Vänligen Lars Lerin: Anni-Frid Lyngstad

Ett inlägg om en ny TV-serie.

---

 

Lars Lerin… Första gången jag hörde honom var i bilen på väg ner till Metropolen Byhålan tillsammans med mamma. Han sommarpratade. Tyvärr missade vi kanske den första halvtimmen av hans program, men sen lyssnade vi andäktigt båda två. I SvT:s nya serie Vänligen Lars Lerin söker Lars Lerin nya vänner. Vänner är nåt han saknar i livet. Sen är det självklart extra roligt att träffa folk som är lite av ens idoler. Först ut var Anni-Frid Lyngstad.

Lars Lerin saknar vänner. Kanske hittar han några i de sex programmen..? (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Mötet med Anni-Frid Lyngstad sker på Mallorca. Inte tar det lång tid innan ABBA-stjärnan rörs till tårar. Lars Lerin har inte den effekten att människor blir ledsna i hans närhet. Snarare handlar det om att han får dem att öppna sig, att prata om det som är svårt. Jag själv hade ingen aning om att Anni-Frid Lyngstad på kort tid förlorade först sin dotter och sen sin man under slutet av 1990-talet. (Just dessa år var jag på sätt och vis själv i kris.)

Men jag njuter också av att se Anni-Frid Lyngstad rynka på sitt speciella sätt på näsan och skratta så där som bara hon kan. Det känns äkta och även om jag vet att hon troligen är stenrik känns hon väldigt… vanlig – precis som hon säger att hon är. Eller åtminstone var under ABBA-tiden.

Vi tittare får en inte höra allt som sägs under det halvtimmeslånga programmet. Så klart en blir nyfiken! Samtidigt vill jag unna Lars Lerin sina nya vänner. Han verkar vara en sån underbar person själv, en sån en blir glad av. En liten ängslig tant med ett stort mått av ödmjukhet. Det kommer en långt på.

Den här serien ska jag fortsätta följa. Seriestarten får högsta Toffelomdöme! Nästa vecka möter Lars Lerin Mikael Persbrandt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sex jobbmyter

Ett inlägg om jobb och myter.

---

 

Här är Fästmöns och min påbörjade 100-lista. Den har egentligen inget alls med inläggets lista att göra, även om arbete är grunden till mycket i tillvaron…

Jag får då och då ett väldigt bra nyhetsbrev i min inbox – det från Proffice. Just detta nyhetsbrev tycker jag är lysande, för det tar upp saker kring jobbsökeri som jag är intresserad av. Allt i nyhetsbrevet är inte relevant och intressant för mig förstås, men jag hittar alltid en godbit. Häromdan såg jag en spännande artikel om jobbmyter som en inte ska gå på. Den läste jag med intresse! Här kommer några reflektioner.

Att det finns en del myter om arbetslivet vet vi som har jobbat ett tag. Forbes, en amerikansk tidskrift som är känd för sina listor över miljardärer och företag, har också tagit fram en lista över myter kring arbetslivet. Det handlar om sex myter som forskning har motbevisat.

1. Åtta timmars arbetsdag leder till högre produktivitet
   Nja, det är faktiskt så att kortare arbetsdagar gör anställda mer produktiva. Det finns undersökningar som visar att de som tar 17 minuters paus för varje 52 minuter de arbetar får mest gjort under en arbetsdag. Går jag till mig själv och det jag gör idag kan jag tycka att 17 minuters rast per 52 arbetade minuter låter lite mycket. MEN… det jag gör kräver ofta koncentration och efter ett tag blir jag trött och tappar koncentrationen och gör fel. Då brukar jag faktiskt ta en mikropaus och gå och hämta vatten, gå och kasta vatteneller bara springa runt i nån korridor ett par minuter. Det funkar!
2. Pengar är bästa motivationen
   Nej, forskningen är entydig: högre lön gör dig inte lyckligare. Jag är nöjd bara jag får arbeta och får en lön jag kan leva på. Det är inte nåt mål för mig att vara högavlönad igen, för jag vet att jag kan klara mig på en tredjedel av vad jag har i lön idag – även om det var tufft. För mig är intressanta arbetsuppgifter och snälla kollegor viktigare. Och en lyhörd chef!
3. Kasta dig in i nya uppdrag och ge allt från start för att lyckas
   Det här är ganska vanligt. Och ja. När en kommer till en ny arbetsplats vill en ju visa att en kan, att en är kompetent. Men det är inte fel att stanna upp, reflektera och fråga… Lite ödmjukhet, alltså.
4. Högpresterare blir bra ledare
   Jorå, visst är det skillnad på chefer och ledare – alla är inte både och. En chef som inte kan konsten att motivera sina medarbetare lär få ta emot uppsägningar. Här håller jag helt med!
5. Distansarbete ger sämre engagemang
   Många företag tror att anställda producerar mindre på distans, men forskning motbevisar detta. Dessutom visar forskningen att de anställda blir mer engagerade. Jag tycker att distansarbete är OK när en har hög arbetsbelastning eller behöver sitta mycket koncentrerat med nåt. Men jag vet också många som sätter i system att distansarbeta fredagar och måndagar… Ibland måste en vara på jobba även dessa dar…
6. Gör vad du älskar så behöver du aldrig jobba mer
   Forskning visar att det inte blir nån skillnad i vad du presterar vare sig du älskar vad du gör eller tvärtom. Däremot sägs den som tänker osjälviskt – vad kan jag göra för att andra människor ska uppskatta det? – göra skillnad.

Här kan du läsa hela listan hos Forbes. Och sen får du gärna skriva om dina tankar kring detta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den sista dagen…

Ett lägesbeskrivande inlägg.

---

 

Jag struntade fullständigt i partiledardebatten igår kväll. I stället såg jag på norska Frikänd och skrev det här inlägget för att tidsinställa det för publicering måndag morgon. För det här med politik och verklighet går inte ihop längre i min värld. Min värld är här och nu och idag är det sista dagen jag får ersättning från min a-kassa. A-kassan, där jag har varit medlem sen 1986. Varje månad sen april det året har jag betalat min avgift – även de månader jag har varit arbetslös. Från och med idag är jag helt värdelös för mitt fack. Och min morfar, som startade fackföreningar, han sitter säkert där uppe i himlen och skäms över sitt barnbarn…

Det är möjligt att jag får nya ersättningsdagar, för jag jobbade trots allt en del förra året. Men några vettiga svar får jag inte från a-kassan. Därför är jag nu på ett möte i stan. Ett möte som jag misstänker går ut på att försöka tvinga mig att jobba gratis eller för en piss i havet. Och det tänker inte jag ställa upp på. Jag vill inget hellre än att jobba, men jag vill också ha skälig lön för det. Att leva på a-kassa går, men det har varit svårt. Systemet tillåter nämligen inte att man jobbar lite grann om möjlighet ges – då straffas man. Dessutom utsätts du för hot hela tiden om att din ersättning dras in om du inte gör si eller så. Jag har skött mig exemplariskt, jag vet det, men jag har misslyckats med en sak: att få ett nytt jobb. För övrigt finns det ingen möjlighet för mig att studera eller omskola mig – vad ska jag leva på under den tiden? Studielån eller studiebidrag får jag inte för jag är för gammal. Så du som ständigt kommer med den typen av råd kan sluta med det. Dessutom har ingen mer än jag själv och min handläggare nån aning vilken sorts jobb jag har sökt och söker. Men det som du kallar för skitjobb får jag inte – med motiveringen att jag är överkvalificerad. Så vilken del av mitt CV ska jag ljuga om, det vill säga ta bort? (<== retorisk fråga)

Den sista dagen…

 

Dans endast på borden!

Nu har jag en och annan sak på gång. Det vet en del av er. Några vet lite, andra vet mer. Jag vill tänka optimistiskt och ljust på framtiden, men när det blir för svårt gömmer jag mig bland mina böcker. Att greja med hyllorna och litteraturen idag blir min terapi för 2 x 80 kronor plus bensinpengar. Om jag nu får in hyllorna i min lilla bil. Ju mer jag tänker på det, desto mer tveksam blir jag. Fästmön har varit gullig nog att offra en del av sin lediga dag och komma hit för att hjälpa mig bära hyllorna uppför min branta trappa. För när jag tänker på det är jag inte säker på att jag klarar det heller ensam.

Det är inte mycket vi människor klarar av att göra ensamma, eller hur? Det är därför gott att inte vara ensam, att inte ha varit ensam genom de senaste sex årens helvete. Jag hoppas och önskar att jag nån gång i framtiden kan ge tillbaka nåt av det jag har fått av alla snällingar. I bästa fall ska vi dricka champagne snart och dansa på borden. I värsta fall ska jag göra mitt hem till ett Toffelmuseum där snällingar har fri entré att komma och titta på mitt bibliotek. Men då kommer jag själv inte att vara här. Då är jag vinden som blåser förbi din kind och rufsar till ditt nylagda hår en aning.

Till dess jag vet hur det blir måste jag leva i nuet och ha tålamod. Först när jag vet kan jag ta beslut om nästa steg. Jag är dessvärre en otålig natur. Livet har försökt kuva mig. Det har inte lyckats. Jag kommer aldrig nånsin att tacka personen som förstörde det för mig, trots att det var bland det sista h*n sa till mig. Aldrig får h*n heller min förlåtelse, för h*n har inte ens bett om den. H*n ägnar i stället sina dagar åt att göra av med alla pengar h*n har tillskansat sig och har inte vett att känna ödmjukhet. Faktum är att jag har fått lära mig det. Och jag har lyckats – på nästan alla plan, men inte detta. Men jag har gjort mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är gammal. Försök lära gamla hundar sitta – på alla ställen. Det går inte.

I min fortune cookie i fredags…

Det här inlägget kan ingen kommentera. Jag undanber mig också mejl som låtsas vara välmenande, men som bara är elaka. Skälet är att jag inte vill få fler nålstick från människor som bara vill göra mig illa. Men jag vet vilka mina vänner är och er håller jag närmast hjärtat. TACK för att ni finns!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tusen bitar – en film om Björn Afzelius

Ett inlägg om en film.

---

 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Titeln på filmen är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

Missade du filmen? Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvinnan i rummet

Ett inlägg om en bok.

Jag har just läst en bok som jag inte har betalat för. Än. Tack, FEM, för att du hittade Jussi Adler-Olsens första bok i serien om Avdelning Q, Kvinnan i rummet, för 40 kronor på antikvariat! Inbunden, i fint skick och läst kanske en gång före mig var den väl väl de två ”Selmorna”!

Kvinnan i rummet – den första i en serie av Jussi Adler-Olsen.

Två parallella berättelser löper under bokens gång – till dess att berättelserna möts. Dels handlar det om en framgångsrik, kvinnlig politiker som försvinner 2002. Man tror att hon har drunknat, eftersom hon aldrig skulle ha lämnat sin hjärnskadade bror ensam på fartyget till Tyskland. I själva verket är kvinnan kidnappad och hålls fången som ett djur…

Fem år senare, 2007, sparkas polisen Carl Mørck rakt neråt. Han omplaceras och får flytta ner i källaren för att driva Avdelning Q, en avdelning som jobbar med olösta fall av lite äldre datum. Carl och två kollegor har råkat illa ut under ett tillslag. En kollega dog, den andre är svårt skadad. Och Carl ska nu försöka komma tillbaka. Ödmjukhet är inte hans grej, direkt…

Det här är en av de bästa deckare jag har läst på länge! Den påminner en del om Arne Dahls böcker om A-gruppen, men om den gör det är det Arne Dahl som har kopierat Jussi Adler-Olsen och inte tvärtom. För Jussi Adler-Olsen kan dessutom skriva bra och trovärdigt.

Toffelbetyget blir förstås det högsta!

Livet är kort.

Read Full Post »

En vanlig dag på jobbet..? Nja, inte riktigt

Idag har det varit en vanlig dag på jobbet. Nej, nu ljög jag. Det började med att jag inte hade nåt morgonkaffe att sätta i halsen när jag såg nedanstående i lokalblaskan:

Att prata om skicklighet är väl en sak, men långsiktighet och ödmjukhet är rena hånet när det kommer från det här hållet…

Och det var till Sjukstugan i Backen Fästmöns snälla mamma skjutsade mig kvart i sju i morse. Jag skulle nämligen delta i en modeshow.

Haute couture, eller vad det nu heter.

Som alla provdockor skulle jag nålas. Men det går inte att nåla mig på händerna. Trots det gjordes vissa försök. Jag pep. Resultatet ser ut så här nu i kväll:

Lila har aldrig varit min färg.

Till sist fastnade det äntligen nåt skit i underarmen. Då var jag svimfärdig och kände mig jättemodig. Som tack fick jag en hutt av nåt som smakade orange och beskt och faktiskt inte gott.

Finally!

Mellan varven läste jag lite. Opassande nog handlar den här boken om en man som jobbar i vården och som tycker om att plåga patienterna – eller gamlingarna, egentligen. Personalen skakade på huvudena när jag berättade och vidhöll att de är snälla och inte plågar nån i onödan. Jag vet inte, jag…

En opassande bok att ha med sig i vården.

Sen försvann några timmar i ett töcken och som tack för min medverkan blev jag bjuden på vatten, saft, kaffe och mackor på bricka med hjärtor. En timma tuggade jag. Mådde illa ändå.

Bjuden på fika på bricka med hjärtor.

Tack vare blivande, hoppas jag, svärmors försorg kom jag hem till mig. Jag har legat ovanpå gästsängen, under filten, och telefonerat med mamma och Anna, jag har ätit ett par mackor till och nu njuter jag av en kopp senapsmugg  perkolerat kaffe. I kväll blir det inte nån fest, men jag njuter av att vara hemma. I morgon blir det jobbet igen! Det vanliga, vill säga.

Tack till alla som stöttar på olika sätt! TACK!

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagsmorgon i juni?

Ursäkta mig, men frågetecknet i rubriken är sannerligen befogat! Här rasar en riktig höststorm utanför fönstret, regnet vräker ner och termometern visar 5,2 grader. Ja, du läste rätt: 5,2 grader.

Regn, regn, regn…

I morse vaknade jag kvart över sju, cirka en timma senare än när jag ska upp och jobba. Jag hade nog sovit klart, för jag kröp väl i säng före klockan 23 igår, om jag inte minns fel. (Fast mitt minne är inte att lita på, som sagt…) Låg och slöade i sängen en timma, slumrade kanske till, men gav upp när grannen intill började skrika i sin telefon. Varför måste folk prata så högt i sina telefoner??? (Retorisk fråga. Jag är fullt medveten om att det inte går att uppfostra andra vuxna eller att få dem att förstå att de stör.) Jag vill inte höra allt de säger.

Det här vädret utanför mitt fönster speglar nog lite mitt inre. Det är nämligen så att jag gärna vill veta var, rent fysiskt, mina fiender befinner sig. Det är en trygghetsfråga. Jag vill inte riskera att möta nåt gammalt Elände bara så där. Igår kväll råkade jag på kombinationen gammal fiende – före före detta arbetsgivare. Det var en märklig känsla. Obehagligt. Fienden är inte placerad där jag jobbade, men på ett ställe där våra vägar skulle kunna korsas inom en snar framtid. Ett ställe där jag har sökt två tjänster (som min före före detta arbetsgivare inte är ansvarig för utan en helt annan). Ärligt talat, jag river mina ansökningar. Hur skulle det gå om vi tvingades dela hus på jobbet? En person, som en gång i tiden var med och ödelade mitt privatliv inklusive min ekonomi (det enda jag hade kvar var min lägenhet) och som sen dess, åratals efteråt, förföljt mig, hånat mig, hotat mig med mera… Nej, det går ju bara inte. 

Mitt liv har inte varit tuffare än de flesta andras. Men jag har varit med om att få både livet hemma och livet på jobbet totalt ödelagda. Jag höll säkerligen också i hammaren som spikade min egen kista, fast det gör väl ingen vettig människa frivilligt, om du tänker efter..?

Vad jag känner idag? Jag är inte rädd längre, men jag vill veta var Odjuren finns så att jag kan undvika någon som helst kontakt med dem. Jag är väldigt medveten om vad de är kapabla till. Livet är inte rättvist. En del får allt, ofta tack vare att de kan prata för sig. Särskilt tycks detta gälla personer som får chefstjänster. Ingen ser ju deras svarta inre. Nu menar jag inte att alla chefer är psykopater, men det finns starka drag hos många – dock inte hos nån av mina nuvarande chefer, tack och lov!

Livet är emellertid också så oberäkneligt att det kan gå itu. Plötsligt och utan förvarning. Och ingen av oss är förskonad. Mitt liv gick itu två gånger. Riskerna att det ska hända igen är minimala, för livet självt är inte lagat ännu. Nej, riskerna torde vara större för dem som har haft totalt flyt. De som är helt oförberedda.

[…] Allting kan gå itu. Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Därför är det inte helt fel att känna lite ödmjukhet. Att känna tacksamhet. Jag är så tacksam att jag sitter här och skriver idag. För ett år sen trodde jag nämligen inte att jag skulle trampa på den här jorden längre. Men i mitt liv fanns det några som trodde på mig. Några som vägrade ge upp när jag själv nästan gjorde det. Några som förvägrade mig att ge upp. Några som fanns där i vardagen när jag förtvivlade och som finns där fortfarande:

• Fästmön
• Mamma
• Vännen/kollegan L

Ni såg alla tre min djupa förtvivlan och agerade på olika sätt. Jag står i stor skuld till er – en skuld av tacksamhet. Livet är en gåva och tack vare er – och Annika Östberg!  – har jag insett det!

Så sant som det hon skrev i sin/min bok!

Read Full Post »

En fantastisk onsdag!

Ja, det är i alla fall vad jag tror! Dan började tyvärr lite stressigt, för jag var seg och sen. Fästmön började jobba klockan sju och jag slängde nog av henne i farten en minut i… Nej, i morgon får jag gå upp en kvart tidigare!

Den här bilden tog jag i juni 2010, men himlen är lika blå idag.

Det är fortfarande strålande sol och klarblå himmel så jag matchar himlen idag också med min likadanfärgade piké. Jag var på jobbet en kvart över sju. Här var tomt och ödsligt och jag fick knappa mig in med kod i såväl huset som hissen. Det var lite läskigt…

Jag har hunnit läsa alla jobbmejl som har trillat in under min ledighet – ja, för jag bestämde mig för att inte logga in och läsa jobbmejl när jag var ledig! Det är förvånansvärt hur mycket sånt det blir trots att jag inte har varit här mer än i tre månader. Vidare har jag bokat in ett par saker, skickat några saker vidare, lagt ut en nyhet internt och en externt (båda på båda språken förstås). Ja, dan har verkligen börjat i flygande fläng.

Det var så roligt, för jag hade bland annat fått ett mejl från en person som jag i ett mycket tidigt arbetsliv hade kontakt med. H*n hade läst min födelsedagsnotis och grattade mig! Jag blev så glad! Vidare har jag mejlat några fakultetskollegor och tackat för det fina vinet och presentkortet. Tänk att människor kan vara så snälla. Mot mig. Förtjänar jag detta? Ibland tycker jag det, men för det mesta tycker jag det inte. Och jag vet att det fortfarande finns människor som missunnar mig både snällhet och mitt arbete. Jag försöker att se förbi dem, fast det klart att det svider.

Men idag blir det åter en fantastisk dag, en onsdag! Jag ska delta i en workshop senare på förmiddagen, en workshop som jag själv har varit med och arrangerat. Vid 12.30-tiden fick jag veta att en huskör ska framträda och det vill jag ju inte missa. Och klockan 14.30 är det spikning av en licentiatavhandling här på institutionen. En fantastisk onsdag väntar, alltså! Jag möter den med ödmjukhet eftersom jag vet att allt kan vara en dröm och allt kan ryckas bort från mig när jag minst anar det. För livet är inte rättvist. Men just idag, i den här stunden, är livet fantastiskt. TACK!

Read Full Post »

Födelsedagar, nattugglor och en långnäsa

Min gamla kompis Mias födelsedag, det vill säga idag, är varm och solig – åtminstone här i Uppsala. Enligt en av mina skrivbordsgadgetar på datorn är det soligt även i Metropolen Byhålan. Det låter bra! Jag hoppas att Mia får en bra dag och jag ska försöka komma ihåg att ringa i kväll. Ett kort ska vara på väg, också… Notera, läsare, att jag skrev

gamla 

i början. Mia är nämligen exakt ett år och en dag äldre än jag. Det var ganska roligt när vi var unga att få käka tårta två dar i rad. Sen var det ytterligare kompisar som fyllde runt omkring oss också. Bara FEM höll sig undan till december.

Idag är det lite webberier på tapeten på jobbet och så ska jag försöka sätta mig in i ett verktyg som gör att man kan dela filer och dokument, oerhört praktiskt när man till exempel jobbar i projekt men även som lärare – elever. Vidare förbereder jag för några dars ledighet, det är alltid lite att fixa då.

Det blev inte så mycket tid igår kväll, men jag hann packa och tvätta och det var viktigast. Mina tisdagsprogram på TV hann jag också se. Sen fick jag lite dåligt samvete gentemot mamma för att jag inte hade tid orkade att prata med henne när jag kom hem halv sju, så jag ringde upp strax före klockan 22. Mamma är en nattuggla och hade inte gått och lagt sig.

Ikväll är det lite diverse som måste göras, bland annat måste jag prata med lägenhetsvakten om vattning så att mina krukväxter inte är mer eller mindre döda när vi kommer hem på söndag. Klockan 21 åker jag och hämtar Fästmön med väska från jobbet.

Idag var följande notis införd i lokalblaskan och jag vill förklara varför:

En notis som är en långnäsa.

Den här födelsdagsnotisen är i mångt och mycket en långnäsa. Det är en långnäsa till alla som önskade att det skulle gå dåligt för mig, att jag skulle tvingas flytta från min hem när min ekonomi gick åt skogen, att jag aldrig skulle få jobb igen och att jag inte skulle överleva den här krisen.

Långnäsa – som i gigantisk Toffelkran!

Nu har jag bevisat, framför allt för mig själv, att det går bättre för mig, att jag ännu inte har tvingats flytta, att min ekonomi inte är åt skogen, att jag har fått jobb (visserligen tidsbegränsat, men ändå!) och att jag har överlevt. Det måste reta gallfeber på alla som hoppades på motsatsen. Det har varit en tuff och lång resa som inte på långa vägar är över än. Men det har varit – och är! – en lärorik resa:

1. Det jag lärde mig den hårda vägen när jag som 18-åring flyttade till södra England var att den enda jag kan lita på i den här världen är jag själv. Därför måste jag ha en bra relation med mig själv, för det är också den enda jag garanterat vet att jag ska leva med resten av mitt liv. Detta glömde jag under några år. Genom det jag har varit med om har jag blivit påmind igen om detta och jag har insett att det faktiskt är sant.
2. Jag har också lärt mig att aldrig ta nåt eller nån förgivet/n. Det finns alltid så kallade vänner som hugger dig i ryggen, men det finns också riktiga, goda vänner. Den senare gruppen är emellertid liten – dock naggande god. Det finns också folk som tycks göda sig på att ständigt visa vilken makt de har genom att rycka undan mattan under folks fötter, genom att trycka ner dem och tala om hur värdelösa de är, att de inte jobbar tillräckligt många timmar övertid (!) och sånt (ett exempel från verkligheten).
3. Det finns människor som älskar mig. Detta var den svåraste lärdomen. Min gamla mamma har stöttat mig genom inte bara den här krisen utan genom snart 50 år. Det har varit ett hårt arbete, kan jag meddela, för Tofflan har inte alltid valt de enkla vägarna här i livet. Och så är det Anna. Den mest älskade Anna som kunde ha lämnat mig tusen och åter tusen gånger om. För jag har varit – och är! – skitsvår att leva med. I krisens akuta skede var det hon som höll mig vid liv 24 timmar och dygnet och som fanns där när ögonen förblindades av tårar och jag skrek ut mina frågor som aldrig får några svar. För livet är ju, som bekant, inte rättvist. Det är denna lågmälda kvinna, som aldrig, aldrig beklagat sig över nånting, som troget har stått vid min sida – utan några ord eller löften. Hon bara finns. För mig -och för en massa andra som inte alltid vet att uppskatta henne. Och jag finns för henne. Jag älskar dig, Anna du!
4. Och sen är det det här med ödmjukhet liksom tilliten, att våga lita på människor igen. Det är lätt att tro att alla vill en ont, men med mitt förnuft vet jag att det naturligtvis inte är så. Sen gäller det för mig att verkligen inse och fatta det också. Jag är inte där än, men jag jobbar på det.

PS Jag tänker fortfarande INTE låta nån sätta sig på mig!

Read Full Post »

27 dar kvar (till den totala förnedringen)

Idag har jag kommit en bit på vägen. Jag har använt min envishet, mitt jävlaranamma och mitt mod. Det har gjort mig trött. Eller natten som var, den som var ganska mycket utan sömn, det är den som har gjort mig trött. Idag har jag gått på vilja. Det är jag glad för. Jag är stolt över mig själv.

Det finns dagar när jag inte vill kliva ur sängen alls. Jag vill ligga kvar och låtsas vara död för jag vill inte stiga upp i verkligheten. Den gör för ont. Ljuset är för obarmhärtigt, mitt jag orkar inte med människor – vi gör bara varandra illa. Det finns ett knep jag tar till dessa dagar. Jag följer Annas schema. Då kommer jag upp ur sängen, jag tvättar mig, klär på mig, skjutsar och utför sysslor här hemma. Sitter vid datorn. Letar jobb. Skriver. Och med skrivandet rinner det för det mest av mig, obehaget inför dagen.

Men nu är den har dagen snart slut. Jag har överlevt en dag till. Jag har tagit reda på saker, fått vissa klarheter, tagit ett par tjurar vid hornen. För en som alltid har klarat sig själv är det svårt att stå med mössan i handen och be om hjälp. För mig handlar det om en del av det projekt som kallas Att lära för mitt liv. Jag har tagit ytterligare steg mot att lära mig ödmjukhet. Jag har tusentals steg kvar.

Många spår i sanden, men många ska gå här flera gånger till…

Read Full Post »