Rörelsen. Den andra platsen

Ett inlägg om en bok.

---

 

En av de svenska spänningsförfattare jag länge har läst med stor behållning är John Ajvide Lindqvist. Jag har alltså sträckt mig utanför deckargenren, mot spökhistoriernas och det okändas världar. Det var ingen tvekan om att jag skulle köpa Rörelsen. Den andra platsen på bokrean. Boken, som enligt baksidestexten är en prequel till Himmelstrand. Den första platsen.

Det jag missade att läsa om Rörelsen var att den är en sorts självbiografi. På sätt och vis upplever jag boken som en fiktiv roman, men i och med att det står

[…] magisk självbiografi […]

om boken på baksidan blir jag lite förvirrad. Jag vet inte vad jag ska tro om John i Stockholm 1985. John försöker sig på en karriär som trollkarl, men börjar umgås med en kriminell skinhead. Och vad är det för läskigheter som händer i huset där han bor? Människor går ner i badrummet och skär sig.

Alltså tyvärr. Jag fattar ingenting i den här boken. Den är splittrad och jag finner ingen röd tråd i den. Jag blir bara irriterad. Och jättebesviken. Den här boken är inte spännande alls, den är bara konstig.

Toffelomdömet blir det lägsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tyskt rekviem

Ett inlägg om en bok.

---

Uppdaterat inlägg: Lördagen den 22 november har Deckarakademin sitt höstmöte på det 25-årsjubilerande Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna. Då utses vinnarna!

 

Att börja läsa den sista delen av en trilogi deckare är definitivt att börja i fel ände. Men nu blev det så därför att Philip Kerrs bok Tyskt rekviem är en av fem nominerade böcker av Svenska Deckarakademin till Årets bästa utländska (till svenska översatta) kriminalroman. Och just av det skälet – nomineringen – hamnade den hos mig för att läsas och skrivas om (trots att en kleptoman stulit min bäste recce-penna…) Boken är utgiven av förlaget Historiska Media.

Boken har sin början 1947 i ett sönderbombat Berlin. Förre kriminalpolisen Bernie Günther försöker jobba som privatdetektiv. Det uppdrag han får handlar om att utreda mordet på en amerikansk officer i Wien. Bernie reser dit, lättad att slippa ifrån hustrun, som uppenbarligen haft en älskare eller flera. Dessvärre är Wien ingen lugn plats. Där vimlar av alla sorters spioner – tyska, ryska och amerikanska. Dessutom nalkas det kalla kriget.

Det här är en riktigt hårdkokt deckare. Den är bitvis så hårt kokt att den påminner om Bill & Ben-böckerna och Vilda Västern – med den skillnaden att detta är kvalitetslitteratur. Språket är ibland så rakt på att man nästan skär sig på dess kanter. En bok som börjar med en entré av en man som liknar en elak gammal babiankung kan nog inte vara annat än vass.

Jag slås av hur kyligt scenerna kring samlagen i boken skildras:

[…] Det var snabbt gjort, för hennes del expedierat med nästan yrkesmässig nonchalans, som om hon givit någon ett lavemang. I samma ögonblick jag var klar begav hon sig iväg till badrummet nästan utan att ens ha fått färg på kinderna och med det använda gummit i handen som om det vore en död mus hon hittat under sängen. […]

I övrigt är detta en ganska blodig historia, full av tortyr av det groteska och otäcka slaget. Eller vad sägs om en korkskruv i nåns knä? Och när huvudpersonen träffar en person han trott blivit avrättad sveper han en vodka och utbrister:

[…] Döden klär dig, Arthur. Du ser frisk ut. […]

Lite för hårdkokt för min smak, men väldigt välskriven är mitt samlade omdöme. Högt, med andra ord!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Glad-Pack och Folie-F***a

I vår familj finns det en person som använder ett ord som börjar på f och slutar på a när h*n blir arg. Jag tycker inte att det är så trevligt. Det handlar om att jag tycker att ordet i sig är fult, men kanske också att man inte ska missbruka det. Men idag brukade även jag detta ord. Högt. I min ensamhet.

Vi har väl alla nån gång fått spel på Glad-Pack? Du vet den där rullen med plast som aldrig vill rulla ut sig när man ska ha en bit. Och där man sen alltid skär sig på den vassa kanten på kartongen, den kanten som skär igenom människokött men inte plasten. VEM I H-E DÖPTE SKITEN TILL GLAD-PACK??? Den borde spöas upp. Rejält. Det är väl ingen som blir glad av denna förtretliga plastrulle???

Glad-Pack gör i alla fall inte mig glad…

Denna samling hushållsartiklar av arten

nödvändiga, men skitirriterande

kompletteras av aluminumfolie. Eller från och med idag av mig benämnd Folie-F***a. Varför då då? Joo… Här står jag, sjuk och halvdöd, på eftermiddagen efter att med nöd och näppe – och till mina belackares förtret – ha överlevt mina fruktansvärda magplågor och ska förbereda dagens middag. Kokt potatis och lax med citronsås, dill och sparris, hade jag planerat. Tinade firren, la de fyra laxblocken i ugnsfast fortm, hällde på sås och dill. Det var då folien kom in i bilden. Jag skulle täcka formen med folie och ställa den i kylen till dess att Fästmön var hemhämtad och maten skulle tillagar.

Med sjukdomsdarriga, febersvettiga händer försökte jag riva loss en lagom bit folie. Vad händer? Jag tappar rullen – OCH HELA J***A SKITEN RULLAR UT SIG PÅ KÖKSGOLVET! Har du försökt rulla tillbaka folie på en papprulle? Det är ingen idé att du ens försöker, det går inte.

F***A F***A F***A!

skrek jag i min ensamhet. Så nu har grannarna verkligen fått vatten på sin kvarn – hon där uppe (= Petite Moi) är lite… och så knackar de sina pannor och nickar menande.

Till slut fick jag väl upp skiten folien något så när, men den får absolut inte plats i kartongen där den ska ligga. Titta så det blev…

Nej, det går ju inte längre att få plats med filierullen till höger i dess pappförpackning till vänster, det ser man ju med blotta ögat.

Så nu har jag två icke-favoriter i köket – Glad-Pack och Folie-F***a. Vad har du för hatobjekt i köket???

Read Full Post »