Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘livrädd’

Ett inlägg om regn, rusk och… lite snusk.


 

Bokfönster

Ett bokfönster mot gården.

Idag regnade det hela dan. Jag älskar regn, tycker att det finns nåt trösterikt och lugnande i det. Men kylan som kom med regnet igår hängde sig kvar och den klarar jag mig utan. Jag håller mig inne så mycket det bara går. Efter gårdagens hektiska jobbdag var det skönt att ”administrera ikapp”. På eftermiddagen hann jag dessutom fika. Jag drog upp till lunchrummet och sjönk ner i en mjuk soffa medan jag botaniserade i mini-biblioteket. Två pocketböcker fick följa med ner till kontoret – jag har så väldigt tomt på mina hyllor där till skillnad från här hemma. Därför får böckerna vara kvar där en stund. De kan ju vara bra att ha om det skulle visa sig att mina TBR-böcker* tar slut eller nåt (sa hon som just redigerade sin inköpslista och fyllde på den…).

Roll up ITavdelningen

Min avdelning är lika stor som hela min förra arbetsplats.

Under förmiddagen hade jag två teamledarmöten inbokade. Det är intressant att träffa nya människor och lärorikt. Allt fastnar inte genast, men ju mer jag träffar avdelningskollegorna och vi samarbetar på olika sätt, desto mer sammanhang får jag. Avdelningen jag jobbar på är nämligen stor. Den är faktiskt lika stor som hela min förra arbetsplats… Dagens möten gav ytterligare ett inbokat möte i nästa vecka när vi ska gå igenom innehållet på några webbsidor före migreringen till en nyare version av webbverktyget. Jag förväntade mig ytterligare en bokning, men den kom aldrig, så då måste jag ligga på.

 

Dödligt dubbelspel

Dödligt dubbelspel innehåller många sexuella parövningar…

Efter typisk torsdagslunch – vegetarisk ärtsoppa och pannkakor – förberedde jag morgondagens blogginlägg. Jag höll på med det lite under förmiddagen också, mellan mötena, men eftersom intranätet uppdaterades just då kändes det för instabilt för att göra rubbet. Som vanligt satt jag och läste till lunchen. Men… boken jag läser är inte bara spännande, den är väldigt erotisk… Inte så lätt att fokusera när Rullan är full av människor från min arbetsplats. Och så sitter jag där och läser om allsköns sexuella parövningar… 😮

Innan jag åkte hem idag gjorde jag ytterligare en enkel skylt. Därefter tog jag gamla vägen och svängde av till Äldreboendet för att hämta upp Fästmön. Den stackaren hade suttit i vården hela dan och behövde få både mat i sig och skjuts hem.

När jag anlände till New Village sparkade jag igång den där maskinen tvätt jag skulle ha sparkat på igår, men glömde. För min personliga del behöver jag hoppa in i duschen och det ska jag göra så snart jag har skrivit klart det här inlägget.

I morgon är det fredag. Jag hoppas det regnar då också. (Det blir liksom extra skönt då att sitta i min varma bil och visa fingret åt ett visst hus på vägen till mitt stimulerande jobb.) Fast i helgen får det gärna vara uppehåll dagtid, för jag ska tvätta, städa och piffa Clark Kent** inför besiktningen på måndag kväll. Som vanligt är vi livrädda, han och jag…

Regn på fönsterblecket

Det har regnat hela dan och jag hoppas det regnar i morgon också.


*TBR-böcker = To Be Read-böcker, alltså böcker som ännu inte är lästa men som ska läsas.

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Sista svängen Maria Wern gick i afton. Och envis som jag är ville jag ge henne en sista chans. Jag såg andra delen av Smutsiga avsikter på TV4.

Maria Wern

Eva Röse spelade Maria Wern för sista gången på ett tag i kväll.


En man och hans fru hittas mördade. 
Men märkligast av allt är att en av dem hittas på Gotland och den andra i Stockholm. Maria Wern får åka till Stockholm för att jobba med polisen där – och Sebastian. Ytterligare en person mördas och medan en till synes oskyldig grönsakshandlare försvinner är hans fru livrädd.

Ja hela historien låter väldigt rörig, men faktum är att jag tycker att kvaliteten på de här Maria Wern-filmerna äntligen höjs! Den här sista filmen, uppdelad på två avsnitt, är både spännande och realistisk. Kärlekstjafset är nedtonat och det tycker jag också är bra. Tyvärr trappas det senare upp i slutet.

Toffelomdömet når upp till medel den här gången. Böckerna om Maria Wern, skrivna av Anna Jansson, är fortfarande bättre. Läs dem i stället, är mitt oombedda råd.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tisdagshjärtligt inlägg.


 

Nä, tisdagar är inte mina favoritdagar. Den här dan började också lite bakvänt. I stället för att kliva upp och gå till badrummet blev det rusning till toa – med påföljd att jag glömde trycka på perkolatorn. Så när jag kom ut från badrummet möttes jag av… noll kaffedoft. Som bäddat för en dålig start med en massa morrande i bilen på väg till jobbet. Inte blev mina morranden mindre heller när en cyklist lekte vänstertrafik. Det har vi inte haft i Sverige sen 1967. Jag var livrädd att hon skulle svänga höger rakt framför min bil. Morrandena blev till skrik inne i bilen. Tjejen fick onda ögat. Fast jag tror inte att det hjälper. Vissa cyklister tror att de inte bara har egna trafikregler, de tror att de har nio liv också. Nä, det var inga hjärtliga tankar jag sände cyklisten. Som grädde på moset låg jag bakom fyra som cyklade i bredd de sista 100 meterna till jobbet. Ännu färre hjärtliga hälsningar från min sida.

Hjärta med röda nålar

Hjärtliga hälsningar – av nålar…


Dagens jobb
fortsatte nere i vattnet. Det är inte helt enkelt att lägga ihop flera texter till en, men jag är nu färdig med fem av sex. Den sjätte hann jag påbörja innan jag gick hem. Jag avbröt emellertid, för skallen har bultat och gjort ont och koncentrationen sviker mot slutet av dan. Av NK* fick jag höra att nån tänker oss och dessutom gott om oss. Det gjorde mig varm i hjärtat.

På tisdagar handlar jag efter jobbet. Denna tisdag var inte nåt undantag. Plötsligt stod jag där med tre (3) kassar vid kassan på Tokerian när nån ropade på mig. Jag såg inte vem det var och dessutom hade jag glömt ställa scannern i en hållare. Klarade jag av att betala? Ja. Då såg jag att det var Lucille som hade gastat och jag erbjöd henne skjuts hem, typ 50 meter. På så vis fick jag lite bärhjälp, fräck som jag är, samt lite skvaller. Tre julklappar fixade jag idag också, varav den ena till mamma.

Hjärta

Klappar ska ges med hjärtat.

Jag har nu registrerat mina varor, svarat på två enkäter och läst lite mejl. Fick en hjärtlig inbjudan till en disputationsfest strax före jul, men blev tvungen att tacka nej eftersom jag ju får en gäst. Inte heller kan jag gå på jobbets julfest, som är dan före disputationsfesten. Festligt värre – för andra. Vart tar tiden vägen??? Den kommande helgen ska jag försöka fixa lite fler julklappar, bland annat till Fästmön. En får passa på när hon jobbar. Måste också kika lite på nåt till resten av familjen. En del idéer har jag, men de är få och rör dessvärre inte alla. I slutänden brukar det emellertid lösa sig. Anna och jag har kommit överens om en nivå och ett visst samarbete. Det går inte att köpa julklappar till vuxna barn i samma mängd som när de var barn-barn, om du förstår vad jag menar. Därmed inte sagt att de inte får klappar givna med hjärtat…

Nu ska jag in i duschen och hoppas på att inte få vattenskador. Det är nämligen en epidemi av såna i området. Sen blir det mackmiddag och till den TV-tidningsfluktande innan jag bänkar mig för Veckans brott. Vad har DU för dig i kväll, dårå? Orkar du, så skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! 


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagsadministration

Ett inlägg om jobb och ledighet.


 

Sökta jobbhögen den 14 oktober 2014

Sökta jobb-högen fotad i tisdags, den 14 oktober 2014. Högen är högre nu.

När man är arbetssökande är man aldrig ledig, brukar jag säga. Tyvärr har ju det här med arbetslöshet blivit ”en vana” för mig. Jag brukar ändå försöka hålla lördag och söndag som lediga dagar när jag gör annat än letar intressanta tjänster att söka och skriver ansökningar. Idag låg det ett mejl från a-kassan i min skräpmapp (!) och följaktligen blev jag tvungen att dra fram dosa, sladd och hela skiten och logga in för att se vad som stod på. För när a-kassan anropar står alltid nåt på och jag får alltid ont i magen. Idag var det tack och lov bara en specifikation på nästa veckas utbetalning. På torsdag får jag full ersättning, äntligen, för fyra veckors arbetslöshet. Förra gången fick jag ju inte det.

Jag får 9 900 kronor som arbetslös. Det är inte ens en tredjedel av den lön jag hade sist. Men som tur är har jag haft några dagar kvar på inkomstförsäkringen. Jag misstänker emellertid att de är slut nu, men jag chansade ändå och skickade in en kopia på a-kassespecifikationen till Bliwa. Tidigare fick man alltid brev från Bliwa där det stod hur många dagar man har kvar. Det får man inte längre. Har jag tur kommer ett par tusenlappar i alla fall därifrån om cirkus två veckor. Det är pengar jag lever av resten av månaden eftersom a-kassan inte riktigt täcker månadens räkningar.

Ett brev kom däremot från Bredbandsbolaget häromdan. I brevet informerade de om att de ska höja månadsavgiften för bredband från och med årsskiftet (det vill säga vid december månads räkning). Inte ett ord om att jag skulle få sänkt avgift för bredbandet som inte har fungerat eller fungerat väldigt dåligt den senaste månaden! Hmpff… Jag måste nog ta ställning till om jag ska säga upp, byta bolag eller vad. Ett bredband måste jag ju ha om jag ska kunna söka jobb, men det kanske finns bättre bredbandsleverantörer än Bredbandsbolaget där ute…

Ifyllt formulär från Arbetsförmedlingen

Ifyllt efter bästa förmåga.

Den här morgonen har jag också roat mig med att fylla i formuläret från Arbetsförmedlingen. Du vet, formuläret som kom med det illa formulerade brevet. Det gick inte så jättebra, men eftersom jag var inloggad hos a-kassan kunde jag kolla hur många ersättningsdagar jag har kvar. Det var en av de relevanta frågorna i formuläret. För övrigt har jag 156,5 dagar kvar till och med vecka 40. A-kassan envisas ju med att jag har ett deltidsjobb, därav den halva dagen.

I övrigt innehöll formuläret frågor om mina planer framöver. Ja, jag planerar ju inte precis att åka till Bahamas. Den här gången skrev jag inte att jag tänkte ta livet av mig om jag inte får jobb snart, för det gav ingen reaktion från Arbetsförmedlingen sist.

En av de dummaste frågorna i formuläret var

Vad behöver du göra för att få ett nytt arbete?

Hur ska jag veta det, liksom??? Det jag behöver göra är väl att hitta lämpliga jobb att söka. Svarsalternativen var ännu dummare. Men det fanns tre linjer där man själv kunde skriva ner annat man kan göra för att få ett arbete. Jag strök kan och skrev inte kan samt detta :

Idiotiska alternativ. Jag behöver bli yngre och minska mitt CV, känns det som. Men bra kontakter behöver jag, enda sättet för mig att få jobb de senaste tre gångerna.

Ja, jag vet. Jag formulerade mig illa. Men det kanske når fram då till den som eventuellt läser detta på Arbetsförmedlingen. If you can’t beat them, join them…

Mitt svar på den sista idiotfrågan är jag mest nöjd med, för det sätter fingret på Arbetsförmedlingens roll. Frågan löd

Har du något annat du undrar över eller vill ha hjälp med?

Jag svarade:

Jag vill ha hjälp att hitta ett jobb, men Arbetsförmedlingen förmedlar ju inga jobb, så jag räknar med det vanliga från er: ingenting.
Lite peppning och återkoppling på aktivitetsrapporterna som jag ägnar timmar åt att sammanställa vore bra, men jag antar att ni inte ägnar er åt sådant heller.

Nu är ska formuläret stoppas i kuvert, frankeras och skicka in. Ett frimärke är billigare än att åka in till stan och lämna in formuläret. Och då slipper människorna på Arbetsförmedlingen att träffa mig, för det verkar de ju livrädda för.

Hoppas att du har ägnat din lördagsmorgon åt roligare saker än jag. Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta, så kanske jag blir på bättre humör.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min yngsta bonusdotter.


 

Du ska veta att jag tvekade länge med att skriva det här inlägget. Jag älskar alla mina fyra bonusbarn, men jag är inte deras förälder och lägger mig inte i deras liv om de inte ber om det. Alla fyra barnen har en mamma och en pappa som i mina ögon gör ett gott arbete som föräldrar. Sen snart sju år tillbaka finns jag i deras liv som extra vuxen. Det har nog inte alltid varit så lätt.

Mina bonusbarn 2009

Mina bonusbarn 2009


Tre av bonusbarnen
var i tonåren när vi träffades första gången. En jobbig tid för alla, tonåren. Det händer ju så mycket saker både i och utanför kroppen! Kompisar är viktigare än familjen. Frigörelsen från mamma och pappa är ett faktum.

Frida på skolavslutningen 2009

Frida på skolavslutningen 2009.

Frida var nyss fyllda 13 år när vi sågs den där första gången. Jag var livrädd. Killarna hade jag träffat först och Johan, som var äldst, var helt OK med att jag kom på besök. Elias, som var minst, tyckte att jag var en rolig lektant som kom då och då för att främst umgås med honom. Och fika. Men tjejerna… Det var riktigt, riktigt tufft – för oss alla. Särskilt som vissa personer hade spridit rykten och förtal om min person till deras pappa – som givetvis undrade vad det var för människa som nu plötsligt skulle börja umgås med hans barn.

Men i min nya familj finns inga korkade personer. Alla är tänkande individer och som sådana väljer de att ha egna åsikter och fatta egna beslut. Äldsta bonusdottern Linn och jag hade ett bra samtal och dessutom lyckades jag få bort några besvärliga fläckar från hennes favoritbyxor. Sen var vi kompisar! Ungefär. (Riktigt så enkelt var det inte, men…)

Frida då? Yngsta bonusdottern. Vem var hon? Det slog mig tämligen omgående vilken klipsk tjej hon var! Vilken otroligt rolig humor hon hade! Bara det att hon körde med sina ironiska, torra och ganska råa skämt… Som en vuxen, som på min nivå.

Sen fanns det sidor hos Frida som var… annorlunda. Fast det visste jag inte nåt om och jag kunde inte se det själv. Hon var som vilken tjurig tonårstjej som helst. Men hon gick i särskola, fick jag veta. Jag fattade… ingenting.

Så småningom, när jag kom in i familjen, såg jag de där annorlunda sidorna. Det var sidor som inte var så annorlunda i mina ögon. Jag har alltid upplevt Frida som en person med extremt hög integritet. Hon har aldrig varit särskilt fysisk. Jag är likadan. Är det konstigt, det? Men det jag framför allt såg var att Frida inte mådde bra. Under de två sista åren i grundskolan var det tufft. Vi pratade en del då, jag och Frida, och jag fick känslan av att hon inte trivdes. Hon läste engelska i en ”vanlig” klass och var bäst i den. Men eleverna i den klassen var inte särskilt snälla mot Frida.

Frida rätt nöjd student

Frida tog studenten den 5 juni 2013. Men hon fick inte betyg i alla ämnen.

Under vårterminen i nian mådde Frida dåligt. En skolpsykolog kopplades in. Först då, när hennes skolgång var så gott som klar, fick vi alla svart på vitt att Frida inte alls hörde hemma i särskolan. Hon gjorde tester som visade att hon var normal-begåvad, men också tester som visade annor-lunda resultat inom vissa områden. Hon fick dia-gnosen Asperger. Utveck-lingsstörd var hon inte.

Nio år i grundsärskola gjorde att Frida inte var behörig att söka vanligt gymnasium. Hon började så småningom Sisyfosarbetet med att försöka läsa in grundskolekompetens i de huvudämnen hon behövde för att kunna läsa vidare. Det var oerhört kämpigt. Inte underlättade det heller att reglerna ändrades under resans gång. I stället för att läsa in sex eller åtta ämnen var det plötsligt tolv som gällde. Och det var ju faktiskt övermäktigt.

Hur Fridas föräldrar känner är en annan sida av myntet. Säkerligen är det många tankar som far igenom dem. Tankar om de hade kunnat agera på något annat sätt än de gjorde. Men de valde att tro på skolan som inte ville utreda Frida senare, när hon gått i särskolan ett tag. För det var ju i skolan de så kallade experterna fanns. Eller..?

Jag vet inte vad Frida vill, ska och kan göra med sitt liv. Hon är otroligt modig som har anmält sin skola till Skolinspektionen. Att få igen grundskolan och det skollivet går naturligtvis inte. Att få kompetens till att söka högre utbildningar verkar också svårt.

Men hon kan få upprättelse. Hon kan få svart på vitt även från skolan att hon har varit felplacerad. Hon kan få en ursäkt. Jag tror – fast jag vet förstås inte! – att det är främst det Frida vill ha. Sen får vi som finns runt omkring henne stötta henne vidare i sitt unga vuxenliv.


Frida har inte läst den här texten, men hon har gett sitt medgivande att jag skriver om henne och hennes anmälan till Skolinspektionen.

 

Här kan du läsa vad Fridas pappa skriver om Fridas anmälan till Skolinspektionen.

Här kan du lyssna på Frida när hon själv berättar för Radio Uppland om sin anmälan.

Här kan du läsa vad SvT Uppland skriver på nätet om Frida.

Här kan du läsa vad Upsala Nya Tidning skriver på nätet om Frida.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sockiplast.


 

Sockiplast

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett livsgående inlägg.


 

blodDagarna går. Än så länge går jag med. Assentior (jag går med). Jag tankar bilen, jag handlar efter jobbet, jag tvättar kläder, hänger tvätt och kliar myggbett så att det går hål på dem och börjar blöda. Och så betalar jag räkningar – jag kan ju fortfarande det. En kass lön blev det visserligen förra månaden (jag var ju sjuk i tre veckor), men skatteåterbäringen kom i förra veckan och pengar från Försäkringskassan i måndags.

På hemvägen hamnade jag i ett riktigt oväder. Himlen öppnade sig, Tor körde med sin vagn en stund. Jag såg såna där blixtar som man bara ser i skräckfilmer. På Tokerian trängdes folk i entrén. De verkade livrädda för regnet, åskan upphörde rätt snabbt. Bara vatten, maj gadd! Mitt största problem inne i affären var att jag höll på att tappa byxorna hela tiden, bälte till trots.

bananerJag har köpt bananer och grönsaker och mild lättyoghurt, för i morgon ska jag åka till Himlen och hämta hit min Fästmö, hoppas jag. Anna är ledig i helgen och den ligger blank framför oss. Det har kommit inbjudningar, men orkar bara vara med Anna just nu. När man sitter i samma rum som fem andra människor åtta timmar om dan måndag – fredag är det en njutning att bara vara två. En ännu större njutning när man får vara två ihop med den mest älskade.

Idag har det varit skolavslutning. Jag har inte hört en endast ton av Den blomstertid. Och inte tänker jag sjunga i min ensamhet i kväll. Det blir en stund med De ensamma, min bok på gång, och tredje och sista delen av Den skyldige. Både boken och TV-serien går mot sitt slut och Den skyldige har blivit riktigt spännande, medan De ensamma börjar bli lite seg nu. (Vem f*n är mördaren???) Jag gav den nog alldeles lågt omdöme efter första delen för att jag var så klantig och missade början.

Jag vet ju att människor älskar att berätta vad de gör, så ta chansen och skriv några rader i en kommentar om vad just DU har för dig. Om du anger korrekta uppgifter i kommentarsformuläret och inte är alltför oförskämd i din kommentar släpper troligen Administrationsskorpionen igenom dina ord. Och jag svarar på alla publicerade kommentarer, det har jag gjort under samtliga fem år jag har bloggat.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »