Sjuk får en inte vara…

Ett matt, men ändå hoppfullt inlägg.

---

 

Det blev lite varmare under pläden.

Trött och frusen sammanfattar mitt tillstånd igår kväll. Jag fick ta med mig pläden in till sovrummet och la den över duntäcket för att inte frysa. Läste en kort stund och kollade Springfloden med ett öga innan jag somnade som en sten, med avbrott för samtal nummer tre från mamma, gällandes…

Har du ringt mig? Det är nån som har ringt mig på mobilen.

Det är inte lätt att hantera tekniska prylar när en är gammal. Dessutom är det jag och Fästmön som har köpt mobilen till mamma för att hon ska kunna både nå ut och nås.

Nä se sjuk får en inte vara när en är arbetssökande. I alla fall inte på vardagar. Så jag passade ju på att vara sjuk i helgen. Jag har fortfarande lite svagt ont, men inte så att jag behöver medicinera. Ganska matt och medtagen känner jag mig också. Det beror med all säkerhet på att jag inte har fått i mig nån fast föda sen i lördags kväll. Ja undantaget cornflakes och Annas äpplemos, om dessa kan räknas som fast föda.

Svart kaffe kan jag dricka idag, tack och lov! Det är nämligen ett måste när en söker jobb.

I morse vaknade jag med huvudvärken from hell (den avlöste alltså gallstensanfallet from hell). Men efter svart kaffe och en Ipren var jag redo att söka jobb. Tre tjänster sökte jag samt uppdaterade CV och personligt brev på både svenska och engelska, referenslistan och LinkedIn-profilen på förmiddagen. Vid lunchtid tog jag bilen för att rekognosera inför övningen i morgon eftermiddag. Kollade så att jag hittar dit, hur lång tid det tar att åka, parkeringsmöjligheter etc. Allt gick bra.

På hemvägen ringde mobilen, så jag svarade, frågade den som ringde om h*n kunde hålla sig kvar och svängde snabbt in på Tokerians parkering. Det var ett företag som undrade om jag var intresserad av ett kort uppdrag på deltid. Dessvärre fick jag tacka nej, eftersom deltid och a-kassans sätt att räkna inte stämmer överens. Men det är ett företag där jag så sent som i förra veckan sökte en annan tjänst som är på heltid och fast. Dessutom har jag blivit intervjuad där så sent som i oktober, så det känns som om jag ligger bra till. Jag tackade för påringningen och erbjudandet och sa att jag hoppar på vad som helst som passar min profil – bara det är heltid. Min uppriktighet uppskattas, det vet jag. Eftersom jag ändå stod på Tokerianparkeringen hoppade jag in och utförde ett par ärenden efter samtalet innan jag åkte hem.

Blommor och stjärnor var en del av dagens ärende.

Dagen har än så länge varit lite blandad. Efter jobbsökeriaktiviteterna på förmiddagen hade jag kontakt med en släkting som förlorade sin mamma i fredags. Även för mig och min egen mamma är det en stor förlust! Jag funderar på om det är möjligt för mig att åka ner till begravningen.

Min påminnelselapp om att ta med lunch till jobbet får sitta uppe ett tag till på ytterdörrens insida.

Från mitt numera före detta jobb hörde fem personer av sig under förmiddagen! Å, så det värmer ett fruset Toffelhjärta! Jag saknar dem så, mina kära arbetskamrater. Men jag försöker att inte se bakåt för mycket utan framåt. (Med det menar jag inte att jag inte ska träffa flera av dem igen, för det ska jag – utanför jobbet!) Det bevisar påminnelselappen om lunch som sitter på insidan av min ytterdörr. Lunch och middag, ja mat överhuvudtaget, finns emellertid just nu inte i min sinnevärld. Jag är glad och tacksam att jag kan dricka kaffe och att jag har fått i mig fil och flingor och äpplemos. En får ta små steg på väg mot tillfrisknandet. Att det sen borras i huset (det sker visst varje dag sen flera veckor tillbaka) och att vaktis utanför blåser skräp med en maskin som låter nästan lika illa är smällar som en arbetslös konvalescent får ta.

 

Tack till familjen och vänner som bryr sig om!!! Även om vi idag alltid sägs vara tillgängliga är alla uppenbarligen inte det. I nöden prövas vännerna. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Just nu vill jag leva eller bara been there, done that?

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.

---

 

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Supersolgul

Ett soligt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: En sak som jag faktiskt ville säga med det här inlägget och som inte riktigt framkommer är hur mycket jag gillar att jobba i stan där jag bor. Pendling kan vara OK, men jag vill göra ett bra jobb lokalt, på nåt sätt. Göra nåt ”här”, inte på nåt annat ställe. Märkligt, för jag jobbar ju på en myndighet som inte enbart ger service lolakt utan även nationellt… Men sån är min känsla.

 

Superstarkt lysande måne fotade jag natten till måndag.

Natten till måndag skulle vi ju få uppleva en superblodmåne. Jorå, jag tittade ut genom vädringsfönstret i sovrummet innan jag hoppade ner under täcket. Månen var verkligen super – stark. Många påverkas av fullmåne och får svårt att sova. Jag känner inte av nåt särskilt. Men jag tyckte att månen var häftigt lysande. Tyvärr fångar inte mobilkameran den häftigheten…

Jorå, jag somnade som en sten. Sen vaknade jag. I vargtimmen. Som ganska jävla vanligt. Ibland tar jag till olika knep för att kunna somna om snabbt, men nu var jag ju nyfiken på om månen hade blivit blodröd. Jag skenade runt till lägenhetens alla fönster. Utan en tråd på kroppen gläppade jag på persiennerna. Men nä. Jag såg ingen blodröd måne – jag såg ingen måne alls. Antagligen var den åt det enda håll jag inte har nåt fönster eller bakom de få träd som står kvar mellan Österleden och nya E4:an…

Nä, i stället gladdes jag på måndagseftermiddagen, när jag kom hem från jobbet, åt att det fortfarande var ljust och solen lyste supergul. Vilken lycka! Jag är borta hela dan och jobbar. Och när jag har slutat för dan är det ännu dag – och supersolgult!

Supersolgult!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Till tröst

Ett självtröstande inlägg.

---

 

Kycklingburgare med flottiga tillbehör.

En sån här dag går inte till världshistorien som en av de bättre. Vädret har varit skit, jag har haft massor att göra eftersom jag i stort sett var ensam på enheten hela dan och dessutom fick jag ett oförskämt mejl. Med 20 minuters rast totalt sett under hela dan blev det två ostfrallor och kaffe till lunch. Tröstade mig genom att stanna vid nyaste McD nära mitt hem och ta en kycklingburgare. *rapar diskret*

Det hjälpte föga eftersom jag observerade en person från mitt förflutna som uppenbarligen anser sig ha rätt att avsky mig. I själva verket var jag oenig med en släkting till personen – för typ tio år sen eller nåt. Trams! 

Ett orange paket från Bokus.

Hemma steg humöret emellertid! I postboxen hittade jag, som vanligt inknölat och dessutom genomblött, ett orange paket från Bokus. CDON var snabbare med att leverera fyra inbundna böcker än Bokus tre pocketböcker.

Tre pocketböcker låg det i Bokuspaketet.

Men skit samma! Min att-läsa-hög är nu enorm! Eller den består av tre högar – en med böcker jag har lånat av Fästmön och två högar med födelsedags-böcker. För såväl CDON-böckerna som dagens Bokus-böcker bekostades av mamma, som skänkte mig en peng till födelsedagen. Resten av den pengen gick till bilreparationen. En liten slant från mamma är kvar liksom en Trisslott. Den ska jag skrapa nu. Så kanske, kanske det blir lite återbäring.

För övrigt ska jag förstås  glo på andra semifinalen i Eurovision Song Contest 2014 och kanske twittra så att jag inte somnar innan vinnarna är utsedda. Sen lär jag somna som en sten. I morgon är det fredag. Det är den bästa trösten den här dan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Böcker, böcker, böcker… och lite annat

Igår kväll satt vi ute tills klockan var nästan 22. Tror bestämt att jag fick några myggbett, årets första! Hoppade in för att se en rysare på TV – och äta godis, förstås. Det var ju lördag. Vid halvtolvtiden var det två trötta kickor som stapplade i säng. Jag somnade som en sten och vaknade och var uppe bara en gång i natt. Sen sov jag tills klockan var mer än halv elva… Detta borde antecknas eftersom det sannerligen hör till ovanligheterna. Jag är lik min pappa som brukade vakna tidigt. Mamma gillar att sova och henne går det inte att ringa till före klockan tolv om man inte har kommit överens om annat. Annars blir hon arg.

Läste i lokalblaskan idag om damen i Alunda som sålde ut sin mans samling av böcker och vinyl igår. Vi kanske skulle ha åkt dit och fyndat böcker i stället – 30 spänn för allt man kunde bära… Vinyl är inte så intressant för mig. Jag har visserligen ganska många och jag har en skivspelare, men jag tycker att skivorna i sig är så opraktiska.

Fast jag är nöjd med det jag handlade igår. Det blev de två översta i den här högen, min att-läsa-hög:

Igår köpte jag Helgonet  på jakt, det vill säga Leslie Charteris sista Helgonet-bok, och Barbara Voors för 40 kronor. De två understa har jag nätshoppat till rabatterade priser.

För övrigt har jag en att-läsa-hög till. Det är böcker jag har lånat av Fästmön och det är inte fy skam det heller. Man behöver inte äga alla böcker!

Att-läsa-hög bestående av böcker jag har lånat av Anna.

Det har regnat i natt och jag tror bestämt att det trillar lite regn just nu också. Men det känns inte. Det är fortfarande väldigt kvavt och det skulle behövas en rejäl åskskur.

På agendan idag står att besöka en fotoutställning, men först ska jag ringa ett par samtal – om en närboende vänligen vill sluta borra!!! – och så ska vi väl försöka fräscha till oss lite. Behöver handla lite bröd och sånt idag, men i kväll ska vi nog glo på ett par inspelningar på DVD:n som vi ligger efter med. Serier, serier, serier… Del två av Häxans tid går vid 22-tiden i kväll, så innan dess måste vi hinna se första delen.

Read Full Post »

Helgen i New Village och Himlen

Äntligen sovmorgon! (Nej, än tänker jag inte klaga på mitt ”jobb” och säga ”Äntligen helg!”) På tionden dan fick jag sova ut – och jag sov ända till halv nio, ungefär. Sen låg jag och drog mig en kvart innan jag gick upp.

Fredagskvällen ägnade jag åt att försöka hålla ögonen öppna så att jag skulle orka se Tyst vittne. Jag satt vid datorn och jag satt och läste. Pratade med Fästmön i telefonen medan hon väntade på att Kalas-Killen hade kalasat färdigt och skulle hämtas. Hann knappt lägga på så ringde mamma. Det blev bara ett kort samtal för jag var så trött och jag tror att hon uppfattade det. I torsdags kväll, för resten, ringde Annas mamma också för att hör hur det går med ”jobbet”. Snälla mammor vi har! Men jag höll på att bli sen till att hämta Anna som slutade arbetet klockan 20…

Igår hade jag laddat med ett rör Pringles och Marabou mjölkchoklad. Ja, jag ville ha nåt smaskens att tugga på här i min ensamhet och till Tyst vittne. Det var förstås också ett sätt att hålla mig vaken.

+
Det blev ungefär ett sånt här rör, men det var bara 150 gram i det jag köpte, och så några rader mjölkchoklad.

                                                                                                                                                           Tyst vittne skulle börja klockan 22 och sluta 00.10, men var försenat. Jag kan meddela att det var en kamp att hålla ögonen på TV-skärmen och vara fokuserad. Men tack och lov är Tyst vitne en av de bra brittiska serierna. Ingen deckare i vanlig bemärkelse, även om rättspatologerna i serien är detektiver i sig och många gånger utför polisarbete. Tyvärr har Sam Ryan (Amanda Burton) lämnat serien och det är ett stort minus! Nu är det Leo och Harry som arbetar sida vid sida – inte helt friktionsfritt heller… Jag gillar Amanda Burton som skådis och hennes härliga, irländska accent som påminner mig om mrs T – som jag däremot inte gillade, men ändå. Accenten är härlig. Dessutom gillar jag karaktären Sam Ryan och ibland ser jag naturligtivs paralleller till mig själv och mitt eget yrkesliv.

— PLATS FÖR SUCKAR! —

Vid halv ett-tiden ramlade jag i säng. Läste två sidor i min bok, även den en brittisk deckartyp som tyvärr gör sig bättre som TV-serie än som litteratur och somnade som en sten. För att vakna vid två-tiden och behöva gå på toa. Slocknade igen och vaknade sen tjugo i tre med kramp i ena benet och det andra benets fot. Slocknade. Vaknade med kramp i benen. Utmattad och nästan med en känsla av bakfylla vaknade jag runt halv nio idag. Huvudet dunkar som om jag var på värsta festen igår – verkligheten var chips, choklad och en (1) starköl.

Jag packade lite grejor igår i min rygga, men det blir ju inte så mycket eftersom jag bara åker ut till Himlen idag mitt på dan och stannar till i morgon kväll. Det känns jättetrist, men det har flera orsaker. En är att jag behöver vara hemma på måndagmorgon när jag ska göra mig redo för ”jobbet”. Det blir för rörigt om vi ärkanske fyra personer som ska göra oss klara för avfärd ungefär samtidigt. Sen måste jag se till att ha bensin i bilen och snåla med den, så det är därför jag inte pendlar därifrån. Det blir för dyrt, helt enkelt, och det är pengar jag inte har. Man blir inte rik när man ”jobbar” gratis, om jag säger så.

Man blir inte rik när man ”jobbar” gratis. 

                                                                                                                                                              På tal om att jobba har jag mejlat en fråga till min a-kassa nu på morgonen. Jag kan ju inte ringa på vardagar eftersom a-kassan bara har öppet de tider jag sitter på kontoret – som jag ju delar med Carl. Inte så kul att låta honom ta del av ett privat samtal mellan mig och min a-kassa. En a-kassa som jag tycker har undermålig information på sin hemsida. Med utförligare och bättre information där skulle a-kassan ju nästan helt slippa prata med medlemmarna, nåt som de som jobbar där med telefonfrågor verkar avsky. Nio av tio är så snorkiga att man tar sig en rejäl funderare om man verkligen måste ringa dit i nåt ärende. Tyvärr måste man det ibland. Hemsidan, för resten. Den går ju inte att logga in på! På alla papper från dem står ett fyrsiffrigt lösenord angett – hur är det med sekretessen där egentligen? Breven är inte rekommenderade… Men på hemsidan krävs ett åttasiffrigt lösen. Hur går det ihop? Nog för att jag fläckvis lider av dyskalkyli, men fyra och åtta är ju inte samma antal. Två arbetsdagar har de angett att de behöver som svarstid på mejlfrågor, så tidigast onsdag kan jag räkna med svar på var jag ska sätta ett kryss på a-kassekortet och hur jag ska kunna logga in på deras hemsida. TVÅ ARBETSDAGAR! Ja, inte jobbar de ihjäl sig.

Hur många siffror ingår det i a-kassans lösen, egentligen? Fyra jag som står angivna på alla brev från dem eller åtta som efterfrågas på hemsidan?

                                                                                                                                                              Nu ska jag bläddra igenom lokalblaskan, bädda, fräscha till mig och klä på mig nåt. Räknar med att åka till Himlen runt lunchtid idag. Då har Anna fått sin sovmorgon och kanske hunnit rensa golvbrunnen i badrummet också – vilken härlig sysselsättning en lördagsförmiddag! UFF!

Leksaks-datorn följer med ut till Himlen, men om vi åker in på Kulturnatten blir det kanske inte så mycket bloggat. Vi får se. I skrivande stund är inget bestämt än mer än att båda tjejerna ska ut. Glad för deras skull att de har kompisar och gör roliga saker i stället för att frottera sig med mamma och Tofflan!

Read Full Post »