Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘brinna’

Ett inlägg om en blå och flottig dag och lite annat.


 

Huset jag jobbar i

Huset jag jobbar i.

HA! Det skulle ju bli dåligt väder. Inte här! Det har visserligen varit kallare vindar idag, men himlen har varit klarblå ända till nu framåt kvällen. Jag älskar den rosaröda färgen på byggnaden jag jobbar i, allra helst när den står mot just den klarblå himlen, så jag kunde inte låta bli att fota den i morse igen när jag anlände. Bilköerna var kortare den här morgonen och det tog mig ungefär 20 minuter att åka till jobbet. Det klagar jag inte på!

 

 

För att matcha himlen bar jag en lika klarblå pikétröja i morse. Min älsklingsfärg – efter orange, förstås! Och nu när jag har gått ner lite i vikt är det roligare att ha kläder i andra färger än tjockis-svart. Men Kladdmaja Spillkråka kunde naturligtvis inte låt bli att sätta en fläck på den fina tröjan. En fettfläck, dessutom. Jag behandlade den med kallvatten, vilket resulterade i att jag gick omkring med en blöt blaffa på… bröstkorgen en stund efter lunch. JAG HATAR FLÄCKAR! Nu är pikén behandlad med fläcktvål och hänger på tork. Hoppas tvålen dödade fläcken, annars blir jag ledsen.

Fettfläck

Flottigt på bröstkorgen! 😦

 

Kyckling och persilja

Mycket smakligt!

Lunchen var emellertid god och det väger ju upp en del. Jag smockade i mig kycklingspett idag med grönsaker och potatis till. Mycket smakligt! Dessutom passade jag på att köpa tio lunchkuponger. Då blir varje lunch fem kronor billigare och kostar endast 79 spänn. Det är billigt, det, för maten är mycket bra. Det finns en kötträtt, en fiskrätt, en vegetarisk och en vegansk rätt att välja bland varje dag. Till detta får man dryck och bröd eller frukt. Det finns en salladsbuffé en får gräva i och så får en ta kaffe på maten.

I morgon får jag en gäst till lunch. Det är NK* som kommer på besök. Jag hoppas att det finns nåt på menyn som tilltalar. För min del blir det nog vegetarisk ärtsoppa och pannkakor – det var ett tag sen.

Men hallå! Det låter ju som om jag inte gör annat än äter och kladdar ner mig och leker om dagarna! Idag har jag faktiskt JOBBAT lite också. Jag har tittat på avdelningens kommunikationsplan och har kladdat ner en del tankar och synpunkter på den. På eftermiddagen tittade chefen in och jag dryftade detta lite kort med henne. Det förde med sig att jag ska se över kommunikationspolicyn också. Och varför ha två dokument när de skulle kunna slås ihop till ett..? Visst känner jag mig aningen rostig i kommunikatörsrollen, men jag känner att jag fortfarande fungerar i den och brinner för den! Ge mig lite tid, bara, så jag kommer in i verksamheten.

Kommunikationsplan

Kommunikationsplanen har jag klottrat ner lite synpunkter på.

 

iPhone SE space grey

iPhone SE i färgen space grey blir min tjäntemobil.

Det är emellertid fortfarande mycket arbetstid som går åt till att installera saker. Idag fick jag fin hjälp av ytterligare en gammal bekant från SLU. Nu kan jag till exempel skriva ut och jag vet varifrån jag kan ladda ner program och installera, jag kommer åt det trådlösa nätverket med mera. Dessutom fick jag en ny dator också. Precis före hemgång levererades min tjänstemobil, en iPhone SE. Nån fast telefon ska jag inte ha, bara ett fast nummer som går direkt till mobilen. Mobilnummer har jag också. Det är en smart lösning. Chefen har lovat hjälpa mig att peta in SIM-kortet i morgon bitti och installera så jag får igång mejl och kalender och synkning på dem. Det är perfekt om jag får se på och lära mig, för jag har funderingar på att införskaffa en liknande modell av mobil för privat bruk. Jag älskar min iPhone 5, men med snart tre år på nacken börjar batteriet bli pensionsmässigt.

Grattis till jobbet från AF

Tack för grattiset, Arbetsförmedlingen!

Dagens höjdpunkt var emellertid varken den blå himlen, lunchmaten eller tjänstemobilen utan ett brev med snigelposten från Arbetsförmedlingen. Visserligen ett standardbrev som alltid när de sänder nåt sånt, men ändå. Jag fotade det, förstås, och sen satte jag upp det hemma i köket på väl synlig plats. Jag funderar på att rama in det. Men jag väntar nog tills jag har klarat av provanställningen om sex månader… Ett fast jobb är för övrigt aldrig så fast att det är permanent, orubbligt, oföränderligt. Det har vissa av oss fått erfara den hårda vägen. Jag hoppas att DU som har läst ända hit slipper vara med om nåt sånt!!!


*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nedgående inlägg.


 

I solnedgången, New Village, Uppsala, den 4 juli 2015…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om miss-sommar som blev en fin Midsommar!


 

Maxi och Felix

Maxi bakom Felix, alias bröderna Kex.

Tänk att det var nån som förbarmade sig över mig och bjöd hem mig på midsommarafton! När man är en tråkig och trist person som jag och ens bättre hälft jobbar hade jag räknat med att vara hemma. Men bröderna Kex, alias Maxi och Felix Olsson, hörde av sig och mjauade mig välkommen. Och när två söta killar bjuder hem en kan man ju inte tacka nej, eller hur? Till saken hör att Felix och jag har ett speciellt… band oss emellan, kan man säga, efter en midsommar för några år sen när han höll på att stryka med. Annars är jag ingen kattperson utan en hundmänniska, så det är verkligen nåt särskilt mellan oss.

 Jerry

Jerry, husse till bröderna Kex och pappa till tre av mina bonusbarn.

Fast egentligen var det förstås inte kattbröderna som bjöd över mig utan deras husse Jerry. Han som också är pappa till tre av mina fyra bonusbarn. Jag undrar hur många som firar midsommar med sin fästmös exman..? Jag är en av de lyckliga, för jag känner mig verkligen välkommen i det hemmet också. Vi har haft våra duster, ofta underblåsta av så kallade vänner som gillar när vi tjafsar, men nu för tiden ställer vi oss över sånt. Därmed inte sagt att vi inte har jobbat – och jobbar fortfarande – för att ha en bra och fungerande relation. Vi tillhör ju samma familj. Det Jerry konstaterade igår och jag har konstaterat tidigare är att vi är väldigt lika. Och då är det inte så konstigt att vi berör varandra. Det finns ingen jag kan bli så galen på som Jerry. Det finns heller ingen person som kan vara en sån god vän som Jerry. Jerry berikar mitt liv idag på ett sätt jag aldrig trodde skulle vara möjligt för några år sen. Och han är mer än en vän, han är en del av min familj.

Grill med kött prästkragar bakom

Midsommargrill med kolbitar på gallret och prästkragar i bakgrunden.

Så. Nog med den seriösa delen. Nu kommer vi till den epikuréiska och den flamsiga. Vi inledde vår gemensamma midsommar med kaffe och munkar. Äldsta bonusdottern och yngsta bonussonen hängde på, liksom bröderna Kex, som hoppades förgäves på en smula. Yngsta bonusdottern var med per sms. Vi pratade om högt och lågt, bland annat om låga människor, men också om böcker och drev. Av nån anledning halkade vi in gamla gömda spår.

Sen skulle det ju ätas lite till och annat. Alltså, vi åt HELA EFTERMIDDAGEN och KVÄLLEN! Jag rullade ut till bilen i en mellanakt för att byta parkering. När jag några timmar senare skulle hämta Anna från jobbet rullade jag ännu mer. Från bildäck till traktordäck, kan man säga om min mage.

Män ska sköta grillning, så är det bara, även om Jerry en kort sekund försökte lägga över det ansvaret på mig. Men icke! Jag gjorde mig till potatisansvarig samt ansvarig för salladen. När äldsta bonussonen plingade på dörren vid 18-tiden fick Jerry god hjälp med köttet, i alla fall. Johan är ju familjens styckmästare och det var härligt att se de två männen samarbeta.

Jerry och Johan grillar

Jerry och Johan grillar. Det vill säga, Jerry fipplar med sin mobil och Johan leker buss.


Eh ja… 
Själv höll jag mig borta från grillen så mycket jag kunde eftersom jag får hosta av röken. Jag tog min kökstjänst på allvar, men Jerry hade förberett allting så fint. Det enda, förutom själva tillagningen av maten, som behövde göras under kvällen vara att vispa grädde, på norska: piska kremen styv. Elvisp hade man inte hört talas om i familjen, så detta skulle ske för hand. Det blev förstås dokumenterat i rörliga bilder och ett filmklipp lades ut på Instagram. Den som vill se hela långfilmen (39 sekunder) Jerry piskar kremen styv kan kika på YouTube eller bara klicka igång den nedan.


Till grädden serverades sen jordgubbar
och kaffe. Jag gillar ju inte styv krem utan tar den helst naturell på mina ”bubbar”.  Magen växte sig oroväckande stor och när Jerry plockade fram snacksen tackade jag vänligen men bestämt nej. Eller nåja, en ostkula petade jag i mig – resten fick jag med mig hem i en påse. Det känns bra att veta att jag inte skulle svälta ihjäl. (Anna fick äta ostar på egen hand när vi så småningom landade i New Village. Det fanns icke rum för dem i min mage.)

Ett stort TACK för att jag fick hänga med er på Midsommarafton och för allt gott du bjöd på, Jerry!!!


Här är några fler bilder från min midsommarafton 2015:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett snaggat och ljust inlägg.


 

Ljushuvud

Ljushuvud – i alla fall utanpå och ovanpå skallen…

Å så skönt! Jag har varit och blivit snaggad. M gjorde en lite annorlunda frilla idag och när jag tog en selfie efteråt slog det mig vilket ljushuvud jag är. I alla fall utanpå  och ovanpå skallen. Baktill har jag tre nyanser grått och lite brunt, inuti ska vi tala tyst om. Men jag har ingen konstgjord och tillförd färg whatsoever i barret, det är helt naturligt i alla dessa färger.

Även min frissa var drabbad av kabelhaveriet, så det var kontant betalning som gällde. Det är ju sånt som också drabbar oss kunder – vi kan inte betala med plastkort i vissa affärer med mera. Men det händer saker i kabelfrågan. Eftersom Telia Felia väljer tystnad får vi kunder ta reda på saker på annat sätt. Jag hade just tagit några klunkar öl och börjat kladda med min vegetariska pizza (jag brukar unna mig en öl och en pizza till lunchpris när jag har klippt mig) när ett sms från Fästmön ploppade upp. Mina svar kom uppenbarligen fram och jag lovade att försöka ringa när jag kom hem. Jorå, mobiltelefonin ut till Himlen funkar – ibland. Annas chefs samtal kom inte fram, men det gjorde mitt! HA! Sen bröts det mitt i, fast det berodde på att somligas batteri hade laddat ur. Den fasta telefonin och internetuppkopplingen fungerar fortfarande inte. Och det är bara jag som kan ringa till Anna – inte tvärtom. Nu funkar inte hennes padda längre heller. Så det är fortfarande risk för katastrof om det till exempel skulle börja brinna där ute eftersom det ju inte går att ringa. Många larm för äldre fungerar inte heller och vård- och tandläkarmottagningens telefoner i Förorten är tysta.

Cyber clean

Nåt för Telia?

Jag frågade Anna vad hon hade gjort den här lediga dan när telefonerna och internetuppkopplingen inte har funkat. Hon hade bland annat suttit i sin fyndade bästefåtölj och läst och lyssnat på radion. Det senare är nåt jag nästan aldrig gör mer än möjligen i bilen. Men faktum är att Radio Uppland har varit hyfsat bra på att rapportera om kabelfelet, även på sin webbplats med puffar via Twitter. SvT Uppsala har också rapporterat bra och till och med varit ute på plats och gjort ett inslag. Det är bara Telia Felia som låtsas att problemen inte finns. Kanske ska jag skicka dem min burk med Cyber Clean, som jag fick av äldsta bonusdottern en jul för några år sen. Men nej… Den är alldeles för bra för att jag ska ge bort den.

Nån som inte längre har en krånglande mobil är lilla mamma. Därför ringer hon mig från den – varje dag. Alldeles nyss, faktiskt. Jag tror jag behöver en mugg kaffe om jag ska orka ta min vanliga bloggrunda och kanske en sväng med snabeldraken också…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett personligt inlägg.


 

 Den hemliga trädgården

Vägen in till Den Hemliga Trädgården.

Fram på småtimmarna vaknade jag av att det luktade brandrök i sovrummet. Jag klev ur sängen och kollade runt i lägenheten, ut genom fönstren, men såg ingenting. När jag senare satte mig vid datorn poppade notisen upp att ett ödehus nära Bärbyleden brinner. Jag gissar att vinden låg på i morse så jag kände röklukten. Ett tag tänkte jag på Den Hemliga Trädgården med tillhörande hus, som jag vet har brunnit ner en gång och byggts upp. Men just detta står intakt – tack och lov, känner jag, av nån anledning (för ägarens skull eller min fantasis?). Eld är ju så totalt förtärande. Det blir inget kvar mer än förkolnade rester. Ett hus som ingen bor i, ett ödehus, är kanske inte hela världen att det brinner ner. Men frågan är varför där började brinna, egentligen…

Jag har tyvärr ältat och tänkt mycket på det som skrevs och sas igår. Trodde att mitt system var rensat, men uppenbarligen är det så att jag har svårt för vissa ord. De sätter sig som taggar jag inte kan ignorera – även om det sades att det inte var meningen. All min kraft blev som bortblåst på grund av detta – eller på grund av den jag är – välj det alternativ du tycker är bäst, jag är ju lovligt byte, uppenbarligen.

Men hur jag ska leva mitt liv frågar jag inte andra om. Jag ber inte om hjälp i första taget, jag kämpar och sliter och du har ingen aning om hur eller i vilken utsträckning – det är inget jag skryter om när jag vandrar mellan ”alla” mina rum – inre som yttre. Tyvärr har jag kommit fram till att det inte räcker. Jag är otillräcklig, mina handlingar likaså.

Skrumpen paprika

Den blev aldrig skördad.

Jag har en gång sått, men jag skördade aldrig. Fröet fick inte växa och det som finns kvar nu är bara nåt skrumpet, inte helt olikt min paprika i köket, den jag glömde plocka av i somras. Jag tror aldrig att jag har känt mig så ensam som just i denna stund, när jag skriver dessa ord. Men det är ingen annan som är orsak till det, det är bara jag. Mea culpa, semper mea culpa… Varken skulden eller straffet tar nånsin slut förrän jag… förstår vad jag är skyldig till.

 


 

Igår kväll telefonerade jag med den som är min äldsta vän. Om en månad kommer hon och hälsar på och det ger mig en prick i framtiden att försöka klänga mig fast vid. Vi läser mycket och pratar ofta om böcker och när hon kommer hit vill hon kika på alla spännande ställen med second hand-böcker här i krokarna som jag känner till.

På tal om läsning slog jag upp pärmarna till ett av mina fynd* på årets bokrea, Fredrik Backmans Britt-Marie var här. Första kapitlet utspelar sig på Arbetsförmedlingen där den 63-åriga Britt-Marie befinner sig för att skriva in sig. Det kunde ha varit jag som skrev boken – men jag har självklart inte författarens förmåga att sätta samman orden till en god bok!

Idag ska vi fira förtida födelsedag i familjen, så jag åker till Himlen och stannar över natt med mina futtiga paket. De senare överlämnas inte förrän på den riktiga dagen, det vill säga i morgon bitti. Sen åker jag hem till New Village igen och tittar på min skrumpna paprika och funderar över bränder, ord, skuld och framtiden. Den senare är en månad lång. Kanske. Jag vill verkligen välja livet.


*fynd = 55 kronor, om jag inte minns fel

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Visste du att 14 500 berusade människor sätter sig bakom ratten varje dag? Jag hade ingen aning om att rattfylleri var så vanligt. Det är inte utan att jag som är ute och reser i påsktrafiken blir lite orolig. I kvällens När livet vänder berättar Ann-Sofie för Anja Kontor om hur en rattfyllerist tog hennes familjs liv: son, svärdotter och två små barnbarn. Hur vänder ens liv när familjen är utplånad? Att 26 800 rattfylleribrott anmäldes förra året lindrar inte förlusten.

Ann-Sofie och Anja Kontor

Ann-Sofie berättade om förlusten av sin familj för Anja Kontor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det märkliga i kvällens program 
är att det kunde ha varit Ann-Sofie själv som satt bakom ratten. Hon och maken är nämligen nyktra alkoholister. När hon var sjuk tappade hon omdömet totalt, säger hon, och hade inga problem med att vara alkoholpåverkad och sätta sig bakom ratten. Sen ett antal år tillbaka jobbar hon som missbruksterapeut. Sonen Daniel, som omkom, höll på att utbilda sig till detta också. Snacka om ödets ironi att just den familjen drabbas. Daniel, hans fru och hans två små barn brann upp, helt enkelt.

Hur klarar man av att gå vidare efter nåt sånt? Ann-Sofie har aldrig känt för att hämnas på den alkoholpåverkade långtradarchauffören. Hon förstår att det var sjukdomen alkoholism som orsaken. Det är stort, tycker jag, att inte bli hatisk och bitter. Men när Ann-Sofie berättar om olyckan bryts nästan rösten när hon frågar sig varför det yngsta barnbarnet inte fick bli mer än 17 dagar gammalt. Och plågades de? Försökte Daniel hjälpa sina barn? Eller gick de alla väldigt hastigt bort?

När Ann-Sofie säger att hon är glad att de alla fyra fick dö tillsammans hajar jag till. Men sen förstår jag hur hon tänker – ingen blev lämnad ensam kvar i den unga familjen. De begravdes till och med i samma kista senare, föräldrarna på ömse sidor om sina små pojkar.

En del av läkningen blev sen de nya barnbarn som kom. För Ann-Sofie har en dotter och Daniels tvillingbror kvar i livet. Nya barnbarn, som det inte var helt lätt att våga knyta an till i början.

Jag ser en färgstark kvinna i Ann-Sofie, men styrkan sitter inte enbart i hennes färger. Jag beundrar henne så otroligt för att hon trots det svåra aldrig blev bitter.

Som alltid blev det ett starkt program som gav mig mycket att tänka på. Jag suger i mig och försöker lära av andra som har (haft) det svårare än jag. Känner mig fortfarande som en lågstadieelev. Mitt liv har inte vänt än. Men det är gott att veta att andras har gjort det.

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lördagligt inlägg.


 

Vin de la maison 2007

Vin de la Maison 2007 smakade rustikt och plommon.

Vad bjuder du på när du får oväntat besök? Ja här fick jag minsann riva fram ytterligare en kycklingfilé och tina upp. En öppnad flaska Villa Puccini räckte knappt till var sitt glas, så jag slog på stort och korkade upp en flaska Vin de la Maison från 2007. Sen var det ingen som ville smaka den. Hmpfff… Jag tog ett glas till Mr Selfridge och det smakade… rustikt och plommon. Inte alls dumt!

Det var inte mycket som hände igår. Därför blev det ett välkommet avbrott i tristessen att få sällskap. Jag lagade mat, vi åt, softade, glodde på TV – och körde vår egen variant av Earth Hour. Jag passade på att slänga en bläng på fönstren i närområdet. De flesta var upptända hela kvällen. Men man ska inte leka med elden. I Helsingborg började en eldartist brinna i samband med firandet av Earth Hour, enligt Aftonbladet.

Anna letar efter nåt med ficklampa

Anna letar efter nåt med ficklampa under min soffa.

Vårt Earth Hour då? Tja det gick i stort sett ut på att Fästmön lekte kontrollant med ficklampa och kollade läget under min soffa. Där hittade hon, förutom damm, en och annan godisbit och en ostbåge. En får ju skämmes när en sade sig ha städat så sent som i torsdags… Att få skratta lite lättar upp. Så till den milda grad att jag hällde kaffe på vardagsrumsbordet, mattan och min arm. Ifall nån undrar brände jag mig inte särskilt mycket.

Alla klockor flyttades fram innan läggdags. Det blev en lagom sovmorgon idag också, för Anna hade fått ledigt. Tyvärr är vädret inte nåt som inbjuder till promenader – vårsolen lyser med sin frånvaro och regnet smattrar mot rutorna. En perfekt dag att sitta inne och läsa, med andra ord. Igår började jag på en liten bok som nån tipsade mig om, Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Det är en roman med en fiktiv historia, men författaren Anneli Jordahl har ändå baserat den på brevväxlingen mellan Ellen Key och Urban von Feilitzen. Fast det är bara en uppsättning brev till en av de tu som finns sparad. Intressant är den och personligen tycker jag att den slår Lena Anderssons till skyarna höjda Egenmäktigt förfarande med hästlängder.

Regn på fönstret och mussvans

Det regnar idag. Till och med musarna rymmer.


Men vi ska ut på en tur strax 
till Förorten där vissa litterära och andra ärenden ska utföras. Clark Kent* ska plöja genom vattenmassorna. Belöningen blir förhoppningsvis en kopp gott kaffe i Himlen nånstans.

Slutligen en förfrågan: finnes någon här i närheten som skulle kunna tänka sig att hjälpa mig med en längre utskrift eller två??? Jag betalar efter bästa förmåga. 


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »