Som man sår får man skörda

Ett personligt inlägg.

---

 

Vägen in till Den Hemliga Trädgården.

Fram på småtimmarna vaknade jag av att det luktade brandrök i sovrummet. Jag klev ur sängen och kollade runt i lägenheten, ut genom fönstren, men såg ingenting. När jag senare satte mig vid datorn poppade notisen upp att ett ödehus nära Bärbyleden brinner. Jag gissar att vinden låg på i morse så jag kände röklukten. Ett tag tänkte jag på Den Hemliga Trädgården med tillhörande hus, som jag vet har brunnit ner en gång och byggts upp. Men just detta står intakt – tack och lov, känner jag, av nån anledning (för ägarens skull eller min fantasis?). Eld är ju så totalt förtärande. Det blir inget kvar mer än förkolnade rester. Ett hus som ingen bor i, ett ödehus, är kanske inte hela världen att det brinner ner. Men frågan är varför där började brinna, egentligen…

Jag har tyvärr ältat och tänkt mycket på det som skrevs och sas igår. Trodde att mitt system var rensat, men uppenbarligen är det så att jag har svårt för vissa ord. De sätter sig som taggar jag inte kan ignorera – även om det sades att det inte var meningen. All min kraft blev som bortblåst på grund av detta – eller på grund av den jag är – välj det alternativ du tycker är bäst, jag är ju lovligt byte, uppenbarligen.

Men hur jag ska leva mitt liv frågar jag inte andra om. Jag ber inte om hjälp i första taget, jag kämpar och sliter och du har ingen aning om hur eller i vilken utsträckning – det är inget jag skryter om när jag vandrar mellan ”alla” mina rum – inre som yttre. Tyvärr har jag kommit fram till att det inte räcker. Jag är otillräcklig, mina handlingar likaså.

Den blev aldrig skördad.

Jag har en gång sått, men jag skördade aldrig. Fröet fick inte växa och det som finns kvar nu är bara nåt skrumpet, inte helt olikt min paprika i köket, den jag glömde plocka av i somras. Jag tror aldrig att jag har känt mig så ensam som just i denna stund, när jag skriver dessa ord. Men det är ingen annan som är orsak till det, det är bara jag. Mea culpa, semper mea culpa… Varken skulden eller straffet tar nånsin slut förrän jag… förstår vad jag är skyldig till.

 

---

 

Igår kväll telefonerade jag med den som är min äldsta vän. Om en månad kommer hon och hälsar på och det ger mig en prick i framtiden att försöka klänga mig fast vid. Vi läser mycket och pratar ofta om böcker och när hon kommer hit vill hon kika på alla spännande ställen med second hand-böcker här i krokarna som jag känner till.

På tal om läsning slog jag upp pärmarna till ett av mina fynd* på årets bokrea, Fredrik Backmans Britt-Marie var här. Första kapitlet utspelar sig på Arbetsförmedlingen där den 63-åriga Britt-Marie befinner sig för att skriva in sig. Det kunde ha varit jag som skrev boken – men jag har självklart inte författarens förmåga att sätta samman orden till en god bok!

Idag ska vi fira förtida födelsedag i familjen, så jag åker till Himlen och stannar över natt med mina futtiga paket. De senare överlämnas inte förrän på den riktiga dagen, det vill säga i morgon bitti. Sen åker jag hem till New Village igen och tittar på min skrumpna paprika och funderar över bränder, ord, skuld och framtiden. Den senare är en månad lång. Kanske. Jag vill verkligen välja livet.

*fynd = 55 kronor, om jag inte minns fel

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn-onsdag

Nån måtte ha dansat regndansen här, för det har regnat rejält i natt och det regnar lite nu – trots att solen försöker ta sig igenom molnen. Inomhus står luften fortfarande stilla. Jag vet inte vad det är med det här huset, men det drar åt sig värmen nåt förskräckligt på sommaren och vintern är det dragigt och kallt.

Mitt hus är kallt och dragit på vintern och som en bastu på sommaren.

                                                                                                                                                                Bättre då med Fästmöns hus, ett hyreshus som är lika varmt året om. Även på vintern är det 25 grader eller mer i hennes kök. Nja, jag skojade lite, det blir ju periodvis ganska outhärdligt att vistas i för varma rum, men hos Anna är det ALLTID varmt, hos mig är det ALLTID kallt – på vintern. På sommaren är det som om mitt hus blir ett bastuaggregat. Vi sover med öppen balkongdörr och öppna vädringsfönster, men det går ändå inte att få ner inomhustemperaturen…

I Himlen är himlen alltid blå och det är alltid varmt.

                                                                                                                                                                 Anna ska strax iväg till farbror Blå för att ordna pass. Jag har lovat att skjutsa ner henne i Clara Kent*. Sen åker jag hem och tar tag i min att-göra-lista. På den står idag bland annat att ringa ett viktigt samtal samt att ta tag i strykhögen som ligger i gästrummet. Den liksom bara växer och består nu av två maskiner – en vit och en svart. Inget att be för, bara att sätta igång. Fast jag väntar förstås tills jag har kommit tillbaka.

I övrigt hoppas jag att Norge har slutat ha helgdagar – det var orsaken till att reservdelarna inte hade levererats till bilverkstan och därmed att Clark Kent** fick stanna över natt. Ursäkten var alldeles för dum för att inte vara sann, så jag tror faktiskt på dem. Det roliga (nåja…) var att jag frågade om de verkligen skulle hinna få reserdelarna från fredag till tisdag, men jooodå, det skulle inte vara några problem. Hur som helst, jag tänker behålla Clara till dess Clark är hämtad! Trots att det är lite pinsamt att åka omkring i en bil som har ordet

LÅNEBIL

målat över hela sig, inklusive bakrutan. Det gör det lite svårt att se bakåt, faktiskt…

Jag är tvättad och klar, ska bara slänga på mig jeansen. Vi åker runt klockan tio. Anna tar sen bussen hem. Sommartidtabell… Ja det innebär att de som planerar bussturerna här i stan tror att bara för att studenterna har sommarlov är det inga andra som åker buss. Turerna glesas ut rejält, från var tionde minut till två gånger i timman. Om man har tur. Busstur, alltså. (Så vitsig jag är idag!)

Nu ska jag hälla i mig lite mer java så jag vaknar till!

                                                                                                                                                                 *Clara Kent = den röda lilla lånebilen
**Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »