Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘1980-talet’

Ett inlägg om en författare.


 

Göran Palms Dikter på vers och prosa

Ett ganska sönderläst exemplar av Göran Palms Dikter på vers och prosa…

Det var med viss bestörtning jag läste mejlet från Karneval förlag nu framåt kvällen. Mejlet att författaren Göran Palm avled idag. Göran Palm var en av de stora poeterna under 1960-talet. Men hans och min ”kärlekshistoria” börjar först i tidigt 1980-tal. Det var då jag gick på folkhögskola och läste Göran Palms Själens furir, en långdikt som gjorde ett outplånligt intryck på mig.

I början av 1980-talet var också tiden när Göran Palm var med och grundade föreningen Liv i Sverige. Föreningen, med syfte att främja självbiografiskt berättande i både tal och skrift. Något senare gav Göran Palm ut sin Vintersaga. Detta livsverk höll han på att arbeta om under de senaste åren. Vintersagan Sverige, som blir det nya namnet, beräknas komma ut i omarbetat skick i augusti i år.

Men det var Själens furir som fastnade i mig. Här kommer därför några rader ur den:

[…] Sedan tjugo, nästan trettio år bor han i mig,
det är lång tid. Hur han kom? Jag vet inte.
Hur fick ni er domare? Och ni er diakon?
En dag började furiren bara kommendera.
När jag var sju år var jag livrädd för en stor hund.
Han behövde knappast hoppa för att bita mig i mössan.
Jag ville gå omvägar, men furiren drev mig fram:
Du är väl inte feg? han vill ju bara leka!
Så lekte hunden tills mina byxor måste lappas.
Vid elva års ålder avskydde jag scouterna.
Tjimmelacke tjimmelacke tjau tjau tjau!
Strax anmälde han mig till KFUM:s sommarläger.
Så kom puberteten. Det kanske är bäst att tala tyst
om puberteten. Då härjade han över hela kroppen.
I gymnasiet kom det flickor i min klass,
och något ljuvare än världsrekord hägrade
för blicken: Föräldrafritt med Moonlight Serenade”.
Men han avbröt varje slowfox med att ropa:
Hon tycker att du luktar, håll dig på avstånd!
Endast schottis med rödblommiga flickor
kunde genomföras ostört. Med tiden
blev det mindre idrott och allt mera litteratur.
Furiren: Nu har du misslyckats som idrottsman,
på samma sätt kommer du att misslyckas som diktare!
Till slut tog jag studenten och skulle ta ett sommarjobb.
Jag tänkte: Vad som helst men inte Handelsflottan.
Han svarade: Till sjöss! Och därvid blev det.

Men med åren slutar man väl upp att lyda?
Man blir sin egen, som det heter? Jo, lyckligtvis.
Och då blir trycket lättare? Tyvärr inte.
Vad som sker är bara att furiren blir ens egen.
Man säger inte längre pappa, Gud, magistern
eller något sådant utan ”samvetets röst”.
Vad han än gör blir det jag som ställs till svars.

Jag skär mig på brödkniven, det gör oerhört ont.

Tänk på barnen i Kongo!

En naken väninna kryper ner i min säng.

Hugg av din lilla stake!

Det kommer en bil i hög fart emot mig.

Ställ dig framför den!

Vaktparaden marscherar nedför Slottsbacken.

Stig in i ledet bakom tamburmajoren!

Jarl Kulle passerar med sin hustru.

Be att få fru Kulles autograf!

Pär Lagerkvist stiger ur en taxi.

Säg att ”Barabbas”
är den roligaste bok du läst!

Jag fyller i en postgiroblankett till Röda Korset.

En tia för att glömma världens nöd!

En ålderstigen släkting kommer svartklädd
ut från Elimkapellet.

Säg att du brukar tänka på henne
när du onanerar!
Hon kan behöva lite uppmuntran.

En trådbuss bromsar in,
i fönstret skylten VÄNLIGA TRAFIKVECKAN.

Träng dig före alla andra i kön
och skaka hjärtligt hand med föraren!

Jag stannar framför Reisens bakficka.

Kasta ditt vatten medan du studerar
matsedeln! Naturen måste ha sin gång. 

En officersgrupp lämnar baren.

Påminn dem om att du inte varit inkallad
på länge!

En man med träben kommer hoppande på sina kryckor.

Kan du se en medmänniska lida så?
Erbjud honom ett av dina friska ben!

För att ett ögonblick slippa trafiken går jag in i en tobaksaffär,
3:25 för John Silver, 40 öre för Expressen.
Expediten ger mig Aftonbladet.

Ta fram din vattenpistol
och blöt ner alla hennes tidningar!

Men jag har ju ingen vattenpistol…

Spotta i så fall!

Men jag är torr i munnen…

Stryp henne då! Stryp henne med Aftonbladet. […]


Tack Göran Palm för att du blev min Själens furir, för att du väckte min lust och vilja att skriva!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om diverse soppor och andra vätskor.


 

Våg

Jag vågar inte närma mig denna…

Jag vet inte om jag vågar skutta upp på vågen i kväll. Torsdagar är nämligen min favoritdag på jobbet. Då serverar restaurangen stans godaste vegetariska ärtsoppa. Soppan görs på plats. Till den brukar jag sno åt mig ett par skivor av det där brödet med snorkråkor nyttigheter i och två pannkakor med sylt. Torsdagar är alltså den enda dan jag äter rejäl lunch. Närmaste kollegan, från och med nu kallad NK för det blir så långt och jobbigt annars, och jag piper ner i restaurangen. Jag tar alltid soppa och pannkakor, NK alltid nån annan rätt som serveras. Därefter intar vi ett fönsterbord. Och så babblar vi. Tänk att jag kan inte fatta att människor som för sju veckor sen aldrig hade träffats tidigare kan ha så mycket att prata om! Lunchen avslutas med en kopp go-kaffe och en hård liten kaka. Därefter inträder paltkoma. Nästan.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Dagen har flutit på bra. 
Jag har mest jobbat med ett och samma dokument. Det var lite mer arbete med det än jag trodde. Utöver det har jag värjt mig mot sarkasmer, druckit kaffe som såg ut som diskvatten och kämpat mot kollegan E i Wordfeud. Människan är baske mig oslagbar!

Efter jobbet styrde Clark Kent* och jag mot Stormarknaden. Jag ska visserligen dit igen i helgen, men jag kan bara inte ta med mig minstingen, nu visserligen tonåring, till Systemet. Därför for jag dit idag och med mig hem kom tre goa italienare – ett amarone, en ny favorit och en gammal favorit. Systembolaget har för övrigt flyttat till nytt ställe på Stormarknaden. Luftigt och fräscht var det. Sen köpte jag mjölk, yoghurt och tuggummi också innan jag for hem och kånkade in allt samt betalade två räkningar, tjolahopp!

Amarone Zensa Copertino

Tre italienska favoriter fick följa med hem från Systemet.


Mina stackars krukväxter 
skriker med torra halsar åt mig, så jag ska ta en tur med vattenkannan innan jag slår ner röven vid köksbordet för att läsa UppsalaTidningen, lokalblaskans husdjur. Framåt 22-tiden byter jag säte till bästefåtöljen för att glo på 100 Code. Och detta föranlåter mig ju att kommentera gårdagkvällens TV-höjdpunkt – Bonde söker mamma… eh… Paradise Farmen… nä… Ensam pappa söker bonde… MODUS, för bövelen!!! Modus är bland de bästa deckarserier jag har sett på senaste tiden. Modus är lite frifräsande, men bygger på norska deckarförfattaren Anne Holts roman Frukta inte. I centrum står kriminalpsykologen Inger Johanne Vik, lysande spelad av Melinda Kinnaman. Henrik Norlén spelar hennes poliskompis, men det är ännu fler bra skådisar med. Har du missat Modus har du missat mycket! För övrigt gläds jag åt att en ny säsong av serien ska spelas in. Nästa onsdag får jag njuta av nya mord i Sandhamn (nä, TV4 har inte uppdaterat infon på sin webbplats) och det är inte alltid fy skam det heller. Den serien är baserad på Viveca Stens böcker.

Jag lämnar dig med en dekal som jag fotade på jobbet idag och en fråga: har DU sett på Modus eller följer du nån annan spännande serie på TV??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Power Macintosh

Fri fart… tillbaka till 1980-talet och Power Macintosh…


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tröttkört inlägg.


 

Mappar

Mappar med utskrifter på en del saker jag har åstadkommit på nya jobbet hittills.

Jag är så trött och slut att jag mår illa i denna stund. Men tro inte att jag klagar, det är ändå en trötthet som är sund och normal. En får vara trött när en jobbar. Den som inte har jobbat på mycket länge och som sen plötsligt börjar jobba heltid har all rätt att vara trött. Tycker jag.

Huvudredaktören har varit på plats idag och vi har gått igenom de dokument jag har granskat. Själva uppgiften fattar jag och klarar av, men administrationen runt omkring gör mig smått nipprig. Det är som om mitt RAM-minne tar slut och jag måste tömma det innan jag kan gå vidare. ”Alla” säger att jag plötsligt bara kommer att fatta saker och ting och faktum är att det är lite så. Sen är det inte helt enkelt när det uppstår nya frågetecken under resans gång. Det har i vart fall varit väldigt givande att ha huvudredaktören på plats i två dar (igår hade h*n annan aktivitet för sig). Jag har snappat upp mycket och jag hoppas att det mesta stannar kvar. Sen är jag fullt medveten om att jag lär göra fel, förr eller senare. Jag vet också att ingen dör om jag gör fel, att jag lär mig genom att göra misstag och att misstag går att rätta till.

Lustigt nog ringde Arbetsförmedlingen mig på jobbet strax före hemgång. Jag ombads vara med i en marknadsundersökning. Det var härligt att säga att jag började jobba den 24 september. Betyget jag gav hjälpen jag har fått från Arbetsförmedlingen medan jag var arbetssökande var däremot… ja, du kan kanske gissa.

I morgon bitti går min första laddning om tre dokument iväg till forskare. Idag har jag påbörjat ett nytt arbete som är ganska stort. Ibland stoppar jag saker i fysiska mappar, ibland i mappar på datorn. Många gånger känns det som om jag inte vet vad jag gör. Sen när jag tänker efter, tar det lugnt och arbetar metodiskt klaffar det mesta.

En del saker på mitt jobb tycks ha funnits sen urminnes tider. Idag på eftermiddagsfikat föll mina hökögon på skylten nedan. ADB… det var väl IT på 1980-talet, eller? Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.

 ADBsektionen

Vi har fortfarande en ADB-sektion på mitt jobb. Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.


En fin bonusgrej på jobbet 
är i alla fall denna användbara maskin. Speciellt i vinter lär åtminstone jag nyttja den:

 Skoputsmaskin

Det finns en skoputsmaskin på jobbet. Vilken lycka!


Nu ska jag läsa lite papperspost, 
ta en macka och kanske ringa mamma. Litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj ska jag också läsa lite om på nätet. Klockan 21 blir det 100 Code på Kanal 5. Jag hoppas att jag orkar hålla mig vaken. Den här veckan har gått väldigt fort och i morgon är det fredag igen. Det är fortfarande roligt att gå till jobbet – jag gör roliga saker, min kompetens tas tillvara och

jag haaar så snälla kamraaater*

Men… Det är snart helg och jag har vissa planer. På lördag står en del hushållsarbete på agendan, men jag måste också åka iväg och köpa ett senilsnöre som jag kan ha till läsglasögonen på jobbet samt en extra mobilladdare. Glasögonen är aldrig med när de ska och den laddare jag har blir sliten av alla transporter. På söndag har jag blivit bortbjuden på middag på kvällen. Då ska vi fira en blivande 21-åring. Hennes pappa lagar mat, hennes mamma gör tårta och jag… Jag bara firar, muppig som jag är.


*Uttrycket: ”Jag haaar så snälla kamraaater” kommer från min pappa. Han skrev det i ett brev till sina föräldrar när han som barn låg på sjukhus. Texten ska läsas på finlandssvenska.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gott inlägg.


 

Det är söndag. Jag är vuxen. Jag kan äta godis alla dar i veckan om jag vill. Naturligtvis borde jag inte. Men jag kan. Godis är gott. Att säga att jag älskar godis är inte nån lögn.

Choklad, förresten, lanserades som en hälsoprodukt när den kom till Sverige. Det lärde jag mig för länge sen under ett besök i Gamla Linköping där Cloetta hade (har?) ett litet museum. En av Cloettas – och Sveriges! – mest kända chokladbitar är Kexchoklad. Den är jättegod, tycker jag, men den är svår att äta utan att skräpa ner. Smulor överallt, du vet.

sexchoklad

Eh… oj då… Det blev visst fel bild…

Om tre år fyller Kexchoklad 80 år. Den har förändrats en del genom åren. På 1970-talet, till exempel, kom nya smaker och storlekar. I mitten av 1970-talet fördubblades försäljningen av Kexchoklad. Reklamen för chokladen har gått från slalom (”Slalomåkare faller för läckra kex!”) till 1990-talets klassiska

Go’ och gla’, Kexchokla’!

En gång användes Kexchoklad till och med som muta. År 2004 hade en fånge vid anstalten i Västerås med sig för mycket mat tillbaka efter en permis. En ost och en låda Kexchoklad gjorde att pliten såg åt ett annat håll. Detta ledde senare till att pliten dömdes för mutbrott.

En annan klassiker är Ahlgrens bilar. Ofta när jag ger mig ut på långresa med Clark Kent* har jag med mig en påse bilar i handskfacket. När jag blir trött får jag en sockerkick utan att bli alltför törstig. Men vilka var Ahlgrens, ijenklien???

Ahlgrens bilar

Ahlgrens bilar – alltid i min bil på långresa!

Bröderna Fredrik och Adolf Ahlgren startade företaget Ahlgrens i Gävle redan 1885. Från början gjorde de färg, tapeter, skokräm, parfym, tvättmedel och bläck. Men 1953 började de göra sina bilar. De hade tänkt göra nåt liknande marshmallows, men skumbitarna blev för små. Nån tyckte att bitarna såg ut som sportbilen Bugatti. Ahlgrens bilar var födda!

Originalbilarna var vita, röda och gröna. Kioskerna sålde dem i lösvikt – för ett öre styck. Det minns inte jag, fast… jag föddes ju lite senare än 1953. De vita bilarna har alltid varit mina favoriter. Smakerna varierar idag – det finns sura, salta, sursockrade med flera. Jag tycker att originalsmaken är bäst. Ahlgrens bilar har också gjorts i andra former än bilar, till exempel julgranar, rymdskepp, rattar, Volvo V70 med mera. Lustigt nog görs Ahlgrens bilar idag i Ljungsbro, där Cloetta finns. Oavsett hur, vad och var gäller fortfarande reklamen för Ahlgrens bilar:

Den är Sveriges mest köpta bil – det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen!

Hallonlakritsskalle

Hallonlakritsskalle är en favorit i min lösgodispåse.

En godisbit som alltid hamnar i påsen när jag köper lösgodis är hallonlakritsskallen. Den är en ganska ny godis jämfört med Kexchoklad och Ahlgrens bilar, bara 14 år. Den som är vegetarian kan inte äta hallonlakritsskalle, för den innehåller ett animaliskt färgämne. Så det är tur att det var ganska länge sen jag käkade rent vegetariskt. Förutom färg innehåller en skalle 46 kcal och 11 gram kolhydrater, men inget fett eller protein.

Hallonlakrits finns även som glögg och mineralvatten. Det låter däremot inte så gott, tycker jag. Förra året utsågs hallonlakritsskallen till Sveriges bästa lösgodis i Hemmakvälls idolgodis-tävling.


Så… vilket är DITT favoritgodis??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om bilägandets lustar och olustar.


 

Nu är jag och min älskade Clark Kent* till doktorn. Översatt till svenska betyder det att jag ska åka och få min bil reparerad. Det där stenskottet, du vet. Jag har inte varit ute i garaget och tittat på bilen sen jag kom hem från Stockholm. Om vindrutan har spruckit lovar jag dig att jag grinar. Högt och ljudligt. Det sved så jäkligt för ett par år sen att behöva hala upp tusenlappar för att jag var seg med att ta mig till Ryds.

Clark Kent

My Toyota is fantastic! Men börjar bli till åren kommen…


Jag älskar min bil,
men den börjar bli till åren kommen. Och med åren kommer krämporna, precis som hos oss människor. När vi kom hem från Nora hade ena fönsterhissen pajat, till exempel. (Troligen ett kretskort och ett nytt sånt kostade hela 7 000 kronor. För tre år sen…) Sen är det lite annat smått och gott som skulle behöva fixas till. Om jag bara finge en lön…

Du tycker säkert att jag är larvig som talar om min bil som Stålmannen, mannen i mitt liv. Men faktum är att Clark Kent är det hjälpmedel jag ofta behöver för att ta mig ut. Av olika skäl åker jag helst inte kommunalt och nån fungerande cykel äger jag inte, bara en rostig sak som har hängt obrukbar i kallförrådet sen 1999, ungefär. Kort sagt och utan att förklara närmare än vad jag redan gjort behöver jag min bil. Därför älskar jag den.

Häromdan läste jag i Byhålenytt om en stackare som fått sin bil stulen i slutet av 1980-talet  i Metropolen Byhålan. Ja det var en lång sorgeperiod, tänker du, men historien är inte slut än. Mannen fick nämligen helt nyligen parkeringsböter och trängselavgifter på sin stulna bil. Av nåt skäl tycks anmälan ha försvunnit från polisens system. Den stulna bilen är en röd Golf och nu är den efterlyst igen. Kanske dags att koppla in Hasse Aro eller varför inte självaste Brynolf Wendt?..

fågelbajs

Fågelbajs på bilen är inte heller kul.


Men du ska inte tro
att jag tycker mest synd om mannen med den stulna, röda Golfen som fick böter. Jag tycker nog att det är snäppet värre med bilägaren som fick sina säten nersmetade med kattbajs. Hur polisen vet att det är just kattbajs förtäljer inte historien, men gissningsvis har det tagits prover och analyserats. Även detta skedde i Metropolen Byhålan.

Med dessa två hemska historier tänker jag att… om så är fallet… vad är en sprucken vindruta? Min bil är ju inte stulen och inte nersmetad med bajs, i alla fall. Fast du får gärna hålla en tumme att dagens reparation av stenskott inte blir nåt dyrbart! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tekniska prylar på gång.


 

radioskjorta

Äntligen får jag användning av bilden på min radioskjorta!

I tisdags kunde vi läsa om att regeringen stoppar övergången till DAB-radio. Redan nästa år skulle digitaliseringen av vår radio påbörjas, så att FM-sändningarna kan släckas senast 2024. Men nu skjuts planerna på ett utbyggt nät för radio på framtiden. Ja, det här med DAB har diskuterats i många år, inte bara bland radiomänniskor utan också bland taltidningsredaktörer, en skara jag tillhörde fram till för några år sen. (Som kommunikatör jobbar man brett, bara så du, som inte har nån erfarenhet av det, fattar.)

Debatten om DAB har pågått väldigt länge. Den förra regeringen tillsatte en utredning som skulle komma med ett förslag. Men den utredningen har fått mycket kritik av flera remissinstanser som har varnat för att totalförsvaret skulle riskeras om radion blev digital. I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver vår kulturminister Alice Bah Kuhnke om detta. (Jag har ingen lust att länka till SvD-artikeln, eftersom SvD har begränsat antal artiklar man får läsa gratis. Jag har redan överskridit månadens gräns.) Hon menar att vi ska snegla på Norge, där man har beslutat att släcka ner FM-nätet och där det digitala tar över redan 2017. Vi ska alltså snegla på Norge och se hur det blir. SEN ska vi bestämma oss.

Det finns ett par problem, för det här med teknik ska uppenbarligen inte vara enkelt. Det ena är att det är väldigt trångt på FM-nätet, det finns liksom inga lediga ställen kvar. Men om vi byter till DAB blir en massa radioapparater – enligt kulturministern tio miljoner, faktiskt – oanvändbara. Ska man kunna lyssna på radio då måste man köpa ny radio, alltså. Men störst är förstås oron för totalförsvaret och radions roll i svensk krisberedskap. Täckningsgraden är en annan oklarhet.

Idag används DAB, digitala sändningar, sen 1980-talet ute i världen, såväl i den så kallade västvärlden som i Indien, Kina och Sydafrika. Det Sveriges regering har tittat på är DAB+, som är en vidareutveckling av DAB och där ljudkvaliteten bibehålls samtidigt som en mindre mängd data överförs.

Nä, det är ingen enkel fråga detta, men helt klart måste nåt göras. Frågan är ”bara” när, var och hur…

arg_tant

Eh… jag var nog lite arg när jag skrev det där…

Inom två veckor ungefär är det i alla fall klart att Google inför en teknisk lösning som gör att du med g-mail kan ångra mejl som du har skickat iväg. Ibland skriver man ju saker i stundens hetta eller man kanske råkar mejla fel mottagare. Genom att aktivera en ångra-tjänst i mejlen (du går in under Inställningar – kugghjulet, sedan Allmänt och därefter Ångra skicka. Där kryssar du i Aktivera Ångra Skicka. Välj tidsperiod. Glöm inte att klicka på Spara ändringar!) kan man välja om man vill ha fem, tio eller 30 sekunder på sig att ångra ett mejl man har sänt iväg. Man kan inte ångra gamla mejl och man har bara 30 sekunder som max på sig att ångra sig. Tjänsten har testats sen 2009, men nu ska den komma alla g-mailare till del.

Nu har jag avhandlat radio och mejl och det är dags för lite TV. Jag såg till min fasa att tionde och sista delen av Frikänd inte finns i TV-tablån på söndag. GAH! Har jag missat den eller vad? Nej då! Av oklar anledning – säkerligen sport eller nån sån skit – sänds sista delen inte förrän söndagen den 5 juli. MEN… den som vill kan använda Playtekniken och se Frikänd som vanligt klockan 21 på söndag – fast via datorn. Det sista avsnittet sänds nämligen på SvT Play då. Jag ar inte bestämt mig för hur jag ska göra, men troligen sätter jag mig med lap topen i knäet i bästefåtöljen och glor. Känner jag mig själv rätt kan jag inte vänta en vecka…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tröst.


 

Gatlykta och höstträd

Även i höstmörkret finns tröst att hämta i naturen, tycker jag. Färgerna är ju underbara då!

Naturen – det är stället där vi svenskar söker kraft och tröst! Det visar en studie gjord vid högskolan i Gävle, enligt en artikel jag läste hos DN på nätet för ett tag sen. Bakom studien står en iransk professor, som, enligt DN, redan när hon kom till Sverige på 1980-talet, förundrades över svenskarnas starka känslor för naturen. Nu har Fereshteh Ahmadi undersökt hur den kulturella bakgrunden påverkar hur människor hanterar allvarliga kriser i livet. Totalt fick fler än  2 400 personer med cancerdiagnos i Sverige svara på en enkät.

Majoriteten av respondenterna, 68 procent, anger att de vänder sig till naturen i första hand för att få tröst. Jämför det med bara 14 procent som vänder sig till kyrkan… Enligt Fereshteh Ahmadi kan man se skillnader mellan olika länder. I USA är det till exempel vanligare att man går till kyrkan vid en kris. Det är också skillnad på var man är uppvuxen – i stan eller på landet.

Röda blommor

Uppiggande blommor helt klart!

Intressant läsning var att flera i undersökningen tog upp att vården fokuserar på att bota och rädda liv. Vården hjälper inte patienterna att leva vidare. Människor kan bli fysiskt friska och trots detta kan de må dåligt efter flera år. Att ha trädgårdar runt sjukhusen, fågelsång vid operationer, trädgårdsterapi med mera är förslag som professorn lägger fram i artikeln.

Jag går till mig själv och nickar instämmande. När jag mår skit brukar jag tvinga ut mig. Det finns alltid nån fåglalåt att lyssna till, nåt grönt gräs, nåt vackert träd eller nån väldoftande blomma att fota – och få tröst och hämta kraft ur.

 

 

 

Naturen är verkligen läkande för min del! Är den det för DIG? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett språkligt inlägg.


 

Ja, jag är en språknörd. Den som inte har fattat det än har inte läst min blogg tillräckligt ingående. Men hur är det med mina engelskkunskaper? Ja, jag bodde i södra England ett knappt år på yngre stenåldern. Åren 2011 – 2013 jobbade jag på ett tvåspråkigt universitet, där det ena språket är engelska. Fast det där med slangord på engelska…

Jag hittade ett roligt test med 13 engelska slangord. Ärligt talat trodde jag inte att jag skulle få nåt enda rätt. Dels eftersom språk ju utvecklas och det var i början av 1980-talet jag bodde i England, dels där att man inte direkt pratar slang på ett universitet. Men jag fick faktiskt sju rätt. Hur många får du??? 

Testa dina kunskaper i engelska slangord här medan jag är ute en tur på ärenden!

UK ring

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en häftig tidning som inte hade en tanke på tidningsdöd.


 

StockholmsPosten

Stockholms Posten från den 15 mars 1792 finns i min ägo. En 223-åring, alltså…

Man skulle kunna tro att jag gratulerar mig själv. Idag är ryggen inte att leka med. Antingen beror det på att jag har suttit stilla för mycket eller på promenaderna jag har tagit de senaste dagarna. I vart fall skuttade jag upp och skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Då kände jag mig som en ung tjej (nåja…), trots att jag hade drömt en mardröm om att jag hade en tumör på överläppen. Men lite senare, när jag hade återvänt till bädden och slumrat en stund… Jag vaknade av att nån i huset hade springtävling. Sen hade nån (samma person?) sparka-i-väggen-tävling. Springtävling kan jag förstå att man har när benen är fulla av just spring. Men sparka-i-väggen-tävling finns det inga ursäkter för. Det gör ont till slut och det blir fula märken och kanske rentav hål i vissa väggar. Och ens grannar får inte sova.

Det är när jag skriver den sista meningen i förra stycket som jag undrar om det ändå inte är jag som fyller 223 år idag… Fast det är det inte. Jag är än så länge bara 52. Men jag har en tidning i min ägo som kom ut idag för 223 år sen – ett exemplar av Stockholms Posten* från torsdagen den 15 mars 1792.

Hur just denna tidning hamnade hos mig är rena turen. Det ska dock sägas att den som ursprungligen har ägt den är min farfar, så jag har inte köpt den eller snott den av nån.

StockholmsPosten baksida

Stockholms Postens baksida med anteckningen om maskeradbalen. 

Min farfar gick bort 1973 och efterlämnade en massa böcker. En del tog pappa hand om, men det mesta var kvar hos farmor, som gick bort i slutet av 1982. Då hamnade alla böcker hos mina föräldrar. En gång under 1980-talet skulle pappa få hjälp med en renovering i huset av en granne. Överenskommelsen var att grannen i stället för pengar skulle få böcker. Pappa och grannen bestämde vilka böcker. Det var en fin samling och ett stort antal böcker i ett visst ämne. Men så råkade jag säga att ämnet intresserade mig, varpå pappa ändrade sig och behöll böckerna. Vad grannen fick i stället är oklart. Troligen var det några andra böcker. Böcker har nämligen aldrig varit nån bristvara i mina hem.

När jag i mitten av 1980-talet flyttade från mitt studentrum till min första lägenhet följde böckerna med. Det var ena riktigt tunga as. En natt vaknade jag av att ett hyllplan i mina dåvarande vita Billyhyllor brakade. Böckerna står numera i en rödbrun Billy hylla.

En dag på 1980-talet satt jag och bläddrade i en av böckerna på jakt efter en uppgift. Det var då jag fann den – Stockholms Posten från den 15 mars 1792 låg mellan två sidor! Det är en liten, skör och fyrsidig tidning. Insidan har jag inte läst på länge, för jag vill inte riskera att pappret ska gå sönder. Jag kan förresten knappt läsa vad det står, för typsnittet är så gammalt. Men på baksidan har nån för länge sen skrivit med bläckpenna ovanför en annonstext

På denna maskerad blef Gustaf III skjuten

Visst är det lite häftigt?! Jag gillar historiska prylar och det här födelsedagsbarnet ska jag fortsätta vårda ömt. Det ligger fortfarande på samma ställe, mellan två sidor i en av mina miljoner böcker…

Det känns nästan magiskt också att läsa följande på baksidan:

[…] I morgon kl 8 f. m. utgifves nästa Blad häraf. […]

Ingen tidningsdöd i sikte, där inte!..


*Stockholms Posten grundades av Johan Henric Kellgren i oktober år 1778. Sista numret av tidningen gavs ut 1833. Tidningen skrevs ursprungligen i frakturstil.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dumt inlägg om ett par av mina tillkortakommanden.


 

silverbestick

Jag är inte det vassaste besticket…

Nä, det är väl allom känt vid det här laget att alla mina hästar inte riktigt befinner sig i stallet. Eller att jag är det vassaste besticket i lådan. Jag kan säga att det började tidigt, redan under tonåren. (När jag var barn gjorde jag tester som visade att jag var synnerligen intelligent. Sen gick det utför. Snabbt.)

Alla i Metropolen Byhålan pratade i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet om nån Ella H. som var som himla bra. Ella H. hade inga problem med att komma hem till folk som var sjuka och hjälpa dem. Ella H. var helt enkelt en kanonperson. Trodde jag. Det var bara det att det folk avsåg var ingen person utan

LAH.

Förkortningen står för Lasarettsansluten hemsjukvård och grundades vid lasarettet i Byhålan av läkaren Barbro Beck-Friis. Det är en sorts palliativ vård (vård i livets slutskede) i hemmet, så att den som är döende och vill få dö hemma ska få göra det, i princip.

Eh ja… Det tog några år, typ ett decennium, innan jag fattade att den där Ella H., som ju borde ha varit utsliten som människa efter tio basts skenande hemma hos sjuka människor, inte var nån godhjärtat samarit. Ella H. var LAH, ett helt team av sjukvårdspersonal…

Elsie Johansson 2014

Det här är inte heller Elsie H-F utan Elsie Johansson, som bland annat har skrivit Sagas bok. (Foto: Ulla Montan)

För ett tag sen hände det igen. Alltså att jag hörde om en ny sån där bra person som gjorde underverk för människor. Denna gång var det Elsie H-F och hon var fantastisk för diabetiker. Fast… det finns ju ingen Elsie H-F heller. Det var LCHF jag for efter…

 

 

 

 

 

 

 

Känner DU några liknande såna här fantasivarelser som jag? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag är på besök i vården!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »