I sanningens namn

Ett inlägg om en bok.

---

 

När snö och isvindar viner runt knuten finns det väl inget bättre än att begrava sig djupt i nån spännande bok? Jag började på allvar läsa min fjärde julklappsbok igår. I morse läste jag ut Viveca Stens I sanningens namn, en klapp från Fästmön. Tack snälla Anna!!!

Som så ofta i Sandhamns-böckerna utspelar sig flera berättelser samtidigt. Här handlar det om Noras förestående bröllop, om en rättegång och om kärleksrelationer och äktenskap. Men huvudhistorien utspelar sig på ett seglarläger i skärgården. Hit kommer Benjamin – för att hans pappa tycker att det vore bra för honom. Benjamin själv vill inte. Ganska snart blir han dessutom mobbad av två äldre killar. En dag försvinner en av tjejerna. Ledaren Isak, som börjar må bättre efter en depression, är ansvarig för hennes grupp och blir förstås lättad när hon kommer tillrätta. Men när sen Benjamin, också i Isaks grupp, försvinner är katastrofen ett faktum. Särskilt som en pedofil har synts prata med pojken… Polisen Thomas, vars äktenskap är aningen svajigt, får i uppdrag att hitta pojken.

Att det är flera berättelser som för handlingen framåt är ett vanligt grepp i dagens deckare. Viveca Stens böcker kan därför inte riktigt klassas som rena deckare eller thrillers – de är också relationsromaner. För egen del är jag mest intresserad av spänning, inte kärleksrelationer. I den här senaste romanen, I sanningens namn, tycker jag att relationsbitarna tar över aningen för mycket för att passa min smak.

Men… trots lite för mycket fokus på kärleksrelationer, de i mitt tycke rätt sega rättegångsglimtarna och alla kisserier (av rädsla eller tankar kring att eventuellt kissa ner sig i döden) är boken spännande. Läsarens sympatier flyttas hela tiden, i alla grupper. Slutet blir inte alls som jag trodde utan bättre. Och det är slutet som gör att Toffelomdömet stiger en toffla över medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På toppen igen!

Ett toppigt inlägg.

---

 

Min blogg låg på tionde plats idag mitt på dan. Listan visar Uppsalas privata bloggar.

Idag mitt på dan upptäckte jag det: jag är på toppen igen. På Bloggportalen, vill säga. Av totalt 1 502 Uppsalabloggar hittade jag min på tionde plats i listan över Uppsalas privata bloggar. Det var ett tag sen sist…

Egentligen bryr jag mig inte om topplistor. Men jag ska erkänna att det är lite häftigt att se sig själv – eller, som i det här fallet, min blogg – på en topplista. Allra helst som det inte bara snackas om tidningsdöden idag utan om bloggdöden.

När det gäller min blogg har jag noterat en smärre nedgång av antalet besök. Inte så stor skillnad än så länge. Däremot är det allt färre som kommenterar. Det kan ju bero på flera olika saker, till exempel…

• man skummar inläggen
• man googlar/söker information om ett visst ämne
• man anger falska kontaktuppgifter när man försöker kommentera
• man vågar/vill inte kommentera för att man är rädd att göra mig arg/ledsen eller för att man är rädd att bli förföljd, hånad och mobbad för att det avslöjas att man läser min blogg (jorå!)
• man har mindre tid att kommentera
• man läser via mobilen och det är lite krångligare att kommentera därifrån
• man snokar, bara

med mera.

Personligen läser jag mycket varje dag, för jag har kanske lite mer tid än många andra. När det gäller bloggar är min lista ganska lång. Däremot är den inte statisk. Det tas bort bloggar därifrån och det läggs till. Men exakt vilka bloggar jag följer har jag fått lov att dölja av olika skäl.

Men det här med bloggtoppen… För ett tag sen blev jag tvungen att vidta vissa åtgärder, också det av skäl som jag tycker är beklagliga. Att förfölja nån på olika sätt för det h*n skriver är brott mot yttrandefriheten. Att slänga ur sig påståenden om nåns vandel är förtal. Att vara med om förföljelser och förtal är jobbigt. Därför nollställde jag mig själv, kan man säga, medan åtgärder sattes in. Detta fick till följd att jag förlorade min position.

Det är lite dubbelt, med andra ord, att jag är tillbaka i toppen igen. För då får jag ju uppmärksamhet och det tycks vara det som stör somliga. Inte för att jag har nåt att vara avundsjuk på… Jo! Det skulle vara kärleken, dårå. Den finns ju kvar, Fästmön står vid min sida och jag vid hennes fortfarande, efter åtta år i höst.

Smickrande är det emellertid också att hamna på toppen. Det visar ju att jag är läst, att många läser mina ord. Min blogg har ett varierat innehåll, som du som läser den nog har noterat. Jag skriver om sånt som intresserar mig, men jag skriver också mycket om mig själv. Vissa inlägg är lite som en dagbok. Det är alldeles utmärkt för mig att gå tillbaka till när jag ska kolla vilken dag jag har gjort nåt eller när nånting hände eller om jag har läst en viss bok, till exempel.

I allra högsta toppen bland Uppsalas privata bloggar finns en blogg som handlar om en annorlunda familj. Det som är annorlunda med den familjen är att där finns många barn. På silverplats finns en blogg som handlar om skvaller. Sen följer ett antal bloggar om sjukdom, barn och familj, smink och mode, handarbete och konstnärligt skapande, mat. Och så min blogg, Tofflan – en tragisk komedi. Lite stolt är jag nog, trots allt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återträffen

Ett inlägg om en film.

---

 

Klassåterträff har jag varit på två stycken, den ena för grundskolan. Det var inte roligt, kort sagt. Ändå var jag nyfiken på att se Anna Odells film Återträffen (2013). SvT1 visade den på söndags-kvällen och man kan lugnt säga att jag inte blev oberörd.

Man kan också säga att det här är en film om en film. Del ett visar en fest, en klassåterträff. Det ska festas och glammas och pratas fina gamla minnen. Men sen dyker Anna Odell upp i rollen som sig själv. Hon håller ett tal där hon berättar om hur dåligt hon mått under skoltiden och hur illa hennes klasskamrater behandlade henne. Hon konfronterar. Under den andra delen tar Anna Odell kontakt med sina gamla klasskamrater och berättar om den här spelfilmen hon har gjort. För del ett är en film om hur återträffen kunde ha varit om Anna Odell hade varit med – i del två kommer det fram att Anna Odell aldrig blev bjuden på återträffen. Hon bjuder i stället in de gamla klassisarna att titta på hennes film om en tänkbar återträff…

Ja det låter rörigt och det är rörigt. Och jobbigt. Det är ingen enkel film. Den är konstig. Anna Odell är väldigt… provocerande, tycker jag. Samtidigt förstår jag att detta är hennes… revansch snarare än hämnd.

Det är otroligt svårt att ge ett omdöme om den här filmen. Den berör. Den river. Och är konstig. Anna Odell verkar konstig. Och samtidigt förstår jag att hon har gjort den här filmen eftersom hon har känt sig mobbad.

Toffelomdömet blir högt. Detta är ingen film man ser på för en stunds underhållning.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag tycker att ni är taskiga mot Alice

Ett inlägg om nåt som börjar likna ett drev.

---

 

Alica Bah Kuhnke. (Foto: Sören Andersson, Regeringskansliet.)

Det är inte lätt att vara rätt ung och ny ibland. Man kan förledas att tro att man skulle behandlas med silkesvantar för att man dessutom är kvinna och brun (hennes pappa är från Gambia). Men det sätt som media behandlar relativt nytillträdda ministern Alice Bah Kuhnke på börjar fan (ursäkta kraftuttrycket!) likna ett drev. Jag tycker att ni är taskiga mot Alice och värst av alla är Expressen.

Alice Bah Kuhnke är kultur- och demokratiminister. Hon var jokern i leken och den stora överraskningen när nye statsministern presenterade sin regering. Utan politisk bakgrund, ganska nybliven medlem i Miljöpartiet och kulturbagaget tämligen light, enligt min mening. Alice Bah Kuhnke har jobbat med TV och enligt en artikel i Aftonbladet från 2008 var hon en av våra mest folkkära programledare. Ständigt lyfter media fram att Alice Bah Kuhnke har jobbat med Disneyklubben, men hon har också jobbat som reporter på Kalla fakta. Nån som har läst om det nyligen? Nä, inte jag heller. Men det är kalla fakta. Och bara det att media väljer att presentera valda delar av hennes meriter och lyfta fram den lättare delen av dessa irriterar mig.

I en artikel från 2009 i tidningen Dagen berättar Alice Bah Kuhnke att hon då var aktiv i POSK, politiskt obundna, för att hon tyckte att det inte skulle vara politik i kyrkan. I samma artikel säger hon också att hon föredrar debatt och diskussion, bråk och konflikt, än likatänkande. Och att hon tror på mångfald framför enfald. Det ser vettigt ut när jag läser orden. Men debatten, diskussionen, bråken och konflikterna kanske inte ska vara så enahanda och gå ut på att systematiskt trycka ner nån. För det är det jag tycker att media gör idag. Vad har hänt sen 2008 och 2009 mer än att Alice Bah Kuhnke har blivit minister, liksom? Hon säger i artikeln att hon aldrig själv har blivit mobbad, men att hon som barn hängde med de mobbad. Idag, mer än fem år senare, tycker jag att Alice Bah Kuhnke är utsatt för mobbning. Vem hänger med henne?

Björn Wiman på Dagens Nyheter kallade häromdan den nya regeringens fyra första veckor 

ett fiasko på kulturområdet.

Han ifrågasätter även en annan kvinnlig ministers kompetens innan han ger sig in i det jag gissar är kärnan i texten: en diskussion om departementens organisation.

När jag surfar runt hittar jag inte många som säger nåt bra och positivt om Alice Bah Kuhnke idag. Eller som ens ger henne lite stöttning. Men sen hittar jag en text av Vesna Prekopic på Dagens Arena som äntligen gör det. Redan i ingressen står det jag just tänker:

Med utnämningen av Alice Bah Kuhnke som kulturminister följde en mängd förminskande uttalanden om hennes förmåga att klara jobbet. Låt henne börja sitt arbete innan någon dom fälls.

Vesna Prekopic sätter fingrarna på allt det jag har reagerat på: den nya ministern var den stora skrällen, omdömena har gått från ”lysande” till ”skämt”, hon har förminskats och förlöjligats etc.

Jag inser att Alice Bah Kuhnke kanske inte har den starka kulturprofil som många skulle önska. Hon har inte heller, enligt min mening, alltför mycket erfarenhet av att jobba politiskt. Men nu är hon utnämnd till minister. Låt henne åtminstone få försöka göra sitt jobb innan hon döms ut. Den elva minuter långa intervjun i P1 kanske inte var den mest lysande Alice Bah Kuhnke, men kan hon inte bara få lite tid och möjlighet att sätta sig in i frågorna hon ska arbeta med? Jag tycker att det är skamligt att basunera ut, såsom Gunilla Brodrej på Expressen, att Alice Bah Kuhnke inte har tillräckligt med kompetens efter bara ett par veckor på jobbet. Har hon ens fått chansen att börja sitt nya uppdrag?

Det här är ingen politisk blogg. Det är inte heller innehållet i Alice Bah Kuhnkes politik jag skriver om i inlägget. Jag skriver om att jag tycker att den nya ministern har blivit illa behandlad från dag ett. Och att det bara fortsätter! När jag läste Britta Svenssons surkrönika i Expressen i torsdags rann min bägare över: Britta Svensson är skitsur för att hon fick knappt två minuter med den nya ministern, hon fick vänta på att ministern hade tid och hon förlöjligar det faktum att ministerns medarbetare när denna vill ändra texten som handlar om det ministern sa i intervjun.

Nej, nu tycker jag att det räcker! Ge vår nya minister tid och utrymme att komma in i jobbet. Sen kan media kritisera – sakfrågorna, förstås. Och nej. Jag är inte miljöpartist. Jag tycker bara att ni är så taskiga mot Alice Bah Kuhnke.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tommy – en neger från norr

Ett inlägg om en nästan mobbad pojke.

---

 

Nej, det här är inget rasistiskt inlägg. Jag använder inte n-ordet annat än när jag återger vad andra har sagt – i den här… glimten av en man.  En bild av Tommy. Den duktige, vänlige, ödmjuke, timide Tommy som jag träffar då och då. Senast idag.

Vi pratar om resultatet av EU-valet. Jag uttrycker försiktigt min rädsla, men Tommy… Tommy är livrädd. Uppvuxen i en stad i Sveriges norra delar. Som icke-svensk ensam i såväl staden som skolan som klassen.

– Det finns tillfällen när jag tycker att det är OK att ta till nävarna, säger Tommy. Det är när jag blir attackerad. Aldrig annars. Jag har aldrig startat ett bråk.

Han berättar om åren i grundskolan. Hur han stod med ryggen mot ett träd. Först då kunde han vara säker på att ingen skulle hoppa på honom bakifrån.

– Som kille angrips man fysiskt, inte så mycket med ord, säger han. Fast jag blev ofta kallad för neger. Jag hade ju ett namn som inte var svenskt.

Men han har aldrig varit mobbad. Det är i alla fall vad han säger. Jag lyssnar på den vuxne mannen, ser de knutna nävarna som han själv inte märker att han knyter. Han blir en liten pojke framför mig. En arg liten pojke, som vägrar bli nedtryckt bara för att han kan ett annat språk än de andra barnen och har ett annorlunda namn. Särskilt brun är han inte, det har han aldrig varit. Han är inte heller svart eller beige. Han är av arabiskt ursprung, vilket bland vissa är ännu värre. Fast där uppe i norr var han neger. Det var samlingsordet för såna som Tommy och hans familj – de enda icke-svenskarna där under 1970-talet.

Tommy är en av de artigaste och vänligaste män jag har mött. Han tackar alltid när han får hjälp. Han har ofta önskemål som är genomtänkta, behöver bara hjälp att kommunicera sina budskap i rätt förpackning. På intet sätt en mes, inte heller boxartypen. En vanlig, medelålders man som nästan gråter när han berättar om hur de gillrade fällor och slog honom under skoltiden. Han ser inte sina tårar heller, lika lite som han ser sina knutna nävar.

Mobbad har han aldrig blivit, negern från norr. Men han låter ingen komma in bakom hans rygg. Efter EU-valet är han än mer vaksam. Hans rädsla är fysisk. Den smittar. Vart är vi på väg..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hjärta av jazz

Ett inlägg om en bok.

Sara Lövestam är inte bara SFI-lärare. Hon är författare också. Dessutom en väldigt duktig sådan. Och även om jag tyckte att hennes senaste bok, Hjärta av jazz, började lite trevande, slutade den desto mer i… crescendo, för att låna en term från musiken. Tack till Fästmön, som gav mig boken i julklapp förra året!

En bok med musikaliska förtecken. Och om mobbning, förr som nu.

Steffi går i nian och är mobbad. Men i musiken finner hon tröst och sin egen väg. Hon finner också Alvar genom musiken. Alvar, som spelade Povel Ramel just när Steffi gick förbi utanför hans öppna fönster på hemmet. Genom boken får vi följa Alvars berättelse om hur han kom till Stockholm för att lira jazz parallellt med Steffis berättelse. De två lite udda existenserna blir vänner, nånting som förändrar bådas liv.

Först undrar jag om jag läser en ungdomsbok. Men det gör jag inte. Mobbning har förekommit i alla tider och i alla åldrar. Allra mest kanske jag ryser när Sveas historia uppdagas.

Steffi förgyller Alvars sista tid i livet och han räddar henne från att gå under och bli offer för mobbarna. (Kanske är det hans katharsis eller rening från skulden den gången, för länge sen, när han inte ingrep och räddade en liten flicka?) Alvar får inte många besök, men Steffi blir en återkommande gäst på Alvars rum på hemmet. Hemmet, som bebos av gamla, snurriga tanter och farbröder som sköts av änglar. Eller vad sägs om denna fina beskrivning av personalen:

[…] Hon har mycket att göra, det vet han och kan se i den bultande ådran på hennes hals. Men han tvingar henne att lyssna tills hon säger ja. Han vet nämligen vilka som söker sig till äldrevården. Änglarna. […]

Om jag skulle anmärka på nånting blir det möjligen texten till Alvars ”bit”. Det är inkorrekt engelska att säga

[…] feel the smell […]

One doesn’t feel a smell, one smells. Feel är nåt taktilt, vilket skulle göra the smell, doften, i det här fallet till en… otäck fis, kanske…

Det här är ytterligare en fantastisk bok, signerad Sara Lövestam. Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta – trots att HBTQ-temat denna gång är ytterst litet. 😉

Läs vad jag tycker om Sara Lövestams andra böcker:

Udda

I havet finns så många stora fiskar

Tillbaka till henne

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet: Malena Ernmans dag

Ett inlägg om säsongsstarten av en TV-serie.

En av de svenska favoritserier som jag brukar följa på TV är Stjärnorna på Slottet. Igår kväll var det säsongsstart för serien där två kvinnor och tre män får hålla i var sin dag. Fyra skådespelare och en operasångerska är det denna gång. Mamma och jag såg avsnittet via DVD-hårddisken.

Stjärnorna på Slottet 2013/2014. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Den här gången är Lasse Åberg, Maria Lundqvist, Malena Ernman, Claes Månsson och Leif Andrée stjärnor. En spännande blandning människor, även om jag tycker att man kanske kunnat hitta lite andra stjärngengrer än just skådespelargenren. För, som sagt, fyra av stjärnorna den här vändan är skådisar.

Nåväl, först ut var jokern i leken så att säga, operasångerskan Malena Ernman. För mig har Malena Ernman alltid gett ett sympatiskt intryck. Hon är kraftfull, men ändå ödmjuk, var min uppfattning utifrån sett. Själv berättade hon att hon är både blyg och pratsam, så det känns som jag var rätt ute. I en tuff bransch har hon inte alltid blivit så bra behandlad – varken av kollegor eller överordnade. Synd det, för Malena Ernman är i mina ögon en riktig stjärna.

Det var intressant att höra att denna snygga blondin har blivit ganska mobbad, bland annat för sina gigantiska näsborrar och autostrada mellan framtänderna. I mina ögon – och Lasse Åbergs – är hon nämligen rätt snygg…

Mamma tyckte att Maria Lundqvist var alldeles för frågvis. Själv anser jag att om man inte frågar får man heller inga svar. Det var spännande att höra om Malena Ernmans tonårsförälskelse i en man dubbelt så gammal som hon själv. Men än mer spännande var det att lyssna när hon beskrev de uppoffringar hennes äkta man har gjort och gör för hennes skull. Riktig kärlek där!

Jag retade inte upp mig på nån och tyckte dessutom att dagens aktivitet var lagom avancerad – bilkörning – förutom allt ätande, dårå. Det här gänget stjärnor gör nog en riktigt bra säsong!

På lördag den 4 februari är det Claes Månssons tur att vara huvudperson.

Toffelbetyget för Malena Ernmans dag blir det högsta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Det regnar hela tiden

Det regnar hela tiden. Hela tiden. Så då passar det utmärkt att sitta inomhus och spana på omvärlden genom datorn, eller hur? Idag har jag grävt upp följande:

Goda arbetsförhållanden är bra för sömnen. Ja, det var väl inte nån som trodde nånting annat? Om man känner sig rättvist behandlad, har stöd och inflytande på jobbet har man också bättre sömn. Eller mindre sömnstörningar. Den som är dåligt uppskattad eller mobbad får sämre kvalitet på sin sömn. Ganska skrämmande då att en av tre svenskar uppger att de har sömnstörningar. En rapport om sambanden mellan sömnbrist och arbetsmiljö har tagits fram av Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU. Rapporten bygger på en genomgång av europeisk forskning kring arbetsmiljö och sömnstörningar från 1990-talet fram till 2012.

Agentur raggade modeller vid ätstörningsklinik. Enligt verksamhetschefen vid kliniken har det stått agenter utanför och raggat på smala flickor som besökt kliniken. En del av flickorna var i yngre tonåren och mycket sjuka i anorexia. Men hurdana är folk? Man upphör aldrig att förvånas!

Dagdrömma är farligare än mobilprat – bakom ratten. I USA har man gjort en undersökning av bilolyckor. Bland annat har man tagit fram en lista över de farligaste sakerna man kan göra i bilen. Att dagdrömma är farligast, sägs det. Men att prata i mobilen och skicka sms kommer på andra plats. Så varför har inte Sverige, i motsats till många andra länder i Europa, infört förbud mot mobilpratande i bilen utan handsfree/blåtand/headset? (Hur vet man förresten vad som är farligast om föraren har dött i en olycka? Jag menar, hur VET man att h*n dagdrömde?)

Fritt ord utan näthat. Det är vad chefredaktören, VD:n och ansvarige utgivaren Hanna Stjärne tror att lokalblaskan på nätet ska få genom att alla läsarkommentarer granskas av tidningens journalister före publicering. Självklart är det inte OK att hota eller kränka andra med till exempel rasistiska kommentarer. Men hur blir det när media bevakar/förföljer vissa personer, nånting som ibland liknar häxjakt, skulle jag vilja säga? (Till exempel aktuelle Erik Weiman eller Margaret Thatcher på sin tid?) Nja, jag tycker att lokalblaskans beslut är inte ett nagg i kanten utan en stor tårtbit av yttrandefriheten. Varför svarar inte tidningens journalister på inkomna kommentarer i stället? För stalkern: det är skillnad mellan en tidning som säger sig ha i uppdrag att upplysa sina läsare om saker och ting därför att läsarna sägs ha rätt att veta vissa saker och en privat blogg. Du får aldrig rätten att kommentera här. Nätstalkers – människor (= tant) som förföljer andra människor (= mig, det vill säga annan tant) i.. vad är det nu.. fyra år? – DET är näthatare som jag önskar att man verkligen kunde göra nåt åt!

Marie Plosjö gravid. Så trevligt för henne, då, förhoppningsvis. Men vem fan är Marie Plosjö??? 😳

Livet är kort.

Read Full Post »

Stenhimlen

Jag blir alltid så glad när jag läser Karin Brunk Holmqvists böcker! Men den här, Stenhimlen, är lite djupare än de tidigare. Det gör den inte sämre! Tack för julklappen, Anna!

En bok med djup.

Hemmadottern Erna är huvudperson den här gången. Hon bor på en gård tillsammans med sin elake far och sin undfallande mor. Eftersom hon blivit förlöst med en tång har hennes huvud en konstig form. Det är nåt hon har blivit mobbad för som barn och ännu som vuxen, nu i 30-årsåldern, tycker hon själv att hon är ful. Det tycker emellertid inte Börje, stockholmaren, som har köpt hus nere på Österlen. Börje och Erna träffas på en auktion. De köper böcker och bådas böcker innehåller… kärleksbrev.

Först tycker jag väldigt synd om Erna. Hennes pappa är verkligen elak och cynisk! Gubben förändras emellertid och så också Erna och mamman. Jag skrattar lite, trots allt, när pappan är alltför ironisk, men det är djupet i den här boken jag gillar bäst.

Högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i kvarten: Månpocketsläpp i februari

Månpockets nyhetsbrev hittade in i inboxen idag. Naturligtvis kastade jag mig över det för att se vad jag kan hitta för pocketböcker i Månpocketstället nästa gång jag går och köper mjölk. Här är ett urval av de titlar jag tycker känns intressanta:

Havsmannen av Carl Johan Wallgren
Falkenberg i början av 1980-talet. Den unga Nella har vuxit upp i samhällets utkant. Hennes yngre bror Robert är mobbad i skolan och Nella gör allt för att skydda honom. På så sätt hamnar hon i ekonomisk skuld till broderns värsta plågoande, som verkar vara i stånd till vad som helst. Hennes tidsfrist rinner snabbt ut. Men snart inträffar något överraskande, något som ändrar förutsättningarna för allt. En spännande, intensiv och vacker bok om syskonkärlek och svek – och om vardagens möte med det främmande och fantastiska.

Jag lever, pappa av Erik H Sønstelie och Siri Marie Seim Sønstelie
Siri är på sitt första AUF-läger på Utøya sommaren 2011. För Siri är ön precis det som statsministern Jens Stoltenberg kallat den, ett paradis. Ända tills en man klädd i falsk polisuniform går i land och börjar skjuta. Det är början på en sjuttio minuter lång mardröm för de 560 ungdomarna på ön. Paradiset förvandlas till ett helvete och Siri flyr för sitt liv över hala bergshällar och vassa klippor i jakten på ett gömställe. Hon blir beskjuten – men överlever. På land finns pappa Erik som slits mellan hopp och förtvivlan. Kommer dottern att överleva dramat som utspelar sig på ön mitt i Tyrilfjorden?

Ögonblicket av Douglas Kennedy
En vintermorgon anländer det, paketet som vänder upp och ner på Thomas Nesbitts värld. Thomas är en medelålders författare som dragit sig undan till det lantliga Maine för att finna sig själv efter ett långt äktenskap. Paketet är från en kvinna vid namn Petra Dussmann –­ en kvinna han hade ett passionerat förhållande med i kalla krigets Berlin på 1980-talet. Då Thomas öppnar paketet är det början på en resa in i det förflutna, till en tid då allt ställdes på sin spets när han träffade den undersköna Petra som var på flykt från diktaturens DDR. Ögonblicket är en kärleksroman med episka proportioner fylld av intensiv passion och mörka hemligheter.

Laglöst land av Håkan Östlundh
Viktor och Rafael har snart nått sitt mål: två miljoner kronor på ett konto i ett land långt borta där ingen ställer några frågor. Det är dags att lämna Sverige och Gotland för alltid. Men när mannen som har smugglat in det estniska amfetaminet som de har sålt på nätet hittas död, förvandlas drömmen om ett nytt liv till en kamp för livet på ett novemberkallt Gotland. Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen kallas in för att lösa mordet. Spåren efter den hänsynslöse mördaren blir allt tydligare. Ändå tycks de hela tiden ligga steget efter.

Så gott som död av Mark Billingham
Kommissarie Tom Thorne för en kamp mot klockan när en kollega tas som gisslan. Polisinspektören Helen Weeks är på väg till jobbet och stannar som alltid till hos den lokala tidnings- och tobakshandlaren. Innehavaren Akhtar som alltid brukar bjuda på ett vänligt leende och lite småprat är inte sig lik. Han låser plötsligt dörren, drar ner jalusierna och Helen Weeks och en annan kund blir kvar innanför. Han tar fram en pistol som han riktar mot dem och skriker ”Shut up or I will fucking kill you!”
Den desperate mannen är utom sig av sorg och vrede. Hans son, Amin, som satt inne för dråp, har hittats död i fängelset några veckor tidigare. Akhtar kräver nu att kommissarie Tom Thorne ska ta reda på vad som verkligen har hänt sonen, annars dödar han gisslan.

Livet är kort.

Read Full Post »