern verkligen tog livet av sig. Dessutom verkar Charlie ha varit nära att få reda på hemligheter.

Även i den här boken går flera berättelser parallellt. Tiden växlar mellan nutid och 1970-talet och miljön mellan Sverige och Argentina. Det kan tyckas som ett uttjatat grepp, detta med parallella berättelser, men den som är duktig på det får till en riktigt bra bok. Tove Alsterdal är duktig och hon har använt greppet på ett lyckat sätt. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Sen jag började jobba tog jag tillvara på varenda liten möjlig stund till att läsa den. Eftersom handlingen berör verkliga händelser i Argentina får boken rätt stor touch av realism. Det höjer omdömet, för trots att det är en fiktiv historia känns den oerhört äkta.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett pappersvändande inlägg.


 

Ibland överträffar verkligheten fiktionen. Jag piskade mig till att göra en rejäl pappersvändning idag, eftersom morfars skrivbord, på vilket en enorm hög papper låg, hotade med att kollapsa. Den enorma högen fördes under ett visst stånkande till köksbordet av utrymmesskäl och av ergonomiska skäl. Jag behövde plats för att vända papper till flera högar och jag behövde göra det stående, i en bra arbetsställning. Men ett hem är inte ett kontor, kan jag och ryggen med mera konstatera.

 Pappershög

En enorm pappershög fördes till köksbordet för att vändas till två högar.


Verkligheten, ja… 
Att få svart på vitt på aktuellt läge kan vara otroligt jobbigt. Men det finns alltid såna som har det värre. Grekerna, till exempel.

En stor pappershög och två smärre

Tre Uppsalahögar: en ”Nej!”, en snart före detta enorm och en ”Hopp”.


De två nybildade högarna
stod för ”Nej!” respektive ”Hopp”. Ett tag rådde ganska stort kaos bland papperen. Men snart började de två nya högarna bli rätt prydliga.

Två prydliga högar på väg att bildas

Två rätt prydliga högar på väg att bildas.


Medan jag stod där och vände papper 
funderade jag över det här med att svara. Alla mina papper har nämligen inte fått svar på sitt innehåll. Vissa företag är sämre än andra på att svara. Att det ska vara så svårt…

Till sist var den enorma högen försvunnen och ersatt av två prydliga högar med papper (och en liten hög med ett par kuvert). Dessvärre är ”Nej!”-högen högre än Hoppets hög. Realism.

Två högar med papper

Två högar med papper. Den vänstra är dessvärre ”Nej!”-högen. Hoppets hög, den högra, är betydligt lägre.


Eftersom det krävs att jag alltid måste kunna bevisa
att jag inte fuskar, sparar jag samtliga papper. Men ”Nej!”-högen har flyttats till ett hyllplan i mina nyrensande och omstuvade bokhyllor. Hoppets hög bildar en inte lika enorm hög som tidigare på skrivbordet.

Hyllplan med pappershög

”Nej!”-högen fick plats ovanpå en gammal ”Nej!”-hög på ett hyllplan. Clownen i gult tittar på med tårarna rinnande ner för porslinsansiktet.


Sen plingade det på dörren. 
Utanför stod en postflicka i små shorts med ett XL-paket till mig. Vad kan det innehålla för spännande? Om jag inte gissar fel innehåller det gratisjobb för min del, förhoppningsvis ett kärt sådant.

XLpaket

Spännande? Troligen gratisjobb, men det kan ju vara nog så kärt.

 

Nu ska jag gripa mig an nästa vändningsprojekt. Synd att jag inte får lön för det. Jag är en jävel på att vända papper, sortera och framför allt strukturera.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det börjar med ett stackars pizzabud som tror att han har kört vilse med sin leverans. Fel har han inte kört, men han har hamnat på en… grillfest. En otäck inledning är det på Helene Turstens senaste Irene Huss-bok, I skydd av skuggorna.

En otäck inledning.


Irene Huss och hennes kollegor
finner sig plötsligt mitt i en kamp mellan två MC-gäng om knark. Dessutom visar det sig att Irenes egen familj är hotad.

Ja, det är rafflande spänning från början till slut. Det är så rafflande att det nästan känns som om Helene Tursten inte längre skriver böcker utan DVD-filmer. Den här boken har ju för övrigt redan kommit ut som film. Brukar det inte vara tvärtom – bok först, film sen?

Nej, det här är inte längre litteratur, det är filmsynopsis. Boken får, liksom DVD:n, medelbetyg för sin realism. Men det är allt. Sorry!


Livet är kort.

Read Full Post »

I kväll blev det en titt på den sista Irene Huss-filmen, den tolfte i ordningen, Jagat vittne. Fästmön och jag tittade på brutaliteter och papperslösa flyktingar. Och lite hedersinslag.

Den sista Irene Huss-filmen ever???


En ung kvinna hittas död
i vattnet. Hon bär en fin klänning och en dyrbar vigselring. Men kvinnan har inte drunknat – hennes bakhuvud är krossat. Vem hon är? Spåren leder till mansnamnet inuti ringen. Den mannen är emellertid gift med en helt annan och högst levande kvinna.

Även det här fallet får kopplingar till Irene Huss familj, men kopplingarna är inte så starka som i tidigare filmer. Det är bra, för jag tycker att det känns lite tjatigt. Som vanligt tas ett angeläget ämne upp – papperslösa flyktingar. Det gillar jag också.

Det här är som sagt den tolfte och kanske sista Irene Huss-filmen. För vem ska ta över nu när Lasse Brandeby inte längre kan spela polischef?

Jag ger filmen högt betyg, för den blandar realism med en ganska stor portion känslor den här gången. Och det hela görs på ett bra sätt.

Read Full Post »

Den näst sista Irene Huss-filmen är just urplockad ur DVD:n. Irene Huss 11: I skydd av skuggorna handlade som vanligt om brott som faktiskt sker. Fästmön och jag belägrade soffa respektive fåtölj för att glo.

Brott som faktiskt sker.


Filmen inleds med en man som avrättas
genom en nervevad bilruta. Det fortsätter med bombdåd och ett nytt mord. Och utpressning genom MC-gäng. Ingen går fri, varken poliser eller Irenes egen familj… (Lite som vanligt, då.)

Njae, nu börjar de här filmerna kännas lite upprepande. Jag tänker främst på att Irene Huss familj blir indragen. För övrigt känns filmen realistisk och grym, men inte lika spännande intrigmässigt som de tidigare filmerna. Det är som om filmen har tappat stinget lite – och det hittas inte riktigt: filmen blir aldrig spännande.

Gott skådespeleri och realism gör att jag ändå ger den medelbetyg.

Read Full Post »

En liten bok på cirka 200 sidor har hållit mig fången så snart jag har haft en stund över. Det är Barbara Ehrenreichs Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, en bok som ingick i det digra bokpaket som vännen FEM skickade till min 50-årsdag. Tusen tack! Det här var riktigt intressant läsning!!!

Ironisk, humoristisk och allvarlig bok om positivt tänkande.


Jag har citerat boken flera gånger här på bloggen.
Kapitlens innehåll är synnerligen intressanta och relevanta för mig. I kapitlet om bröstcancer gör författaren upp med infantiliseringen med allt rosa och alla nallar, eller, som hon kallar det

[…] bröstcancergrannlåten […]

Noteras bör att författaren själv har bröstcancer, så hon borde ju veta. Även om jag inte har diagnosen kan jag känna att om jag fick den skulle jag ha mycket svårt att tänka positivt, jag skulle vara urförbannad! Och det är en kraft, det också, ilska…

Ett kapitel som jag tyckte var synnerligen läsvärt var det som handlade om

[…] ett annat område av personliga olyckor, de avskedade tjänstemännens värld. […]

Den här världen där man är

[…] på väg ner i fattigdom […]

och uppmanas att

[…] se sin belägenhet som en ‘chans’ som borde välkomnas […]

Sen följer ytterligare ett par kapitel som jag finner något mindre intressanta och bitvis tradiga och sega, med alltför långa stycken och meningar. Men så i ett PS-kapitel levererar författaren sin syn på saken, en åsikt som jag verkligen delar:

[…] Realism – intill defensiv pessimism – är inte bara en förutsättning för människors utan för alla djurarters överlevnad. […]

Slutbetyg: högt!

Read Full Post »

På min agenda idag stod bland annat att ringa mitt fack. I slutet av november förra året fick jag nämligen ett trevligt (?) brev från en person på medlemsenheten. Jag blev upplyst om att jag hade en anställning utanför fackets organisationsområde (som om jag inte visste det…) och att det kanske kunde vara lämpligt för mig att byta fack – om det var en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. Nu var ju jobbet jag hade då ingetdera, men eftersom det stod att jag var välkommen (!) att ringa om jag ville ha mer information passade jag på att göra det idag när jag är ledig.

Enligt Wikipedia står Vision för något man vill uppnå. Oftast handlar det om ett framtida tillstånd man vill  uppnå. Det behöver inte uppfylla formella krav som  realism, tidsbundenhet eller mätbarhet. Vision är ett populärt ord i politiken, läser jag vidare. Att ett fackförbund vill förnya sig är väl bra, men hur märkligt är det inte att man byter namn till nånting som betyder att man inte behöver uppfylla formella krav???

Snorkighet – ett sätt att visa makt mot medlemmar med frågor?


För mig står mitt fackförbund Vision för Dimsyn.
Det är suddigt och luddigt och  om man har frågor som medlem blir man ständigt bollad runt – gärna mellan medlemsenheten och a-kassan. Och jag kan inte hjälpa att jag undrar om snorkighet är ett sätt att försöka visa att man har makt…

Idag blev jag nämligen ett otroligt snorkigt sätt upplyst om att man på medlemsenheten inte svarar på frågor om a-kassan utan då får jag vända mig till just a-kassan. För till skillnad från facket har a-kassan en myndighetsfunktion.

Lilla gumman…

tänkte jag i mitt stilla sinne och undrade om kvinnan i andra änden läste innantill nån regelbok. Klart jag fattar att facket inte kan eller får svara på a-kassefrågor, men som medlem tycker jag att det är mycket märkligt. För som medlem ser jag nämligen ingen skillnad mellan mitt fack och mitt facks a-kassa. Och jag får ofta känslan av att de tu motarbetar varandra. Jag har för mig att jag  så sent som i höstas läste att mitt fack och mitt facks a-kassa hade stämt varandra inför domstol.

Ursäkta mig, men vad ger detta för signaler till medlemmarna??? 

Jag hade några generella frågor om a-kassan som är av vikt för mig när jag ska ta ställning till om jag ska byta fack eller inte. Även om nu fackets medlemsenhet inte kunde eller fick svara på dessa mina frågor, hade det inte varit trevligt att upplysa mig som medlem om detta på ett vänligare sätt?

Nej, åter igen har Dimsyn höljt sig i dunkel och visat vilket avstånd man har till sina medlemmar. (Ser man ner på dem också, eller?) Jag tänker inte finna mig att bli behandlad som nåt katten har släpat in efter att ha varit medlem i snart 26 år och varje månad betalat såväl medlemsavgift till facket som a-kasseavgift – den senare även när jag har varit arbetslös och fått ersättning från a-kassan. (Är det nån som förstår den logiken???) 

Så snart jag kan ska jag byta fackförbund. Då kan ju Vision sitta där och fundera över medlemstappet, för det är inte bara jag som avslutar mitt medlemskap där. Missnöjet är stort. Det kanske vore bra om man vände funderingarna lite… inåt organisationen. Och att Vision slutar se medlemmar som motlemmar…

Read Full Post »

Older Posts »