Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘röd tråd’

Ett inlägg om en bok.


 

Rörelsen Den andra platsenEn av de svenska spänningsförfattare jag länge har läst med stor behållning är John Ajvide Lindqvist. Jag har alltså sträckt mig utanför deckargenren, mot spökhistoriernas och det okändas världar. Det var ingen tvekan om att jag skulle köpa Rörelsen. Den andra platsen på bokrean. Boken, som enligt baksidestexten är en prequel till Himmelstrand. Den första platsen.

Det jag missade att läsa om Rörelsen var att den är en sorts självbiografi. På sätt och vis upplever jag boken som en fiktiv roman, men i och med att det står

[…] magisk självbiografi […]

om boken på baksidan blir jag lite förvirrad. Jag vet inte vad jag ska tro om John i Stockholm 1985. John försöker sig på en karriär som trollkarl, men börjar umgås med en kriminell skinhead. Och vad är det för läskigheter som händer i huset där han bor? Människor går ner i badrummet och skär sig.

Alltså tyvärr. Jag fattar ingenting i den här boken. Den är splittrad och jag finner ingen röd tråd i den. Jag blir bara irriterad. Och jättebesviken. Den här boken är inte spännande alls, den är bara konstig.

Toffelomdömet blir det lägsta.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Doktor Nasser har ingen bilMin drömresa gick länge till Egypten. Jag drömde om pyramider och folkmyller på marknader, precis så där som man ser i filmer baserade på Agatha Christie-deckare och liknande. Kanske var det därför jag sparade Tina Thunanders bok Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid till sist av de de tre Augustnominerade böcker jag fick för recension. Doktor Nasser är nominerad i klassen Årets svenska fackbok.

Några pyramider ser jag inte tillstymmelse av i den här boken. Journalisten Tina Thunander har skrivit en bok om revolutionernas och krigens Kairo. Doktor Nasser blir hennes lärare i arabiska, ett extraknäck han har för att klara ekonomin. För trots att han har läkarpraktik har doktor Nasser inte de rätta kontakterna, nåt som bland annat gör att han inte äger en bil. Eftersom lärarens resor till språkstudenten tog två timmar enkel väg, beslutade Tina Thunander att de skulle träffas på andra ställen och ha lektion i stället. Just därför får hon följa med och se ställen hon annars inte skulle ha besökt. Boken börjar i december 2011 och epilogen är skriven i juni i år.

Eftersom jag inte har möjlighet att resa utanför Sveriges gränser är det alltid spännande att läsa böcker om andras resor. Men jag hade nog inte själv valt just den här boken. Det är ju inte nån turistguide, precis. I stället tas jag med på en resa in i en kultur som är väldigt främmande och annorlunda jämfört med den jag lever i här. Mot slutet av boken skriver författaren bland annat detta, som jag tycker visar på den största skillnaden mellan där och här:

[…] Även den som aldrig hört en bomb tidigare, känner igen ljudet när den detonerar. En kort hård knall, fönsterrutor som skallrar. Ända ner under täcket kände jag hur hela världen för ett kort ögonblick skakade, rusade sedan upp, drog undan gardinen och såg ett svampformat gråsvart mol som växte på himlen, bortom Tahrirtorget. […]

Hela boken handlar om krig, revolution och politik. Som en röd tråd är också bilen som doktor Nasser inte har. Bilen, som är en symbol för framgång och goda inkomster. På ett ställe i boken beskrivs en grupp unga män som på eget initiativ kontrollerar folks väskor så att de inte för in vapen på torget. Och så frågorna om vad den främmande besökaren tycker om revolutionen och islam. Det är verkligen inga trevliga och tillrättalagda turistbeskrivningar.

En del roligare passager finns emellertid också i boken, dess huvudteman till trots. Jag blir till exempel mycket förtjust i beskrivningen av hur städningen går till hos doktor Nassers moster och morbror och vad som händer om man en sån dag kommer oanmäld på besök. Intressanta är också kontrasterna mellan yttersta fattigdom och smartphonesurfade och Facebookande.

Boken är välskriven och ger initierade beskrivningar av ett Kairo som inte är turisternas. Den innehåller lite för många korrekturfel. Formgivningen är enkel, men snygg: det är mjuka pärmar med flikar för bokmärkning. Fast jag hade, som sagt, inte valt att läsa den själv.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja, när jag läser rubriken har jag svårt att se den röda tråden i torsdagens Babel. Vi får se om jag finner nån!..

Veckans dokudiktare var en för mig helt okänd förmåga, Pamela Jaskoviak. Nåväl, som vanligt spolar jag snabbt förbi de inslag som handlar om dokutramset, så jag förblir väl ovetande om vem hon är. (Nejrå, jag har googlat!)

Första gäst i studion var den unga amerikanska författaren Nicole Krauss, vars senaste bok heter Det stora huset och i dess centrum befinner sig ett skrivbord. Nicole Krauss är förvånande nog uppskattad av såväl kritiker som läsare. Släktskap, arv, kärlek och förlust är teman i hennes böcker. Det judiska arvet och det egna barnafödandet har naturligtvis påverkat den här författaren! Diskussionen kom också in på författarskap/skrivande i motsats till barn – vad är viktigast? Går det att ”ha” båda parallellt?

                                                                                                                                                                                                  Nästa inslag handlade om noveller på Twitter. På japanska. De börjar och slutar på 140 tecken. Nyligen kom den första Twitternovellboken ut i Japan. Dess stora stjärna är Mica Naitoh. Redan på 1400-talet skrev man kort i Japan, så det är egentligen inget nytt. Haiku är ett exempel på kort diktning från 1600-talet. Naturligtvis får man in fler ord i ett japanskt tecken än i ett svenskt. Lättare att skriva kort i Japan, alltså!

Nawal el Saadawi var nästa gäst. Denna egyptiska författare och feminist som varit med om revolution helt nyligen, suttit i fängelse, tvingats att leva i exil. Det litterära genombrottet kom på 1970-talet – med en essäsamling. Förra året kom hennes senaste roman ut på svenska, Den stulna romanen. Författaren, som drömde om att bli dansare, som blev läkare, som blev… författare. Skälet? Författare kan rädda så många fler liv än läkare! Den här kvinnan är verkligen urhäftig! Vilken glöd!

Intervjun gled sen vidare i ett reportage i Kairo för att ta reda på vad som händer i litteraturen under i revolution. Bland annat intervjuades författaren och tandläkaren Alaa al-Aswany. Det har till exempel visat sig att den politiska revolutionen också har inneburit en litterär revolution. Tidigare var det hård censur av böcker. Idag är reglerna… oklara. Och böcker säljer som smör i Egypten!

Tillbaka i studion igen hade journalisten och förläggaren Svante Weyler anslutit sig. Bland annat diskuterade man de osynliga författarna. Svante Weyler pratade om Berlinmurens fall och de därefter uteblivna litterära verken – författarna hade inte skrivit under diktaturen. Och de stora författarna under Mubaraks diktatur vänder kappan efter vinden, menade Nawal el Saadawi.

                                                                                                                                                     Veckans boktips var böcker som den nya ledaren i Egypten borde läsa:
Svante Weyler: En tysk mans historia av Sebastian Haffner
Nawal el Saadawi: Den stulna romanen av Nawal el Saadawi

Read Full Post »

Gårdagskvällen slutade med lite TV-tittning för min del tillsammans med Frida. Vi såg de underbart elaka, men också rätt kloka hemmafruarna på Wisteria laneKanal 5.

Johan och Fästmön packade inför den förres klassresa och vad det verkar så kom Slaktar-Pojken iväg som han skulle tidigt i morse! Hoppas det blir roliga dagar i Göteborg!

Själv hade jag mest ont i magen igår kväll. Värken släppte INTE. Men idag är den tack och lov mest lågmäld och inte så jobbig.

Det är en underbar dag idag – solen skiner och himlen är blå och molnfri. Jag bara MÅSTE ta mig i kragen och tvinga ut mig på en promenad senare. Men det är som om jag tappat lust, inspiration, energi till det mesta. Livet känns som om det går i uppförsbacke just nu och jag vet inte hur jag ska komma ifrån de negativa tankarna så att jag kan försöka ta itu med det som behövs. Det viktigaste ”itu-tagandet” hänger som en våt filt över mig, men det är baske mig inte så lätt att hitta nåt som inte tycks finnas. Och några lämpliga kontakter och röda trådar har jag dessvärre inte att dra i.


Björken utanför fönstret till mitt arbetsrum tycks i vart fall gilla vädret. Dess blad börjar bli gröna.

                                                                                                                                                        Det verkar också som om alla var skittrötta och hade ätit citronsoppa i morse. Vi skulle nog behöva vara lite lediga och slippa tänka på alla måsten i några dagar. Men som vanligt skjutsade jag Elias till fritids och Anna till jobbet. Väl hemma hos mig satte jag på en maskin tvätt, mycket medveten om att klockan inte slagit åtta ännu. Men det är ändå inom tidsramarna för att man får ”höras” och eftersom det inte är nån helgdag idag, så… Jag har också grävt fram en tunnare jacka som hängde i hallen. Nu hänger den på vädring på ballen*. Hoppas att den funkar, för morgnarna är fortfarande ganska kalla. Men å andra sidan är det bara i morgon jag och Anna ska upp tidigt igen, för fredag, lördag och söndag är hon ledig.


Vårjacka – svart, förstås (färg är ju livsfarligt!) – på vädring.

                                                                                                                                                             I morgon hänger Elias med mig medan mamma jobbar, men jag gissar att han tar sig en sovmorgon – han var otroligt trött i morse och satt och somnade i fåtöljen framför TV:n…

På fredag ska Elias och jag också hitta på nåt att fördriva tiden med när föräldrar och Frida är på ett viktigt möte.

Idag ska jag som sagt försöka tvinga ut mig på promme, men jag ska också ringa EL som jag fick höra har varit sjukskriven länge. Tänkte fota lite vårbilder om jag nu kommer ut. Kameran i mobilen är verkligen bra, men mobilen i sig har börjat krångla mer och mer. Den hänger sig, det skorrar och gnisslar när man pratar i telefonen och inte har blåtanden inkopplad och sliden (”slajden”) är glapp. De två senaste felen fick den redan tidigt och gissa om jag ångrar att jag inte lämnade in den på service då medan det fanns garanti kvar. Dessutom var det ju min tjänstemobil på den tiden, så hade det varit nåt större problem hade jag säkert blivit med ny mobil utan kostnad för mig själv då. Tills vidare får jag bara sukta och längta efter nåt bättre…

Nu ska jag gå och bläddra lite i lokalblaskan och hälla i mig javamugg nummer tre så jag vaknar till liv. Känner mig mest som en zombie just nu…

Read Full Post »