Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hattigt’

Ett inlägg om en bok.


 

FjärilsjaktenPå min farfars 115-årsdag i februari, efter ett vårdbesök för egen del, unnade jag mig två böcker för fem kronor styck på Återbruket. Den ena boken läste jag och grät över. Nu har jag läst även den andra av böckerna, Fjärilsjakten av Marika Cobbold Hjörne.

Huvudperson i boken är fotografen Grace Shields. Hon får en tavla från sin älskare när hon fyller 41 år. Det är bara det att tavlan har varit på väg till Grace i två år – sen älskaren dog. En gång såg Grace och älskaren tavlan. Nu vill hon spåra konstnären. Till sin hjälp tar hon en gammal dam, Louisa. Båda kvinnornas historia rullas upp för läsaren. Och det är två verkliga kvinnoöden.

Det är tyvärr ganska hattigt bitvis i den här boken. Läsaren tvingas byta öga ofta. Ibland kommer man av sig i sitt läseflow. Men det tar sig mot slutet, när man får veta vissa sanningar. Ett HBTQ-tema innehåller boken också.

Nog var den här boken värd den femma den kostade! Toffelomdömet hamnar på medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Samma kväll som Den fjärde mannen hade premiär på SvT fick jag veta att mammakusinen B och huvudrollsinnehavaren Rolf Lassgård är (ganska nära) släkt. Och eftersom B är mammas kusin måste ju även jag vara släkt med skådespelaren? Skämt åsido, mamma och jag tittade honom och de andra, förstås, i den första delen.

Helena af Sandegård och Rolf Lassågård i Den fjärde mannen

Helena af Sandeberg och Rolf Lassågård i Den fjärde mannen. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Avsnittet inleds 1989 
med ett mord på en byrådirektör vid Statistiska centralbyrån. En man utan familj och vänner och inte särskilt omtyckt på jobbet. Sen hoppas det till nutid. Lars Martin Johanssoyrån (Rolf Lassgård) utnämns till SÄPO-chef. Han samlar en trio skarpa hjärnor runt sig. Just när han har tillträtt kommer ett brev till enheten innehållande ett datum. Det handlar om ockupationen av den västtyska ambassaden 1975. Brevskrivaren insinuerar att terroristerna måste ha haft hjälp av fyra personer utanför. Fyra svenskar. Lars Martin Johansson och hans trio sätter igång att jobba med detta.

Ja det här är hattigt värre. Vi hoppar från 1989 till nutid – och sen även till 1975, alltså. Det är lite väl hoppigt och förvirrande, särskilt som framför allt Helena af Sandeberg i sin roll som Eriksson ser likadan ut 1989 som nu. Annars är det skådespeleriet som den här första delen klarar sig undan på. Claes Malmberg är lysande som den vidrige polisen Bäckström.

Nä, jag föredrar nog Leif GW Perssons böcker. Just den här TV-serien baseras på hans roman En annan tid, ett annat liv.

Toffelomdömet efter den första delen blir ett ”nja, sådär”, det vill säga medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Sophies historiaHur bra blir det egentligen om man i en och samma bok blandar dåtid med nutid? Enligt mina erfarenheter är det ett ganska svårt grepp och alla författare klarar inte av det. Innehållsmässigt blir det hattigt och textmässigt ofta inte trovärdigt eftersom språket, oavsett tidsepok, är detsamma. Jojo Moyes använder greppet med två parallella berättelser från olika tider i boken Sophies historia. Men de två berättelserna förblir inte parallella utan går så småningom in i varandra, vilket ju ofta är syftet. Jag har just slagit ihop pärmarna till denna den andra bok jag fick av kollegorna vid Sigtuna kommun när jag slutade där den 30 juni i år. Tack! Boken stod på min inköpslista så den var önskad. Men frågan är om den höll måttet i mina ögon…

Det är krig, det första världskriget. Året är 1916 och författaren har tagit oss till Frankrike. Där driver Sophie ett hotell tillsammans med sin syster – allt medan hon väntar på makens återkomst från fronten. Tyskarna har emellertid ockuperat stan. Och när den tyske kommendanten får syn på porträttet av Sophie, målat av hennes make, blir han helt betagen. Allt Sophie vill är att få tillbaka sin man. Men är hon beredd att göra vad som helst för detta?

I den parallella berättelsen är året 2006. Porträttet av Sophie hänger i Glashuset, det fantastiska hus som Livs man, arkitekten David, har ritat åt dem. Tavlan köpte han som gåva till sin hustru. Men en dag dör han och Liv tvingas kämpa för att få tillvaron att gå ihop. Det blir inte bättre av att de förra ägarna kräver tillbaka porträttet som de anser är ett krigsbyte.

Det här är en bok om starka passioner, men också om den där rena och totala kärleken. Den kärleken, som vi, om vi har tur, upplever bara en gång i livet. Men den skildrar också grymhet och hur människor påverkas av det de tror är sant så till den milda grad att de vill göra andra ont. Det behöver liksom inte vara krigstider för det…

Jojo Moyes är en berättare av rang. Hon får till bra historier som håller fullt ut och hon kan konsten att berätta dem. Även om kärleksromaner egentligen inte tillhör mina förstahandsval när det gäller böcker jag vill läsa, är den här boken bara så rätt för mig.

Toffelbetyget blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Kommissarie Maggie Brand

Kommissarie Maggie Brand jagar en barnamördare.

Den ena brittiska polisserien avlöser den andra. Jag tittar inte på alla, men de flesta. I kväll hoppade jag in en bit i handlingen av första delen av tre av Den skyldige som gick på TV4.

Handlingen hoppar mellan dåtid (fem år sen) och nutid. En liten pojke försvinner under en grillfest. (Ja, grillar är livsfarliga!) Fem år senare hittar man hans kvarlevor bara runt hörnet från hemmet. (Grannar är eventuellt också livsfarliga, alltså..?) Vi tittare får följa människorna i kvarteret och den drabbade familjen såväl före, som under och efter försvinnandet.

Kanske var det så att jag missade de första tio minuterna, men… jag tycker att det blir väldigt hattigt att skutta i tiden. Samtidigt förstår jag att vi måste få oss till livs nån sorts bakgrund. En bakgrund som ska leda oss mot en upplösning. Hur som helst var det både otäckt och spännande. De två följande avsnitten visas i morgon respektive på torsdag. Väldigt bra och praktiskt att slippa vänta för länge.

Toffelbetyget blir än så länge medel.  Det hela är lite för hattigt för min smak. Men klart höjande var det faktum att Lady Loxley från Mr Selfridge spelar den försvunne pojkens mamma!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vår lördagskväll.


Det är så fantastiskt tyst här idag.
Kvällen har varit lugn, bara sonen Deskmedul var ute med sina barn och lirade basket i en evighet amen. Att de orkade i värmen! För även om det kom lite regn hjälpte det föga. Det är fortfarande varmt.

Elias har suttit alldeles för mycket vid datorn i kväll. Dessutom hostar han – i alla fall när han sitter vid datorn. Kanske luften blir för torr? Nån gammal TV-serie från stenåldern på DVD såg vi inte, men det är ju en dag i morgon också. Jag glodde en stund på slutet av prinsessan Madeleines bröllop. Tyvärr missade jag den mest sevärda – lilla Estelle. Men jag såg en fin bildserie på henne från kyrkan, serverad av Svenska Dagbladet. Skrattade gott, ungen är ju fantastiskt söt och charmig!

Bok o TV
Jag försökte göra två saker samtidigt – läsa och glo på TV.


I kväll åt vi grillad kyckling
med baguette till middag. Ja jag vet, jag är ingen vidare kock! Men Elias är snäll och klagar inte. Dessutom åt han duktigt med tomater, vilket är bra, förstås.

Klockan 20 bänkade vi oss framför TV:n båda två för att se Americas Funniest Homevideos. Jag skrattade högt och ljudligt, Elias tappade helt intresset efter en halvtimme. Kanske berodde det på att lördagsgodiset då hade tagit slut..?

Godisråttan Elias
Godisråttan. 


Elias är en riktig godisråtta,
men det är även jag. Så jag fick också lite godis i kväll.

Öl ostbågar o bok
Tofflans lördagsgodis.


Vid 22-tiden ringde min mamma
och var ledsen, så jag fick prata med henne ganska länge. Det var visst väldigt många av mina nära och kära som blev ledsna och besvikna i kväll av olika skäl. Det gör ont i mitt hjärta och mitt humör dalade förstås rejält efter telefonsamtalet. Vilken tur att den lugna och klarsynta Hortellskan kom med kloka ord via chatten på Wordfeud! Jag har haft flera matcher igång idag – och jag åker visst på däng mot alla mina tre motståndare…

Lillknasen har nu somnat och ligger och snusar i sovrummet. Han var så trött att han inte orkade läsa en stund först utan ville att jag skulle släcka med en gång. Jag tror att min mamma skulle behöva ha en Elias hos sig ett tag för att tänka på nåt och nån annan och få lite sällskap. Jag kan ju inte trolla och jag kan inte vara på två ställen samtidigt. Mamma blir ledsen när människor runt omkring henne tycker att jag ska resa dit stup i kvarten. De vet ingenting om min situation. För om de gjorde det skulle de inte tycka så jävla mycket. Jag har varken råd eller ork, än mindre tid med det. Förhoppningsvis kan jag göra nån sorts sommarplan efter nästa vecka eftersom jag väntar på ett besked och dessutom ska bli telefonintervjuad på torsdag. Men hoppets tråd är så skör, så skör just nu.

Vad händer i morgon då? Både Elias och jag måste duscha och tvätta håret, helst innan nån eventuell utflykt. Och vart kosan i såna fall styrs avgörs av vädret. Det verkar inte helt lovande, tyvärr. Sen äter vi ihop på kvällen innan jag skjutsar ut Elias till sin pappa. Mamma/Fästmön kommer nämligen hem först sent på måndag kväll, så Elias får sova två nätter hos pappa trots att det är mamma-vecka. Lite hattigt tycker han allt att det är, så därför har jag prioriterat att ta det lugnt och göra lugna saker i helgen. Inte flaxa omkring alltför mycket. Både pojken och jag behöver lugn och ro och tid att slappa.

Artikeln jag skrev igår kväll kanske, kanske publiceras redan i morgon kväll. Om inte, blir det på tisdag. Naturligtvis kommer det en puff på en blogg nära dig! I kväll kom jag på ytterligare två spännande personer som jag skulle vilja intervjua. Vi får se hur det blir med det, om de kan tänka sig att ställa upp. Det är två personer i min bekantskapskrets, men jag kan inte påstå att jag känner dem så väl. Praktiskt då att intervjua dem och skriva om dem, eller hur?! Det är inte bara praktiskt, det är ett privilegium också att få lära känna människor. Som jag har skrivit här tidigare har alla en historia att berätta. Om du känner att du vill berätta din för mig, hör av dig!

Nu ska jag göra pinan kort med en av mina kombattanter i Wordfeud innan jag borstar min tand och hoppar i säng. Ha en go natt och söndag!


Livet är kort.

Read Full Post »

I natt skulle det gå en thriller på TV4. Jag gjorde allt för att hålla mig vaken så jag kunde glo på Den döda flickan (2006). Jag borde ha gått och lagt mig.

Den döda flickan

Jag borde ha gått och lagt mig.


Den här filmen
består egentligen av ett antal filmer som i slutet visar sig hänga ihop. Allt börjar med en kvinna som hittar en död flicka. Därefter följer en film om en tjej vars syster har varit försvunnen länge. Därpå träffar vi mördarens fru. Den fjärde filmen visar mamman. Och den femte och sista den mördade flickan själv.

Alltså, jag får inte ihop de här filmerna. Det blir hattigt och fnattigt. En del är bara märkliga. Den enda som känns någorlunda begriplig är den om mamman.

Nej, den här filmen hamnar i kategorin Tofflans konstiga. Jag är glad att jag inte spelade in den och tvingade Fästmön att titta på den tillsammans med mig.

rosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Efter parodifestivalens tredje deltävling behövde vi få oss nåt spännande, Fästmön och jag.  Vi valde den tredje, säsongsavslutande delen av Sherlock Holmes: The Reichenabach Fall på SvT1. Det skulle vi inte ha gjort.

Sherlock Holmes som han ser ut nu för tiden.


Den här gången handlade det om uppgörelsen
mellan Sherlock Holmes och James Moriarty. En hel film, det vill säga en och en halv timma handlade om detta. Towern, ett fängelse  och Bank of England drabbas av inbrott under en och samma dag. Det är förstås James Moriarty som ligger bakom. Men syftet är inte att tillskansa sig guld och rikedomar – utan att utmana Sherlock Holmes.

Detta var det mest hattiga avsnitt av nya Sherlock Holmes som jag har sett!Här flaxas mellan sanning och lögner. Ingen tycks vara vad den utger sig för att vara. Självaste Sherlock Holmes visar sig vara en bluff! Eller? Det blippas och bloppas med tekniska prylar, kameran far och flyger och… nej… Det blir inte spännande. Jag tror att Anna sov mer än hon tittade och själv kämpade jag för att hålla ögonen öppna den sista halvtimman. Så tråkigt var det!  Men sämst av allt tycker jag det är att skämta om självmord. Det är faktiskt rent av smaklöst.

En enda toffla blir det – och då är jag väldigt, väldigt generös.

Read Full Post »

Older Posts »