Ett inlägg om en nästan mobbad pojke.
Nej, det här är inget rasistiskt inlägg. Jag använder inte n-ordet annat än när jag återger vad andra har sagt – i den här… glimten av en man. En bild av Tommy. Den duktige, vänlige, ödmjuke, timide Tommy som jag träffar då och då. Senast idag.
Vi pratar om resultatet av EU-valet. Jag uttrycker försiktigt min rädsla, men Tommy… Tommy är livrädd. Uppvuxen i en stad i Sveriges norra delar. Som icke-svensk ensam i såväl staden som skolan som klassen.
– Det finns tillfällen när jag tycker att det är OK att ta till nävarna, säger Tommy. Det är när jag blir attackerad. Aldrig annars. Jag har aldrig startat ett bråk.
Han berättar om åren i grundskolan. Hur han stod med ryggen mot ett träd. Först då kunde han vara säker på att ingen skulle hoppa på honom bakifrån.
– Som kille angrips man fysiskt, inte så mycket med ord, säger han. Fast jag blev ofta kallad för neger. Jag hade ju ett namn som inte var svenskt.
Men han har aldrig varit mobbad. Det är i alla fall vad han säger. Jag lyssnar på den vuxne mannen, ser de knutna nävarna som han själv inte märker att han knyter. Han blir en liten pojke framför mig. En arg liten pojke, som vägrar bli nedtryckt bara för att han kan ett annat språk än de andra barnen och har ett annorlunda namn. Särskilt brun är han inte, det har han aldrig varit. Han är inte heller svart eller beige. Han är av arabiskt ursprung, vilket bland vissa är ännu värre. Fast där uppe i norr var han neger. Det var samlingsordet för såna som Tommy och hans familj – de enda icke-svenskarna där under 1970-talet.
Tommy är en av de artigaste och vänligaste män jag har mött. Han tackar alltid när han får hjälp. Han har ofta önskemål som är genomtänkta, behöver bara hjälp att kommunicera sina budskap i rätt förpackning. På intet sätt en mes, inte heller boxartypen. En vanlig, medelålders man som nästan gråter när han berättar om hur de gillrade fällor och slog honom under skoltiden. Han ser inte sina tårar heller, lika lite som han ser sina knutna nävar.
Mobbad har han aldrig blivit, negern från norr. Men han låter ingen komma in bakom hans rygg. Efter EU-valet är han än mer vaksam. Hans rädsla är fysisk. Den smittar. Vart är vi på väg..?
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Vaknade nyss och kollade av mobilen, dvs nyheter och mail. Blev så drabbad av din text Tofflan att tårarna rinner. Valresultatet i EU-valet gjorde mig illamående…. hur fan kan människor välja att rösta fram hat och skrämsel? Jag är livrädd för min omgivnings skull, från min innersta krets till dem som finns ”längst bort” i mitt kontaktnät. Har ”många” Tommy från olika delar av världen i mitt hjärta.
Fantastiskt viktig och bra text Tofflan!!! Kram
Jag blev så tagen av Tommys historia. Han förvandlades inför mina ögon. En vuxen man som blev livrädd, liten pojke igen. Det gjorde mig så ont.
Tack för att du läste, Caroline!
Kram!
Jag blir mörkrädd då jag läser om ”den bruna vågen” som drar fram genom Europa just nu och blir (konstigt nog) än mer rädd och bekymrad då jag ser att 10% av valdeltagarna i MITT valdistrikt har ”surfat med”. Hur rädd skulle jag inte vara om jag tillhörde den grupp människor som 10% av mina grannar mer eller mindre ogillar???
Jag hoppas verkligen att detta val är en parentes i Sveriges och Europas historia….
Det hela känns mycket, mycket oroväckande.
Jag blir tagen av berättelsen, det du skriver är så viktigt att få höra. Hur kunde det bli så här? Varför har vi inte lärt av historien? Jag är rädd.
Just det: varför har vi inte lärt av historien???
Tofflan!
Det finns så många ”mörkermän” (jo, det finns även kvinnor, så klart) som nu vågar visa sina sämsta sidor, som njuter av att känna hur högervindarna sveper över Europa. De känner hur de växer sig starka och får makt, makt att skrämma, plåga och tortera den de vill ”ha bort”, den som inte passar in i deras sjuka tankevärld.
Men vi har ett val, att kämpa för allas lika rätt till ett värdigt liv, att stå upp för den som är svag, vi får aldrig ge efter. Det är bistra tider som stundar men vi måste tro på att vi kan och att vi ska…
Kram!
PS
En korkad fråga. Hur blir man betrodd att läsa Dina ”låsta” inlägg?
DS
Du har så rätt! Och det viktiga vi kan göra är att stå upp för varandra, hjälpa den som har det svårt eller är svag. Tommy sa att han visserligen hade vänner i skolan också, men att de inte vågade stå upp för honom när det verkligen gällde. Jag undrar hur man klarar av att lita på människor senare i livet efter detta… Han är beundransvärd! Och naturligtvis heter han inte Tommy, det glömde jag att skriva i inlägget.
Jag har flera lösenord och mina låsta inlägg kan bara läsas av mina närmaste eller enbart av mig själv. Det har inget med att bli betrodd att göra, utan snarare att jag inte vill dela en del mycket privata saker med fler än just de närmaste.
Kram och tack för att du läser mina andra inlägg! 😛
Tack för ett viktigt inlägg! Raderna ”En vanlig, medelålders man som nästan gråter när han berättar om hur de gillrade fällor och slog honom under skoltiden” gör ont i mig. Mobbing oavsett vem man är beror ju på rädslor av olika slag.
Ja, jag har varit rädd och är det ibland. Skäms för min egna fördomar ibland. Men jag försöker verkligen lära mig och våga se mig själv. Då vågar jag även se andra, utan att döma.
Tack igen, för att du öppnar upp mina ögon. Det behöver jag ibland.
Varm kram!
Tack Jerry för dina fina ord. Mobbning är aldrig OK och råkar man ut för det som barn kan det få svåra konsekvenser när man blir vuxen.
Jag har just haft en diskussion med en av våra chefer om mobbning och visst tusan handlar det om rädslor, du har helt rätt!
Kram!