Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘glimt’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Jag följer faktiskt färre och färre TV-serier. Men en serie jag alltid följer är Stjärnorna på Slottet. På annandagen var det säsongsstart för årets fem delar och det var färgstarka Claire Wikholm som fick inleda.

Stjärnorna på Slottet 2015

Claire Wikholm inledde Stjärnorna på Slottet 2015. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Jag var ganska nyfiken på Claire Wikholm
och hennes bakgrund. Delvis fick jag min nyfikenhet stillad. Årets första stjärna berättade öppenhjärtligt om sin knäppa mamma, sitt samarbete med Staffan Westerberg (”vi förstörde många svenskars barndom”), sin stora kärlek med mera. Inte tycker jag heller att jag fick min barndom förstörd för att jag tittade på Claire Wikholm och Staffan Westerberg – snarare var det så att jag som barn fängslades av dockteatern och pysslet kring dockorna. Dockor, som Claire Wikholm faktiskt inte släppt taget om. Bland annat bar hon med sig sin Niiin (kanin) i fickan och fick hela gänget att pussa den avslutningsvis.

En del må tycka att den första delen i årets serie var tam, men jag gissar att SvT har klippt en hel del – som vanligt. Jag tyckte att den gav ganska lagom med glimtar från dagen. Glimtar som gjorde mig sugen på att fortsätta se de kommande avsnitten. Nästa gång är det Morgan Allings dag.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gott inlägg.


 

Räkmacka med dill

En räkmacka med hopplock från olika kylar, frysar och Tokerian.

Då och då händer det att människor undrar hur jag kan leva som jag gör utan nån inkomst. Jag har lust att svara

Det ska du skita i!

Men det gör jag förstås inte, jag är för väluppfostrad. Fast jag kan avslöja att mitt knep är att leva snålt nio gånger av tio och sen unna sig den tionde gången. Vissa dar äter jag middag för en femma. Då kan jag tillåta mig att köpa fyra goda viner – som igår. (Varav ett par av vinerna för övrigt var billiga viner.)

Fil med flingor blåbär o hallon

Blåbär och hallon till filmjölken blev det i morse.

Igår kväll kom Fästmön hit. Då åt vi räkmackor. Livet på vår räkmacka gick till så att vi samlade ihop det vi hade i våra kylar och frysar, så det enda jag behövde köpa var dill och en citron. Resten fanns redan, inköpt nån dag när det fanns pengar i hushållskassan. Och genom detta hopplock kunde jag köpa oss lite C-vitamin som vi behöver efter den hiskeliga influensan, eller vad det nu var, som vi drabbades av för ett par veckor sen.

Idag hade jag fått ett meddelande från a-kassan. Utan att ha läst det fick jag rusa in på toa. Jag reagerar alltid så när a-kassan mejlar att jag har ett meddelande att läsa på Mina sidor, så det hade inget med räkorna att göra. Det var en specifikation på en utbetalning jag får på torsdag. Den sista på ett tag. Jag får inte ens ut en tredjedel av vad jag tjänade på min senaste visstidsanställning. På specifikationen står att jag har 70 procent. Men min dagersättning har aldrig sänkts, för jag har en gång i tiden haft för hög lön. Att slå i det taket gör rätt ont. Nu menar jag inte att man ska bli rik av att gå på a-kassa, men faktum är att jag lever på ett par tusen under existensminimum varje månad, ungefär. Det går. Allting går om man bara ger sig den på det. Men jag är inte nåt kap längre för den som tror att jag är förmögen…

Jag berättar inte detta för att du ska tycka synd om mig eller för att stilla nåt dåligt samvete hos mig själv. Jag skriver om det i en konstaterande ton som jag hoppas att du uppfattar. Sen vet jag att det sitter kärringar framför allt och en och annan gubbe också och tycker en massa och har en massa synpunkter på mitt leverne. Varsågod och kom och byt liv med mig en vecka så får du se hur du klarar det! För ärligt talat har du ingen aning om saker och ting eftersom du ju inte är jag. En sak jag äntligen har lärt mig den hårda vägen de här sex djävulsåren är att… Eh nej. Det tänker jag inte avslöja. Jag har lärt mig många saker, om både mig själv och andra människor. En dag kanske jag dör som en snäppet bättre människa än den jag var 2009. Vem vet…

Nu på morgonen har jag rivit i mina garderober efter nåt helt och propert jag kan ikläda mig denna eftermiddag när vi ska fira en 60-åring i familjen. Det är OK att gå omkring i trasiga kläder här hemma, men baske mig inte när man ska bort på kalas. Kläder är ett nödvändigt ont ibland. De enda av den sorten som jag nu har tillräckligt av och som även är i gott skick är underkläder och strumpor. Men sånt visar man förstås inte upp på nåt kalas. Min gamla mamma sa häromdan att hon tänkte skicka mig en namnsdagspeng senare i månaden att använda till inköp av byxor. Jag vet inte det, jag. Byxor… Är inte det onödigt när jag inte ska nånstans direkt..?

Livet på en räkmacka i New Village har du fått lite glimtar av nu.  Hellre böcker än kläder är det som gäller samt goda viner och nyttig mat en gång på tio. Det bästa i livet är ändå gratis. Kärlek, till exempel, och goda vänner. Att titta på mina blommande växter i köket, växter som jag har fått av två goda vänner, är både gratis för mig och en ren och skär njutning. Tack för dessa skönheter, Agneta och Lucille! Se så vackra blommorna är:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett själviskt men också familjärt inlägg.


 

veg taco

Vegetarisk taco.

Igår var det lördag och då åt jag tacos hos familjen i Himlen. Vegetarisk taco, för min del. Det var riktigt gott! Familjen, förresten… Den kändes väldigt… decimerad… Det var Fästmön och jag och grabbarna hemma. Yngsta bonusdottern var hos sin boyfriend och äldsta har ju flyttat till norra Sverige. Det var så tomt att jag var tvungen att messa lite med Norrländskan. Förhoppningsvis får vi se en glimt av henne nån gång nästa månad, i krokarna när yngsta bonusdottern fyller 20 år. Tänk, 20 år! Anna är verkligen ingen småbarnsmorsa längre.

Det har varit spännande att få ha hängt och få fortsätta hänga med den här familjen. Jag har många gånger undrat hur ”barnen” har sett på mig. Jag har nog inte varit mycket till förebild eftersom en ovänlig själ drog bort en del av grundtryggheten för mig – det vill säga gjorde mig arbetslös. Det har understundom varit ganska tufft och jag har inte varit den vuxna människa jag har velat vara framför barnen när de var yngre. Nu är de äldre. Det är lättare att förklara vissa saker. Men det är ju fortfarande så att jag inte har svar på allting, till exempel inte om den där grundtryggheten som drogs undan och varför det blev så. Jag har fullt sjå ännu efter fem och ett halvt år att hantera detta. Framför allt förhålla mig till det faktum att jag aldrig får några svar. Jag vet att det är så och det ställer till problem för mig att gå vidare – men också för att jag inte kan ge andra, framför allt familjen, några förklaringar.

En del i mitt sätt att hantera det och gå vidare är att skriva en bok om det. I morgon, måndag, ska jag skriva om ytterligare några månader av mitt liv. Snart är tiden till ända och boken likaså Jag hoppas att mitt liv inte är det, jag hoppas att jag orkar kämpa vidare. Vissa dar känns det omöjligt, medan jag andra dar ger mig tusan på att fixa det här. På nåt sätt…

Men det är ännu söndag och mitt på dan. Jag sitter vid Annas köksbord och skriver dessa ord. Igår satt jag i hennes soffa och skrev. Och lekte med webbkameran på datorn. Tänk så roligt man kan ha det – och så gräsligt ful man kan vara…

Webcamselfie

Webcamselfie av en gräsligt ful människa.

 

Döskallelykta

Döskallelykta eller mitt rätta jag?

Innan den här dan är slut ska en av oss ha provat på gokart, en av oss ska ha tankat sin bil på kredit och en tredje ha trollat fram mat på bordet. Alla tre aktiviteter är konstarter i sig. Mest avundsjuk är jag nog på den som ska testa gokart, den som har hela livet framför sig att prova saker. Den som inte är som jag som måste hitta sätt att lura mig själv att orka gå vidare.

Det är gott att ha familj. Det är lättare att gå då på alla sätt och vis. Jag hade gått under utan familjen, det vet jag. Och jag är ständigt rädd för att en ny Katastrof ska stå bakom hörnet och dra undan den lilla flik av trygghetsfilten jag kramar just nu. Jag står här. Jag tänker inte dö nu. Jag ska gå vidare. Leva.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Snart blir det inga fler hissande och dissande torsdagsinlägg. Men här kommer i alla fall ytterligare ett med glimtar från den Tofflianska veckans höjdpunkter (semester) respektive dalar (livegenskap). Det är inte svårare än så här:

Semester


Livegenskap

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en nästan mobbad pojke.


 

Barnhand håller vuxenhandNej, det här är inget rasistiskt inlägg. Jag använder inte n-ordet annat än när jag återger vad andra har sagt – i den här… glimten av en man.  En bild av Tommy. Den duktige, vänlige, ödmjuke, timide Tommy som jag träffar då och då. Senast idag.

Vi pratar om resultatet av EU-valet. Jag uttrycker försiktigt min rädsla, men Tommy… Tommy är livrädd. Uppvuxen i en stad i Sveriges norra delar. Som icke-svensk ensam i såväl staden som skolan som klassen.

– Det finns tillfällen när jag tycker att det är OK att ta till nävarna, säger Tommy. Det är när jag blir attackerad. Aldrig annars. Jag har aldrig startat ett bråk.

Han berättar om åren i grundskolan. Hur han stod med ryggen mot ett träd. Först då kunde han vara säker på att ingen skulle hoppa på honom bakifrån.

– Som kille angrips man fysiskt, inte så mycket med ord, säger han. Fast jag blev ofta kallad för neger. Jag hade ju ett namn som inte var svenskt.

Men han har aldrig varit mobbad. Det är i alla fall vad han säger. Jag lyssnar på den vuxne mannen, ser de knutna nävarna som han själv inte märker att han knyter. Han blir en liten pojke framför mig. En arg liten pojke, som vägrar bli nedtryckt bara för att han kan ett annat språk än de andra barnen och har ett annorlunda namn. Särskilt brun är han inte, det har han aldrig varit. Han är inte heller svart eller beige. Han är av arabiskt ursprung, vilket bland vissa är ännu värre. Fast där uppe i norr var han neger. Det var samlingsordet för såna som Tommy och hans familj – de enda icke-svenskarna där under 1970-talet.

Tommy är en av de artigaste och vänligaste män jag har mött. Han tackar alltid när han får hjälp. Han har ofta önskemål som är genomtänkta, behöver bara hjälp att kommunicera sina budskap i rätt förpackning. På intet sätt en mes, inte heller boxartypen. En vanlig, medelålders man som nästan gråter när han berättar om hur de gillrade fällor och slog honom under skoltiden. Han ser inte sina tårar heller, lika lite som han ser sina knutna nävar.

Mobbad har han aldrig blivit, negern från norr. Men han låter ingen komma in bakom hans rygg. Efter EU-valet är han än mer vaksam. Hans rädsla är fysisk. Den smittar. Vart är vi på väg..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med diverse glimtar från helgen.


Jag har ju redan visat
en del av vad som hände i Dalarna här på bloggen. Vi är nog fortfarande lite chockade över hur Super G hanterade visenten…

G klappar snorrkas

Hon vågade klappa snorrkas!


Men än mer chockade
var vi nog över det faktum att Gunilla – tvärt emot vad hon själv påstår – kan laga jättegod mat! Här slår husmor till, med kockhandduk och allt!

Super G vid spisen

Super G vid spisen. Hon har verkligen många saker i sin byxa strängar på sin lyra.


Däremot var det inte tillåtet
med cookalong, utan gästerna fick hålla sig i ett annat rum. Gunilla hade antagligen hemliga recept, för det var cook alone som gällde hela helgen.

Vidare provade vi en och annan öl – det var ju Oktoberfest. Och så fotades det en del. Vi blev båda mycket förtjusta i Gunillas mobilfodral.

G fotar

Gunilla fotar. Notera det snigga mobilfodralet – pilen i mitt. På bordet, vid pilen, en av ölsorterna vi provade. Vid översta pilen – jordgloben?


På fredagskvällen
bjöd Gunilla på ugnsbakad lax och på lördagskvällen en jättegod kycklinggryta med ris och grönsaker. Som synes på min tallrik åt jag många grönsaker. Till det drack vi Svartöl, en bayrare.

Kycklinggryta ris grönsaker svartöl

Kycklinggryta med ris och grönsaker samt Svartöl (vid pilen).


Söndagen hade något bättre väder
att bjuda på, så när vi hade packat in alla våra grejor i bilen packade vi även in Gunilla. Vi skjutsade henne till okänd ort och därifrån fick hon promenera hem. Nåt straff skulle hon ha för att hon hade visat sån stor gästfrihet!  😈 Men först tillbringade jag en lååång stund i Gunillas bibliotek. Åter blev jag mycket imponerad.

Gunillas bibliotek

Gunillas bibliotek.


Vi hade inte shoppat nånting
på hela helgen. Men så flög f*n i oss på vägen neråt landet och vi stannade till hos Karlsson i Gåvan. Eftersom det var lunchdags studerade vi menyn utanför. Nån flaskfilé blev det dock inte…

Flaskfile

Flaskfile.


I stället höll vi oss
till nåt grönt.

Prästkragar o grönt duk

Prästkragar och nåt grönt.


Inne i affären
träffade vi på Karlsson själv på en av hyllorna.

 Karlsson

Karlsson själv stod på en av hyllorna.


Vad hamnade i shoppingkorgen då?
Tja jag köpte billiga servetter och ett spel.

Deckarspelet

Deckarspelet följde med hem till New Village.


Båda två hittade vi
snigga läderfodral till våra iPhoner till bra pris. Jag har nu haft mitt i mindre än ett dygn, men är mycket nöjd med det! Nu slipper Gunilla oroa sig för att vi ska sno hennes… 

iPhonefodral

Ett tjockis-svart iPhonefodral till mig. Fästmön köpte ett vitt.


Jag tänkte ett slag
inhandla den här skylten och åka och leverera den in person till nån jag inte estimerar så mycket. Men varför slösa pengar på nån man inte gillar? Den fick vara kvar i affären.

Här bor ett troll

Den fick vara kvar i affären.


Vi for vidare neråt landet
– och sen lite norrut igen, till Himlen. Anna behövde hämta lite grejor för de knappa två veckor som återstår av hennes vistelse i New Village. Där hemma var allt sig för övrigt likt – utom att jag upptäckte ett lik i sovrummet i form av en definitivt död krukväxt. Jag slog en signal till min hulda moder innan vi tog en kvällspromenad till Maestro. Där fick vi som vanligt utmärkt service! Men ljuset tändes inte förrän till kaffet på maten, ungefär…

Grön ljuslykta

Ljuset tändes först till kaffet på maten.


Nåja, man kan inte tänka på allt.
Maten var – också som vanligt – fantastiskt god. Vi tog spett båda två – jag med kyckling, Anna med fläskfilé. För mig gör de alltid en specialare, eftersom min rätt inte står på menyn. Toppen! Anna hittade en och annan seg bit, mitt var perfekt. Godast var nog emellertid pommesen, gjord på riktigt sätt, där och då. Till maten serverades fräscha grönsaker, tzatziki samt béarnaisesås. Vi drack var sitt glas italienskt rött till.

11 Kycklingspett med pommes o tzatziki

Maestro bjöd på underbart god middag.


Det var skönt
att promenera tillbaka, för totalt sett blev det i alla fall tre kilometer. Skönt också att inte gå och lägga sig direkt på en middag. Idag hinns nog ingen promenad för min del, men Anna är iväg och tränar. Jag ska fixa till mig lite och sticka över till Tokerian för att fylla på förråden med bröd och mjölk – och kanske en grönsak. Vi ska äta lite soppa innan det är dags för Anna att jobba. Mitt jobbsökeri flyttas därför fram till i afton. Men då måste jag också hinna fixa till mig inför morgondagens övning…

Skönast var det nog emellertid igår att krypa ner mellan rena lakan (nån hade gjort sitt jobb i förväg här). Men det kändes som om det var en hel ocean emellan oss! Min säng är 180 bred och vi hade just tillbringat två nätter i en 105-centimeters säng! Tusen tack, både Gunilla och Johanna!

Tofflans fötter i sängen

Toffelfötterna vinkar god natt.


Det var min helg, det. Vad gjorde DU med din??? Som vanligt är jag nyfiken och vill veta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en promenad vid lunchtid en septemberdag som denna.


En promenad i det vackra höstvädret
var det rätta att göra idag. Att bli totalt genomblåst. Att lämna det trygga hemmet ett tag. Att låta höstvindarna torka upp eventuella tårar som vill falla nerför en i förtid fårad kind. (Vaknar jag i morgon med alldeles vitt hår, tro???)

En bänk under en björk

En bänk för samtal, kontemplation eller bara vila.


Nej jag vill inte gråta mer utanpå!
Jag gråter inuti så syns det mindre! Stoppade iPhonens lurar i öronen, men klarade bara två minuter radio. Ändå fortsatte jag att gå med öronpropparna i öronen! Eventuella människor som närmar sig tilltalar en nämligen inte då. Jag fokuserade på att höra mina andetag. Jag insåg att jag lever.

2 Löv på marken

Vackert på marken!


Träden är så vackra nu!
Tyvärr gör inte iPhonens kamera dem rättvisa.

Ett träd m röda löv blå himmel skymtar

Många.


Ibland är det skönt
att vara många, ibland är det OK att vara en.

Rött lönnlöv på asfalt

En.


Idag kom jag till flera insikter.
En av dem är att löv är som människor: de är svåra att få grepp om när det blåser.

Terrakottafärgade löv i ett träd

Svåra att få grepp om.


När det blåser
är det lätt att bli ensam. Bortglömd. För det är, som sagt, svårt att fånga både människor och löv när vinden blåser. På bild blir det baske mig aldrig bra…

Terrakottafärgade löv i ett träd

Svåra att fota.


Nä, jag håller mig till stora stenar.
De ligger där de ligger lagda. Stelnade jättar, trygga i sin tyngd.

Stenparti

Stenar som trygga jättar.


Men också stenar
som utmaning att nå toppen. Befrielsen. Den blåa himlen. Evigheten.

Stor sten underifrån o blå himmel

En glimt av evigheten där uppe.


Min promenad
förde mig till en plats där ett mord en gång skedde. Mina onda fötter förde mig därifrån och hem igen. Levande. Och jag kunde verkligen konstatera att hälsenan i friska foten gör ondare än hälsporren i den onda. Det tror jag är bra.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »