Ibland

Ett inlägg om hur det känns. Ibland.

---

 

Ensammast i världen?

Ibland funderar jag över vad jag skriver här. Att jag skriver. Hur mycket jag skriver. Ibland önskar jag att fler läste mellan raderna, för ibland känner jag mig som en informationsmaskin med uppdrag att roa, att bjuda på mig själv. Ändå hamnar inte allting här. Här skriver jag långt ifrån allt jag tänker, gör och är med om. Men jag tankar ur här och det är skönt att ha den här platsen för detta ändamål. För ibland känner jag mig så ensam och har ingen människa att tanka ur inför. Jag blir irriterad på mig själv eftersom jag ibland väljer ensamheten. Ibland väljer jag den för att jag tror att jag vill vara ensam. Sen vill jag inte det alls… Då känner jag mig som den där draken jag såg igår. Den där lilla ynkliga, ensamma som steg på himlen…

Jag skulle ha haft dragning av en vinnare i galgtävlingen igår kväll. Men jag orkade inte. Det kändes inte rätt efter inlägget med bilderna från Gamlis. Så det blir väl dragning under söndagen nån gång. Du har alltså fortfarande chansen att gissa vad det står på galgen bakom. Till tävlingen!

Jag vet inte om jag tyckte att ostbågar och rödvin var så gott.

Lördagskvällen blev mest tråkig. Jag har läst så mycket att jag har ont i både nacke och ena armbågen. Nervös är jag också inför jobbstarten. Självklart är jag rädd för att misslyckas så att belackarna ska få vatten på sina kvarnar. För egen del gjorde jag vatten till vin igår. Nån på mitt förra jobb påstod att ostbågar och rödvin var en sån fin kombo. Jag vet inte om jag tycker det, ärligt talat… Kvällens vin skriver jag om längre fram när jag har provat det till nåt mer än ostbågar!

 

 

 

Jag glodde på TV lite grann. Såg Mr Selfridge, förstås, och efter det fastnade jag i filmen Fucking Åmål. Den filmen hade jag verkligen inte tänkt se av personliga skäl (X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort). Vidare är jag inte exakt överförtjust i Lukas Moodysson som jag har sett rätt många divalater av. Men bra filmer kan han göra, det tycker jag visst.

Inte bara ett passande kort till en bokmal – det har fungerat som livräddare också!

Även om jag har läst så mycket att nacke och armbåge smärtar, är böcker ändå ett gott sällskap. Jag känner mig mindre ensam när jag kan stoppa näsan i en bok. Sen vet jag att folk har synpunkter på oss som läser mycket. Ungefär som jag har synpunkter på såna som bara glor på sport på TV. Men jag har både glädje och nytta av böcker – till och med det fina kortet från Sister of Pain, det med böcker på framsidan! Sagda kort har nämligen räddat livet på TVÅ (2) humlor som jag annars hade haft ihjäl med TV-tidningen eller annat lämpligt tillhygge. Nä, nu har dessa feta bumlingar, som lyckats ta sig in i mitt hem genom via nåt av alla mina öppna fönster, blivit fångade med ett vanligt IKEA-glas mot till exempel en fönsterruta eller en fönsterbänk. Därpå har jag låtit vykortet glida in under glaset. Jag har sen vänt på glaset där kortet har blivit ett lock. Och slutligen har jag gått ut på ballen* och släppt fången fri. Alla glada – särskilt jag, som inte är så förtjust i brummande insekter…

Ibland inser jag att böcker är en riktiga livräddare. Och bättre vänner finns ju inte. Därför blev jag naturligtvis extra glad när jag vaknade denna söndagsmorgon och upptäckte att jag har vunnit ett signerat exemplar av Emelie Schepps nyaste bok Prio ett! Boken är så ny att den inte har kommit ut i handeln än. Tjolahopp! Ibland är livet… rätt OK. Också. Trots inledningen på det här inlägget. Nu ska jag mejla min adress till Emelie Schepp, sen ska jag dyka ner i bingen en stund med dagens första kaffe och Tove Alsterdal, en för mig ny litterär bekantskap.

 

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rörelsen. Den andra platsen

Ett inlägg om en bok.

---

 

En av de svenska spänningsförfattare jag länge har läst med stor behållning är John Ajvide Lindqvist. Jag har alltså sträckt mig utanför deckargenren, mot spökhistoriernas och det okändas världar. Det var ingen tvekan om att jag skulle köpa Rörelsen. Den andra platsen på bokrean. Boken, som enligt baksidestexten är en prequel till Himmelstrand. Den första platsen.

Det jag missade att läsa om Rörelsen var att den är en sorts självbiografi. På sätt och vis upplever jag boken som en fiktiv roman, men i och med att det står

[…] magisk självbiografi […]

om boken på baksidan blir jag lite förvirrad. Jag vet inte vad jag ska tro om John i Stockholm 1985. John försöker sig på en karriär som trollkarl, men börjar umgås med en kriminell skinhead. Och vad är det för läskigheter som händer i huset där han bor? Människor går ner i badrummet och skär sig.

Alltså tyvärr. Jag fattar ingenting i den här boken. Den är splittrad och jag finner ingen röd tråd i den. Jag blir bara irriterad. Och jättebesviken. Den här boken är inte spännande alls, den är bara konstig.

Toffelomdömet blir det lägsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mysiga söndag!

Ett mysigt inlägg.

---

 

Jag ÄR en surskalle, men jag GILLAR INTE surskallar.

Jag säger 

mysigt

hur mycket jag vill.

MYSIGT MYSIGT MYSIGT MYSIGT MYSIGT!

Det är min sammanfattning av den här dan, även om tiden inte helt har räckt till för allt jag ville göra. Men jag har dämpat mig och mitt humör ett par snäpp efter en dialog med en god vän i bilen. Tänk att så snart jag sätter ljudliga ord på saker och ting låter de annorlunda än dessa skriftliga…

Fast jag är fortfarande irriterad över att folk kommenterar såväl blogginlägg som instagrambilder på Twitter. JAG ANVÄNDER BARA TWITTER FÖR ATT PUFFA FÖR TEXT OCH BILD! Och så för att skriva av mig sura kommentarer – som jag inte vill ha kommentarer på eftersom de endast är luft som pyser…

Citrus hoppade i ren desperation ner i en matkasse – fast den var tömd på innehåll.

Söndagen har inneburit vila, men också umgänge. Jag har bäddat rent i min säng. Tänk vilken underbar känsla i kväll när jag kryper ner mellan rena lakan… Mamma ringde mitt under min frukost. Idag mådde hon lite bättre. Jag har försökt få henne att inte ha dåligt samvete för att vården skickar ut kallelser så jävla sent, utan i stället åka på det planerade läkarbesöket. Jag har tvättat, jag har handlat, jag har skrattat åt kattungar – som försökte charma mig att ge dem mat. Ständigt denna mat… Citrus, den lilla flickkatten, var så… desperat att hon hoppade ner i en matkasse. Fast Elaka Tofflan hade då redan tömt påsen på innehåll. Moahahahahahaaaa… Men söt var hon, det medger jag…

 

Söndagsmiddagen bestod delvis av rester. Det gjorde mig alls ingenting, för med en god sås, ett glas fylligt rödvin, ett tänt ljus och en bok kan det bli hur mysigt som helst. Eller hur tycker du att det ser ut???

Mysigt, tycker jag.

Efter middagen har jag gjort en liten… inventering. Jag har dokumenterat mina olästa böcker i bilder eftersom de finns på lite olika ställen i mitt hem av utrymmesskäl. Av januari månads inköpta pocketböcker återstår dessa att läsa:

Sex pocketböcker av januaris inköp är olästa.

Idag fick jag med mig hem en ”lånebok” från Annas snälla mamma… Den ska jag nog läsa när jag har läst ut min nuvarande bok – lånade böcker ska en inte behålla alltför länge, tycker nämligen jag.

En lånebok.

I sovrumshyllan finns också ett gäng böcker som är antingen fådda eller inhandlade på loppis eller second hand…

Olästa böcker som jag fått eller fyndat second hand.

Vidare har jag några olästa Henning Mankell och Håkan Nesser på ett hyllplan i en av deckarhyllorna i hallen. Dem har jag fått av vännen Agneta.

Fyra olästa Mankell och två olästa Nesser.

Och slutligen har jag lite mer än ett halvt hyllplan i gästrummets deckarhylla med brittiska deckare, även dem fådda av vännen Agneta. Det är i den här hyllan jag tänker fortsätta min läsning efter att jag har läst den lånade boken. Jag tänker börja med Ruth Rendell, ta vägen över PD James och avsluta med Elizabeth George.

Olästa böcker av Elizabeth George, PD James och Ruth Rendell.

Ja, jag älskar böcker. Och ja, när det gäller böcker är jag en hoarder. DET tycker jag är mysigt!

Läser DU några böcker??? Vad läser DU just nu och har du nåt gäng olästa böcker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Vem vet, vi kanske delar detta intresse..?

Nu ska jag läsa en stund innan jag ser på London spy… Förvånande, va..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgrent

Ett rent inlägg – med en del skit, förstås.

---

 

Delar av mina bokhyllor med facklitteratur. Det var den till höger i bild som såg stökig ut. (Sladden använder jag till strykjärnet.)

I princip ägnade jag hela lördagen åt att städa. För en gångs skull kändes det… motigt. Jag gissar att jag inte behöver straffa mig så mycket med städning nu när jag arbetar heltid… (Sån är jag.) Men det behövdes bli rent här hemma, nåt alternativ fanns inte. Jag tog hela dan på mig och det var skönt. Städa i lugn takt var helt OK igår. Och emellanåt fick jag hitta på en och annan morot, som att stuva om i en bokhylla där det såg stökigt ut. Det blev bokhyllan med fackböcker av olika slag och i olika ämnen – allt från sexologi och politik till tro, turism och… humor. Där emellan ryms också en del naturvetenskaplig litteratur, böcker om Vilda västern och maffian samt konst. Kort sagt, en stökig hylla. Ämnena i den är fortfarande spretiga, men nu ser där i alla fall ganska välordnat ut. Hyllan intill rymmer biografier, lyrik, litteraturvetenskap, kommunikation och journalistik. Den fick vara som den är.

Det hände inte nåt särskilt upphetsande under dagtid. Mest var jag glad åt att jag spillde ut lite badskum på badrumsgolvet – jag menar, det kunde ju ha varit badolja och det är betydligt värre. Då hade jag kunnat öva mig på halkgång inomhus, med svår fara för mina lårbenshalsar, förstås.

Seg och detaljerad – än så länge. Och jag är halvvägs i boken.

Framåt kvällen kunde jag äntligen slå mig ner i bästefåtöljen och läsa en stund. Jag tycker inte att jag kommer nån vart i min bok på gång, men nu är jag ungefär halvvägs. Boken jag läser har jag sett rätt mycket av här och var och även om jag försöker undvika att läsa recensioner innan jag läser en bok har det inte undgått mig att just den här boken har höjts till skyarna. Frågan jag nu ställer mig är…

varför..?

Jag tycker att den är seg och alltför detaljerad, jag tycker att författaren skriver in ovidkommande saker och sånt som inte för handlingen vidare. Men kanske, kanske är det upplysningar som har med upplösningen att göra. Eftersom boken inte är dåligt skriven tänker jag försöka hålla ut till slutet och hoppas på att den blir bättre.

Det var livat i huset igår. Nä, tvätteriverksamheten tycktes ligga nere. I stället hade man storfest. Därför tvingades jag ha TV:n på när jag satt och läste för att stänga ute tjattret. Ett tjatter, som för övrigt pågick i vart fall efter midnatt. Sen somnade jag. Men det var inte kul att känna sig störd och irriterad av partajande grannar igen, särskilt inte som vi skulle upp tidigt i morse. Alla människor i Sverige arbetar nämligen inte enbart kontorstid.

Undrar om soptunnorna utanför Donken också var fulla…

Men före sänggåendet blev det en tur till närmaste Mc Donald’s, den på Takpannegatan. Det passade bra, för det var för sent för en stor hemlagad middag och för tidigt för att inte äta nånting. Fast när vi hade fått våra matbrickor och skulle sätta oss var det nästan så att jag gick igen. Fy te rackarns så skitigt där var! Jag har aldrig sett värre!!! Det brukar för det mesta gå omkring nån tjej eller kille som städar golv och torkar bord och nästan är… för mycket och i vägen. Igår hade det behövts… tio tjejer eller killar som städade. För det första stod otömda brickor kvar på en del bord och framför sorteringen, troligen eftersom tunnorna bakom var överfulla och det inte gick att stoppa ner mer skräp. Alla lediga bord var skitiga, det vill säga fulla av matrester, utom ett med barstolar, där vi till sist slog oss ner. På en del pallar var det stora flottfläckar. Vem vill sätta sig där? Inte jag, i alla fall. Maten, Chicken el Maco för min del, var i vart fall god, men gjorde magen väldigt… bubblig. Därför vågar jag inte ens tänka på hur det såg ut i matlagningsdelen på stället… Urrrk… Nä, det dröjer innan vi åker dit igen… Om vi nånsin gör det…

Söndag idag och den allra sista dan i januari. I morgon vänder vi blad i almanackan. Jag har förstås tjuvkikat på februari och noterat att vi har två högtidsdagar i den månaden. En person fyller ett kvartssekel, en annan trekvarts dito. Men det är fortfarande januari och den sista söndagen i den. Jag kunde somna om i morse efter morgonens lilla utflykt. Nu har jag rivit ur sängkläderna. Här ska bäddas rent, nåt jag inte orkade göra igår. Tvätta gör jag när jag kommer hem i kväll, men i god tid så att maskinen slutar jobba före klockan 22. (Jag kan nämligen både läsa och stava till hänsyn.) Igår ringde jag lilla mamma och hon var så trött och idag ska hon ringa mig. Något senare i eftermiddag ska jag hjälpa en vän med en frakt och så behöver jag handla lite livsmedel. Söndagsmiddagen blir rester från förra helgen. Jag har redan lagt fram rena kläder till i morgon och ställt fram jobbväskan. Jag tillhör dem som fortfarande längtar efter en ny arbetsvecka.

Vad har DU (haft) för dig i helgen??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar, för nyfiken är jag alltid!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Underbart är kort… barr(igt)…

Ett kort (?) inlägg.

---

 

Allting tar slut en dag. Förr eller senare är det liksom bara… över… Jag skulle kunna skriva om så många saker vad gäller både

slut

och

över

men jag brukar få så mycket skit då i sociala medier, till exempel. Jag pallar inte det. Inte har jag det värst – varken då eller nu. Fast lite svårt är det att förstå hur världens vackraste bara… liksom torkade ihop, föll av till en matta av sylvassa spikar under mina sargade fotsulor…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Två timmar tog det från plundring till och med återställning av golvlampa. Sen gissar jag att jag lär skrika då och då några månader framöver för att jag trampar på nåt sticksigt. Granbarr kryper verkligen in överallt.

Jag jobbade halvdag idag och det var tur. Tur var det också att jag fick hämta mig lite mellan jobben hos min frissa. Dessutom fick jag lite ordning på skallen. Till nästa gång. Jag har tagit reda på tvätt och flyttat kläder och kastat gran och sopat och sugit… I morgon – eller möjligen sent i kväll – tar jag resten av julsakerna. Jag har också ett viktigt dokument att författa under morgondagen, samtidigt som jag överväger ett lockande erbjudande jag fick idag. Varför ska det vara så svårt med alla val en ställs inför i livet? Och varför kommer alltid pest och kolera hand i hand precis som godis och gott???

Nu blir det en stund framför lokalblaskan, det är ju sista dan jag har tillgång till den i pappersedition. Sen ska husdjuren matas, jag själv utfodras (resterna från nyårsmiddagen) och så äntligen… bästefåtöljen med nåt litterärt alternativt dokumentärt.

Vad har DU för dig idag, dårå??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta när du har garvat färdigt åt mig nedan:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rester, litteratur och ryska karameller

Ett inlägg om år 2016:s första dag.

---

 

Snapsviseboken har blivit lite sliten den senaste tiden.

Värst så sega alla har varit idag då. Men inte jag – trots att jag nog inte släckte lampan förrän runt halv tre i natt. Fast jorå, lite seg har jag nog varit också. Jag började gäspa här vid 21-tiden och faktum är att jag hoppade i säng, tandtrådad, tandborstad och klar före klockan 23. Mina spikande grannar höll ju igång i tio minuter före klockan tio i morse. Lite senare lät det som om de grälade mest. Sen har det varit tyst. De var kanske också sega. Klockan 21 sparkade de igång sin tvättmaskin som sen dess står och brummar otroligt irriterande. Jag måste försöka ta reda på vem det är och föra fram några tankar om hänsyn. Det här går inte. Jag blir mer och mer irriterad och sur av deras störande beteende.

Nyårsdagen sägs vara stora pizzadagen. Inte i mitt hem. Här plockade vi fram lite saker jag räddat från julbordet. Det blev ett riktigt fint och alldeles lagom smörgåsbord av rester. Och eftersom det fanns sill kvar blev det snaps till mig inklusive snapsvisor. Snapsviseboken är lite sliten nu efter alla helgdagar…

Nån promenad blev det inte idag. Det var alldeles för gråkallt för mamma. Men i morgon måste vi ut eftersom vi ska till Tokerian och handla en matkasse som mamma ska ta med sig hem. På söndag kommer riksfärdtjänst nämligen och hämtar mamma. Det har vi också fått bekräftat under dagen.

Eftermiddagen och kvällen gick i litteraturens tecken. Dels skrev jag ner en lista över de böcker jag läste förra året som fick högsta omdöme, fem rosa tofflor, dels läste jag ut min andra julklappsbok och började läsa den tredje. Många deckare är det, dock inte allt och alla!

Ryska karameller.

På kvällen plingade min vän Lucille på och medförde en påse ryska karameller. Det blev en pratstund vid köksbordet och jag känner mig uppdaterad angående vissa saker. I morgon reser hon och familjen bort ett tag och då ska jag mata fiskar, vattna blommor, beundra deras julgran samt passa fläkten.

Mamma goffade en hel del av de ryska karamellerna, men i morgon ska hon få egna, fast finska. Lilla mamma har nämligen namnsdag och jag har ordnat två små paket med sånt jag vet att hon gillar: Mariannekarameller och nicoretteinhalator. Jag är väl inte så överförtjust i att hon drar i sig en massa gift via en plastpinne, men hellre det än att hon röker.

Nu ska jag greppa Färjan och försöka läsa mig till sömns, grannens tvättmaskin till trots.  Och jaa, tänderna är borstade, men… en och annan rysk karamell kan en väl få unna sig så här på det nya årets första dag..?

Färjan och ett par ryska karameller har fått följa med mig in i sovrummet. Karamellerna på bilden smakar ungefär som kexchoklad med mörk choklad.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Flera mil på arbetstid och utanför

Ett milsvitt inlägg.

---

Varning för toalettskämt!

 

Toaletten är upptagen!

Ha ha ha! Du trodde väl inte att jag löper eller så? Nä, det var länge sen jag var en löpsk hynda sprang. Fästmön har, under våra åtta år tillsammans, sett mig skena en enda gång. Springa är liksom inte nåt jag gör. Men på mitt nya, snart mycket gamla jobb (sju veckor på torsdag) sitter jag faktiskt inte stilla, trots att det är ett kontorsjobb där jag är tämligen bunden vid min dator. Skälet till att jag rör på mig är… toalettbesök…

Jag ska berätta hur det är utan att för den skull dyka djupt ner i nån toalett. Sånt blir somliga så irriterade på när jag skriver om, medan andra tycker att det är sköj. Själv har jag en livlig kiss- och bajshumor. (Dessutom tvingar jag ingen att läsa min blogg.) Fast nu ska det inte handla om vad jag – eller nån annan – gör på toaletten utan om vägen dit.

En kan säga att min arbetsplats är Korridorernas Paradis. Korridorerna är många och långa. Och det är en bit till närmaste toalett. Den närmaste ligger inte en mil bort, men väl ett kvarter från mitt kontor. Men för att vi i De Arbetandes Skara inte ska springa benen av oss i onödan finns det fiffiga saker på jobbet: toalettlampor i korridoren. (Egentligen är lamporna rena saftblandare.) När jag svänger runt hörnet och ser att lampan lyser som här ovan får jag styra stegen åt annat håll, in i en annan korridor.

Upptagetlampan är släckt och där finns en ledig toalett.

I stället för att svänga höger rundar jag en trappnedgång och svänger vänster. Det brukar vara ett säkert kort, för där finns nämligen två (2) toaletter bredvid varandra. I korridoren ner mot dem finns en toalettlampa och om den är släckt är nån av eller båda toaletterna lediga. Det räcker med en för min del.

När en fikar på Café Java kan det ibland roa en Toffla att observera folks toalettspring. Jag har svårt att låta bli att skratta när jag ser nån stega mot den förstnämnda toaletten bara för att upptäcka att lampan är tänd. Vederbörande gör då helt om och tar korridoren mot de två toaletterna. Men jisses vilken tvärnit det blir i korridoren om toalettlampan där plötsligt tänds!

Ja, det är förstås roligast när det händer andra. När det händer mig själv går jag muttrande med korsade ben (försök själv, det är inte så jävla lätt att gå fort då!) flera mil och söker upp en tredje toalettkorridor åt helt annat håll. Vissa dar är det en evig jakt på ledig toalett och faktum är att det känns som om jag går många mil…

Oreda i kollegans skåp som innehåller till exempel en lampa, en sax, en tomte och en flaska parfym.

Idag har det varit en betydligt bättre dag på jobbet än igår. Jag kom igång med flera jobb samtidigt som jag kompletterade andra, tog emot besök på rummet och lite annat. Närmaste kollegan är en pärla och jag är så tacksam att h*n finns, för h*n har en förmåga att både lyfta mitt humör och hitta nya lösningar. Vi jobbar för det mesta var för sig, men ibland händer det att vi jobbar med samma produkt. Då har vi intensiva jobbmöten vid nåns skrivbord och fasen så mycket lättare det går när en har nån som kollegan som flåsar en i nacken. Är det andra som flåsar mig i nacken blir jag bara stressad.

Det blir en del flams också, men jag kan ju inte hjälpa att jag är nyfiken. I ett hörn inne hos kollegan står ett gammalt högt arkivskåp med jalusidörr. Det tyckte jag såg spännande ut idag och slet upp dörren. Jag måste ju säga att det var en väldig röra i skåpet… Kollegan skyllde förstås ifrån sig och sa att det var nån annans oreda och grejor. Men jag undrar, jag… Samtidigt… inne hos mig har jag hittat en tröja, en halsduk och ett par glasögon, till exempel, som ingen vill kännas vid.

Det var tur att jag fick flamsa lite på jobbet innan jag åkte hem, för när jag var nästan hemma hamnade jag i en milslång bilkö. Och där blev jag sittande en go stund. Slutligen nådde jag näst sista rondellen och upptäckte då en bil som fått sig en kyss och var uppbaxad på själva rondellen. Den som körde den kunde nog hålla sig för skratt, så jag ska inte klaga även om jag gärna hade gjort nåt annat än att sitta i en bilkö efter en intensiv arbetsdag. Men till sist kunde jag svänga in på Tokerians parkering och köpa lite smör och luncher och min TV-tidning. Och nu tänker jag bläddra i den senare medan jag äter min rostade mackor-middag.

Lååånga köer på vägen hem…

Ha en trevlig kväll! Jag hoppas du slipper både toalopp och bilköer…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Just nu vill jag leva eller bara been there, done that?

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.

---

 

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur det ska bli

Ett funderande inlägg.

---

 

Månen kanske får mina ord framöver.

Inte vet jag hur det ska bli i framtiden, men det jag funderar mycket över just nu är den här bloggen. Den har på sätt och vis blivit mitt jobb, mitt oavlönade jobb (förutom sex texter på åtta månader som jag har fått betalt för att skriva). Varje dag lämnar jag ut mina känslor och tankar om mig själv och sånt som intresserar mig.

Återkopplingen blir bara mindre och mindre. Jag ser att människor läser, men se kommentera… Jag har fått höra att det är svårt att kommentera av olika skäl. Konstigt då att det är lättare att kommentera i ANDRA sociala medier… Hum…

Vanligen lämnar nån ett avtryck i kommentarsfältet till det senast skrivna inlägget. Texter, som jag har skrivit samma dag, med ett större djup innehållsmässigt, som är bättre skrivna och som jag har lagt ner mycket tid på (jaga källor, länkningar etc), lämnas okommenterade. Sen finns det läsare som åtminstone klickar på gillaknappen. Jag får känslan av att den knappen används av somliga för att visa sig själv snarare än sin uppskattning.

Avtryck, dock inte av nån gillaknapp…

En del säger till mig att jag skriver så mycket att de inte kan läsa och kommentera allt för det har de inte tid med. Dessutom är de inte intresserade av allt jag skriver. När jag själv kollar in andras bloggar skummar jag igenom nya inlägg som jag inte har läst. Därefter läser jag – och kommenterar oftast – de inlägg som engagerar mig på nåt sätt (jag blir intresserad av ämnet eller personerna som nämns, jag blir glad, rörd, arg, irriterad…. Ibland använder jag gillaknappen, men för det mesta i kombination med en kommentar. (Jag är nämligen inte slö.)

Nej, jag vill inte ha några dåliga ursäkter. Det är inte det jag är ute efter. Jag funderar högt. Hur det ska bli. Jag skriver fortfarande mest för min egen skull, så att jag ska komma ihåg vad jag har gjort med dagarna. Det finns skäl till det som jag inte har skrivit om här. Men det klart att engagemang från läsarna spelar roll för lusten att skriva – jag skulle ljuga om jag påstod annat. Samtidigt känner jag ingen glädje att skriva längre. Det är mera nåt jag måste göra för att få ur mig alla tankar och ord som det inte finns nån att dela med. På bloggen visar jag upp en social sida av mig själv, med massor av aktiviteter och umgänge med människor. Det är ingen falsk verklighet. Men detta visar inte hela verkligheten. För största delen av tiden är jag ensam och hemma.

Tyck inte synd om mig, för det vill jag inte! Som jag skriver ovan funderar jag högt. Jag har tänkt på vad jag ska göra när utrymmet här på bloggen tar slut. Men fasen så sakta sanden i timglaset rinner ner… Kanske är det bra. Kanske ger det mig tid att tänka över hur jag verkligen vill göra. Eller också är det bara skönt att det rinner på, jag kan låtsas som att allt är som vanligt och sen… en dag… tar det bara slut. Precis som livet.

Några bitar av mitt favoritgodis – lyxsockerbitar, orange sega råttor och hallon- och lakritsskallar blev min helgs lyx.

Möjligen fortsätter jag skriva på en privat blogg dit ingen har tillträde. Det är så en sån som jag hanterar att jag inte har fasta och dagliga sociala kontakter. Visst, jag har familj och vänner. De flesta av dem jobbar om dagarna. Och ska det göras nåt som har med socialt umgänge att göra är det ofta behäftat med en kostnad. Jag måste hålla lite hårdare i mina kronor nu. Jo, jag unnade mig lite gott att äta och dricka i helgen i form av lördagsgodis, två starköl, god mat och två glas rött. Maten hade köpt i somras för halva priset. Tokerian är toppen på det viset att de säljer ut kalkon, kycklingfärs och sånt med kort datum till väldigt rabatterade priser! Godiset och ölen var lyx, vinet är hemtrampat och har stått färdigt för upptappning i ett par, tre års tid nu.

Varför berättar jag så detaljerat? Det är som om jag vill förklara mig. Visa att verkligheten kanske är större än orden. Jag vill inte höra att jag lever över mina tillgångar och såna saker – den taggen sitter djupt. Däremot blir jag sporrad av att försöka leva så snålt – men ändå rikt mentalt! – det bara går de flesta av mina dagar. Då kan jag lyxa nån enstaka gång.

Men hur det ska bli med bloggandet vet jag inte än. Och nu ska jag ta en bloggrunda för det orkade jag inte göra igår.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rena Stöllestan hela dan

Ett rätt stölligt inlägg.

---

 

Sängen heter Stöllestan, det vill säga Vadstena.

Fy te rackarns vilken dag det var igår! Det var som rena Stöllestan* hela dan här. Det började med att jag råkade få syn på nån som har gjort mig fruktansvärt illa. Humöret sjönk nästan ända ner till Kina. Sen gav jag mig iväg till Stormarknaden för några ärenden. Ja, jag skulle handla lite mat och ett par öl eftersom jag fick lite över när alla räkningar var betalda. Och så skulle jag in till Teliabutiken ett ärende å mammas vägnar.

Enligt en digital skylt skulle det vara sex (6) personal som arbetade just då. Jag såg tre (3). Det minimala könumret som var på tur var 50. På min lapp stod det 60. Det segade på. Trots att jag är bra på att köa är det inte nåt jag tycker är särskilt roligt. Därför hoppade jag in till Systemet. När jag kom tillbaka var det fortfarande nummer 50:s tur… Nåja, jag stod och hängde på min kundvagn och blev nästan mer irriterad på en annan kund som flanerade runt i den trånga butiken och suckade och klagade på att det tog sån tid. När det sen blev min tur fattar jag inte varför jag gick dit. Ville jag ha en social kontakt IRL eller vad? Jag hade enkelt kunnat göra ärendet via nätet… DUMHUVE-TOFFLAN! 

Jag var hungrig när jag kom hem. Frukosten hade varit lite torftig, två rostade mackor, så jag hällde upp cornflakes och mjölk med en klick drottningsylt, som fortfarande levde, i en skål. Sen kontaktade jag Massolit förlag via Twitter angående den där boken jag skulle få för recension. Nåt svar fick jag inte först, men det kom ett mejl – med en länk till en e-bok. Och jag läser för bövelen inte e-böcker heller, utan så länge jag kan – för ögon och förstånd – läser jag på gammalt hederligt sätt. Jag skickade en ny tweet till förlaget och talade om att jag inte läser böcker på detta sätt. Efter ett par timmar (!) fick jag till svar att de inte skickar annat än e-böcker till bokbloggare.

Glöm recensionen!

svarade jag då.

Boken lär jag så småningom inhandla och läsa och bedöma som det verk författarna har gjort. Nån recension blir det inte, bara ett kort inlägg om den här bloggen fortfarande existerar då. Men förlaget kan jag dra sig på en tallpinne.

Det var faktiskt varken Telefon-Trollet eller Gud som ringde utan Svenska kyrkan.

Vad var det mer för stölligt som hände den här dan? Jo, bäst som jag satt här hemma vid datorn och försökte vara lite seriös så börjar min fasta telefon att tokringa. Det är bara mamma och idioter till säljare som skiter i att kolla att jag har NIX som ringer på den. Nu såg jag på nummerpresentatören att det var ett Uppsalanummer. Och eftersom jag är i den situation som jag är svarade jag. Fick en ton i örat och sen bröts det. Fem gånger till, med fyra minuters mellanrum ringde det. Ibland svarade jag, ibland tryckte jag bara på luren och sa inget. Det tutade ibland, det las på i andra änden ett par gånger utan tut.

Telia vaknade på Twitter fram på eftermiddagen.

I samma veva som ringandet vaknade Telia på Twitter. De hade sett min bild från Teliabutiken på Instagram och ett antal timmar senare kommenterade de bilden… fast på Twitter. Ja det här med att kommentera saker i rätt kanal tycks inte ens företagen ha koll på. Men just då var det faktiskt OK, för jag kunde fråga om råd kring eftermiddagens telefonterror. Och hör och häpna, jag tror det var Han Där Uppe i egen hög person!!! Eller nej, hans hantlangare här på jorden var det – Svenska kyrkan, fick Telia fram. Ja, det var inte Kyrkan som ringde utan en fax eller nåt som stod nånstans inom Svenska kyrkan. Men sen kunde Telia inte hjälpa mig mer och efter sex ringningar upphörde det, tack och lov! Jag fick i alla fall med mig ett tips på en kod jag kan knappa in ifall det händer igen. Det kan hjälpa.

Sista stöllerierna inträffade vid halv sex-tiden i Förorten. Jag hade hämtat Fästmön från jobbet och skjutsade henne till Kreta för att hämta hem pizzor till sig och grabbarna. Medan vi väntade på att bagarna skulle göra sin grej, gick vi in på möbelaffären bredvid. Först ser jag en säng som heter Stöllestan, det vill säga Vadstena. Och sen hör jag karl’n i kassan köööra värsta säljsnacket gentemot en familj, döh. På östgötska…

Sen åkte jag hem och lagade mat och sprättade en öl. Och läste Femina, nummer 15 från den 15 april 1962. Men DET blir ett annat inlägg på en blogg nära dig vars utrymme visst aldrig tycks ta slut..!

*Stöllestan = Vadstena på östgötska

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »