Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘smitta’

Ett ändligt inlägg.


 

 Muggar och händer

Jag kom sent till förmiddagsfikat, men fick sällskap vid bordet.

En brukar säga att 

allting har en ände.

Då finns det alltid nån som lägger till:

…men korven den har två!

Helgen ändade vid midnatt och i morse var det dags för en ny, härlig arbetsvecka. På jobbet drar förändringens vindar in och skapar en del förvirring, en del frustration, men också en hel del positivism. Det senare gläds jag åt för mina arbetskamraters skull. Jag tror att jag har bland de finaste arbetskamrater en kan ha. De är både vanliga och vänliga, men också speciella och… ganska normala. Förhoppningsvis smittar sånt av sig. Det värmde i alla fall ett Toffel-hjärta att en del bytte bord för att hålla hjärtats ägare sällskap när det kom sist till förmiddagsfikat. Vill jag tro. (Låt mig få tro det!)

Här finns alla sorter, men nånting som har slagit mig är hur en del påminner så mycket om andra människor jag har mött i livet. Här finns till exempel en Micke som heter Anders, en Farouk som heter Tomas och en Christina som heter Helena, för att nämna några. Det är nästan ruggigt så lika de är, både till utseende och till sätt.

Idag har jag textgranskat en rapport på engelska, fipplat lite med bilder samt filat lite på en beskrivning. Under morgondagen skickar jag iväg ett slutkorrektur och påbörjar en lay out. Det händer saker – och det händer att jag blir färdig med saker också. Och snart är jag färdig där jag är just nu. För allting har ju en ände, även det som är roligt och bra.

Hemma i New Village väntar jag (förgäves?) på ett återbesök av BRF-ordföranden. Eller åtminstone att h*n ska höra av sig angående en uppföljning av värmen samt mina klagomål angående störning, som h*n lovade. För tillfället känns det inte så akut, vi har fått en plusgrad idag utomhus och jag har över 20 grader i köket. Underbart! 

Jag har suttit en stund med mina räkningar, för idag fick jag lön. Jag hade väldigt många räkningar den här månaden, så jag är extra tacksam för den där lönen. Och nu är alla räkningar betalda och jag har pengar kvar. (Nej, jag skryter inte, jag har ingen jättehög lön, men jag har ett uns smålänning i mig och kan leva sparsamt. Det var för övrigt tack vare min sparsamhet som jag hade råd att köpa en bästefåtölj, till exempel, för snart tio år sen. Jag sparade till den.)

I kväll blir det ingen lyxmiddag utan rostade mackor med ost och ett par glas mjölk. Men att det skulle vara fel att unna sig god mat, framdukad på ett trevligt sätt, med tänt ljus, bra läsning och ett glas vitt vin – såsom jag gjorde igår… Det tycker jag inte! Ska inte jag få ha det mysigt trots att jag äter ensam? Hur äter DU när du äter ensam??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Middag med tänt ljus och bok

Jag unnar mig att äta gott och mysigt ibland. Gör du???


I morgon är det redan tisdag
och jag ska handla efter jobbet. Tänk om jag kunde komma ihåg att köpa tulpaner till köksbordet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nackdelar med sociala medier, nåt som ändå mynnar ut i ett skratt åt gammel-media.


 

Snart är jag på väg hem. Jag hoppas att mina ögon slipper falla på sånt och såna i media som inte är helt vad de(t) utger sig för att vara. Som häromdan. Det är ganska fruktansvärt att spela ut en grupp mot en annan. Betydligt värre än att jämställa vissa jobbiga företeelser. Eller få det till att låta som det genom att lyfta ut delar som man tycker passar – eller opassar.

Var och en gör sina egna tolkningar. Ibland vill man tolka saker och ting fel. Då ordnar man så att folk får en mobb efter sig. En mobb som trissar upp stämningen och som sprider falska rykten och förtal. Ungefär som det som hände tonårstjejen Lilia. Nån skapade ett falskt konto på Fejan där det bland annat stod att Lilia har HIV och att hon hade smittat en gift man. För jäkligt. Sen vet väl alla upplysta och normalbegåvade människor idag att en till viss del kan skydda sig mot vissa sjukdomar genom säkert sex. Men ändå. Misstag händer och även om det är svårt är det inte otroligt att få HIV eller andra sjukdomar.

I Lilias fall sa polisen att det inte var värt att anmäla händelsen, eftersom det skulle bli svårt att bevisa vem som stod bakom det falska kontot. Hennes sätt att delvis lösa det hela var att göra en film som hon publicerade i början av juli. Med filmen ville Lilia visa allmänheten hur sociala medier kan missbrukas för att stjäla någons identitet och sprida falska historier. Detta ska nog både en och två och flera av oss fundera över, tror jag…

Men… vi ska också komma ihåg att allt som står i media – och sociala medier – inte är sant. Och så kan vi skratta lite åt de mest konstiga… nyhetsprioriteringar som tidningarna har gjort i sommar. Till exempel detta som du kan se på skärmdumpen nedan från Aftonbladet. Jag tycker att det är sån TUR att man behöver Plus-prenumerera för att läsa sånt här skräp. Vem betalar för att läsa sånt här?

 

Skärmdump Aftonbladet rubrik om hemmafruar på tv

Det är inte bara hemmafruarna på TV som har spårat ur, tycker jag…

 

Men om DU vore, Plus-prenumerant, vilken artikel skulle du helst vilja läsa? Är inte ”Var gravid och rökte” värst, så säg..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om toppar och floppar i media.


 

Toppen:
Igår kväll, ganska sent, 
fick jag veta att Anja Kontor har fått kontrakt av SvT för en fjärde säsong av den fina TV-serien När livet vänder. Tänk, ett pratprogram, där Anja Kontor pratar med ”en vanlig människa” vars liv har vänt. Ingen publik som avbryter eller låter illa, inga färdiginspelade skratt eller suckar. Ett samtal mellan två människor varav den ena berättar hur livet har vänt… Det är riktigt bra TV och jag kan bara säga HURRA och GRATTIS till Anja Kontor – OCH till alla oss tittare som nästa vår, förhoppningsvis, får se åtta (?) nya och lärorika program!

Anja Kontor foto Carl-Johan Söder SVT

Anja Kontor ska göra en ny säsong av När livet vänder! TACK, SvT! (Foto: Carl-Johan Söder SVT)

 
 

Floppen:
Igår förmiddag såg jag en liten notis 
i gratistidningen UppsalaTidningen, den som alltmer blir lik sin ägare, lokalblaskan, tyvärr. Kolla in UppsalaTidningens webbplats så förstår du vad jag menar, bland annat. Man tror att man är på UNT:s webb…

Men utseende är inte det enda som tycks smitta. Korrekturläsning är uppenbarligen inget nån av tidningarna ägnar sig åt längre. Tänk om UppsalaTidningen hade skrivit om Ajna Kontor, till exmepel… Nu skriver de i stället om Elise Johansson

Elsie blev Elise i UppsalaTidningen

Elsie blev Elise i UppsalaTidningen igår.


Vi som vet… inte bäst men bättre
vet att Fästmöns styvmoster heter Elsie Johansson och inte Elise Johansson…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett inlägg.


 

Hopptimisten

Hopptimisten fick jag av Anna när jag fyllde 50. Den använder jag – det vill säga trycker på – när jag känner mig lite neråt.

Det här med att tänka positivt behöver kanske de flesta av oss träna på. Utom vännen Nillan! Tror jag! Hon är nog den mest positiva människa jag vet. Hon är en sån människa som alltid tycks kunna se optimistiskt på tillvaron – eller åtminstone alltid hitta nåt bra i vilket elände den än vara månde. Många gångar har jag önskat att hon skulle smitta mig. Och ibland använder jag faktiskt humorn för det tokiga i tillvaron. Fast jag tror inte att Fästmön uppskattade mitt Hallelujah Moment-sms som jag skickade i morse. Jag tror hon däremot estimerade att jag inte skickade med en bild…

 

Vill du läsa hela inlägget Hallelujah Moments??? Då behöver du lösenord. Du som intehar lösenordet men vill ha det kan skriva en kommentar nedan eller mejla mig så sätter jag upp dig på sändlistan. Du får lösenordet sänt till den e-postadress du en gång angav i kontaktformuläret för att få kommentera här. Det är viktigt att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret och att dina uppgifter inte är falska eller felaktiga!!! Din e-postadress syns inte utåt, för andra läsare.

Lösenord skickas automatiskt via e-post till alla på sändlistan. Har du inte fått det senaste? Hör av dig via en kommentar här eller mejla mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett grejande inlägg.


 

Jorå. Jag har hasat runt på Stormarknaden idag tillsammans med pensionärerna. Träffade också en före detta kollega som jag ”norpade” till min avdelning en gång i tiden. Sen gjorde h*n karriär och blev chef borta på Sjukstugan i Backen. Fick ta en hel del skit för andras idiotiska beslut och regler, men var säkerligen en alldeles utmärkt chef. Idag växlade vi bara några korta meningar, jag vill ju liksom inte smitta nån jag gillar.

Genomsvettig var jag när jag kom hem. Men då hade jag släpat in två kassar med julmat, en julklapp till Fästmön och en julklapp till mig själv (Tack, L!). Jag, som är så elak och självisk får nog inga klappar, så jag får köpa till mig själv. Det blev två flaskor (förhoppningsvis) gott vin.

Här hemma flaffar jag omkringse föregående inlägg! – och dammar, stryker juldukar och pyntar lite. Pynta är vad jag orkar ägna mig åt, det är så där lagom ansträngande.

Därför tar jag tillfället i akt och visar upp min julstolthet – krubban med de sex vise männen! Ja jag VET! Det finns en del som tror att det inte finns så många vise män, men jag lovar dig, det finns det!

Krubba med sex vise män

Krubba med sex vise män.


Har DU nån julstolthet???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Doften av äpplen, nackont och livet har lite färg

Ett inlägg om dagsläget.


 

Annas vardasgsrumsfönster

Mest svart och vitt, men också rött… (Bilden föreställer ett av Annas vardagsrumsfönster.)

I morse förbannade jag mig själv för att jag svingar min personliga piska så obevekligt mot min trötta lekamen. För jag var verkligen, verkligen trött. Funderade på meningen med detta att varje vardag kliva upp klockan sju. Till vadå? En ny dag i svart och vitt. En dag när jag återupptar mitt Sisyfos-arbete utan applåderande skaror.

En dag som kan kännas oerhört lång när man tvingas tillbringa den inom fyra väggar. Det ger mig synnerligen dåligt samvete att inte gå ut och fota den vackra hösten, men hälsporren i högerfoten tackar mig ofantligt för att jag inte belastar foten.

En dag, när jag tillbringar 90 procent av tiden vid datorn, dammsugandes efter lediga jobb, formulerandes oemotståndliga (ja, ja ja, jag är ironisk!) ansökningsbrev och mottagandes nej efter nej efter nej med det obegripliga skälet

Du är överkvalificerad!

I dessa svarta stunder önskar jag att jag kunde trolla bort vissa erfarenheter och meriter på mitt CV. Men det är ju lite svårt eftersom det skapar hål. Och vilka delar av sitt liv vill och bör man ta bort i såna lägen?

Klockan var 6.51 när jag klev ur sängen med det gruvligaste nackontet. Jag tror att Fästmön har smittat mig, för hon hade obegripligt ont i nacken eller nedanför i helgen. Jag lovade massera, men det löftet inser jag att jag inte höll. Straffet blev väl att det onda hoppade över till mig i stället. Nu har jag varit uppe en stund och det känns lite bättre. Min hemarbetsplats vid datorn är också superanpassad och utformad efter mina egna behov, så jag kan möjligen skylla på helgens datoriserande i antingen för mjuk soffa eller vid för högt köksbord. (Fast när jag lyfter på filten noterar jag att jag behöver en ny skrivbordsstol som inte har nån sprucken sits…)

Fem äpplen

Väldoft i vardagsrummet!

Men ute i vardagsrummet möttes jag av en helt underbar doft av äpplen! Det är äpplen som inte har skakats hit på Europavägar utan äpplen från en svensk koloni-trädgård, även kallad Slottsträdgården. Doften är faktiskt så underbar att jag nästan inte vill äta upp frukten. Men det ska jag, förstås, för nu är det vardag och godispåsen åker in i skåpet. Det är nyttigheter som gäller!

Nu är dagens lediga jobb är sökta. Jag har jobbat i moderna versioner av Word och Excel och det var underbart! Det som återstår är ett telefonsamtal jag ska ringa. Jag har inte helt kommit fram till ett beslut än, vilket måste göras innan dagen går över i kväll. Men jag vet åt vilket håll det lutar och det smärtar mig oerhört eftersom det är nånting mycket intressant som jag gärna hade velat få chansen att… Kanske ska jag föreslå en tripp och ett förutsättningslöst samtal för att båda parter ska få ”klämma och känna”? Men 16 mil är lite långt… Dessa dilemman! Samtidigt, mitt i det svarta och vita sätter de ju färg på tillvaron, onekligen…

Igår kväll noterade jag att livet går vidare även i ett sammanhang i vilket jag har befunnit mig tidigare. Jag såg ytterligare en… lucka och kan förstås inte låta bli att undra vart den som först puttades snäppet neråt till just detta pinnhål har tagit vägen nu. Ibland finns det en grymhet i vissa organisationer, en syn på människor som är kall och hänsynslös. Jag är glad att jag överlevde. Såna som jag passar inte in på ställen där var och en sköter sitt och har isblå, döda ögon. Mina ögon är också blå, men de lever. Och nu sitter jag och undrar om jag ska ta mod till mig att slå en signal för att fråga hur den drabbade människan mår. Eller har jag gått vidare?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett utlämnande inlägg.


 

En del tror säkert att det är jätteskönt att gå hemma och vara arbetslös. Man behöver ju inte klä på sig, knappt tvätta sig, och man kan sova heeela dan. HA! FEL! Reglerna har hårdnat rejält sen ett år tillbaka i och med att man måste söka massor av jobb och sen redovisa dem. Fast det tycker jag är bra – man ska söka massor av jobb och redovisa sina sökningar. Men frågan är om nån på Arbetsförmedlingen läser mina och alla andras aktivitetsrapporter. Jag hör aldrig nånting från dem och jag får inget som helst stöd därifrån. Det är ett ganska ensamt liv.

Lönnlöv på trottoaren

Det är ett ganska ensamt liv, det att vara arbetslös.


Jag tror i alla fall
 att de allra flesta som är arbetslösa vill jobba. Den uppfattningen verkar inte delas av regeringen och dess förlängda armar a-kassan och Arbetsförmedlingen. Idag tvingades jag tacka nej till ett skrivuppdrag bara för att arbetslöshetsreglerna är så hårda. När reglerna säger att en timmes jobb, lite drygt, i månaden (utslaget genomsnitt) är ett deltidsjobb och man förlorar ersättningsdagar på detta, då är nåt fel. Jag tillhör gruppen som vill jobba – om än bara en timme, drygt i månaden – men det får jag alltså inte. Inte om den här arbetslöshetsperioden blir lång. Då behöver jag alla mina ersättningsdagar. Det vill säga de dagar jag har kvar. Förra hösten fick jag tulla på innevarande periods dagar eftersom jag var arbetslös i tre, nästan fyra månader, då…

Burspråk

Det är lätt att stänga in sig…

Det är lätt att stänga in sig, deppa ihop, gå ner sig. Vänner och bekanta och familjen och säkert släkten också tröttnar på en sån loser som jag. En del tycks tro att det smittar. Att vara loser, vill säga. Tror jag. Det behöver inte vara så. Det är lätta att fantisera ihop att man är en trist och tråkig figur som aldrig har nåt roligt eller nytt att berätta om spännande resor hon gör eller så. (HJÄLP SÅ BITTER JAG LÅTER!!!)

När jag inte letar eller söker lediga jobb försöker jag sysselsätta såväl kropp som hjärna. Städning och strykning är bra saker att ägna sig åt. Och så läser jag. Just nu är jag inne i en riktigt rejäl läsperiod. Tur att jag har många böcker i mina läshögar! För övrigt hoppas jag att Intresseklubben antecknar att jag duschar och klär på mig varje dag.

Romaner

Idag tittade jag bara på romaner.


Det är inte bra för mig att fly.
 Jag måste locka ut mig i verkligheten – även om det så innebär att ta bilen till Tokerian. För det gjorde jag idag, jag erkänner… Skälet var att jag skulle handla så mycket och regnet bara vräker ner. Eftersom jag inte är nån bläckfisk fanns ingen ledig hand som kunde hålla nåt paraply. Besides, paraplyer är ju för mesar, remember? På Tokerian fanns det inga mesar idag, men som vanligt en del original. Bland annat hade en personal en föreläsning om yoghurt för en kund. Och så upptäckte jag till min fasa att familjen Ussuss har hittat hit! Mamma Ussuss och två av barnen Ussuss mötte mig redan i entrén. USS! (Familjen Ussuss heter förstås nånting annat och bor definitivt inte granne med mig.)

En indisk peng

En indisk peng, värde två nånting, kom i retur.

Sen fortsatte jag ner till stan. Lyckades hitta parkering vid hamnen och haltade upp till banken med en astung ryggsäck. På banken stod jag en god stund och hällde mina mynt i en apparat. Apparaten räknade ut att det blev hela 762 kronor och en indisk peng. Den indiska pengen kom dock i retur. Jag fick ett kvitto av en tant som jobbade där, för apparaten klarade bara att räkna, inte att skriva. Pengarna kommer in på mitt konto i morgon.

Det blev lite tid över före min fikadejt, så jag åkte upp till LundeQ i Forumgallerian och tittade på böcker. Jag köpte inga. Faktiskt! Men jag var fräck/ärlig och sa till personalen att deras tips angående boken Jag heter inte Miriam var en spoiler… De tog till sig min kritik, men sen vet jag ju förstås inte om de skrev om texten på tips-lappen eller inte.

 Pe med mobil och wienerbröd

Pe fipplar med sin mobil och wienerbrödet kallnar.

Tio i två anlände jag till Fågelsången. Fem minuter senare dök Pe upp i sin snigga bil som är orange. Naturligtvis pratade han i sin mobil. Pe pratar jämt i sin mobil. Nästan. När han inte fipplar med den och ska visa nån fin bild eller nånting från Fejan – jag finns ju inte på Fejan och Pe tycker att han bör upplysa mig ibland.

Idag var Pe den av oss som har jobb. Alltså var det han som bjöd på fikat. Pe själv tog wienerbröd, medan jag valde en nyttig macka med kalkon och Philadelphiaost och grönsaker på grovt bröd. Den var god också, mackan.

Macka med kalkon och Philadelphiaost

Nyttig och god macka.


Vi babblade i två timmar, nästan.
Det kändes bra. Jag ska försöka åstadkomma ett par artiklar till UppsalaNyheter. Där jobbar vi alla ideellt och då kan det vara svårt att få motivation när det man mest behöver är en inkomst. Men det är bättre att jobba ideellt än inte alls. Jag har några idéer och jag tror att Pe köpte dem.

Pe gav mig lift till hamnen i sin orange skönhet. Jag ska ta några kontakter framöver och försöka knåpa ihop nånting. And, by the way… Slottet står kvar.

Uppsala slott bakom trädet

Uppsala slott står kvar och skymtar bakom trädet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en nästan mobbad pojke.


 

Barnhand håller vuxenhandNej, det här är inget rasistiskt inlägg. Jag använder inte n-ordet annat än när jag återger vad andra har sagt – i den här… glimten av en man.  En bild av Tommy. Den duktige, vänlige, ödmjuke, timide Tommy som jag träffar då och då. Senast idag.

Vi pratar om resultatet av EU-valet. Jag uttrycker försiktigt min rädsla, men Tommy… Tommy är livrädd. Uppvuxen i en stad i Sveriges norra delar. Som icke-svensk ensam i såväl staden som skolan som klassen.

– Det finns tillfällen när jag tycker att det är OK att ta till nävarna, säger Tommy. Det är när jag blir attackerad. Aldrig annars. Jag har aldrig startat ett bråk.

Han berättar om åren i grundskolan. Hur han stod med ryggen mot ett träd. Först då kunde han vara säker på att ingen skulle hoppa på honom bakifrån.

– Som kille angrips man fysiskt, inte så mycket med ord, säger han. Fast jag blev ofta kallad för neger. Jag hade ju ett namn som inte var svenskt.

Men han har aldrig varit mobbad. Det är i alla fall vad han säger. Jag lyssnar på den vuxne mannen, ser de knutna nävarna som han själv inte märker att han knyter. Han blir en liten pojke framför mig. En arg liten pojke, som vägrar bli nedtryckt bara för att han kan ett annat språk än de andra barnen och har ett annorlunda namn. Särskilt brun är han inte, det har han aldrig varit. Han är inte heller svart eller beige. Han är av arabiskt ursprung, vilket bland vissa är ännu värre. Fast där uppe i norr var han neger. Det var samlingsordet för såna som Tommy och hans familj – de enda icke-svenskarna där under 1970-talet.

Tommy är en av de artigaste och vänligaste män jag har mött. Han tackar alltid när han får hjälp. Han har ofta önskemål som är genomtänkta, behöver bara hjälp att kommunicera sina budskap i rätt förpackning. På intet sätt en mes, inte heller boxartypen. En vanlig, medelålders man som nästan gråter när han berättar om hur de gillrade fällor och slog honom under skoltiden. Han ser inte sina tårar heller, lika lite som han ser sina knutna nävar.

Mobbad har han aldrig blivit, negern från norr. Men han låter ingen komma in bakom hans rygg. Efter EU-valet är han än mer vaksam. Hans rädsla är fysisk. Den smittar. Vart är vi på väg..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citat ur en bok jag läser just nu.


En stund
med min bok på gång. Jag skrattar åt en tant och en bög som gnabbas.

Ruth: Risken att smittan hoppar från Gabri till en människa är rätt liten.

Gabri: Satkärring.

Ruth: Slampa.


Livet är kort. Ibland får man skratta högt, även på toa på jobbet.

Read Full Post »

Older Posts »