Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘verkliga händelser’

Ett inlägg om en bok.


 

Låt mig ta din handBland det bästa jag vet är att upptäcka av mig olästa författare, gärna deckarförfattare. I mitten av april hittade jag Låt mig ta din hand för 15 spänn hos Erikshjälpen. Detta är den tredje av Tove Alsterdals böcker, men eftersom böckerna inte hänger ihop kunde jag läsa den utan att missa nåt. Nån regelrätt deckare visade sig boken inte vara. Däremot är den en riktigt spännande psykologisk thriller om en familj.

Camilla Charlie Eriksson faller från en balkong på valborg och dör. Det tycks vara självmord. Systern Helene tvingas ta itu med att städa systerns lägenhet. Systrarna har för länge sen brutit med varandra. Deras mamma övergav systrarna när de var små för att flytta med en älskare till Argentina och deras pappa blev alkoholist. Charlie hade svårt att skilja på verklighet och fantasi. Men Helene hittar saker i Charlies hem som får henne att undra om systern verkligen tog livet av sig. Dessutom verkar Charlie ha varit nära att få reda på hemligheter.

Även i den här boken går flera berättelser parallellt. Tiden växlar mellan nutid och 1970-talet och miljön mellan Sverige och Argentina. Det kan tyckas som ett uttjatat grepp, detta med parallella berättelser, men den som är duktig på det får till en riktigt bra bok. Tove Alsterdal är duktig och hon har använt greppet på ett lyckat sätt. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Sen jag började jobba tog jag tillvara på varenda liten möjlig stund till att läsa den. Eftersom handlingen berör verkliga händelser i Argentina får boken rätt stor touch av realism. Det höjer omdömet, för trots att det är en fiktiv historia känns den oerhört äkta.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Medan mörkret fallerMedan mörkret har fallit och december månad har inletts har jag läst en riktigt ruggig bok. En bok som bland annat utspelar sig här i Uppsala för nästan på dagen 80 år sen (den avslutas den 8 december 1934). Arkeologen Anna Lihammer debuterade skönlitterärt under året med Medan mörkret faller. Och alldeles nyligen blev boken tilldelad Årets debutpris av Svenska Deckarakademin. Förlaget Historiska Media hade hela två böcker nominerade när årets bästa kriminalromaner skulle utses. (Den andra boken var ju Tyskt rekviem.)

Det är 1934. Nassarna har tagit makten i Tyskland. Det begynnande mörkret faller även i Sverige och i Uppsala. I Anatomiska institutionens källare påträffas nämligen en framstående akademiker. En väldigt död och mördad sådan. Kroppen hittas i ett likkar och har konstiga hål i huvudet. Utsedd att leda utredningen blir polisen Carl Hell från Stockholm, eftersom fallet känns lite för… delikat för Uppsalapolisen. Carl Hell har ett förflutet i Uppsala, som läsaren anar här och var under de dagar utredningen pågår…

 

[…] Uppsala var dessutom ingen plats som han längtade efter att besöka igen. Någonsin, egentligen. Särskilt inte tillsammans med dem. Kunde han komma undan Uppsala tänkte han i alla fall göra sitt bästa för att slippa dem.
‘De är idioter allihopa’, sa Carl. […]

Nej, Carl Hell har inga höga tankar om vare sig Uppsala eller sina manliga kollegor. Därför tar han med sig polissystern Maria Gustavsson till Uppsala. Maria Gustavsson, som är radikal och synnerligen intresserad av en viss läkare. En viss kvinnlig läkare.

Det är spännande att se hur författaren blandar in verkliga händelser i sin fiktiva berättelse. Hon lyckas verkligen få till en mörk och skrämmande skildring. Det är inte utan att jag tycker att Mohamed Omars novell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet och den här boken påminner om varandra! Inte nog med att handlingarna i båda böckerna utspelar sig i Uppsala och kring Gustavianum. Båda verken innehåller ruskiga mord där gift bland annat är inblandat. Men Anna Lihammers bok innehåller också flera HBTQ-teman, som ska visa sig ha en viss poäng i handlingen.

Anna Lihammer kan verkligen bygga upp en kuslig stämning och samtidigt få med kusliga fakta om samtiden, kring rasbiologer, steriliseringslagen och synen på psykisk sjukdom, till vilken homosexualitet för övrigt räknades. Ganska snart gissar jag i vilket sällskap mördaren finns, men jag klarar inte av att lista ut exakt vem det är. Detta, tillsammans med att jag tycker att det är extra roligt att Uppsala får en prominent plats i berättelsen, (även om det ju handlar om väldigt obehagliga seriemord och tämligen fruktansvärd människosyn) ger många pluspoäng!

Toffelomdömet blir det högsta! Och Tofflan vill gärna läsa mer om Carl Hell och Maria Gustavsson!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan drar paralleller mellan litteraturen och livet.


Nu läser jag den allra sista
av mina födelsedagsböcker. Det är boken Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón. Givaren är vännen FEM. Jag är alldeles i början, har läst typ 60nånting av de närmare 600 sidorna.

Idag läste jag nånting som gjorde att jag måste pausa i min läsning. Pausa därför att jag drar paralleller till verkliga händelser. Här nedan följer några citat ur boken. Kanske känner du också igen ett och annat, på ett ungefär..?

[…] – God kväll, don Basilio. Vad är det som har hänt? Varför har alla gått?
Don Basilio satte sig vid skrivbordet mitt emot och såg på mig med sorg i blicken.
– Redaktionen ska äta julbord på Set Portes, nästan viskade han. Jag antar att ingen har sagt något till er.
Jag skakade på huvudet och drog lätt på munnen som om det inte spelade någon roll.
– Och ni själv, ska inte ni äta julbord? frågade jag.
– Jag har ingen lust, svarade don Basilio.
Vi såg på varandra under tystnad.
– Om jag bjuder då? frågade jag. Vi skulle kunna gå till Can Solé? Bara ni och jag, för att fira framgången med Mysterier i Barcelona.
Don Basilio log och nickade sakta.
– Martín, jag vet inte hur jag ska säga det här.
– Säga vad då?
Don Basilio harklade sig.
– Jag kommer inte att kunna publicera fler berättelser i serien. 
Jag såg oförstående på honom. Don Basilio undvek att möta min blick.
– Vill ni att jag ska skriva något annat? Något som går mer i Galdós stil?
– Martín, ni vet hur folk är. Det har kommit klagomål. Jag har försökt tona ner saken, men tidningens verkställande direktör orkar inte stå emot trycket, han tycker inte om konflikter.
– Jag förstår inte, don Basilio.
– Martín, han ville att jag skulle framföra det här till er.
Till sist såg han på mig och ryckte på axlarna.
– Så jag är alltså avskedad, mumlade jag.
Don Basilio nickade.
Jag kände hur ögonen fylldes med tårar.
– Just nu tycker ni att det känns som världens undergång, men jag kan försäkra er att i grund och botten är det här det bästa som kunnat hända. Ni hör inte hemma här, ni är värd något bättre.
– Och var hör jag hemma då?
– Jag är ledsen, Martín. Jag är verkligen ledsen.
Don Basilio lade medkännande sin hand på min axel.
– God jul, Martin. […]

Du kan inte ana hur många ord i citatet som kändes igen! Några omskrivningar och det skulle vara en helt annan persons historia, en livs levande persons, inte en fiktiv. En person som ska telefonintervjuas för ett jobb klockan 9.30 i morgon förmiddag.


Livet är kort. Mattan kan ryckas bort när som helst för vem som helst. Tro inte att lag och rätt skyddar.

Read Full Post »

Urk! Jag har sett nåt av det läskigaste på länge, The Strangers (2008). Det var länge sen jag blev så rädd när jag såg en skräckfilm! Filmen gick härom natten på TV4 och jag spelade in den  på DVD-hårddisken.

The Stranngers
De tre främlingarna…


Ett ungt par åker till en stuga på landet.
Uppenbarligen har killen friat till tjejen, men fått nobben. Båda två är ledsna och uppgivna. När klockan är fyra på morgonen knackar det hårt på dörren. Paret öppnar och utanför står en kvinna som frågar efter Tamara. De avvisar henne, men hon återkommer efter en stund när mannen försvunnit ut för att köpa cigarretter (mitt i natten liksom…) Det visar sig att kvinnan bär en mask – och hon har också två maskförsedda kompisar med sig…

Fy te rackarns så rädd jag blev! Och ändå känns det som om filmen inte har nån djupare mening eller handling. Märkligt nog är det verkliga händelser som har inspirerat till filmen.

Jag ger den högsta Toffelbetyg för jag vågar inte annat. Jag är skitskraj! Och nu ska jag gå och sova. Ensam…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

En dag kommer Mikes fru och Sannas mamma Ylva inte hem från jobbet. Raskt kastas läsaren in i en hemsk historia, den Hans Koppel berättar i Kommer aldrig mer igen.


En hemsk historia.

                                                                                                                                                            Mikes fru kommer verkligen inte hem igen efter jobbet. Först tror han att hon har tagit en after work-öl med jobbarkompisarna. Men när hon inte hör av sig dan därpå blir han skitförbannad. Sen blir han rädd, för nånting måste ju ha hänt. Mike går till polisen – och blir själv misstänkt. När det har gått många månader söker Mike samtalsterapi. Hans smärta minskar. Men det han inte vet är att… Nästan samtidigt hittar en frilansjournalists kompis ett märkligt samband mellan tre döda personer och Mikes försvunna fru. Det är bara det att ingen av dem, förutom förövaren, vet att Ylva hålls fången väldigt nära…

Det här är en riktigt läskig psykologisk thriller. Tyvärr ser man ganska snart att författaren har hämtat inspiration från verkliga händelser. Det stör mig lite grann. Det hade kunnat bli så bra, annars, om historien liksom var ”ny”. Trots det är boken bra, detta är en välskriven psykologisk thriller och man vänder hela tiden ivrigt blad. Men… den berättar en historia som redan känns berättad. Och detta drar ner betyget till endast medel.

Read Full Post »

Läser till min förskräckelse att en statlig utredning föreslår att ansvaret för innehållet i en bok flyttas från författare till utgivare/förläggare. Vadårå? Jo det kan man ju räkna ut med bakarslet att utgivningen blir fegare med en sån lag!

Idag är författaren själv ansvarig för sin bok inte bara rent allmänt utan även rättsligt. Detta innebär att om man utreder innehållet i en bok för förtal är författaren den som ställs till svars. Och det är väl ganska rimligt att den som har skrivit orden själv ska stå för dem?


Vågar författaren stå för sina ord???

                                                                                                                                                              Men nu kan allt ändras om förslaget till ny yttrandefrihetsgrundlag gå igenom. Då skulle nämligen utgivaren bli ansvarig. Inte är det svårt att räkna ut att om förlaget ska stå för orden i boken och inte författaren då lär ju utgivningen bli fegare.

I höst läggs det slutliga betänkandet fram. Det Yttrandefrihetskommittén vill göra är att ta bort skillnaden mellan periodiska skrifter (tidningar) och icke periodiska skrifter (böcker). Och det betyder konkret att en bokförläggare blir ansvarig för det en författare skriver på samma sätt som en chefredaktör på en tidning är ansvarig för det tidningens journalister skriver. Inte är det otroligt att förlagen då blir mer föriktiga med utgivning av kontroversiella böcker! I långa loppet kan det innebära ren och skär censur. Förlagen kanske till och med vill att författaren ändrar i sitt manus. Får vi alls några debattböcker kvar??? Visst är det rimligt att så kallade ”true stories” inte ses som objektiva sanningar – bara det att nån har skrivit en sån bok innebär att nån har gjort ett urval av vad som ska vara med – och kanske dessutom TOLKAT skeenden etc på sitt eget sätt. Men om läsaren upplyses med de enkla orden

BASERAD på en verkliga händelser

eller liknande kommer man ju runt det. För det är en viss skillnad, inte sant?

Men att ändra i grundlagen på det sätt som föreslås tycker jag känns ruggigt! Vad blir nästa steg? Censur eller? Vem vågar skriva böcker då?

Read Full Post »

Midsommarafton avslutades som den verkligen borde: i skräckens tecken! Frida och jag bänkade oss framför TV:n, Fästmön också en stund, och såg The Amityville Horror från 2005. Detta var alltså INTE en remake av den gamla filmen (den som på svenska kallades Huset som Gud glömde) utan egentligen en fortsättning av filmen.


I det här huset mördades en familj…

                                                                                                                                              George och Kathy köper sitt drömhus dit de flyttar med Kathys tre barn. Barnens pappa är död och George kommer sakta in i familjen. Men de vet inte först att en hel familj har blivit mördad i huset – av en av familjemedlemmarna… Den nya familjen känner av vissa märkliga saker – dottern Chelsea får en osynlig vän i flickan Jodie – men George är nog den som märker mest. Och han förändras… Till slut står budskapet klart för honom: Fånga dem och mörda dem…

Filmen inleds med orden

Based on a true story

och sägs alltså vara baserad på verkliga händelser. Det finns till och med en hemsida om händelserna… Fast Frida och jag fnyste lite, för såna där saker tar vi med en nypa salt.

Jag tyckte filmen var ganska bra, men vad jag minns var den äldre filmen läskigare. Den här filmen är bara bitvis otäck, mest vid de tillfällen när nån ”döing” hoppar fram och bara ser läskig ut. Och mot slutet påminner den lite för mycket om The Shining. Jag ger filmen medelbetyg, så jag ska väl dela ut lite tofflor här också, så det blir tydligt! Tre tofflor av fem möjliga.

Read Full Post »