Hunger, drömmar och retro

Ett drömmande inlägg.

---

 

Väskan var inte ens halvfull med böcker… (Resväskan och böckerna tillhör inredningen på Myrorna, Kungsängsgatan i Uppsala.)

Vi drömmer alla om nånting. Många av oss drömmer om natten, några om dan och somliga både och. Igår kväll gick jag och la mig hungrig. Det var väldigt länge sen, men det blev en bra påminnelse om hur det kan bli. På dan hade jag ätit en skål fil med müsli till frukost och räkor och ris till lunch nånstans runt klockan 12. Till kvällen hade jag inte tänkt ut nåt ätbart, det fanns inte ens en macka att breda. I stället glufsade jag i mig en liten choklad (Plopp) som jag hittade ett köksskåp vid kvällsmatstid. Alltså var jag hungrig vid läggdags. Långt ifrån svält, bara hungrig för att jag hade varit klantig och inte tänkt ordentligt.

Kanske var det det som gav mig nattens mardröm – jag hade knappt några böcker i min att läsa-hög. Eller också hade jag i färskt minne den där gamla resväskan jag såg på bokavdelningen i källaren hos Myrorna på Kungsängsgatan. I resväskan låg några böcker, men väskan var inte ens halvfull! Fasa! Tänk att inte ha tillräckligt mycket att läsa! Naturligtvis hörde resväskan och böckerna till inredningen. Men bilden – se ovan till vänster! – etsade sig fast.

Det är tur att jag haaar så snälla kamrater,

som min pappa skrev på finlandssvenska en gång som barn i ett brev till farmor och farfar när han låg (hungrig, troligen) på sjukhus. I skrivande stund finns en hög från A, en hög från FEM, en liten hög med bokreaböcker och en second hand-bok jag själv har köpt samt en bok som Annas snälla mamma har lånat mig. Och alla dessa böcker ingår i min att läsa-hög. Jag är bortskämd! Och tacksam.

Alla dessa högar bildar min att läsa-hög. Bilden tog jag i morse.

När lusten faller på springer går jag rätt mycket på loppisar och second hand-affärer. Numera är det väldigt sällan jag köper nåt, ens böcker. Jag brukar fota och skicka upp till Instagram. Det kanske är nån som får nytta av mitt tips. Men det är så roligt att titta på gamla saker. En del är riktigt fina gamla antikviteter, medan annat är mer loppisprylar. Eller vintage. Hur som helst gillar jag att inspireras av retro. Inte så att jag är fixerad vid en viss tidsepok, jag bara gillar gamla prylar – eller prylar som ser ut att ha varit med om ett och annat.

Typisk selfie, tagen en sen kväll i början av mars. Nä, nån skönhet är jag INTE, som synes.

Nåt jag också gillar är gamla foton och bilder. Förr i tiden var fotograf ett yrke som så många andra. Idag tror vi alla som har smartphones att vi är fotografer. En del människor är duktiga och tar helt fantastiska bilder. Andra tar mest mer eller mindre lyckade bilder av sig själva. Jag brukar för det mesta enbart ta selfies när jag ska håna mig själv – eller skicka en kvällspuss till Fästmön.

På Twitter hittade jag igår ett jätteroligt bildkonto att följa, Aftonbladet retro. Det är nån som sitter och lägger ut guldkorn från Aftonbladets bildarkiv. Jag har bland annat sett utbildningsministern på en bild från 1995, svarvaren Jimi Bah och hans barn Sallo och Alice (1978) och Jonas Gardell i snickarbyxor enbart (ingen tidsangivelse, men jag kan tänka mig tidigt 1980-tal). Vill du se härliga gamla bilder på kändisar från igår och idag rekommenderar jag dig att följa detta konto!

Vad gillar DU att titta på? Gamla saker, nya saker, foton, böcker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta, för nyfiken är jag alltid!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min sanning: Eva Dahlgren

Ett inlägg om en TV-intervju.

---

 

Ibland brukar jag titta på Min sanning. Det är ett timslångt program i vilket journalisten Anna Hedenmo intervjuar en känd person. De tu sitter på en uppbyggd liten scen och samtalar. Det enda avbrottet blir för fika nånstans runt halvtid. I kväll satt Eva Dahlgren mitt emot Anna Hedenmo. Det ville jag inte missa utan bänkade mig i god tid.

Eva Dahlgren gav Anna Hedenmo sin sanning i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

För mig har Eva Dahlgren betytt rätt mycket. Själv tycks hon närmast besvärad när hon får frågan om vad hon känner inför det faktum att hon är en förebild för många. Hon vill liksom bara göra sin grej, precis som hon alltid har gjort.

Att musiken skulle få en central plats i hennes liv bestämde hon tidigt. Hon skulle bli musikdirektör, för det var det högsta man kunde bli inom musiken, föreställde hon sig. Men det har självklart inte varit enkelt när man bara vill musicera och inte vara popartist. Integritet och blygsel kontra kändisskap blev ett ganska långt intro i den här intervjun. Det var nästan så att det blev brist på andra samtalsämnen, kände jag. Och på tal om att känna var det Anna Hedenmos stående fråga i kväll:

Hur kändes det då?

undrade hon om alla möjliga situationer och händelser i Eva Dahlgrens karriär, men även i hennes privatliv.

Självklart togs äktenskapet med Efva Attling upp, föga förvånande. En av de fåtal gånger under intervjun där jag fick veta nåt nytt var dialogen kring Eva Dahlgrens längtan efter barn. Sen fick hon inga egna, men väl bonusbarn. Och det var gott nog för henne. Hon sa bland annat i kväll:

Egentligen är det inte sina gener man vill föra vidare utan sina idéer.

Klok bonusmorsa – eller matmamma – det där, till skillnad från en viss annan sån jag känner till…

Vi får se glimtar från framträdanden i olika tidsepoker i Eva Dahlgrens karriär. Hon kommenterar själv sin märkliga frisyr efter ett av de äldsta inslagen. Men det är när hennes framförande av Ängeln i rummet vid Anna Lindhs begravning visas som varken Eva Dahlgren själv eller jag som tittare kan vara oberörd. Efteråt berättar hon om hur svårt det är att sjunga när man är ledsen och att hon efter framträdandet gick ner i sin loge och storgrät.

Jag hade ganska höga förväntningar inför den här intervjun, men jag blev lite besviken. Eva Dahlgren är svår att komma in på livet. Inte vid ett enda tillfälle ser jag leendet nå hennes ögon. Fast kanske är det så man blir när man har haft och har den fantastiska karriär och det liv som Eva Dahlgren har. Man blir lite… skygg och avvaktande.

Toffelomdömet för intervjun blir medel. För Eva Dahlgren blir det toppbetyg.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De afrikanska breven

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det är en märklig bok jag just har slagit ihop pärmarna på. Jag hittade den i somras på antikvariat Alfa i Stockholm, som jag besökte med vännen FEM och Finske Pinnen. De afrikanska breven av Eva Lejonsommar är en tung bok, med många teman och två berättelser som naturligtvis går ihop. Eller också inte…

Dels får vi följa missionären Elsa under början av 1900-talet i Kongo. Statarflickan Elsa, som blivit kallad under ett väckelsemöte. Vartannat kapitel följer vi Robert, akademiker, alkoholist och afroamerikan. Hur olika dessa tu än verkar hänger de ihop. Det de har gemensamt är kanske det faktum att de vill höra till. Men Elsa är lesbisk, vilket hon naturligtvis inte kan visa öppet. Och Roberts liv är en lögn, enligt en kvinnlig journalist som säger sig vara hans syssling.

Det här är en bok med många bottnar. Bara det att den består av så många känsliga ämnen i kombination – religion, ras, sexuell läggning, för att nämna några – gör den speciell. Och tung. Jag läste febrilt för att komma till slutet där allting skulle få sin förklaring. Tyvärr fick det det, men slutet blev ändå annorlunda än jag hade trott och faktiskt hoppats på.

Boken hade vunnit en del på att formges på ett annat sätt, enligt min mening. Jag har svårt att följa med i ett kapitel när tidsepoken plötsligt blir en annan. Tanken är väl att man som läsare ska se Elsas tidiga liv genom hennes febriga hjärna, men övergångarna ställer till det ibland.

Det samlade Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sophies historia

Ett inlägg om en bok.

---

 

Hur bra blir det egentligen om man i en och samma bok blandar dåtid med nutid? Enligt mina erfarenheter är det ett ganska svårt grepp och alla författare klarar inte av det. Innehållsmässigt blir det hattigt och textmässigt ofta inte trovärdigt eftersom språket, oavsett tidsepok, är detsamma. Jojo Moyes använder greppet med två parallella berättelser från olika tider i boken Sophies historia. Men de två berättelserna förblir inte parallella utan går så småningom in i varandra, vilket ju ofta är syftet. Jag har just slagit ihop pärmarna till denna den andra bok jag fick av kollegorna vid Sigtuna kommun när jag slutade där den 30 juni i år. Tack! Boken stod på min inköpslista så den var önskad. Men frågan är om den höll måttet i mina ögon…

Det är krig, det första världskriget. Året är 1916 och författaren har tagit oss till Frankrike. Där driver Sophie ett hotell tillsammans med sin syster – allt medan hon väntar på makens återkomst från fronten. Tyskarna har emellertid ockuperat stan. Och när den tyske kommendanten får syn på porträttet av Sophie, målat av hennes make, blir han helt betagen. Allt Sophie vill är att få tillbaka sin man. Men är hon beredd att göra vad som helst för detta?

I den parallella berättelsen är året 2006. Porträttet av Sophie hänger i Glashuset, det fantastiska hus som Livs man, arkitekten David, har ritat åt dem. Tavlan köpte han som gåva till sin hustru. Men en dag dör han och Liv tvingas kämpa för att få tillvaron att gå ihop. Det blir inte bättre av att de förra ägarna kräver tillbaka porträttet som de anser är ett krigsbyte.

Det här är en bok om starka passioner, men också om den där rena och totala kärleken. Den kärleken, som vi, om vi har tur, upplever bara en gång i livet. Men den skildrar också grymhet och hur människor påverkas av det de tror är sant så till den milda grad att de vill göra andra ont. Det behöver liksom inte vara krigstider för det…

Jojo Moyes är en berättare av rang. Hon får till bra historier som håller fullt ut och hon kan konsten att berätta dem. Även om kärleksromaner egentligen inte tillhör mina förstahandsval när det gäller böcker jag vill läsa, är den här boken bara så rätt för mig.

Toffelbetyget blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nostalgi, längtan, Wordfeud, vaniljsås med mera

Det blev rätt sent i natt. Jag satt ju och dreglade framför TV:n Sista natten med gänget. Njöt av musiken, bilarna och nostalgin. Det glädjer mig att åtminstone Vita Damen och FEM delar min passion för filmen och tidsepoken. Det finns hopp!

Bilar, bilar, bilar…

Idag visar tjejen med kjolen i köket den 28 december. Året går mot sitt slut. Men jag har sett fram emot den här dagen, för i kväll kommer Fästmön! Vi har ju bara setts som hastigast de dagar hon kom och gav mig sprutor. Före dess var vi på sjukhuset och det var ju inte några roliga stunder.

Från i kväll får Anna och jag några dagar!

Jag har längtat såå och känt mig så ensam. Trodde ensamheten skulle gå bra och på sätt och vis har den gjort det. När man inte mår så bra är det skönt att kunna lägga sig när man vill utan att behöva ta hänsyn till andra. Men det klart att jag har längtat efter och saknat min älskling! Anna är dessutom så lugn och trygg att ha i närheten att hon inte nämnvärt hade ”stört” mig. Fast det hade väl inte varit så roligt för henne att vara hos en trött sjukling och inte heller att fira jul utan barnen. Det förstår jag fullt!

Tänkte jag skulle försöka tvätta den där fulla maskinen i badrummet och försöka orka torka av handfat och toalett. Nån större städning pallar jag inte än. Jag blir ju trött bara jag reser mig upp för att gå till toa…

Alldeles nyss har jag spelat ett parti Wordfeud med Gunilla. Och trots att jag ledde förlorade jag! Jag lärde mig alltså The Hard Way att inte trycka på Resign när jag inte kan lägga utan Pass… Nåja, det var ett långt och lustigt parti. Mitt första ord gav 144 poäng – och så många poäng har jag aldrig fått! Men sen hämtade Gunilla in mycket!

Första och enda gången jag har fått så många poäng…

Nu har vi ett nytt parti igång, Gunilla och jag, men vill du lira med mig – jag kan ha flera partier igång samtidigt – heter jag Tofflanrules på Wordfeud!

I morse läste jag en riktigt bra ledare i lokalblaskan! Den var signerad Maria Ripenberg och hon har inte direkt imponerat mig tidigare. Men nu slog hon till! Med vaniljsås som smakade riktigt fränt! Jag tycker att du ska läsa den och fundera över det här med böcker, media och det fria ordet. Och har du inte läst Ray Bradburys Fahrenheit 451 tycker jag att du ska göra det. Fahrenheit 451 är det gradantal då papper börjar brinna, för den oinformerade. Till exempel bibliotekarien på Uppsala Stadsbibliotek som inte hade hört talas om boken. Skrämmande! Varför anställde de inte mig där när de hade chansen? Hmpfff…

Vad händer hos dig idag? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagen den 14:e

Stockholm under sent 1960-tal, med Haga som ett av huvudområdena. Det är miljön för Vic Suneson lilla deckare Fredagen den 14:e som jag hittade på loppis i somras för fem pix. Ett lagom pris för en bok som när den kom ut i inbunden edition kostade 17:50. Hur som helst, nu har jag läst den!

En 60-talsdeckare i Hagamiljö.

                                                                                                                                                                   Boken handlar om Gert Holmquist som släpps ur fängelse efter att ha varit inlåst i två år för ett brott han inte har begått. Han är givetvis ute efter hämnd. Och så småningom hittas Joel mördad – liksom ytterligare en man. Men det är inte Gert som har tagit livet av dem…

Det här är en söt liten deckare, utgiven i Wahlströms Månadsdeckar-serie. Boken är inte jättespännande, men det intressanta är miljöer och tidsepoken som skildras. Ett par dyra gympadojor kostar 30 kronor och när man ringer nån ringer man på en fast telefon. DNA-test, vad är det? I slutet hettar det emellertid till och när mördarens identitet avslöjas blev jag förvånad – vilket är ett gott betyg. Det blir medelbetyg sammantaget.

Som kuriosa kan nämnas att Vic Suneson var pseudonym för ingenjören Sune Lundquist och levde mellan 1911 och 1975. Han blev aldrig nån storsäljande deckarförfattare, men jag tycker att han är helt i klass med både Maria Lang och Stieg Trenter. Debuten som deckarförfattare skedde 1948.

Read Full Post »