Underbart är kort… barr(igt)…

Ett kort (?) inlägg.

---

 

Allting tar slut en dag. Förr eller senare är det liksom bara… över… Jag skulle kunna skriva om så många saker vad gäller både

slut

och

över

men jag brukar få så mycket skit då i sociala medier, till exempel. Jag pallar inte det. Inte har jag det värst – varken då eller nu. Fast lite svårt är det att förstå hur världens vackraste bara… liksom torkade ihop, föll av till en matta av sylvassa spikar under mina sargade fotsulor…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Två timmar tog det från plundring till och med återställning av golvlampa. Sen gissar jag att jag lär skrika då och då några månader framöver för att jag trampar på nåt sticksigt. Granbarr kryper verkligen in överallt.

Jag jobbade halvdag idag och det var tur. Tur var det också att jag fick hämta mig lite mellan jobben hos min frissa. Dessutom fick jag lite ordning på skallen. Till nästa gång. Jag har tagit reda på tvätt och flyttat kläder och kastat gran och sopat och sugit… I morgon – eller möjligen sent i kväll – tar jag resten av julsakerna. Jag har också ett viktigt dokument att författa under morgondagen, samtidigt som jag överväger ett lockande erbjudande jag fick idag. Varför ska det vara så svårt med alla val en ställs inför i livet? Och varför kommer alltid pest och kolera hand i hand precis som godis och gott???

Nu blir det en stund framför lokalblaskan, det är ju sista dan jag har tillgång till den i pappersedition. Sen ska husdjuren matas, jag själv utfodras (resterna från nyårsmiddagen) och så äntligen… bästefåtöljen med nåt litterärt alternativt dokumentärt.

Vad har DU för dig idag, dårå??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta när du har garvat färdigt åt mig nedan:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livskraft och livslust

Ett inlägg om kraften och lusten att leva. Generellt sätt.

---

 

Amaryllisen från L fotad den 17 januari 2015. Två stänglar på väg. Jag har nu klippt ner den långa, döda.

Det är nog inte alla som skulle borsta tänderna, stoppa i linserna, duscha och tvätta håret bara för att gå ut med två stinky soppåsar. Men sån är jag! Dessa läbbiga påsar gav mig just den kraft jag behövde för att skjutsa ut mig så jag fick fem minuters frisk luft – och två minuters unken dito i soprummet. Jag till och med växlade några ord med en trevlig granne. Jorå, det finns grannar som inte bara hälsar utan även pratar med mig. Inte som grannen jag tvingades dela rum med i torsdags, det var snudd på outhärdligt. Men allting går ju, som bekant, utom tennsoldater och små barn. Och såna som jag, som bara bor här i evigheters evighet.

Men nog önskar jag att jag hade lite mer kraft och lust. Det är därför jag ser med avund på amaryllisen som Fästmön och jag fick av vännen L. Den har blommat med massor av klockor på två stänglar och tänk – nu är ytterligare två stänglar på väg! Jag klippte därför ner den långa, döda och tog med ut till soprummet så att de två nya ska få ljus och plats. När det gäller amaryllisen kan vi snacka om både livskraft och livslust.

För egen del är det lite si och så med både och. Jag har värderats och fick resultatet igår. Det behåller jag för mig själv och familjen. Fysiskt sätt lever jag rätt ensam för tillfället. Det går bra. Familjen och jag har kontakt varje dag. Vi finns för varandra ändå. Det gäller att jag kommer på banan igen för egen maskin, men med stöd. Valet mellan pest och kolera är som bekant inte nåt roligt val. Valet är emellertid mitt. Ingen kan göra det åt mig.

Fredagsmys med ny bok, tända ljus och tomatsoppa med bröd.

Igår var det fredag. Då myste jag med soppa, bröd, tända ljus (mitt regnbågs-Airwickljus som INTE spökar!) och en ny deckarbekantskap, Stefan Tegenfalk. Jag fick två av hans böcker av Anna i julklapp och jag började förstås läsa den första i serien, Vredens tid. Mycket bra efter cirka 70 sidor, kan jag avslöja!

Idag försöker jag överleva. Det har gått bra hittills. Jag har planerat ända fram till kvällen och tagit fram kyckling ur frysen för att tinas. Pippin ska tillagas i stekpanna och serveras med potatisklyftor och hot béasås. Ett rött, gott och svindyrt vin ska jag korka upp från vinskåpet till maten. Det blir säkert ytterligare ett glas, för jag har köpt goda ostar och fikonmarmelad att smaska på framför Stjärnorna på Slottet. Eller filmen som kommer efter. Om jag nu orkar se den.

Att återfå kraft och lust tar tid. Jag hoppas att jag kan tillåta mig själv att få den tiden. Den som inte har varit här kan aldrig förstå och att försöka gå i mina skor är omöjligt för nån annan. Acceptera eller påverka är upp till mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En resa i verkligheten

Ett omvärldsspanande inlägg.

---

 

Just nu företar jag mig en lite omvärldsspanande resa, genom media. Jag vet att allt som står i tidningen inte är sant, men har vi nåt annat val när det gäller att få reda på vad som händer där ute? Du som vill är medbjuden på min lilla resa i verkligheten!

→ Stort slagsmål och grov misshandel. Det är med sorg i hjärtat, dock ingen förvåning, jag läser om vad som hände på orten där jag jobbade fram tills förra måndagen. Det är inget trevligt ställe. Det är en håla av format och människor har inget att göra. Då tar de unga till nävarna. Tyvärr.

→Företag som hyr ut personal märker ökad efterfrågan. Det är tyvärr brist på människor som vill och kan jobba i vården. Ett tungt vägande skäl är förstås de taskiga arbetsvillkoren – dålig lön, urusel arbetsmiljö. Eller? Sen finns det många bra saker med att jobba inom vården. Tänk att ha ett jobb där du faktiskt hjälper människor, får dem att må bättre… Allmänläkare är det senaste det råder brist på. På Skandinavisk hälsovård, ett av de företag som hyr ut personal och som bland annat hyr ut till organisationer som har ansvar för medborgarnas hälso- och sjukvård, märker man en ökad efterfrågan. Det handlar om så många som tio gånger fler läkare än vad företaget kan leverera. För övrigt arbetar de läkare som är inhyrda från bemanningsföretag mer än de vanliga anställda. De har högre produktivitet. Hur nu det kan komma sig…

→Valkompassen: Vilket parti ska du rösta på? Ett val klarade vi av i våras. I september kommer nästa. Men vet du vad du ska rösta på? Den som inte hänger i Almedalen eller bryr som om Twittrande och selfiestagande politiker märker knappt av nån valrörelse i år. Vad har hänt? Själv gjorde jag valkompassen och svarade på frågorna så att jag verkligen började undra över mitt politiska (o)förstånd när jag såg vilket parti som låg närmast mina åsikter. Fy! (Inte SD, var lugn!)

→Extrem fetma är farligare än rökning. Ja, fetma och rökning har väl varit som pest och kolera. Men nu menar forskare att fetman är farligare. skälen är att överviktiga oftare än andra drabbas av hjärtsjukdomar, cancer och diabetes. Fast fetma är farligare än rökning är väl att tolka resultatet av undersökningen lite godtyckligt. Det som emellertid kom fram var att den som har en BMI på 45 och över förkortar sitt liv lika mycket eller mer än en normalviktig rökare. Skillnaden är väl att rökare inte bara utsätter sig själva för sjukdom och förkortar sina egna liv utan också sin omgivning… DET nämns det inget om…

→Magnet – nytt sätt att stjäla. Med hjälp av en stark magnet har ett par lyckats stjäla kläder för en stor summa pengar. Magneten har använts för att öppna larmbrickorna på kläderna så mycket att man kan bända isär dem. Ja jisses…

→Brand stoppar tågtrafiken. Just nu står tågtrafiken i Jämtland stilla på grund av att det har brunnit. Hoppas det inte blir lika långvarigt stopp som här i juni…

→Åke Svensson skänker fotoskatt till Motala museum. Och det är en skatt som heter duga, det! Det handlar om 650 000 negativ, säkert en del bilder tagna på uppdrag av min pappa. Negativen ska scannas in i en bank. Det kan ge duktigt med arbetstillfällen. Bara det är ju inte fy skam… Jag hoppas Byhålemuseet förvaltar skatten väl!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen vidare gäst, inte…

Ett inlägg om att känna sig som en gäst hela tiden. Och om att skriva så man berör.

Även arbetslösa tar sovmorgon ibland. I morse sov jag ända till halv nio. Som vanligt när jag gick och la mig igår kväll närde jag en förhoppning om att inte vakna idag. Som vanligt blev jag besviken. Jag vaknade och verkligheten är ingen dröm utan just… verklighet.

Idag är det min pappas födelsedag, men jag har ingen pappa här att fira. Han skulle ha blivit 86 år. Jag kan inte tänka mig honom som en sån gammal gubbe! Min pappa är evigt ung i mitt minne. Jag saknar honom varje dag. Det går inte över.

Tjock-Tofflan och hennes pappa.

Det är en strålande solig och kall dag. Termometern visar nån minusgrad. Det är lite vitt på marken och lite vitt på taken. En promenaddag borde det vara. Men jag skippar det idag också. Har ingen lust. Vill inte visa mig utanför dörren, helst. Tanken är väl att jag ska åka ut till Himlen och gästa familjen.

Gästtofflor kan vara både mysiga och billiga.

För det mesta känns det som om jag är en gäst i alla sammanhang. I verkligheten, alltså. Det är som om jag är här på besök. Jag blir förbannad på mig själv för att jag inte är en trevligare gäst. En gäst som förvaltar sin tid i verkligheten på bästa sätt. Det är bekvämt att sitta här och vegetera och inte förvalta alls, ska jag erkänna. Men var lugn, jag får skit för det också. Jag får skit för det mesta jag är och gör. Fast jag vänjer mig aldrig.

Allvarliga är mina funderingar om att lägga ner skrivandet. Jag vet inte om jag skulle överleva det. Det berömda valet står mellan pest och kolera. Men jag är så trött på att onda ögon tolkar in saker jag inte skriver. Jag vill ju inte ens att dessa illvilliga blickar ska läsa mina texter. Varför är jag så intressant? Jag kan verkligen inte förstå det. Om du retar dig så, varför läser du det jag skriver, liksom?

Redan i första klass i lågstadiet frågade jag mig varför jag var så intressant i andras ögon. Jag fick höra att jag hade en tuff yttre stil som retade många. Jag, som var världens mjukis och som grinade när helst ingen såg! För hemma fick jag inte grina. Hemma fick vi aldrig visa några som helst högljudda känslor utan det skulle vara neutralt. Som barn har man två alternativ då: man exploderar eller man imploderar. Dessvärre följer detta med upp i vuxenåldern. Det påverkar mer än man tror. Var jag så tuff när jag var sju bast, då? Nej, inte alls. Jag var bara en pojkflicka som alltid var rädd och ledsen. Värsta belackarna var då, som nu, flickorna.

Igår eftermiddag, på bilverkstan, satt jag och läste pappersvarianten av lokalblaskan. Denna blaska, som nyligen utsågs till Årets dagstidning. Årets dagstidning – och årets lite andra saker inom journalistiken – är ett jippo som arrangeras av tidningen Medievärlden och Tidningsutgivarna. Det senare är en organisation som enligt egen utsago säger sig

arbeta för fria och konkurrenskraftiga medier för ett öppet och demokratiskt samhälle

Det lite lustiga i sammanhanget är att ägarna till vår lokalblaska äger en massa andra lokalblaskor. Ägarna köpte till och med den lilla lokala gratistidningen som kommer ut en gång i veckan. Därför reagerar jag på orden

[…] fria och konkurrenskraftiga medier […]

Hur fria är dessa lokalblaskor, egentligen? Hur fritt är det, till exempel när båda lokalblaskorna i Metropolen Byhålan, ägda av samma företag som lokalblaskan här, har exakt samma artiklar på sina webbplatser och i pappersversionerna? De två före detta konkurrenterna, ska tilläggas. Jag undrar om folk där nere i södern vet hur det ligger till.

Här i Uppsala tjafsar i alla fall en av lokalblaskans bloggare, Frida Norén, med en annan, vanlig bloggare, Karin Andersson. Jag har inte läst nån av dem tidigare. Bara noterat att Frida Norén har fotobyline och skriver i Citybilagan. Härom sommaren såg vi henne i en av stadens second hand-affärer. Hon hade kappa med pälskrage på sig i värmen, det är därför jag minns henne.

Typ en sån här pälskrage.

På lokalblaskans webbplats får båda två däng i kommentarerna, men mest Karin Andersson. Om man tittar på respektive bloggares texter är det också  Karin Anderssons text som har fått mest respons/däng. På Frida Noréns bloggtext finns inte en kommentar. Det talar sitt tydliga språk om vem som berör och vem som inte gör det, tycker jag…

För det är just det här med att beröra andra med sin text… Jag fick höra igår att det är det jag gör och att det är därför de som avskyr mig inte kan sluta läsa. Och kanske är det så att läsaren som mejlade mig detta tänkbara scenario har alldeles jävla rätt..?

Livet är kort.

Read Full Post »