Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘arkitekt’

Ett inlägg om en bok.


 

Sophies historiaHur bra blir det egentligen om man i en och samma bok blandar dåtid med nutid? Enligt mina erfarenheter är det ett ganska svårt grepp och alla författare klarar inte av det. Innehållsmässigt blir det hattigt och textmässigt ofta inte trovärdigt eftersom språket, oavsett tidsepok, är detsamma. Jojo Moyes använder greppet med två parallella berättelser från olika tider i boken Sophies historia. Men de två berättelserna förblir inte parallella utan går så småningom in i varandra, vilket ju ofta är syftet. Jag har just slagit ihop pärmarna till denna den andra bok jag fick av kollegorna vid Sigtuna kommun när jag slutade där den 30 juni i år. Tack! Boken stod på min inköpslista så den var önskad. Men frågan är om den höll måttet i mina ögon…

Det är krig, det första världskriget. Året är 1916 och författaren har tagit oss till Frankrike. Där driver Sophie ett hotell tillsammans med sin syster – allt medan hon väntar på makens återkomst från fronten. Tyskarna har emellertid ockuperat stan. Och när den tyske kommendanten får syn på porträttet av Sophie, målat av hennes make, blir han helt betagen. Allt Sophie vill är att få tillbaka sin man. Men är hon beredd att göra vad som helst för detta?

I den parallella berättelsen är året 2006. Porträttet av Sophie hänger i Glashuset, det fantastiska hus som Livs man, arkitekten David, har ritat åt dem. Tavlan köpte han som gåva till sin hustru. Men en dag dör han och Liv tvingas kämpa för att få tillvaron att gå ihop. Det blir inte bättre av att de förra ägarna kräver tillbaka porträttet som de anser är ett krigsbyte.

Det här är en bok om starka passioner, men också om den där rena och totala kärleken. Den kärleken, som vi, om vi har tur, upplever bara en gång i livet. Men den skildrar också grymhet och hur människor påverkas av det de tror är sant så till den milda grad att de vill göra andra ont. Det behöver liksom inte vara krigstider för det…

Jojo Moyes är en berättare av rang. Hon får till bra historier som håller fullt ut och hon kan konsten att berätta dem. Även om kärleksromaner egentligen inte tillhör mina förstahandsval när det gäller böcker jag vill läsa, är den här boken bara så rätt för mig.

Toffelbetyget blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

För omväxlings skulle höll jag mig undan BAK idag. Och då ska du veta att jag är ganska BAKfixerad. Fast idag var det ju inte favoritBAKen som skulle knådas utan en deg som plötsligt, med Fästmöns arkitekthänder och assistans av Elias, blev till detta mästerverk:


Tjusigt! Men karamellerna räckte bara till takets ena sida, KONSTIGT nog…

                                                                                                                                                             Nu sitter Anna i sin soffa med fötterna upplagda på bordet och vilar sig en stund. Ser rätt skönt ut. Det måste vara jobbigt att vara mästarinna på både BAK och arkitektur.


Det är ansträngande att jobba med BAK.

                                                                                                                                                             Själv sitter jag vid min lilla leksakslåda och brister ut i gapflabb då och då när jag läser om/tänker på Annas handhållning igår kväll. Det är bara min Anna som kan göra sånt – och som kan få mig att flabba så!

Jag sitter och funderar över en årskrönika över detta år 2010. Detta fasansfulla år. Först trodde jag att 2009 var det värsta, men det blev sämre ändå. Därför är jag så glad att Anna finns i mitt liv – hon är nämligen den enda som kan få mig att verkligen gapflabba. Titta här, till exempel!

Och skratt har ju en förlösande effekt – precis som tårar. Bara det att det har varit lite för många tårar de två senaste åren. När jag går tillbaka så långt som till hösten 2008 och läser i min dåvarande dagbok om iskylan jag utsattes för på jobbet, då gör det ont ända längst in i mitt inre. Du som har tillgång till mitt lösenord kan läsa en beskrivning av ett grymt händelseförlopp här. Jag läste inlägget häromdan och det gör så ont, så ont fortfarande och känns precis som om det var igår.

Det jag ville komma fram till är att Anna är den som har lockat ur mig de två senaste årens två gapflabb. TVÅ gapflabb på lika många år. Igår kom det andra och det var cirka ett och ett halvt år sen jag gapflabbade sist. Åt Anna. Jag skrattade krampaktigt. Jag skrattade hjärtligt. Jag skrattade så. Tack, älskling, jag skrattar fortfarande då och då!

Fast lite bekymrad är jag över huruvida morfar har fått ryggraden totalt uträtad och en fruktansvärt akut uppnäsa efter min tilltryckning. Vi kanske skulle ringa och kolla…

(Elias leker som sagt skola just nu och har utnämnt Anna till rektor, sig själv till biträdande rektor och mig till assistent. Biträdande rektor tar alltid så lång lunch för han har så mycket att göra, enligt Elias. Vidare har tydligen biträdande rektor ansvar för dagens grönsaker, för nu har ämnet svängt från frånvarande elever, som rapporterades till mig, assistenten, till majs, paprika och gurka. Hmmm… Det gäller att hänga med i svängarna här så man inte gör som en viss annan Uppsalaskola än Elias som hade annons i lokalblaskan idag. Med ett stavfel i annonsen. Vem vill skicka sin unge dit, liksom???)

Nu är det en viss ung man som har börjat att tjata enträget om mat, så jag tror att jag ska resa mig och göra en insats. BAK undkom jag, men inte mat.

Read Full Post »

Vi är annorlunda – och ändå så lika!

Orden är Annika Östbergs och de säger mer än allting annat om deltagarna i Sommarpratarna.

I kväll var det säsongstart på SvT 1 av serien Sommarpratarna. Totalt blir det sex program. De medverkande i programmen har alla nån gång varit sommarpratare i radions P1. I det här första programmet var de fem sommarpratarna Annika Östberg, som tillbringat 28 år i amerikansk fängelse, före detta proffsboxaren och programledaren Paolo Roberto, arkitekten Eva Gabrielsson som var författaren Stieg Larssons sambo, programledaren Magdalena Graaf och pastorn Tomas Sjödin.


Den här kvintetten var först ut att sommarprata i höst i TV.

                                                                                                                                                            Samtalet kring lunchbordet handlade om våld och sorg efter att ha förlorat ett barn eller en livskamrat. Och om förlåtelse. Att förlåta inte bara nån annan utan även sig själv. Tårar föll. Och pastorn, som förlorat två barn i en fruktansvärd sjukdom, beskrev sin relation till Gud som förändrad:

Jag ser Gud som ett golv numera, inte som nåt eller nån där uppe. Ett golv som tar emot mig när jag faller.

Det var verkligen fem otroligt spännande livsöden vi tittare fick se under en knapp timma. Jag tror säkert fler än jag gjorde ett antal omvärderingar av några av deltagarna… Missade du programmet, se det på SvT Play!

Read Full Post »

Hemma som sagt igen. Här ser ut som ett bombnedslag. Jag kommer inte undan… Fästmön är skjutsad till jobbet – sista veckan före fyra veckors semester – och jag ska ta itu med själva nedslagsplatsen. Till att börja med vika tvätten från igår kväll – den torkade verkligen på nolltid i lägenhetshettan – och sen skrubba badrummet och duschrummet/toan. Borde damma och dammsuga också, men vi får se hur mycket jag pallar med i värmen…


Dessa verktyg ska fram idag…

                                                                                                                                                     Värmen ja… I natt när vi skulle sova stängde vi vädringsfönstret i sovrummet och öppnade i stället det stora fönstret. Allt för att försöka få lite mera genomblåsning – balkongdörren är öppen på andra sidan. Men jag vet inte om det gjorde så stor nytta… Luften känns i alla fall svalare, högre idag än tidigare.

Nån utomhuspromenad blir det nog inte idag på förmiddagen. I stället ska jag, som sagt, försöka promenera runt med snabeldraken*.


Min promenadpartner idag???

                                                                                                                                                        Under dagen ska jag också lyssna på några Sommarprogram som jag har missat! Det är ju alldeles utmärkt att man kan lyssna i efterhand på datorn!!! Just nu lyssnar jag på Eva Gabrielsson, vars program gick redan den 3 juli. Eva Gabrielsson är lågmäld, men ibland blir hon otroligt vass. Jag tror att man blir sån när man plötsligt och oväntat förlorar sin mest älskade efter 32 år och dras in i en tvist om arv. För, som hon påpekade i inledningen, hon är inte särskilt känd som arkitekt eller för nåt annat – utan för att hon var ihop med mannen som skapade Millenniumtrilogin… Att hon själv hade ett spännande bokprojekt på gång just när Stieg Larsson gick bort nämner hon också… Men nu ska jag inte berätta ALLT! Lyssna i stället du också! 😀


Eva Gabrielsson, lågmäld, men vass arkitekt och sambo med Stieg Larsson. Bilden är lånad från Sveriges Radio.

                                                                                                                                          *snabeldraken = dammsugaren

Read Full Post »