Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nobelprisklass’

Ett inlägg om en bok.


 

En yxa i nackenHasse Alfredson ser väl många som en komiker, en rolig man som gjorde humoristiska saker (filmer, pjäser, shower etc) – om än med en del allvar i det hela – tillsammans med Tage Danielsson. Men han är också författare, bland annat till ett antal deckare. Nu har jag läst en av dem, En yxa i nacken. Tack vännen Agneta, som skänkte boken till mig i stället för att ge den till nån annan!

Berättare i boken är författaren själv, men huvudperson är den pensionerade polisen Albin Winkelryd. Albin blir inblandad i ett mord på en en kvinna. Hon hittas i sitt ensligt belägna fritidshus där hon har blivit yxmördad. Eftersom hon var väldigt rik utgår alla från att det handlar om pengar. Men spåren efter mördaren leder åt olika håll – undre världen, en rymling från Säter, den rullstolsburne pojkvännen, en kvinna den döda haft sex med (ja, ett litet HBTQ-tema, alltså!), den döde makens son… Kort sagt är det ett virrvarr av trådar att dra i. Till sist inser Albin sanningen – och då skjuts han av mördaren.

Nä, nån bok i Nobelprisklass är väl inte detta. Bitvis tycker jag inte den håller så särskilt hög klass alls. Men se slutet gör att totalomdömet höjs något. Mina misstankar stämmer visserligen och det brukar jag se som ett litet misslyckande av författaren. Här blir det emellertid tvärtom, för det blir riktigt klurigt.

Toffelomdömet hamnar emellertid inte högre än på medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

LejontämjarenÅ, jag har satt tänderna i och avslutat min första julklappsbok! Fästmön visste att jag ville läsa Camilla Läckbergs senaste bok Lejontämjaren. Den gav hon mig i julklapp.

Vi är tillbaka i Fjällbacka igen, i Ericas och Patriks sfär, bland barn, vardag… och så mord förstås. Den här gången handlar det om vad som visar sig var seriemord på unga flickor. Som vanligt är det två parallella berättelser som skrivs – och som vanligt hänger de ihop. I slutet en cliffhanger.

Man kan tycka att det är både uttjatat och billiga knep, men faktum är att det funkar. Jag fullkomligt slukar Camilla Läckbergs böcker och Lejontämjaren var inget undantag. Jag läser och läser och läser och blir skitirriterad när jag måste avbryta för att göra nytta eller så.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta, även om boken inte på nåt vis är i Nobelprisklass.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Tro dina ögonMånga tycker att deckare hör sommarens nattduksbord till. Jag läser gärna och helst deckare – inte för blodets och mordens skull utan för gåtornas. Linwood Barclay skriver inte precis deckare, men thrillers, gärna med en psykologisk tvist. Tro dina ögon, som var ytterligare en bok jag köpte för mammas födelsedagspeng, är typisk för hans produktion.

I centrum för berättelsen finns bröderna Thomas och Ray. När fadern dör kommer Ray hem. Thomas är inte riktigt som andra. Han är alltid på sitt rum och sitter och kollar kartor via en webbplats på nätet. En riktig nörd, alltså. Thomas avslöjar en dag att han jobbar för CIA, på uppdrag av Bill Clinton, vilket Ray förstås har svårt att tro på. Men när Thomas råkar se ett mord och Ray undersöker det hela… Ja, då vet Ray inte riktigt vad han ska tro. Dessutom ruvar Thomas på en hemlighet från barndomen. En hemsk hemlighet…

Det här är en riktigt spännande historia. Och även om boken inte är Nobelprisklass innehåller den det där lilla extra jämfört med en vanlig thriller. Bara beskrivningen av nörden Thomas är väldigt skicklig gjord. Ett litet HBTQ-tema finns där också.

Toffelomdömet blir det högsta. Vill du läsa en bladvändare ska du välja den här boken!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Boken jag läser just nu är väl inte precis i Nobelprisklass. Men det är helt OK för tillfället. En guldtand Ett guldkorn hittade jag alldeles nyss, i alla fall:

[…] och återvände till ämnet på samma sätt som tungan söker sig till en trasig tand. […]

Jag förstår precis. Tror jag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Sonjas sista viljaNu är det snart sex veckor sen
jag var och klippte mig. Min frissa och jag brukar prata böcker. Tipsa varandra om böcker som vi kanske inte annars skulle ha valt att läsa. Och när jag fick håret klippt sist tipsade M mig om Åsa Hellbergs bok Sonjas sista vilja. Förra fredagen trillade den ner i min postbox och nu har jag läst ut den.

En dag dör Sonja Gustavsson knall och fall utanför Åhléns. Dödsfallet är inte på nåt sätt planerat, men inte heller oväntat. Däremot har Sonja planerat för vad som ska hända efteråt. Hennes tre bästa väninnor Rebecka, Susanne och Maggan ska få ärva henne. Och det är inte lite de får… Det handlar om både miljoner och investeringar. Men naturligtvis finns där villkor. En av dem hamnar i Paris, en i London och en på Mallorca. Alla tre får de var sitt projekt att ro iland.

Jag blir faktiskt rätt förbannad när jag läser den här boken. För vem har inte önskat sig så mycket av det som de tre vännerna får av sin fjärde kompis? Pengar, lyx, spännande uppdrag… Och så har den kluriga Sonja ett finger med i spelet till och med när det gäller deras kärleksrelationer.

Det här är en bok som inte på nåt vis är i Nobelprisklass. Detta är typisk kvinnolitteratur med inriktning mot tantsnusk. Jag skulle gärna sätta den i händerna på mamma, men jag vet inte riktigt om jag pallar. Boken innehåller nämligen en hel del sex och det gör mig generad. Och lite ointresserad. För det är ju heterosex.

Boken är lättläst och självklart vill man som läsare veta hur det går för de tre damerna. Men den saknar ett riktigt djup. Ett djup som skulle ha kunnat haft en plats mellan pärmarna.

Toffelbetyget blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens övning på jobbet.


Att komma ny till en arbetsplats
och mötas av en polisbil första dan kändes lite… märkligt. Att detta sen kompletterades med borrningsarbeten gjorde att jag undrade liiite var jag hade hamnat… Men min andra arbetsdag hade vi en krisövning! Då stod allt klart! Jag hade hamnat på rena… Närå, men kris var ordet för dagen och det vi skulle öva på.

Ordförandeklubba

Idag var beslutat krisövning!


Inledningsvis samlades en grupp utvalda
till möte med information om övningen. Vi fick presentera oss och säga vad vi hade för förväntning på övningen. EN förväntning. Jag måste ju alltid utmärka mig och sa två:

  1. spänning
  2. svaghet

Sen körde det hela igång. Jag fick bland annat i uppgift att skriva en kommunikationsplan för just denna kris, pressmeddelande och text till webb. Jag gjorde mitt bästa, men kan väl säga att det jag åstadkom på en halvtimme inte var nåt i Nobelprisklass… Det var lite svårt att åstadkomma nånting som kändes äkta, mycket på grund av det faktum att jag är alldeles ny på jobbet. Har inget kontaktnät än, känner inte till vilka generella kommunikationsplaner som finns etc. Under eftermiddagen kunde jag i stället ägna mig åt att fortsätta läsa in mig på diverse material i pappersform och på våra webbar. Det kändes, ärligt talat, lite… vettigare…

Lärande övning

Detta var en LÄRANDE övning…


Hann med en liten kort promme
på lunchen. Det var en dag med strålande sol, men nästan sju minusgrader när jag åkte hemifrån i morse. Det var nästan så dunjackan åkte på…

Lunchpromenad

Lunchpromenad i environgerna.


Och tänk så märkligt,
men väldigt nära mitt jobb hittade jag en loppis! Naturligtvis hoppade jag in och kikade på vad som fanns att köpa.

 Loppisprylar

Loppisprylar nära mitt jobb…


Bäst av allt
var förstås de stora, välfyllda boklådorna utanför…

Boklådor utanför loppis

Välfyllda boklådor utanför loppisen. Hit lär jag gå OFTA!


Min skattsedel
har jag överlämnat till chefen och i retur fått ett anställningskontrakt att skriva på. Det roligaste av allt att läsa på det var lönen. Nu borde jag kanske inte skriva det här IFALL min chef läser min blogg, men… faktum är att jag aldrig har haft så här hög lön… Nu hoppas jag bara att jag kan göra skäl för den. Hittills har jag inte fått göra nånting, direkt, mer än då den där fejkade kriskommunikationsplanen. För att åtminstone få känna att jag har åstadkommit nåt konkret gick jag in på intranätet och rättade några korrekturfel…

Jag hoppas att resten av veckan blir lite mer händelserik. I morgon TROR jag att jag ska vara med i en publicerarkurs som Per ska hålla i. Vi får se. Sen borde chefen och jag ha det där samtalet som vi skulle ha haft igår. Men det löser sig väl. Fast jag vill nog snart känna att jag har en plats och att jag får tillföra nånting. Jag har mest vänt lite papper idag och lagt upp en pärm, orienterat mig lite om lokal media och lite sånt diverse. En lånelåsbricka har jag fått tag i, så att jag kan gå lite mer in och ut, men nån telefon har jag inte än.

Min arbetsplats

Min arbetsplats, chict i tjockis-svart, förstås!


En av dagens höjdpunkter
var att få hälsa på högste tjänsteman. Jag fnissade nämligen lite inombords eftersom denna person är otroligt lik en annan person från mitt förrförra arbetsliv – både till sätt och utseende! Men h*n är för övrigt inte den end* som är lik nån annan! En av kollegorna på enheten kunde vara tvillingsyster med ett kommunalråd i Uppsala!

I kväll efter jobbet var jag och handlade på Tokerian. Därefter slängde jag igång en maskin tvätt. Och tog reda på torr tvätt som sorterades in i lådor, skåp eller strykhög. Gästsängen bäddade jag rent i. För dubbelsängen har jag lagt fram rena lakan för bäddning i morgon. En liten macka nu och så måste mamma få ett telefonsamtal, hon är säkert jättenyfiken på hur det har gått. Sen blir det avslutningen av The Kennedys som jag förhoppningsvis lyckades spela in på DVD-hårddisken i natt!

Vad har du gjort idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Man ska inte läsa OM böcker
innan man har läst dem. Tycker jag. Men häromdan föll mina ögon på ett omdöme om Khaled Hosseinis Tusen strålande solar, lånad av vännen Gunilla. Nån klassificerade boken som

underhållningsroman och bästsäljare,

två begrepp som i mina öron låter lite nedsättande. För hur kan krig vara underhållning? Jag läste ut boken i natt och jag har en lite annan uppfattning om den!

Tusen strålande solar

Inte underhållning!


Handlingen i den här boken
utspelar sig under många år i Afghanistan. Oäktingen Mariam blir bortgift som femtonåring med en äldre man som slår henne. Efter ungefär 20 år får hon sällskap av den unga kvinnan Laila, som blir mannens andra hustru. De två kvinnorna är först rivaler, men deras öden sammanflätas och ur eländet växer en stark vänskap. En vänskap som är starkare än alla påbud och krig.

Khaled Hosseini berättar en tung historia om ett land i krig och ett land där synen på kvinnor inte har förändrats till det bättre. Det är märkligt att en man skriver en bok med två kvinnor som huvudpersoner. Det är ännu märkligare att en man, bosatt i USA sen 1980, skriver om krigen och invasionerna i Afghanistan som visserligen inleddes 1979, men som sen pågick under så många år. År när författaren inte har befunnit sig i landet…

Oavsett detta aningen märkliga (hur kan man skildra ett land och dess kvinnor när man dels är man, dels inte bor där?) är detta en klar bladvändare. Det gäller bara att läsa den koncentrerat, annars tappar man tråden. Det är en gripande historia om kärlek och grymhet och en syn på kvinnor som betydligt lägre stående än män. Men också om solidaritet.

Och krig… Krig är aldrig underhållning! Jag blir förbannad när jag läser att nån tycker att boken är just underhållning (hittar tyvärr inte tillbaka till den som tyckte detta). Krig är grymt. Krig innebär förluster, död och elände.

Tusen strålande solar är en mycket läsvärd bok. Inte Nobelprisklass, men god litteratur ändå. Därför får den högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt tramsigt inlägg.


Det var ganska fnissigt
vid läggdags i natt. Det kan ha berott på den pågående festivalen på hotell Malmen, man vet aldrig… När vi krupit ner i sängen för att sussa deklarerade jag:

Det känns lite som att sova över hos en kompis.

Fästmön replikerade snabbt:

Men det är ju det vi gör!


Livet är kort. Ibland säger man saker i Nobelprisklass. Ibland inte.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Tio år efter ett mord i Uppsala
skriver en journalist och en advokat en bok om händelserna. Resultatet blev Du ska dö av Ulf Broberg och Leif Ericksson. Jag fick den lilla boken i händerna för att recensera. Det var inte en bok som jag själv skulle ha valt att varken köpa eller läsa.

Du ska dö

En bok om ett väldigt känt mordfall i Uppsala.


Boken inleds
med en avskrift av det larmsamtal som kom in till SOS Alarm en kväll i januari 2002. En kvinna skriker att hennes pappa har dödat hennes syster. Systern är Fadime Sahindal och hon har inte ens hunnit fylla 27 år.

Författarna beskriver mordet såsom det troligen har gått till samt händelserna därefter. Ibland kommer berättelsen så nära att jag funderar över vad som är sant och vad som är en engagerad advokats uppfattning om händelserna. Jag funderar också över huruvida det är OK att en kvinnas advokat tio år efter hennes död skriver en bok om mordet.

Baksidestexten säger att det här är en dokumentär berättelse. Boken är, också enligt baksidestexten, baserad på advokatens hågkomster och den ena systerns minnen och upplevelser. Alltsammans är sedan kompletterat med material från domarna i såväl tingsrätt som hovrätt samt intervjuer.

En del av boken beskriver bakgrunden till händelserna den där januarikvällen när en pappa släcker sin unga dotters liv. Fadime kom till Sverige som sjuåring eller som nioåring – min egen efterforskning ger olika uppgifter. Det är pappan som kommer till Sverige först som flykting. Det är också han som tar hit sina barn. Det är här Fadime växer upp. Och hon blir, i familjens ögon, väldigt svensk. Alltför svensk.

Största delen av boken beskriver hur Fadime blir en nutida martyr. Det säger till och med domprosten när hon håller begravningshögtiden i Domkyrkan. En kyrka där man normalt inte viger personer av annan tro än den kristna till den eviga vilan. Men Fadimes mord har fått stor uppmärksamhet i media. Och Domkyrkan har erfarenhet av mediatryck (heter det inte medietryck?) sedan bildspelet Ecce Homo, står det i boken.

Språkligt sett är den här boken definitivt inte i Nobelprisklass. På flera ställen hittar jag upprepningar. Att advokat Ericksson är betagen av den intensiva och vackra Fadime är ett exempel på detta.

Den som vill läsa mer om hedersrelaterade mord kan till exempel läsa Emre Güngörs och Nima Dervish bok Varför mördar man sin dotter? (Länken går till ett blogginlägg om boken.)


Läs min recension av boken hos Uppsalanyheter!


Livet är kort. Vissa liv är alltför korta.

Read Full Post »

I kväll var det dags igen att besöka Fjällbacka. Fästmön och jag kurade under var sin pläd och kollade Fjällbackamorden: Vänner för livet.

Fjällbackamorden

Erica och Patrik löste mordgåtor tillsammans i kväll igen.


Kvällens film
handlade om Peter, Ericas gamla bäste vän som försvann en dag när de var i yngre tonåren. I en TV-intervju väcks Ericas funderingar kring vad som hände. Strax därpå mördas Peters lillebror just som han har ringt Erica för att prata om sin storebror. I samma veva ska det vara återträff på skolan där Erica, Peter, Patrik med flera gick. Då sker ytterligare ett mord.

Alltså jag ångrar nästan lite att jag sa till mamma idag att det var OK för henne att se Fjällbackamorden, att det inte var så läskigt. För läskig var just vad jag tyckte att kvällens film var. Särskilt med tanke på… höjderna…

Jag tycker att det är tråkigt att så många hela tiden klankar ner på Camilla Läckberg, hennes böcker och nu också hennes filmer. OK, böckerna och filmerna är inte av Nobelprisklass, men det finns betydligt sämre litteratur och film. För mig känns det nästan som ren och skär svensk avundsjuka. För Camilla Läckberg är trots allt en framgångsrik kvinnlig författare. Ett litet plus i denna film var för övrigt att flera talade med västsvensk dialekt, inte enbart stockholmska som i den första filmen.

Högt betyg från Tofflan!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »