Låt mig ta din hand

Ett inlägg om en bok.

---

 

Bland det bästa jag vet är att upptäcka av mig olästa författare, gärna deckarförfattare. I mitten av april hittade jag Låt mig ta din hand för 15 spänn hos Erikshjälpen. Detta är den tredje av Tove Alsterdals böcker, men eftersom böckerna inte hänger ihop kunde jag läsa den utan att missa nåt. Nån regelrätt deckare visade sig boken inte vara. Däremot är den en riktigt spännande psykologisk thriller om en familj.

Camilla Charlie Eriksson faller från en balkong på valborg och dör. Det tycks vara självmord. Systern Helene tvingas ta itu med att städa systerns lägenhet. Systrarna har för länge sen brutit med varandra. Deras mamma övergav systrarna när de var små för att flytta med en älskare till Argentina och deras pappa blev alkoholist. Charlie hade svårt att skilja på verklighet och fantasi. Men Helene hittar saker i Charlies hem som får henne att undra om systern verkligen tog livet av sig. Dessutom verkar Charlie ha varit nära att få reda på hemligheter.

Även i den här boken går flera berättelser parallellt. Tiden växlar mellan nutid och 1970-talet och miljön mellan Sverige och Argentina. Det kan tyckas som ett uttjatat grepp, detta med parallella berättelser, men den som är duktig på det får till en riktigt bra bok. Tove Alsterdal är duktig och hon har använt greppet på ett lyckat sätt. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Sen jag började jobba tog jag tillvara på varenda liten möjlig stund till att läsa den. Eftersom handlingen berör verkliga händelser i Argentina får boken rätt stor touch av realism. Det höjer omdömet, för trots att det är en fiktiv historia känns den oerhört äkta.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lejontämjaren

Ett inlägg om en bok.

---

 

Å, jag har satt tänderna i och avslutat min första julklappsbok! Fästmön visste att jag ville läsa Camilla Läckbergs senaste bok Lejontämjaren. Den gav hon mig i julklapp.

Vi är tillbaka i Fjällbacka igen, i Ericas och Patriks sfär, bland barn, vardag… och så mord förstås. Den här gången handlar det om vad som visar sig var seriemord på unga flickor. Som vanligt är det två parallella berättelser som skrivs – och som vanligt hänger de ihop. I slutet en cliffhanger.

Man kan tycka att det är både uttjatat och billiga knep, men faktum är att det funkar. Jag fullkomligt slukar Camilla Läckbergs böcker och Lejontämjaren var inget undantag. Jag läser och läser och läser och blir skitirriterad när jag måste avbryta för att göra nytta eller så.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta, även om boken inte på nåt vis är i Nobelprisklass.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sophies historia

Ett inlägg om en bok.

---

 

Hur bra blir det egentligen om man i en och samma bok blandar dåtid med nutid? Enligt mina erfarenheter är det ett ganska svårt grepp och alla författare klarar inte av det. Innehållsmässigt blir det hattigt och textmässigt ofta inte trovärdigt eftersom språket, oavsett tidsepok, är detsamma. Jojo Moyes använder greppet med två parallella berättelser från olika tider i boken Sophies historia. Men de två berättelserna förblir inte parallella utan går så småningom in i varandra, vilket ju ofta är syftet. Jag har just slagit ihop pärmarna till denna den andra bok jag fick av kollegorna vid Sigtuna kommun när jag slutade där den 30 juni i år. Tack! Boken stod på min inköpslista så den var önskad. Men frågan är om den höll måttet i mina ögon…

Det är krig, det första världskriget. Året är 1916 och författaren har tagit oss till Frankrike. Där driver Sophie ett hotell tillsammans med sin syster – allt medan hon väntar på makens återkomst från fronten. Tyskarna har emellertid ockuperat stan. Och när den tyske kommendanten får syn på porträttet av Sophie, målat av hennes make, blir han helt betagen. Allt Sophie vill är att få tillbaka sin man. Men är hon beredd att göra vad som helst för detta?

I den parallella berättelsen är året 2006. Porträttet av Sophie hänger i Glashuset, det fantastiska hus som Livs man, arkitekten David, har ritat åt dem. Tavlan köpte han som gåva till sin hustru. Men en dag dör han och Liv tvingas kämpa för att få tillvaron att gå ihop. Det blir inte bättre av att de förra ägarna kräver tillbaka porträttet som de anser är ett krigsbyte.

Det här är en bok om starka passioner, men också om den där rena och totala kärleken. Den kärleken, som vi, om vi har tur, upplever bara en gång i livet. Men den skildrar också grymhet och hur människor påverkas av det de tror är sant så till den milda grad att de vill göra andra ont. Det behöver liksom inte vara krigstider för det…

Jojo Moyes är en berättare av rang. Hon får till bra historier som håller fullt ut och hon kan konsten att berätta dem. Även om kärleksromaner egentligen inte tillhör mina förstahandsval när det gäller böcker jag vill läsa, är den här boken bara så rätt för mig.

Toffelbetyget blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvinnan i rummet

Ett inlägg om en bok.

Jag har just läst en bok som jag inte har betalat för. Än. Tack, FEM, för att du hittade Jussi Adler-Olsens första bok i serien om Avdelning Q, Kvinnan i rummet, för 40 kronor på antikvariat! Inbunden, i fint skick och läst kanske en gång före mig var den väl väl de två ”Selmorna”!

Kvinnan i rummet – den första i en serie av Jussi Adler-Olsen.

Två parallella berättelser löper under bokens gång – till dess att berättelserna möts. Dels handlar det om en framgångsrik, kvinnlig politiker som försvinner 2002. Man tror att hon har drunknat, eftersom hon aldrig skulle ha lämnat sin hjärnskadade bror ensam på fartyget till Tyskland. I själva verket är kvinnan kidnappad och hålls fången som ett djur…

Fem år senare, 2007, sparkas polisen Carl Mørck rakt neråt. Han omplaceras och får flytta ner i källaren för att driva Avdelning Q, en avdelning som jobbar med olösta fall av lite äldre datum. Carl och två kollegor har råkat illa ut under ett tillslag. En kollega dog, den andre är svårt skadad. Och Carl ska nu försöka komma tillbaka. Ödmjukhet är inte hans grej, direkt…

Det här är en av de bästa deckare jag har läst på länge! Den påminner en del om Arne Dahls böcker om A-gruppen, men om den gör det är det Arne Dahl som har kopierat Jussi Adler-Olsen och inte tvärtom. För Jussi Adler-Olsen kan dessutom skriva bra och trovärdigt.

Toffelbetyget blir förstås det högsta!

Livet är kort.

Read Full Post »