Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘medelålders män’

Ett inlägg om en nästan mobbad pojke.


 

Barnhand håller vuxenhandNej, det här är inget rasistiskt inlägg. Jag använder inte n-ordet annat än när jag återger vad andra har sagt – i den här… glimten av en man.  En bild av Tommy. Den duktige, vänlige, ödmjuke, timide Tommy som jag träffar då och då. Senast idag.

Vi pratar om resultatet av EU-valet. Jag uttrycker försiktigt min rädsla, men Tommy… Tommy är livrädd. Uppvuxen i en stad i Sveriges norra delar. Som icke-svensk ensam i såväl staden som skolan som klassen.

– Det finns tillfällen när jag tycker att det är OK att ta till nävarna, säger Tommy. Det är när jag blir attackerad. Aldrig annars. Jag har aldrig startat ett bråk.

Han berättar om åren i grundskolan. Hur han stod med ryggen mot ett träd. Först då kunde han vara säker på att ingen skulle hoppa på honom bakifrån.

– Som kille angrips man fysiskt, inte så mycket med ord, säger han. Fast jag blev ofta kallad för neger. Jag hade ju ett namn som inte var svenskt.

Men han har aldrig varit mobbad. Det är i alla fall vad han säger. Jag lyssnar på den vuxne mannen, ser de knutna nävarna som han själv inte märker att han knyter. Han blir en liten pojke framför mig. En arg liten pojke, som vägrar bli nedtryckt bara för att han kan ett annat språk än de andra barnen och har ett annorlunda namn. Särskilt brun är han inte, det har han aldrig varit. Han är inte heller svart eller beige. Han är av arabiskt ursprung, vilket bland vissa är ännu värre. Fast där uppe i norr var han neger. Det var samlingsordet för såna som Tommy och hans familj – de enda icke-svenskarna där under 1970-talet.

Tommy är en av de artigaste och vänligaste män jag har mött. Han tackar alltid när han får hjälp. Han har ofta önskemål som är genomtänkta, behöver bara hjälp att kommunicera sina budskap i rätt förpackning. På intet sätt en mes, inte heller boxartypen. En vanlig, medelålders man som nästan gråter när han berättar om hur de gillrade fällor och slog honom under skoltiden. Han ser inte sina tårar heller, lika lite som han ser sina knutna nävar.

Mobbad har han aldrig blivit, negern från norr. Men han låter ingen komma in bakom hans rygg. Efter EU-valet är han än mer vaksam. Hans rädsla är fysisk. Den smittar. Vart är vi på väg..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdagsmorgon och som alltid presenterar jag en lista över veckans höjdpunkter (Juli) respektive lågvattenmärken (Februari). Så här är det enligt mig:

Juli


Februari

Read Full Post »

Ibland fattar jag inte att jag är så effektiv som jag är. En fredagskväll. OK, jag gör inte allt jag borde ha gjort, men mycket.

Först var jag över med Lucilles illgröna plastfat, det jag fick ostkaka på. Och man ska inte lämna tillbaka lånade fat tomma så jag hällde det fullt av chilinötter. Kompletterade med två iskalla starköl och plingade på.

Till bastun i kväll!

utbrast jag när Lucille kom till dörren.

Hon såg lite tveksam ut, men tackade och tog emot när jag erkände att jag inte bakar. Bara äter.

Därpå var det dags för strykning. Jag hade inte så mycket, men det var ändå skönt att få det gjort i kväll i stället för på söndag kväll. På tennisbanan uppehöll sig fem bollspelande tonårskillar som gapade. Hela tiden. Störde mina stryktankebanor.

Sur-Toffla.


Nästa punkt på kvällsordningen
var att duscha och tvätta håret – och testa Vårtfri. Genom att göra detta kvällen före sparar jag tid idag när jag ska till Himlen.

Tråkigaste punkten var att säkerhetskopiera filer och rensa mobilen på foton. Under tiden jag duschade hade ett gäng medelålders män påbörjat ett kalas. Dessa tvingades jag nu stå ut med. Alla gapade och skrek med röster som lät som grodan Kermits. Man lekte frågesport, ölhävning och så grillades det, förstås. Karaoken kom av sig när de fem bollspelande tonårskillarna dök upp igen. Snacka om att gammtupparna såg ut att tappa stinget…

Medelålders män låter som grodan Kermit när de gruppar sig och häver öl. 


Till middag då.
Vad blev det till middag? Tja, jag valde mellan popcorn och chilibågar och de senare gick segrande ur striden om min gom. Genom detta val slapp jag ju laga maten (= micra popcornen).

Vad gjorde du på fredagskvällen???

Read Full Post »

Jag har haft en skön, men kort helg ute i Himlen hos Fästmön och barnen. Igår inleddes den med storhandling på Tokerian och det är ju förstås inte nån favoritsysselsättning. Anna var stressad och jag hade ont i huvet – ingen bra kombo. När vi väl kom hem med alla 7411 kassar hade vi köpt fel pizzadegsmix och så hade vi förstås glömt väsentligheter som disktabletter till diskmaskinen… Tröttsamt…


Vår vagn var fullare än så här.


Till lördagsmiddag blev det hemgjord pizza,
vilket känns betydligt nyttigare än den man köper ute. Sen kan ju också var och en ha på nästan det var och en vill ha på sin del. Jag försökte att inte göra nån grotesk pizza, nåt som Frida brukar anklaga mig för att göra. Det blev lök, svamp, grön paprika, räkor och fetaost på.


Den ursprungliga Pizza Grotesk från i somras.


På kvällen ugglade jag framför TV:n
och såg Stjärnorna på Slottet ensam samt Morden i Midsomer med Anna. Linn var på bio, Johan spelade på sitt rum, Elias spelade på rummet och ritade lite när han tröttnade och Frida-stackarn hostade och hostade och hostade. Idag var vi och inhandlade slemlösande till henne och så fick hon varm nyponsoppa. Vi hoppas det gör susen!


Lilla Anna och hennes gäng.


Idag var vi iväg och kompletteringshandlade.
Jag lämnade in mitt Lotto och hade inte vunnit ett öre. Det blev en fika i Himlen innan jag tuffade in till stan igen och den underbara strykhögen som väntade på mig i New Village… Jag brukar inte ha nåt emot att stryka, men idag var det tungt och tufft. Egentligen hade jag tänkt stryka i morgon kväll. Planerna blev emellertid ändrade så Elias ska hänga med mig medan Anna jobbar kväll. Och då är det ju inte så roligt om jag stryker, eller hur?!

En sak som är bra med strykning är att jag brukar stå och tänka och reflektera över saker och ting under tiden. Det här inlägget, till exempel, kom till i tanken vid strykbrädan!

Idag kom jag emellertid också att fundera över hur olika syn två människor kan ha på händelser och skeenden. Typ som Felicia Feldt och Anna Wahlgren. I slutet på 1990-talet kom jag att arbeta med en man som senare skulle skriva en bok om mig där han talar om vilken elak person jag är. Eller var. Eller blev! Jag var nämligen hans arbetsledare och arbetsbiträde i en och samma skepnad! Den här mannen har hängt ut mig med namn, jag tänker inte göra det samma. Jag tänker ge min version, här och nu. OK, jag kanske inte var så glad och sprudlande alla gånger, men att gå igenom en skilsmässa samtidigt som man har en medarbetare som sällan dyker upp när han ska, och som vägrar att delta i möten och utföra de arbetsuppgifter han blivit tilldelad etc – det blir lite för mycket. Ja, det hände att jag blev arg. Men mest besviken blev jag nog på det hela år han lurat mig att han inte kunde äta för egen maskin – jag matade honom. Sen kom det fram att han klarade det hur bra som helst. Men nej, man får inte säga nåt till nån som är handikappad för då diskriminerar man. Så jag teg och matade.

Under den tiden vi jobbade tillsammans passerade tre chefer revy. Alla tre ville göra sig av med min medarbetare, men jag var dum nog att hålla honom om ryggen – till dess att jag inte kunde längre på grund av mitt eget rykte. En av cheferna kallade min medarbetare

En jävla diva!

Det kan man förstås inte säga till nån som är handikappad. Nej, det kan väl en chef inte säga till nån medarbetare what so ever? Eller? Men att en chef får ta upp ens homosexualitet i samband med ett arbetsmöte, det är mera legitimt..? Eller???

När jag kom till arbetsplatsen höll jag på att vända i dörren på grund av det kaos som rådde där och som två medelålders män hade fått till. Den första chefen kom på besök och skrek:

Det ser ut som en knarkarkvart!!!

Och det höll jag med om… Chef nummer två, som min före detta medarbetare höjer till skyarna nästan som en gud i sin bok, ville också bli av med honom. Men mesade. Och var mest intresserad av att driva sitt eget lilla företag som han hade vid sidan av. Detta företag som gjorde att han var tjänstledig långa perioder från sin chefsbefattning inom den offentliga verksamheten. Denna chef

fick

sedermera inte nån högre tjänst, utan blev petad från chefstjänsten på grund av att den samlade personalgruppens missnöje med hans ledarskap – ett missnöje som dåvarande högste tjänstemannen delade. Men på den tiden hade man inte börjat köpa ut folk än, därför blev han kvar.

Chef nummer tre blev den som sedan fick min medarbetare att sluta och gå i pension. Skälet var främst arbetsvägran. Detta kände mannens 90-åriga pappa inte till när han kom till chefen för att å sonens, 50+ år, vägnar

tala chefen till rätta.

Men så var det. Sen kan man skylla på att assistenter inte dyker upp eller att det är dåligt väder och så vidare. Fast lite har man kanske sig själv att skylla när man anställer mycket unga flickor. Jag menar, som 50+-årig man borde man veta att en personalgrupp med blandade kön och åldrar kan vara att föredra. Eller vad skulle dessa flickor användas till? Man kan ju bara undra och spekulera.

Det här var min kortversion av skeendet. Och som i alla sagor och i verkligheten är livet inte alltid rättvist. Men för min del finns det ett par personer i yrkeslivet som jag har hållit bakom ryggen och båda dessa har vänt sig om och huggit iskallt i min rygg så snart tillfälle getts. Nu håller jag aldrig mer nån bakom ryggen utan jag ser till mig och mitt.

Delar av det här inlägget visar hur olika syn två personer kan ha på en sak. Sanningen ligger säkert nånstans mitt emellan. Ungefär som när man går igenom en skilsmässa. Separationstiden är en tid när vanligen ingen av två parter är särskilt snäll.

Detta reflekterade jag över under strykningen… Nu ska jag samla ihop min arga lekamen och skutta in i duschen och tvaga mig ren från all skit som finns på ytan. Den inre skiten pyser jag ut då och då här på bloggen. Och kanske i en bok som kommer ut nära dig snart…

Read Full Post »

Föga förvånad läser jag en artikel i lokalblaskan idag om diskriminering på arbetsmarknaden (artikeln ligger tyvärr inte ute på hemsidan). En undersökning har visat att man redan som 45-åring är för gammal för att få jobb. Ungefär.

En studie vid Linnéuniversitetet visar att en 30-åring har tre gånger så stor chans att bli erbjuden ett jobb som en 45-åring. Man skapade två fiktiva personer, den ena 31 år, den andra 46 år. De båda männen med svenskklingande namn och snarlik bakgrund och arbetslivserfarenhet sökte samma jobb. Den yngre mannen fick betydligt fler positiva gensvar.

Ofta talas det om att man diskrimineras på grund av etnicitet eller kön eller sexuell läggning. Här handlar det om en svensk, medelålders man. Så bara för det hoppas jag på att det kanske blir nån förändring nu. Det brukar ju liksom inte hända nåt i diskriminineringsfrågor så länge heterosexuella, medelålders män inte är drabbade.

Denna förhoppning är ställd av en arbetssökande 49-årig homosexuell kvinna, med massor av arbetslivserfarenhet och kompetens. En kvinna som vägrar bli tant.


En som vägrar bli tant, men som är 49 år, homosexuell och arbetssökande.

Read Full Post »