Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘komma tillbaka’

Ett hundvänligt inlägg.


 

Å vilken fin dag jag har haft! Jag har kommit ut flera gånger och fått ljus och luft. Vi såg nog ut som Mårran och Bubben, det vill säga jag var Mårran i Mumin och Bubben, det var Elliot. Jag har till och med bränt så många kalorier att jag skulle kunna äta en chokladkaka i kväll. Bara det att jag inte har nån hemma. Hundar är verkligen rätt medicin för både kropp och själ. Elliot är en sån fin sällskapsherre, en riktig kung.

Kung Elliot

Kung Elliot.


Vädret har varit perfekt för promenader. 
Den första tog vi på förmiddagen och den var längst, så lång som min hälsporre fixade. Jag skrev lite av och till före och efter och när jag åt frukost framåt lunchtid fick Elliot lite mat på ett eget fat – på golvet, förstås. Inga hundar på matbordet! Men det var svårt att motstå den både bedjande och flirtiga blicken…

Sen busade vi lite bland filtar och kuddar. På eftermiddagen stack vi ut igen och inhandlade ett ben och hundgodis. Jag gömde godiset och Elliot gömde benet, men han hittade såväl gotta som ben.

Så blev vi lite trötta efter allt spatserande, busande och letande. Vi slappade på gästsängen. Jag läste och Elliot sov och var min alldeles privata benvärmare. Men som alla sagor hade även denna slut. Morfar LP ringde och sa att han var på ingång. Elliot fick på sig kopplet och jag packade ihop hans saker.

Den här dan har gått så fort och jag har verkligen gillat att ha Elliot hos mig. Jag hoppas att han snart kommer tillbaka och önskar lite, lite att han inte får den där dagisplatsen. Samtidigt önskar jag en aning mer att jag får ett jobb och då kan ju Elliot inte vara hos mig på dagarna.

Stort TACK för sällskapet, Bubben och TACK till LP för vinet!!!


Här är några bilder från Elliots och min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag hoppas att DU har haft en bra dag!!! Skriv gärna några rader och berätta om den i en kommentar, så blir jag glad!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett frustrerat inlägg.


 

I morse kunde jag återigen konstatera att det inte är värt att jobba lite grann när man är arbetssökande och går på a-kassa – åtminstone inte om man är ärlig. Jag har angett att jag de senaste veckorna har utfört två (2) timmars arbete. I själva verket handlade det om 2 x 20 minuters jobb, det vill säga 40 minuter. För detta straffas jag av a-kassan Vision med såväl ekonomiskt avdrag som avdrag på det antal deltidsdagar jag har rätt (!) att arbeta. Det ekonomiska avdraget var på netto 300 kronor. Detta innebär att jag förlorar ekonomiskt på att jobba lite grann – jag tjänade nämligen 250 kronor netto (ja, jag skattar) på det arbete jag utförde. Fast pengarna jag har tjänat ser jag inte förrän jag har jobbat lite till – man betalar nämligen inte ut för låga summor… Vidare fick jag en halv dags (en halv arbetsdag = fyra timmar) avdrag på deltidsdagarna för 40 minuters jobb. Jag förlorade dagar när jag skulle kunna få ersättning också. Snacka om att det är ovärt att jobba – i vart fall om man är ärlig. Det blir väldigt svårt, bara, när man inget annat vill än att jobba. Som ”alla andra”…

himmel o vatten solnedgång201104253278

Solnedgång i Metropolen Byhålan.

 

10 Regnbågsros

En ros till alla modiga metropolitaner som firar Pride idag!

Jag kanske skulle ha stannat i Metropolen Byhålan. Inte gett mig av därifrån så snart jag blev 18 och myndig. Fogat mig i en tillvaro där jag säkert haft villa, en man som försörjer mig och barn. Som ”alla andra”. Men jag började kvävas där. Jag kunde inte leva som den jag var och jag hade aldrig kunnat leva i en villa om den inkluderade man och barn. Idag är det en historisk dag i Metropolen. Jag känner att jag borde ha varit där. Idag, den 18 juli 2015, hålls nämligen Pride där för allra första gången. Tänk, jag som flydde… Idag skulle jag ha kunnat komma tillbaka… Men inte helt riskfritt. Inte helt utan problem. För i kommentarsfältet till Byhålenytts artikel om Pride hade en man lämnat en kränkande, homofobisk kommentar. Givetvis anmälde jag den och VIPS! stängdes kommenteringen av. Jag hoppas att den här mannen inte är representativ för Metropolitanerna i gemen. Jag önskar er modiga Pridefirare

Happy Pride!


Här kan du läsa mer om Pride i Metropolen Byhålan:

Pridefestivalen behövs i Motala

Det blir Pride i Motala

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om små saker.


 

Laddsladd till mobilen

Den här lilla rackarn kostade 160 spänn.

På dagordningen idag stod att fixa ett par små saker. En del av de små sakerna var av yttersta vikt för ett fungerande liv i dagens samhälle. Jag talar om att köpa en ny laddsladd till min mobil. Mitt i sommaren 2013 köpte jag en iPhone 5 eftersom min visstidsanställning upphörde och den där till hörande tjänstemobilen skulle återlämnas till arbetsgivaren. Förra våren pajade laddsladden till mobilen, så då alltså inte ens var ett år gammal. Som tur var kunde jag använda sladden till tändaruttaget i bilen till dess att denna sladd nummer två pajade häromdan. (Jag har använt den tejpad, vilket inte är så smart när det gäller elkablar…) För den som nån gång har ägt en iPhone vet att den måste laddas. Ofta. Som jag ser det är den enda nackdelen med iPhone den otroligt korta batteritiden. Jag fattar verkligen inte varför Applemänniskorna inte gör nåt åt detta problem – teknologin i övrigt utvecklar de ju. Hellre bättre batterier som håller laddningen längre än nån jädra äppleklocka med skitliten display, kan jag tycka.

Men en laddare behövde jag ju så jag kan vara tillgänglig och nås av såväl byråkrater som roliga och normala människor. Alltså tuffade jag iväg till Stormarknaden. Inne hos Kjell & Company hittade just den lilla sladd jag behövde. Ja, för jag behövde precis bara sladden, inte själva kontaktdelen. Billigast möjliga alltså. Ändå gick den rackarn på 160 kronor. Det är 24 procent av min dagersättning från a-kassan – före skatt… Men det har jag ju råd med, enligt den oförskämda människan jag sist talade med på Akassan Vision, en a-kassa som till skillnad från så många andra myndigheter ignorerar klarspråkskravet. (Den oförskämda människan sa för övrigt en massa dumheter som jag inte orkar referera här. Jag kan bara förvånas över att en sån person har ett jobb. Det är ingen jävla vision där inte, utan dimsyn, skulle jag vilja påstå.)

Ripasso Casa Vinironia 2013

Ripasso Casa Vinironia 2013 fick jag av Annas snälla mamma.

Nej, jag får nog försöka skrapa fram en vinst på Trisslotten som jag fick av Annas snälla mamma igår. Och sen, när jag troligen inte vinner nåt, får jag dränka mina sorger i det goda Ripassovinet hon också gav mig. Det är tur att jag har en sån snäll familj.

För övrigt har jag ställt undan sakerna från mitt presentbord nu. Body butterburken kom till användning redan på förmiddagen idag efter duschen. Böckerna har lagts i en särskild födelsdagsbokhög. Hundralappen till en god kaka eller bakelse från mamma är undanstoppad – vi hade nämligen MATERIAL kvar för egentillverkning av hallonbakelser idag. Sängen är renbäddad, tvätten hängd och Fästmön hostar i soffan. Nu är det bara att vänta till kvällen när ToffelKocken ska laga tomat- och champinjonsoppa till middag.

Klockan 21 ska vi glo på en ny TV-serie på TV4 som jag tycker låter spännande, Svenska fall för FBI. Detta är en alldeles nyproducerad dokumentärserie där två experter tar sig an ouppklarade svenska mordfall. Tanken är att experterna ska hitta nya infallsvinklar som förhoppningsvis leder till att fallen blir uppklarade. Många anhöriga behöver få klarhet i saker och ting även om de döda offren inte kommer tillbaka.

By the way… Nån annan post än reklam kom inte idag till min postbox och mina båda e-postkonton krånglar. Det verkar som om så väl den lilla posten som den stora inte mäktar med livet i april 2015. Själv känner jag mig oförskämt pigg för min ålder just idag – 53 bast. Helt frisk är jag emellertid inte. Men det visste du väl redan..?

Hur pigg känner du dig??? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

När livet vänder Johan

Johan Alander växte upp med våld i familjen. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Onsdagskväll. Och oavsett mående är det När livet vänder som gäller. Denna serie av och med Anja Kontor, en av de få journalister jag noterar har något som kallas för medkänsla. Jag får känslan av att Anja Kontor inte är ute efter att sälja sig och sina program. Det känns mer som om hennes mål är att berätta människors historier. Eller snarare få dem själva att berätta om sina vändpunkter i livet. I kväll var det Johans tur.

Johan Alander är musiker och rappare.  Men det kvällens program handlar om är inte nån ljuv musik utan om våld i familjen. Misshandel. Och ett liv med missbruk av såväl alkohol som droger.

Han är bara 24 år, Johan. För tre år sen vände hans liv och han blev fri från sitt missbruk. Morföräldrarnas omtanke och omsorg var till stor hjälp. Men det är nog kanske systern som, genom sin egen kamp mot missbruket, gör att han packar sin väska och inte flyr utan

åker till

När jag ser på Johan och lyssnar på hans berättelse skymtar jag då och då den där ängsliga lilla pojken. Men jag ser också ett lugn och en ro som jag blir smått avundsjuk på…

Johans historia skulle ha kunnat sluta rent åt helvete, på lätt svenska. Tack och lov har den ett bra slut. Eller slut och slut… Hans liv fortsätter. Det är det bästa.


Missade du programmet om Johan? Titta här på SvT Play!


Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena.

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Jag har just läst en bok
som jag inte har betalat för. Än. Tack, FEM, för att du hittade Jussi Adler-Olsens första bok i serien om Avdelning Q, Kvinnan i rummet, för 40 kronor på antikvariat! Inbunden, i fint skick och läst kanske en gång före mig var den väl väl de två ”Selmorna”!

Kvinnan i rummet

Kvinnan i rummet – den första i en serie av Jussi Adler-Olsen.


Två parallella berättelser
löper under bokens gång – till dess att berättelserna möts. Dels handlar det om en framgångsrik, kvinnlig politiker som försvinner 2002. Man tror att hon har drunknat, eftersom hon aldrig skulle ha lämnat sin hjärnskadade bror ensam på fartyget till Tyskland. I själva verket är kvinnan kidnappad och hålls fången som ett djur…

Fem år senare, 2007, sparkas polisen Carl Mørck rakt neråt. Han omplaceras och får flytta ner i källaren för att driva Avdelning Q, en avdelning som jobbar med olösta fall av lite äldre datum. Carl och två kollegor har råkat illa ut under ett tillslag. En kollega dog, den andre är svårt skadad. Och Carl ska nu försöka komma tillbaka. Ödmjukhet är inte hans grej, direkt…

Det här är en av de bästa deckare jag har läst på länge! Den påminner en del om Arne Dahls böcker om A-gruppen, men om den gör det är det Arne Dahl som har kopierat Jussi Adler-Olsen och inte tvärtom. För Jussi Adler-Olsen kan dessutom skriva bra och trovärdigt.

Toffelbetyget blir förstås det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tidig saknad.


I kväll blir Fästmön mamma på heltid igen
under två veckor. Jaa, hon är förstås alltid mamma, men hon har inte alltid sina barn boende hos sig. Jag saknar henne redan!

Men jag tror… hoppas… vill… att hon kommer tillbaka. Den kvarlämnade ACO-flaskan på hyllan i duschrummet lovar det. Lite grann, i alla fall.

Hyllan under spegeln

Hyllan under spegeln i duschrummet. Annas halva av hyllan till vänster i bild.


Idag var det visst…
lite tungt, ledsamt och sentimentalt här…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg skrivet på lunchen, mitt emellan två utbildningspass.


Uppdaterat inlägg:
Och så ytterligare ett nej via e-post alldeles nyss. Hur många nej orkar jag ta på en dag? Stryktålig är mitt främsta namn, eller?


Det är fantastiskt duktiga elever
jag har idag! En grupp på fem personer, varav två inte har jobbat med vårt webbverktyg alls tidigare. Ändå kommer de igång, de jobbar, de frågar när det krånglar. Min första genomgång kändes lite tafflig. Ja, jag är min egen hårdaste domare.  Jag håller kursen på engelska och det ÄR inte mitt modersmål, hur bra jag än är på det. Att prata om lättsamma och alldagliga ting på engelska går hur bra som helst, men när det gäller specifik terminologi känns det som om jag mest rör till det hela.

När jag lämnade gruppen för lunch var alla emellertid väldigt glada och tacksamma. Dessutom vill de att jag kommer tillbaka klockan 13 och pratar webbplats för sektionen. Förhoppningsvis finns det då också en och annan personlig hemsida att färdig att publicera! Det är alltid roligt för var och en att få se det färdiga resultatet av förmiddagens arbete. När det gäller hemsidan är jag inte säker på att jag hinner börja med den – eller att det ens är jag som ska göra den… Jag jobbar ju inte här så länge till.

regnbågsbok
Fröken har fått rast och läser i sin regnbågsbok.


Jag gjorde misstaget att ringa rekryteraren
för en tjänst jag har sökt. Redan från början frågade jag om det verkligen var lönt att jag sökte. Rekryteraren tyckte bestämt det. Så jag la ner en god stund på att författa en ansökan. Ändå fick jag nu veta att jag inte är med bland dem som intervjuas – på grund av att jag inte har naturvetenskaplig bakgrund IGEN. Det räckte alltså inte med snart två år arbete här. Ibland undrar man vad det är för övermänniskor de söker. Jag menar att antalet som har dubbelkompetensen vetenskapsman-kommunikatör borde ju rimligen inte vara så stort. Eller? Har jag fel, nån?

Gubbe m rund botten
Hur länge ska jag vara en sån här?


Nu får jag bita ihop
och inte låta mig slås ned av detta negativa besked. För miljonte gången spotta i nävarna och ta nya tag. Jag vet inte hur många gånger jag orkar vara den där leksaksgubben med rund botten som bara ler och ler och som det är omöjligt att putta omkull. Det känns nämligen som om det inte spelar nån som helst roll hur hårt jag arbetar och hur mycket jag visar framfötterna, det räcker aldrig. Häromdan fick jag nej på den intresseanmälan jag lämnat på en intern tjänst också. Nu står hoppet till ett par ansökningar till, men kanske mest till den som jag blev utlovad besked om i början av nästa vecka, senast. Men jag vet inte om jag vågar hoppas och tro.

Fan, vad alla som avskyr och hatar mig måste njuta när de läser detta! Men gör det ni. För till skillnad från er är jag inte ett dugg rädd för att visa mina svaga sidor. Jag är ärlig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »