Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘försiktigt’

Ett som vanligt rätt spretigt inlägg.


 

Isrosor på köksfönstret

Det är inte bara is på gång- och vägbanor. Jag har is på mitt köksfönster också. Jag dokumenterar ALLT för att presentera vid nästa kontakt med BRF-styrelsen.

Inte trodde jag att jag skulle säga detta, men… TGIF*! Vi har haft några dar med skitkallt väder och det är inte varmt inomhus heller, vare sig på jobbet eller hemma. I morse var det -22 grader. Jag var lite beredd på det, men ändå. En kan inte säga att jag vänjer mig vid kylan. Glad är jag i vart fall att jag äger en varm dunjacka och att Clark Kent** alltid startar – ta i trä!

I köket var det så kallt i morse att jag hade fått isrosor på fönstret. Spisrosor har en ju hört talas om, men här var det is. Jag fotade eftersom jag dokumenterar ALLT för att sen ha bildbevis att presentera vid nästa kontakt med BRF-styrelsen. Det kan nämligen inte vara möjligt att jag har 21 grader i min lägenhet.

Minus 22 grader

I morse var det -22 grader ute, men det ska visst bli lite varmare redan i helgen. Fast fan tro’t!..

Det är ganska halt ute och på sina håll ren is på såväl gångbanor som vägbanor. De flesta av oss tar det därför försiktigt. Men det finns som vanligt puckon överallt och den här veckan har majoriteten av dessa suttit bakom en ratt. Somliga kanske lever i villfarelsen att de har nio liv. De allra flesta av oss har ett enda. Många av oss är rädda om det.

Min arbetsvecka började segt och långsamt, men slutade desto fullare. Jag känner ändå att jag har uppnått mina egna mål för veckan. Och även om jag avskyr att lay outa och tycker att InDesign är skitsvårt lyckas jag ändå få till nånting. Det är jag trots allt lite nöjd med. Idag gjorde jag det sista på en beskrivning samt gick igenom ett par korrektur som kommit tillbaka från författare.

Vidare fick jag ett samtal från min chef på distans och passade då på att kolla möjligheten till terminalglasögon. Det är nämligen inte bara mina dumma leder (främst armbågar, handleder och ett knä) som har värkt i veckan. Huvudet har gjort sig påmint om att det finns. Och jag har insett att det inte funkar i längden med linser, som jag ser bra med på långt håll, och billiga läsglasögon vid jobbdatorn. Efter lunch fyllde jag sen i en beställning samt ringde och bokade tid. Nästa fredag efter jobbet ska jag till Synsam igen, denna gång för terminalbrillor. Arbetsgivaren står för synundersökningen, glasen samt 390 spänn till bågar. Gentilt, tycker jag.

Något varmare hade det blivit till kvällen, men likväl var det skitkallt när vi tuffade hemåt, jag och Clark. Jag stannade vid Tokerian för att köpa mjölk och smör och yoghurt och en påse parmesanostringar. Kvällens middag blir nog emellertid inte italienska ostringar utan ost och kex och vin, rester från söndagsmiddagen.

Under morgondagen hade jag först tänkt att ta en loppistur, men jag har ingen lust i kylan. Dessutom behöver jag både städa och tvätta. Därför blir det troligen hemkörningspizza till lördagskvällen. Det var verkligen länge sen jag åt pizza! Sen jag började jobba försöker jag att äta lite mindre onyttig mat (vinterns storhelger undantagna!). I veckorna äter jag inte godis, knappt ens på lördag-söndag heller. Och det enda fikabröd jag äter är det som serveras på gofikat på jobbet på fredagarna. Idag fick vi… Kärleksmums. Men du… När jag var barn sa vi minsann inte Kärleksmums utan chokladrutor med kokos, rätt och slätt. Vad kallade/kallar DU dessa kakor? Skriv gärna några rader i en kommentar!

Kärleksmums

Kärleksmums eller bara chokladrutor med kokos på, rätt och slätt?


*TGIF = Thank God It’s Friday (tack, Agneta, för att du har utbildat en obildad!

**Clark Kent = min lille pansarvagn till bil

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Bultande huvud och snurrande tankar

Ett alldeles för långt inlägg.


 

Min skugga i regnvatten på asfalt

Tredje dan med huvudvärk…

Tredje dan med huvudvärk. Roligare kan en ha. Men det finns ju en fördel med att ha huvudvärk: då vet en att en har ett huvud. Sen finns det andra som mår f*n så mycket sämre än jag, så jag ska verkligen inte klaga. I stället tänker jag positivt (”jag har ett huvud”) och så gissar jag att det handlar om att en massa spänningar håller på att släppa. Att ha levt med kropp och själ i katastrofberedskap i sex år och lite mer än åtta månader – i alla fall periodvis – tar ut sin rätt. Nu får jag snart en frist, en stunds vila. Det tackar jag för.

Det är naturligtvis också massor som snurrar i skallen. Funderingar om hur det ska bli och naturligtvis, om jag verkligen ska klara detta. När en har varit sjukskriven en längre tid fasas en in i arbete försiktigt och under övervakning. När en har varit långtidsarbetslös kastas en in i åtta timmars arbetsdag och förväntas prestera. Men klarade jag det 2011 klarar jag det nu, det vet jag.

Stenkast

Jag kanske får kasta en liten sten på handläggare så hon läser sina mejl…

Sen är det en massa praktiska saker att ta tag i också. Boka om möten och evenemang, till exempel, och försöka få tag i handläggaren på Arbetsförmedlingen. Jag mejlade henne  i onsdags eftermiddag, så snart jag hade fått beskedet. Idag är det fredag och jag har ännu inte fått nåt svar. Förhoppningsvis hör hon av sig och så görs det nån sorts paus. Sen måste jag ju på’t igen, för det här är ju bara ett kortare uppdrag. Eller rättare sagt, jag får naturligtvis fortsätta att söka jobb även medan jag jobbar. Men kanske koncentrera jobbsökeriet till nån eller ett par kvällar i veckan eller en dag i helgen.

En kan väl säga att mobilen och jag har varit väldigt tajta sen i onsdags. Det messas och rings och visst är det roligt att vänner hör av sig när det går bra för en i livet. Men med svarta stunder och nästan total tystnad i färskt minne har jag lärt mig läxan en gång till: jag måste kunna lita på mig själv, att jag kan hantera det svåra på egen hand, för stöd och hjälp är ofta långt borta. Att lära andra vuxna är inget jag vill syssla med. Jag tar det som lärdomar för egen del. Att säga till nån som är i en akut kris, ungefär…

Jag ser dig, jag ser hur du mår, men jag ska bara resa bort några dar/göra lite annat/göra en massa andra saker först en stund, SEN hör jag av mig

… det funkar inte. Livet och döden funkar inte så. Ens ord kan vara avgörande för om en människa hoppar framför tåget eller väljer att fortsätta stångas med livet.

Harskrank

Den här hyresgästen vet ALLA detaljer.

Men… jag blir glad när referenter hör av sig och jag blir glad att jag lyckades tvinga stackars vännen att ringa mig på gamm-telefonen, för jag ville PRATA och FÖRKLARA och BERÄTTA DETALJERNA, allt det som alla inte inte för höra, se eller läsa. Och jag blir extra glad för mejl som mammakusinen B:s igår, allra helst efter vårt ganska deprimerande telefonsamtal i förra veckan. Och så lilla mamma… Efter anmälan har hennes mardrömmar upphört, men hon har inte kunnat sova ändå för att hon är så glad för min skull! Jag önskar så att jag hade lön varje månad så jag kunde köpa henne den där höj- och sänkbara sängen och en ny TV, till exempel. Men nu när jag snart får lön igen måste jag lägga pengar på vinterdäck, annars får jag inte köra bilen i vinter, tandläkaren och optikern. Jag fick en sån generös… uppmaning av fantastiska Karl-Bertil häromdan att gå till optikern, så bara jag får veta när jag ska börja jobba ska jag ringa och boka tid för synundersökning.

Böcker Agatha Christie och Kristina Sandbergs Maj-trilogi

Jag lämnar deckargenren en stund för Kristina Sandbergs Maj-trilogi.


I morse klev jag med bultande huvud
ur sängen, tog en tablett och skjutsade min kära i ösregn till hennes jobb. Hemma igen klev jag tillbaka i sängen och unnade mig en stunds läsning. Jag har just påbörjat den första delen av Kristina Sandbergs Maj-trilogi, Att föda ett barn, som Uppsalaewa var så vänlig och gav mig som bonus när vi utbytte vinster. Det har inte blivit så mycket läst de senaste dagarna, varken böcker eller andra bloggar. En bok för recension är också på väg in, en bok av ytterligare en Uppsalaförfattare.

Bokuppslag och hand

Känslan av att få unna sig en stunds läsning i sängen en vardagsmorgon…


Idag står på mitt schema
att fortsätta göra några ombokningar, att ta hand om tvätt, att gå och handla och att hämta och skjutsa hem Anna till Himlen. Minstingen kommer hem idag och jag låter mor och son få fredagsmysa på egen hand. Själv ska jag se det sista avsnittet av Broadchurch, som jag spelade in på DVD-hårddisken igår kväll. Men i morgon joinar jag familjen i Himlen för räkfrossa med vitt vin.


Jag ska på räkfrossa i Himlen i helgen alltså, men vad ska DU göra??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att gamla texter är mer varaktiga än nya.


 

Karl den XIIbibel

Den här öppnade vi i eftermiddags.

I eftermiddags hade mamma och jag bestämt oss för att titta i gamla böcker. Framför allt var det den stora Karl XII-bibeln som hägrade, för den har jag aldrig tittat i. Vad jag minns. Mamma minns annorlunda. Vem som har rätt kan man träta om ifall man vill det.

Den gamla boken var jätteskör och dess pärmar lossnar nästan från ryggen. Så det gällde att vara försiktig. Vi la den tunga boken på matsalsbordet och öppnade och bläddrade så försiktigt vi kunde. Vi skulle nog ha haft bomullshandskar på oss, men det hade vi inte.

Min farfar var en klok och noggrann man. Han hade samlat en massa klipp om bibeln generellt i en plastmapp som låg inuti. Där låg också kopior på brev han skrivit till just den här bibelns ägares släktingar samt svar från dem. I farfars ägo kom bibeln 1940 i present på 40-årsdagen. Han fick den av en diakonissa från S:t Petersburg ursprungligen, men som arbetat tillsammans med farfar i kyrkan i Finland. Hon hade även känt farfars pappa och hans farfar, liksom sonen, min pappa. Fyra generationer… Diakonissan hade för övrigt i sin tur fått bibeln för lång och trogen tjänst av familjen Munck.

På 1940-talet var Finland i krig. Till slut blev situationen ohållbar för den lilla familjen. Det fanns varken mat eller kläder och pappa kunde inte gå i skolan. Pappa kom till Sverige som krigsbarn i början av 1940-talet. Men den gamla bibeln kom hit med farmor och farfar när farfar 1944 fick tjänst som pastor i Linköping i Sverige.

Inuti bibeln hade de tidigare ägarna nedtecknat uppgifter om giftermål och barn. Min duktiga farfar har sen tytt kråkfötterna och skrivit rent dem på skrivmaskin. Vad jag kunde se hette bibelns första ägare Eric Holmberg. Han har skrivit i boken att han gifte sig 1744. Farfar har skrivit rent texten och lagt till att Eric Holmberg avled 1748. Att vi vet att det är Eric själv som har skrivit beror på att han har skrivit i jag-form. Alltså måste bibeln vara från 1700-talet. Karl XII-bibeln kom ut 1703, men jag hann inte se tryckåret på boken som låg på mammas matsalsbord. Jag försökte fota så mycket jag kunde av försättsbladen, breven, klippen etc, men mamma blev otålig och irriterad över att jag skulle fota ”allt” – vilket medförde att jag inte kunde just fota ”allt”. Vad jag hann uppfatta hette den senaste ägaren före farfar Munck. Kopplingen till familjen Bernadotte var att en prinsessas farmors mor eller nåt ditåt varit gift med denne Munck. Farfar skrev till prinsessan Bernadotte och fick ett mycket nådigt svar.

Den gamla bibeln hade intakta metallspännen så att den gick att stänga ordentligt. I övrigt var den så skör att jag tyckte att ryggen sprack lite för varje gång vi rörde vid boken. Därför vill jag inte öppna den igen och ta fler bilder. Men nån gång i framtiden ska jag öppna den igen och då ska jag dokumentera ”allt” på riktigt, jag lovar!

Här är några av de bilder jag tog av vår Karl XII-bibel:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Lite senare telefonerade jag med Fästmön
Under samtalet utlovade jag ett recept som jag hade på datorn. Trodde jag. Det visade sig att det inte fanns ett enda recept på min dator, inte heller på den USB-sticka jag hade med mig. Troligen är alla recept jag hade på gamla datorn… bara borta… Jämför det med en Karl XII-bibel från 1703…

Igår letade mamma och jag efter två andra gamla religiösa skrifter. ”Nån” hade flyttat på dem från mammas ”gömställe”, men jag lyckades hitta dem. Nu förvaras de på ett ställe som vi båda känner till. Ett tag, hoppas jag, i alla fall. Tills nån gömmer dem igen. Vi bläddrade även i dessa idag och de var betydligt mer hanterbara än Karl XII-bibeln. Den här silverasken innehåller bibelord:

Silverask med bibelord

Silverasken med bibelord är lite mindre än Karl XII-bibeln och ryms lätt i min handflata.


Men nya testamentet på engelska 
var totalt omöjligt för mina ögon att läsa – trots att den lilla asken faktiskt innehåller ett förstoringsglas, tro det eller ej:

Nya testamentet på engelska

Nya testamentet på engelska klarade inte mina ögon av att läsa. Men jag bläddrade i den lilla bibeln i alla fall. Vi tror att den kom till Sverige med pappas farmor Mabel som var från England.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om en nästan mobbad pojke.


 

Barnhand håller vuxenhandNej, det här är inget rasistiskt inlägg. Jag använder inte n-ordet annat än när jag återger vad andra har sagt – i den här… glimten av en man.  En bild av Tommy. Den duktige, vänlige, ödmjuke, timide Tommy som jag träffar då och då. Senast idag.

Vi pratar om resultatet av EU-valet. Jag uttrycker försiktigt min rädsla, men Tommy… Tommy är livrädd. Uppvuxen i en stad i Sveriges norra delar. Som icke-svensk ensam i såväl staden som skolan som klassen.

– Det finns tillfällen när jag tycker att det är OK att ta till nävarna, säger Tommy. Det är när jag blir attackerad. Aldrig annars. Jag har aldrig startat ett bråk.

Han berättar om åren i grundskolan. Hur han stod med ryggen mot ett träd. Först då kunde han vara säker på att ingen skulle hoppa på honom bakifrån.

– Som kille angrips man fysiskt, inte så mycket med ord, säger han. Fast jag blev ofta kallad för neger. Jag hade ju ett namn som inte var svenskt.

Men han har aldrig varit mobbad. Det är i alla fall vad han säger. Jag lyssnar på den vuxne mannen, ser de knutna nävarna som han själv inte märker att han knyter. Han blir en liten pojke framför mig. En arg liten pojke, som vägrar bli nedtryckt bara för att han kan ett annat språk än de andra barnen och har ett annorlunda namn. Särskilt brun är han inte, det har han aldrig varit. Han är inte heller svart eller beige. Han är av arabiskt ursprung, vilket bland vissa är ännu värre. Fast där uppe i norr var han neger. Det var samlingsordet för såna som Tommy och hans familj – de enda icke-svenskarna där under 1970-talet.

Tommy är en av de artigaste och vänligaste män jag har mött. Han tackar alltid när han får hjälp. Han har ofta önskemål som är genomtänkta, behöver bara hjälp att kommunicera sina budskap i rätt förpackning. På intet sätt en mes, inte heller boxartypen. En vanlig, medelålders man som nästan gråter när han berättar om hur de gillrade fällor och slog honom under skoltiden. Han ser inte sina tårar heller, lika lite som han ser sina knutna nävar.

Mobbad har han aldrig blivit, negern från norr. Men han låter ingen komma in bakom hans rygg. Efter EU-valet är han än mer vaksam. Hans rädsla är fysisk. Den smittar. Vart är vi på väg..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår var det Halloween. När jag kom hem i mörkret, samtidigt som en av grannarna, hörde vi båda två ett gäng ungar som skrek

Bus eller godis!

(Nej, det var inget frågetecken, det var ett utropstecken de skrek.)

Vi skyndade oss in i samma port för att slippa undan ungjävlarna barnen. Gissar att min granne är likadan som jag – h*n vill ha sitt godis för sig själv! Förresten, innan du anklagar mig för att vara barnahatare ska du veta att min granne har två barn och jag har fyra bonus”barn” och vi kommer rätt bra överens i familjerna. Det är ANDRAS ungar jag inte är förtjust i.

Jag kan förstå att en del tycker att det är mysigt att spöka ut sig och springa omkring ute i oktobermörkret och tigga godis. Och det är OK att de gör det – den 31 oktober och inte hos mig! Helgen som kommer är det nämligen Allhelgona helg. Då tänder jag ett ljus för pappa och K och alla andra nära och kära som inte längre finns bland oss. Det är MIN tradition.

Denne Jack O’Lantern träffade jag igår kväll.


Nu tror jag inte
att det blir nån barnarusning till Den Elaka Tant Tofflans ytterdörr – den som hon, till skillnad från samtliga (?) grannar (även den som vill ha sitt godis själv) i portuppgången, aldrig smäller igen efter sig, varken tidigt eller sent. Men för säkerhets skull har jag laddat med lite godis. Lite äckligt godis. Det vill säga mörk choklad som jag har fått av nån som jag har slutat tycka om. En choklad inköpt från en av alla fantastiska resor denna person varit på. Själv har jag inte varit utomlands sen 1996. Så… JA! CHOKLADEN SMAKAR SÄKERT EXTRA BITTERT! Men det måste ha varit roligt att skicka små saker från utflykterna ute i världen medan somliga fick sitta hemma och möjligen fantisera om att åka de sju milen till Stockholm eller ner till mamma i Östergyllen. JA, CHOKLADEN SMAKAR HELT SÄKERT ÜBERBITTERT!!!!

OM det nu, efter att alla överkänsliga och humorbefriade föräldrar har läst detta inlägg, skulle råka vara så, att ett barn plingar på min ytterdörr i helgen, lovar jag, att innan ungen hinner haspla ur sig sitt

Bus eller godis!

förekomma den med att vråla

Stick eller stryk!

Det läste jag nämligen på Twitter igår att Gert Fylking skulle säga. Det är väl det bästa han har sagt hittills! Eller snarare, det enda braiga…

När jag sen surt men försiktigt har stängt igen min dörr ska jag sätta mig ner i mörkret och tända ett ljus. Tagga ner, tänka lite godare tankar och minnas pappa, K med flera. För livet, bästa läsare, det är kort. Det finns två saker du med säkerhet vet:

  1. Du själv är den enda du säkert vet att du ska tillbringa hela livet med. (Det har jag sagt sen 1999 när jag skilde mig!)
  2. Du – och alla andra – ska dö.

Var rädd om dig! Köp ditt eget godis och tänd ett ljus! (Byrån för Oombedda råd)


Livet är kort.

Read Full Post »

Molnen hopar sig, men en liten fotorunda med Ajfånen blev det på lunchen. En del bilder blev bättre än andra. Det gäller att testa och att lära sig var avtryckaren sitter så man inte hamnar i startläge, typ… Och så ska det inte lysa nån röd lampa, har vi lärt oss, Fästmön och jag, för då FILMAR man. (Två blåsta blondiner…)

Först en försiktig grön växt. Zooma med fingrarna känns inte helt rätt…


Testar en annan färg,
lite rosalila blomma och ganska nära.

Nja, sisådär… Inte riktigt skarp…


Hösten har ju många färger!
Testade att fånga några av dem – tillsammans med ett häftigt hus på området.

”Hösthus” kallar jag den här bilden.


Lite orange måste ju vara med.
Men frågan är om den här bänken verkligen går att sitta på…

Går den att sitta på?


En liten blomma till,
med vidhängande bi.

Orange blomma med bi. För mycket gult och rött i bilden. Suck…


Huset jag jobbar i är lite fulsnyggt.
Här försökte jag fånga en del av det, men solen gjorde färgerna bleka. Då gjorde jag bilden svartvit, i Photoshop!

Inte mycket färg här, inte…


Nej, kanske jag
ska läsa snabbguiden… Det verkar ju stå mitt namn på den…

Hurtigstart. För du ska ju inte tro att det finns nån snabbguide på svenska eller nån bruksanvisning. Sånt får man ladda ner från nätet…


Mitt första omdöme
om bilderna och kameran i Ajfånen är…

sisådär

Men gissningsvis blir jag bättre med lite övning.


Livet är kort.

Read Full Post »