Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘grundskola’

Ett uppbyggligt inlägg om läxhjälp.


 

Penna och hand

Att kunna skriva korrekt svenska är inte fel.

Idag snubblade jag över en spännande sajt som inte är nåt för mig, men som kan vara till hjälp för andra. Det här med läxhjälp… Jag har ändå åsikter om det och jag tycker att det en bra idé om den som behöver kan få hjälp. Även om mamma och pappa vill hjälpa kanske de inte räcker till, nämligen. Och ibland behöver mamma och pappa få vara mest mamma och pappa och låta nån som har det som jobb ta över.

På sajten läser jag om två ungar som har haft det tufft i skolan, men som fått utmärkelser som kometer – med tillhörande stipendier av Allakando. Oscar älskar att gå till skolan i början, men ganska snart kommer han efter. Han får så småningom diagnosen dyslexi. Desire har också dyslexi. Men faktum är att båda kan mer än de tror. Det är riktigt gripande berättelser av Oscars och Desires mammor om hur barnen blir kometer och får stipendier.

Allakando delar emellertid inte enbart ut stipendier. Företaget ger alltså läxhjälp och verkar göra det, som jag tycker, på ett bra sätt. Det handlar om att hjälpa elever i grundskola och gymnasiet att nå egna satta mål som att få högre betyg eller göra bra ifrån sig på högskoleprovet, men också att öka motivationen och förbättra studietekniken. Elever kan få hjälp i en rad olika ämnen – allt från ekonomi och naturvetenskap till språk och samhällsvetenskap. Även om huvudkontoret finns i Stockholm kan den som bor nära en ort med fler än 3 000 invånare få hjälp från Allakando. Hjälpen består av träffar och lektioner.

Jag kan förstås inte låta bli att tänka att detta kanske hade varit ett alternativ för somliga i min närhet. Och lite kan jag önska att det funnes en läxhjälp för den som är vuxen och arbetssökande. Att kunna skriva korrekt svenska i till exempel ansökningar är ju inte helt fel.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett som vanligt ganska blandat inlägg.


 

Scrambled eggs rökt kalkon stekt tomat kaffe

Som tur var hade jag inte bara ätit lunch igår, jag hade ätit sen lunch. Detta innebar att jag inte svalt ihjäl medan jag väntade på Anna.

Det var väldigt skönt att få hemmet rent igår. Nu kan jag göra roligare saker i helgen än att städa. Bara det att jag inte vet vad. Tråkmajan Fästmön jobbar till och med dubbla pass i morgon på pingstafton och på söndag jobbar hon från tidig morgon till eftermiddagen. Igår skulle hon ha slutat klockan 16. Jag kom som vanligt i tid, det vill säga några minuter i. Det var tur att jag hade min bok på gång med mig, för Anna fick jobba över. Och det var inte bara en liten stund, utan typ en och en halv timme… Men jag satt i bilen, trött efter städningen, med nervevade fönster och lät majsolen slicka mig i ansiktet. Sen åkte jag iväg och tankade också. Det tog en kvart. Anna har nu haft ny arbetsgivare i knappt två månader. Med det nya kan jag som närstående säga att det har kommit både bra saker och mindre bra saker. Utifrån sett. Jag vet ju inte hur det är inifrån. Fast jag funderade över sånt som bemanning. Den verkar inte vara särskilt tillräcklig, med tanke på att gårdagens ”jobba över” inte är nåt ovanligt. Ja, ja, det är väl så här det blir när Uppsala kommun leker affär.

Uppsala kommun, förresten… Jag läste nyss att kommunen ska fördubbla antalet platser för ensamkommande flyktingbarn. Det tycker jag är jättebra och lovvärt. Kommunalrådet Ilona Szatmari Waldau förklarar bland annat det tidigare låga mottagandet i lokalblaskan:

Ett skäl till det är den stora bostadsbrist som vi har. Men det är många kommuner som har en bostadsbrist och vi måste ta vårat ansvar […]

(Notera att hon sa ”vårat”. I skrift stavas det ”vårt”.)

Men vad händer med våra egna barn och bonusbarn, som inte får den hjälp de behöver? Jag tänker på yngsta bonusdottern, som vad jag vet, inte fick nån hjälp av Uppsala kommun till skolgång efter att ha gått i särskola trots normalbegåvning under hela grundskoletiden. Hon valde att flytta till en annan kommun i ett annat län, till och med. Där fick hon hjälp att börja plugga ganska omgående. Vad jag förstår håller Uppsala kommun fortfarande på att diskutera med sitt försäkringsbolag kring nån form av skadestånd. Det lär bli den enda hjälpen min bonusdotter får. Kanske. Det är snudd på skandal, tycker jag.

♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣

Eftersom gårdagen hade gått över i kväll innan vi kom hem blev det sen middag. Det var tur att jag inte bara hade ätit lunch igår för ovanlighetens skull. Jag åt sen lunch, dessutom. Därför klarade jag mig tills vi snabbt hade snott ihop en korvmiddag, min med mos, Annas med broccoli.

Popcorn

Tröstätning av popcorn pågick igår kväll.

Klockan 21 var det så dags för schlagereländet igen på SvT1, det vill säga semifinal två. Bäst var Conchita (men så smal hon har blivit!), sämst var trion programledare. Jag har nog aldrig sett maken till tråkigare trio. Tur att jag hade en skål med popcorn att tröstäta. Vad jag tyckte om låtarna vågar jag knappt skriva här, för då får jag schlagermaffian på mig. Men jag pyste lite på Twitter igår. Totalt sett kan jag säga att mina två favoriter är Serbien och Israel, Italien och Spanien har OK låtar, Tjeckiens manlige sångare har fin röst och Australiens låt är bra, men den kan ju inte vinna. Summering: jag tror att jag håller på Israel. Eller Serbien.

Skvallertidningar och choklad

Skvallertidningar och choklad i Annas väska. Jahaja, hon har redan varit ute på ärenden…

Och så plötsligt blev det fredag. Jag lyckades ta en sovmorgon idag ända till klockan 7.15. Sen gick jag upp och satte mig vid datorn och var riktigt effektiv. Anna är ledig idag och vi ska ut på några ärenden såväl åt andra som åt oss själva. Vädret ser bara trist ut – mulet och blåsigt. Mycket mer än en smärre utflykt för ärenden samt matlagning hemma händer inte här idag. Men på Irland folkomröstar man om samkönade äktenskap. Premiärministern där är för samkönade äktenskap, vilket är lite roligt eftersom han är ledare för ett kristdemokratiskt parti. Jämför det med svenska kristdemokraternas partiledare och hennes åsikter…

Nu ska jag killa min nya kompis under hakan och sen kolla om kaffet är färdigperkolerat. Vad händer hos dig idag och i helgen? Skriv gärna några rader så blir jag så glad!

Spindel

Min nya kompis.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om stavning och uttal – som jag med all säkerhet får skit för. Men det skiter jag i!


 

Sur Toffla fyra mån

Jag blir en Sur-Toffla som går i taket, får vågor i håret, vatten i knäna och vägnät på ögonvitorna.

Varje dag händer det. Jag går i taket, får vågor i håret, vatten i knäna, vägnät på ögonvitorna… Det handlar om att jag inte kan förstå att vissa professionella grupper inte kan varken stava eller uttala ord. Notera att jag skrev professionella. Med detta menar jag folk som får betalt (det kallas visst för lön) för att skriva eller prata. Jag menar inte dyslektiker, för det är en helt annan grupp. Jag menar obildade professionella, på ren svenska.

Igår noterade jag att en kommunikatör inte kan stava till aBsolut (aPsolut) och en journalist misslyckades med att stava till bibliotEkarie (bibliotIkarie), för att nämna ett par exempel. Och så detta fruktansvärda imorn som får mig att skrika mentalt. Imorn… var nånstans är det??? Det heter i morrn eller i morron eller i morgon!!!

Maj gadd, om man har gått ut grundskolan borde man väl kunna stava rätt till både absolut och bibliotekarie, för att inte tala om i morrn! Men sagda felstavare har inte bara gått ut grundskolan, de är högskoleutbildade, dessutom… Man tar sig för sin panna…

Sen har vi proffsen som inte kan uttala det de själva jobbar med. Du vet, den webbansvarige som säger

oebben.

Det stavas webben och uttalas VEBBEN VEBBEN VEBBEN på svenska!

Häromdan blev jag intervjuad av en människa som undrade om jag kunde

aaap-sis.

Eh? H*n menade Apsis, som uttalas app-sis. (Det är för övrigt ett webbverktyg, enkelt förklarat. Man kan till exempel använda det för elektroniska nyhetsbrev.)

Men… de har jobb och inte jag. Kan det bero på att jag inte kunde säga initialer utan sa

inTAIler

– när jag var nio år?

Eller att jag vanligen stavar ingenjör ingengör? Eller, i ett arbetsliv för en livstid sen, envisades med att skriva

organisationens knasli

i stället för

organisationens kansli?

När ska mitt straff bli tidsbestämt???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

ÅterträffenKlassåterträff har jag varit på två stycken, den ena för grundskolan. Det var inte roligt, kort sagt. Ändå var jag nyfiken på att se Anna Odells film Återträffen (2013). SvT1 visade den på söndags-kvällen och man kan lugnt säga att jag inte blev oberörd.

Man kan också säga att det här är en film om en film. Del ett visar en fest, en klassåterträff. Det ska festas och glammas och pratas fina gamla minnen. Men sen dyker Anna Odell upp i rollen som sig själv. Hon håller ett tal där hon berättar om hur dåligt hon mått under skoltiden och hur illa hennes klasskamrater behandlade henne. Hon konfronterar. Under den andra delen tar Anna Odell kontakt med sina gamla klasskamrater och berättar om den här spelfilmen hon har gjort. För del ett är en film om hur återträffen kunde ha varit om Anna Odell hade varit med – i del två kommer det fram att Anna Odell aldrig blev bjuden på återträffen. Hon bjuder i stället in de gamla klassisarna att titta på hennes film om en tänkbar återträff…

Ja det låter rörigt och det är rörigt. Och jobbigt. Det är ingen enkel film. Den är konstig. Anna Odell är väldigt… provocerande, tycker jag. Samtidigt förstår jag att detta är hennes… revansch snarare än hämnd.

Det är otroligt svårt att ge ett omdöme om den här filmen. Den berör. Den river. Och är konstig. Anna Odell verkar konstig. Och samtidigt förstår jag att hon har gjort den här filmen eftersom hon har känt sig mobbad.

Toffelomdömet blir högt. Detta är ingen film man ser på för en stunds underhållning.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min yngsta bonusdotter.


 

Nä. Hon är inte utvecklingsstörd. Men hon har gått hela grundskolan i särskola. Nu söker hon upprättelse.

Det har skrivits en hel del om Frida, både i bloggar och i media. Idag syns hon på lokalblaskans förstasida. Klickar du på bilden kan du läsa dagens artikel om Frida.

Frida i UNT ettan

Idag kan vi läsa om Frida i lokalblaskan.


Vill du hellre/också titta och lyssna på Frida
kan du klicka på bilden nedan:

Frida

Frida i 24UNT.

 

Modiga unge!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rörande inlägg.


 

Fyriån under en bro

Känns som jag om befinner mig i en vattenvirvel…

Det rör på sig i tillvaron. Det vill säga min tillvaro rör på sig. Jag har varit ute och rört på mig, men fick nästan bli hemma på grund av illamående och yrsel. Och nej, jag lovar, jag har inte rört morfinmedicinen igen! Dessutom har jag nästan ingen röst, vilket STÄLLER TILL saker och ting. Ja, inte för att jag har sånguppvisning på gång, men… tja, man använder ju sin röst i alla möjliga sammanhang. Stämbanden känns sönderhostade, så det är tur att jag är ensam och låter dem vila.

Medan jag har varit ämlig har det hänt saker i familjen. Det rör på sig i allra högsta grad. Yngsta bonusdottern, du minns hon som gick hela grundskolan på felaktiga grunder i särskoleklass, har skrivit ett brev till Uppsala kommun. Frida anmälde ju kommunen till Skolinspektionen före sommaren och det tog tid att få svar. Men i november kom Skolinspektionens svarDär stod bland annat att

[…] Uppsala kommun inte har följt bestämmelserna om mottagande av en elev i grundsärskolan. […]

Frida selfie

Frida fortsätter att vara stark och modig! (Den här bilden har Frida tagit själv.)

Kommunen följde nämligen inte upp hur det gick för Frida förrän 2010, när hon gick sista terminen i årskurs nio…

Fridas brev till kommunen har jag inte läst, men hennes pappa skriver på sin blogg att hon bland annat tack vare kommunens agerande inte fått den utbildning hon skulle haft rätt till. Detta har lett till att hon nu inte har särskilt stora chanser att få ett jobb. För att få den möjligheten behöver hon en utbildning, vilket kostar pengar. Och hur ska hon få pengar utan att ha ett jobb? En ond cirkel, alltså.

Nu hävdar Frida att det kommunen har gjort – eller i mina ögon snarare har underlåtit att göra… – kan vara grund för ett skadestånd. Hon tycker att kommunen bör ge henne (citat är från Fridas pappas blogg) …

[…] en rimlig kompensation för det lidande detta åsamkat mig. Helst hoppas jag detta kan lösas utan att en stämning inlämnas. […] 

Även jag sällar mig till dem som anser att Uppsala kommun bör ta sitt ansvar och hjälpa Frida att komma vidare i livet – så att hon får samma möjligheter som alla andra unga kvinnor. Frida fortsätter att vara stark och modig i detta. Framför allt visar hon en envishet som jag tror hon har stor nytta av framöver. Jag håller tummarna!

To be continued…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett väldigt blandat inlägg.


 

Barnkrokar elefanter

Elefanter räknades och även om de var större än myror så var de inte fler.

Det var en rätt underlig dag igår. En fredag i långsam-hetens tecken som för min del avslutades med att jag fick veta att Brasse Brännström hade dött. Jisses vad det RIP:ades på Twitter!!! Bäste tweeten kom dock från Lena som skrev:

Sluta med det fåniga rip:andet! Visa respekt för våra stjärnor när de dör. Låt dem vila i frid på ren svenska. Ingen skulle väl säga v.i.f.

Många av oss har nån sorts av medierelation till Brasse tack vare Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag kan inte påstå att programmet – eller Brasse – var med och lärde mig att läsa, jag var för stor då. Men FEM och jag brukade titta ibland och vi kunde de flesta klassikerna. FEM hade dessutom vinyl-LP:n från krogshowen Varning för barn. Min favorit var Svordomsvisan.

Nån djupare relation till Brasse har jag alltså inte. Men lite sorgligt är det när bara en av tre som gjorde ett roligt barnprogram på yngre stenåldern nu är i livet. Eva Remaeus var bara 42 när hon gick bort, Brasse bara 69.

Kvisttomater

Kvisttomater för tolv spänn.

Större delen av min fredag tillbringade jag i mitt hem. Jag läste mycket. Men jag gick ut en liten promme för att kolla om MM-butiken möjligen ville skänka bort en liten anslagstavla till mig (det ville den inte, de sålde inte ens anslagstavlor) och för att köpa mat på Tokerian. En stor kyckling som räcker till tre middagar, om jag har tur, samt en ask kvisttomater för 12 kronor köpte jag. Jag gör allt för att bättra på mitt skamfilade grönsaksrykte…

Vinglas och Pjoltas sorgliga på Spotify

Det blev ett glas rött till Pjoltas sorgliga lista på Spotify.

På eftermiddagen lyssnade jag igenom Pjoltas sorgliga lista på Spotify. Jag insåg hur mycket jag har saknat Spotify när jag laddade ner det både på datorn och som app i mobilen! Men jag har förstås en gratisversion och har väl inte riktigt fattat om det är några begränsningar i den. Väldigt mycket reklam är det i alla fall, men det står jag ut med.

Det verkar som om min ljudkänslighet är på väg att gå över, alltså. De cirka sju månaderna på förra jobbet satte sina spår. Man blir ganska trött av att dela kontor med fem andra personer… När klockan var nästan midnatt var det ett väldigt smällande i en ytterdörr. Flera gånger. Då är jag inte ljudöverkänslig när jag säger det. Hela huset skakade, nämligen. Man kan tycka att folk borde vara lite mer hänsynsfulla när det är så sent och vi är flera som bor i det här huset. Men det är bara att konstatera att vi är olika.

Kvällen tillbringade jag först vid matbordet och därefter med fötterna i bubbel- och massagemaskinen. Båda mina fötter gör väldigt ont just nu, men lätt massage lindrar en stund. Under tiden styrde Pe så att min intervju med Anja Kontor kom ut på UppsalaNyheter. Detta med anledning av att Anja på måndag startar arbetet med åtta nya program i serien När livet vänder. Lite marknadsföringshjälp, alltså. Anja sköter ju allt sånt själv OCKSÅ – förutom allt hon gör i själva produktionen.

Innan jag kröp till kojs såg jag en usel film och slösade bort över två timmar på den. Varför, vet jag inte. Ville väl se om den skulle bli lite bra nån gång. Det blev den inte. Den enda behållningen var Julia Roberts som var snygg att se på.

Den här helgen är det jobbarhelg för Fästmön. Men jag vet inte hur det går med jobbandet, för igår kände sig älsklingen förkyld och låg mest på soffan. Det kan nog bli tufft att orka med långpass från 13 till 21 idag och från sju till 16 i morgon om man inte är kurant. Inte är det bra att smitta personerna där hon jobbar heller. En förkylning kan få stora konsekvenser för dem. Jag ska kolla läget lite senare!

Linnsan.

Linnsan drar norrut idag.

Jag har haft sms-kontakt med äldsta bonusdottern idag på morgonen. Gissningsvis sitter hon i en bil på väg norrut nu. Ett Toffelhjärta är ganska oroligt då, för resan är lång. Men jag tror att nånting riktigt spännande väntar på Linn!

Yellow

Det går ju inte precis att sudda bort nio felaktiga år i särskolan…

Hur det går för yngsta bonusdottern med det hon har på gång just nu är också spännande, fast på ett annat sätt. I torsdags var sista dan för kommunen att lämna ett yttrande över hennes anmälan till Skolinspektionen. Hon har inte fått nåt besked än, men det tar väl tid innan Skolinspektionen sammanställer och säger sitt. En handläggare från kommunen har i alla fall ringt upp Frida för att höra vilken typ av kompensation hjälp hon vill ha. Personligen tror jag att Uppsala kommun är rädd att få skadeståndskrav på sig. Men samtidigt kan det vara så, att det faktiskt finns en vilja att hjälpa den unga vuxna, som felaktigt gått i särskola hela grundskolan, till en utbildning.

Det är en rätt grå och trist dag idag och jag behöver inte gå ut om jag inte måste. Därför tror jag att jag häckar här hemma. Jag har tagit lite sovmorgon, men ligger ett minus i mitt jobbsökeri, så nån ansträngning måste jag göra. Mamma ska få ett telefonsamtal också. Gårdagens tvätt är vikt och undanstoppad.

Nåt spännande liv har jag inte, men min summering av fredagen är att den var rätt underlig. Idag står det lördag i almanackan. Skriv gärna några rader och berätta vad du gör denna dag, så att jag får lite input, jag som inte får ge mig ut på andra resor än de i cyberspace!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Torsdag är det och dags att redovisa den Tofflianska veckans hiss (Pride) respektive diss (Prejudice). Det blir så här, det:

Pride


Prejudice

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en nästan mobbad pojke.


 

Barnhand håller vuxenhandNej, det här är inget rasistiskt inlägg. Jag använder inte n-ordet annat än när jag återger vad andra har sagt – i den här… glimten av en man.  En bild av Tommy. Den duktige, vänlige, ödmjuke, timide Tommy som jag träffar då och då. Senast idag.

Vi pratar om resultatet av EU-valet. Jag uttrycker försiktigt min rädsla, men Tommy… Tommy är livrädd. Uppvuxen i en stad i Sveriges norra delar. Som icke-svensk ensam i såväl staden som skolan som klassen.

– Det finns tillfällen när jag tycker att det är OK att ta till nävarna, säger Tommy. Det är när jag blir attackerad. Aldrig annars. Jag har aldrig startat ett bråk.

Han berättar om åren i grundskolan. Hur han stod med ryggen mot ett träd. Först då kunde han vara säker på att ingen skulle hoppa på honom bakifrån.

– Som kille angrips man fysiskt, inte så mycket med ord, säger han. Fast jag blev ofta kallad för neger. Jag hade ju ett namn som inte var svenskt.

Men han har aldrig varit mobbad. Det är i alla fall vad han säger. Jag lyssnar på den vuxne mannen, ser de knutna nävarna som han själv inte märker att han knyter. Han blir en liten pojke framför mig. En arg liten pojke, som vägrar bli nedtryckt bara för att han kan ett annat språk än de andra barnen och har ett annorlunda namn. Särskilt brun är han inte, det har han aldrig varit. Han är inte heller svart eller beige. Han är av arabiskt ursprung, vilket bland vissa är ännu värre. Fast där uppe i norr var han neger. Det var samlingsordet för såna som Tommy och hans familj – de enda icke-svenskarna där under 1970-talet.

Tommy är en av de artigaste och vänligaste män jag har mött. Han tackar alltid när han får hjälp. Han har ofta önskemål som är genomtänkta, behöver bara hjälp att kommunicera sina budskap i rätt förpackning. På intet sätt en mes, inte heller boxartypen. En vanlig, medelålders man som nästan gråter när han berättar om hur de gillrade fällor och slog honom under skoltiden. Han ser inte sina tårar heller, lika lite som han ser sina knutna nävar.

Mobbad har han aldrig blivit, negern från norr. Men han låter ingen komma in bakom hans rygg. Efter EU-valet är han än mer vaksam. Hans rädsla är fysisk. Den smittar. Vart är vi på väg..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »