Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hålla måttet’

Ett inlägg om gamla, nya och nyare kontor, avslutat med lite god mat.


 

I morse fick jag Husets Vackraste Rum på jobbet. Det blev mitt nya kontor. Tack vare arbetskamraterna blev det fart på lokalvårdarna och jag kunde börja rulla in grejor redan vid niotiden. Jag har fått ett hörnrum på första våningen med fönster åt två håll. Genom det ena fönstret kommer eftermiddagssol, genom det andra ingen sol alls. Det blir alldeles perfekt, tror jag, som inte vill ha för ljust och varmt på kontoret. Fyra krukväxter hemifrån följer med mig till jobbet i morgon. Det blir inte samma växter som på min förra arbetsplats, eftersom två av dem trivs så bra hemma att de blommar eller är på väg att blomma. Den tredje, gröna växten, kardemummablomman, är emellertid nerstoppad i en papperskasse tillsammans med en garderobsblomma (som inte behöver så mycket ljus), ett paradisträd och en pelargon. (Nu tror jag att Belgiska Anna blir lite stolt över sin gamle kömpis för att den senare kom ihåg alla namnen på växterna!) Men idag förblev fönstren tomma. I stället piffade jag min lilla besöksplats. Eh… ja…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Datorn med skärm, docka och tangentbord rullades in först. De urdragna kablarna stoppades i dockan respektive uttag och väggen. Sen startade jag datorn – och BAM! Den fungerade! Fast jag hade ju förstås inte nån kontakt med nåt nätverk. Suck… Jag som

kan själv

fick till min stora irritation kontakta expertis analogt – jag kunde ju inte mejla servicedesken… Strax kom en ung gosse, sonderade, grejade lite… och bytte uttag i väggen. Datorn fungerade – och jag hade nätverkskontakt utan att behöva SLÅ PÅ DATAMASKINEN, som en skulle göra om en hade följt den gamla norska manualen jag hittade i en låda. Jag är emot allt våld!

Slå på datamaskinen

”Slå på datamaskinen” behövde jeg ikke!


Vid elvatiden hade allt flyttande 
gjort mig lite hungrig, så jag åkte upp till matsalen på översta våningen och tog ett päron. Flämtade till vid åsynen av den vackra utsikten, Uppsalasilhuetten med slottet och domkyrkan, från ett av fönstren… Och tänk! Om ett år ska vi flytta till ett alldeles nytt hus, relativt kontorslöst, bakom slottet, nära Botaniska trädgården

4 Utsikt från översta våningen på jobbet

Utsikt…


Nu kan jag bara hoppas att jag får följa med. 
Eftersom jag är i statens tjänst är det sex månaders provanställning som gäller innan det kan tänkas bli en tillsvidareanställning. Jag vet inte om jag håller måttet, vissa stunder känner jag mig så osäker att jag börjar undra om jag inte är den där bluffen trots allt. De sju svåra åren har onekligen satt vissa spår. Men andra stunder känner jag mig trygg att jag är på rätt bana tack vare att jag har chefer som är väldigt tydliga.

Under eftermiddagen har jag varit på min första avdelningskonferens. Där fick vi den senaste informationen om huset som ska bli allas vår nya arbetsplats om ett år, ungefär. Och så fick vi grupparbeta i team. Eftersom mitt team består av mig och två – tre än så länge vakanta tjänster fick jag hänga på min numera före detta rumskompis R:s team. Det var intressant och lärorikt. Efter redovisningar, diskussion och avslutning kunde vi rensa våra hjärnor med att titta på vackra bilder från en helt fantastisk seglats som en av medarbetarna gjorde i april. Konferensen rundades sen av med en härlig vårbuffé. Jag fick en vegetarisk tallrik som kanske var mer vacker än god. Eftersom jag inte kunde äta allt på den (gurka och råa rödbetor tycker gallan att jag ska vara försiktig med) fick jag komplettera med några munsbitar från den övriga buffén.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Och nu… 
Nu ska jag ta en surfrunda bland de bloggar jag följer. Det var länge sen jag hade tid att läsa varje dag, men ett par gånger i veckan försöker jag hinna med. Men sen ska jag hasa ner i bästefåtöljen och läsa min spännande bok på gång – jag fick ju uppföljaren häromdan av författaren!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Sophies historiaHur bra blir det egentligen om man i en och samma bok blandar dåtid med nutid? Enligt mina erfarenheter är det ett ganska svårt grepp och alla författare klarar inte av det. Innehållsmässigt blir det hattigt och textmässigt ofta inte trovärdigt eftersom språket, oavsett tidsepok, är detsamma. Jojo Moyes använder greppet med två parallella berättelser från olika tider i boken Sophies historia. Men de två berättelserna förblir inte parallella utan går så småningom in i varandra, vilket ju ofta är syftet. Jag har just slagit ihop pärmarna till denna den andra bok jag fick av kollegorna vid Sigtuna kommun när jag slutade där den 30 juni i år. Tack! Boken stod på min inköpslista så den var önskad. Men frågan är om den höll måttet i mina ögon…

Det är krig, det första världskriget. Året är 1916 och författaren har tagit oss till Frankrike. Där driver Sophie ett hotell tillsammans med sin syster – allt medan hon väntar på makens återkomst från fronten. Tyskarna har emellertid ockuperat stan. Och när den tyske kommendanten får syn på porträttet av Sophie, målat av hennes make, blir han helt betagen. Allt Sophie vill är att få tillbaka sin man. Men är hon beredd att göra vad som helst för detta?

I den parallella berättelsen är året 2006. Porträttet av Sophie hänger i Glashuset, det fantastiska hus som Livs man, arkitekten David, har ritat åt dem. Tavlan köpte han som gåva till sin hustru. Men en dag dör han och Liv tvingas kämpa för att få tillvaron att gå ihop. Det blir inte bättre av att de förra ägarna kräver tillbaka porträttet som de anser är ett krigsbyte.

Det här är en bok om starka passioner, men också om den där rena och totala kärleken. Den kärleken, som vi, om vi har tur, upplever bara en gång i livet. Men den skildrar också grymhet och hur människor påverkas av det de tror är sant så till den milda grad att de vill göra andra ont. Det behöver liksom inte vara krigstider för det…

Jojo Moyes är en berättare av rang. Hon får till bra historier som håller fullt ut och hon kan konsten att berätta dem. Även om kärleksromaner egentligen inte tillhör mina förstahandsval när det gäller böcker jag vill läsa, är den här boken bara så rätt för mig.

Toffelbetyget blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Till bokrean i februari
köpte jag några böcker till mig och Fästmön. Kristina Ohlsons Paradisoffer fick Anna och nu har även jag läst den.

Paradisoffer

Paradisoffer handlar om en flygkapning.


I luften sitter 400 människor
i ett flygplan när det kort efter start hittas ett hotbrev på planets toalett. Kaparna vill hindra svenskarna att utvisa en man. Planet flygs av en van pilot, Karin, samt styrmannen Erik, son till kriminalaren Alex. Alex blir inkopplad på fallet. Tillsammans med Eden från Säpos kontraterrorenhet, en kvinna som tycks vara helt utan känslor, och Fredrika från justitiedepartementet försöker Alex rädda passagerarna. Men tiden börjar rinna ut och bränslet är på väg att ta slut…

Såklart är det här en spännande bok! De 400 sidorna vänds snabbt, lika snabbt som tiden i boken rinner ut. Kapitlen är korta och det är skönt för graden på bokstäverna tämligen liten, vilket är ansträngande för ögonen.

Tyvärr tycker jag inte att boken riktigt håller måttet. Det går ganska kort tid innan jag listar ut hur det ligger till – på ett ungefär, i alla fall. Och sånt gillar inte jag! Jag vill att det ska vara mystiskt och spännande genom hela läsningen! Men… dessbättre avslutas boken på ett sätt som gör att man väntar på en fortsättning!

Det blir högt Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »