Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Ett inlägg om svårigheten att svara.

---

 

När jag skriver – med vässad penna eller slö eller via e-post – vill jag gärna ha ett svar.

Det händer att jag i min förtvivlan sliter mitt hår. En ständig orsak till detta hårslitande är uteblivna svar. Jag saknar allt från svar på direkta frågor via anmälningar till ansökningar. Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Idag kommunicerar vi ofta via e-post, särskilt när det gäller ansökningar av olika slag. De flesta företag och organisationer har nån sorts autosvar man får tillbaka. OK, då vet jag i alla fall att min fråga/ansökan har kommit fram.

Men sen då? Jorå, självklart fattar jag – efter några veckor – att ett uteblivet svar på en jobbansökan är ett nej. Fast i mina ögon är det ett nej på ett dåligt och oförskämt sätt. I de flesta e-postprogram går det att klumpa ihop alla som sökt men inte ska bli anställda i en grupp dolda mottagare och skriva att

tyvärr, det blir ett nej den här gången.

Det krävs några copy and paste, ett par textrader och sen ett sänd-klick. Är det svårt och jobbigt på nåt vis, eller? Jag säger som qpaqex (som emellertid aldrig svarade på min kommentar…):

Arbetsgivare – svara på ansökningar det vinner ni på. […] Om ni vill att jag skall ha en bra bild av er som arbetsgivare även om ni inte anställde mig […]

Tyvärr breder det här oskicket ut sig. För ett tag sen mejlade jag en ansökan till en författare att recensera en ny bok jag var intresserad av. (Notera att jag skrev i imperfekt.) Inget svar. Dagarna gick. Till sist kontaktade jag författaren via denn*s blogg och undrade i en kommentar om det möjligen hade kommit nåt mejl. Efter nån dag fick jag svar – på bloggen.

Jodå, ditt mejl har kommit fram.

Sen vet jag inget mer, för nåt besked lämnades inte. Tror du att jag har nån lust kvar att recensera? Nej, det har jag inte. Det är oförskämt att inte svara! Det går att ställa in autosvar i e-postprogram även som privatperson – om man nu får så många ansökningar att recensera ens verk.

Den här gratistidningen finns inte på riktigt.

I förra veckan kom inte den lokala gratistidningen till min postbox. OK, den är just gratis, men den är rätt bra och den är den enda papperstidning jag har tillgång till. Så jag gick ut på nätet och kollade upp var jag skulle anmäla utebliven tidning. Jag hittade en e-postadress, skrev några rader, namn och adress och mejlade. På nätet stod att alla mejl vidarebefordras till distributören, stans lokalblaska. Vad tror du hände? Nej, jag fick varken svar eller nån tidning. Dåligt, dåligt, dåligt! Snart är det torsdag igen. Då skuttar jag inte lika förväntansfull nerför trappan för att kolla om jag har fått nån tidning, kan jag meddela.

Kundtjänst och kundservice, vad är det i Sverige idag? Är det att strunta i att svara när presumtiva anställda, kunder med flera frågar efter nånting? Eller är det sättet som ett av vårt lands största företag som levererar telefoni med mera använder sitt Twitterkonto på: man tipsar om TV-program? (Vem kan inte leta själv i tablåerna, liksom..?)

Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Hallå..? Hallå..? HALLÅ???

(Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer på min blogg, i alla fall.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Koka soppa… i solen

Ett soligt inlägg.

---

 

SOL idag!

Det är ett helt fantastiskt väder idag! Jag har varit ute och trampat i solens sken, med solbrillor på nosen. Märkligt nog var det inte mycket folk ute. Men två barnbarn blev flitigt lekta med av mormor och morfar /farmor och farfar. Idag gjorde de glada skratten inte ont inuti. De öppna ansiktena borgade för att paret ur den äldre generationen är goda förebilder för de små. Tänk om det vore så i alla familjer!

Mycket vettigt har inte blivit gjort idag, förutom promenaden. Men även en sån som jag behöver dagar när jag bara kokar soppa i solen och får känna mig ledig. Jag ska slå mig ner med den lokala gratistidningen som delas ut en gång i veckan, för jag har just telefonerat i 36 minuter med mamma och behöver vila lite.

Jag ser fram emot kvällens middag och jag är helt säker på att det inte är nån soppa Fästmön bjuder på. Räkcrèpsen, som jag hade tänkt lyxa med idag, håller sig finfint till nästa vecka.

Vad står på ditt middagsbord i kväll???

En riktig soppa?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen vidare gäst, inte…

Ett inlägg om att känna sig som en gäst hela tiden. Och om att skriva så man berör.

Även arbetslösa tar sovmorgon ibland. I morse sov jag ända till halv nio. Som vanligt när jag gick och la mig igår kväll närde jag en förhoppning om att inte vakna idag. Som vanligt blev jag besviken. Jag vaknade och verkligheten är ingen dröm utan just… verklighet.

Idag är det min pappas födelsedag, men jag har ingen pappa här att fira. Han skulle ha blivit 86 år. Jag kan inte tänka mig honom som en sån gammal gubbe! Min pappa är evigt ung i mitt minne. Jag saknar honom varje dag. Det går inte över.

Tjock-Tofflan och hennes pappa.

Det är en strålande solig och kall dag. Termometern visar nån minusgrad. Det är lite vitt på marken och lite vitt på taken. En promenaddag borde det vara. Men jag skippar det idag också. Har ingen lust. Vill inte visa mig utanför dörren, helst. Tanken är väl att jag ska åka ut till Himlen och gästa familjen.

Gästtofflor kan vara både mysiga och billiga.

För det mesta känns det som om jag är en gäst i alla sammanhang. I verkligheten, alltså. Det är som om jag är här på besök. Jag blir förbannad på mig själv för att jag inte är en trevligare gäst. En gäst som förvaltar sin tid i verkligheten på bästa sätt. Det är bekvämt att sitta här och vegetera och inte förvalta alls, ska jag erkänna. Men var lugn, jag får skit för det också. Jag får skit för det mesta jag är och gör. Fast jag vänjer mig aldrig.

Allvarliga är mina funderingar om att lägga ner skrivandet. Jag vet inte om jag skulle överleva det. Det berömda valet står mellan pest och kolera. Men jag är så trött på att onda ögon tolkar in saker jag inte skriver. Jag vill ju inte ens att dessa illvilliga blickar ska läsa mina texter. Varför är jag så intressant? Jag kan verkligen inte förstå det. Om du retar dig så, varför läser du det jag skriver, liksom?

Redan i första klass i lågstadiet frågade jag mig varför jag var så intressant i andras ögon. Jag fick höra att jag hade en tuff yttre stil som retade många. Jag, som var världens mjukis och som grinade när helst ingen såg! För hemma fick jag inte grina. Hemma fick vi aldrig visa några som helst högljudda känslor utan det skulle vara neutralt. Som barn har man två alternativ då: man exploderar eller man imploderar. Dessvärre följer detta med upp i vuxenåldern. Det påverkar mer än man tror. Var jag så tuff när jag var sju bast, då? Nej, inte alls. Jag var bara en pojkflicka som alltid var rädd och ledsen. Värsta belackarna var då, som nu, flickorna.

Igår eftermiddag, på bilverkstan, satt jag och läste pappersvarianten av lokalblaskan. Denna blaska, som nyligen utsågs till Årets dagstidning. Årets dagstidning – och årets lite andra saker inom journalistiken – är ett jippo som arrangeras av tidningen Medievärlden och Tidningsutgivarna. Det senare är en organisation som enligt egen utsago säger sig

arbeta för fria och konkurrenskraftiga medier för ett öppet och demokratiskt samhälle

Det lite lustiga i sammanhanget är att ägarna till vår lokalblaska äger en massa andra lokalblaskor. Ägarna köpte till och med den lilla lokala gratistidningen som kommer ut en gång i veckan. Därför reagerar jag på orden

[…] fria och konkurrenskraftiga medier […]

Hur fria är dessa lokalblaskor, egentligen? Hur fritt är det, till exempel när båda lokalblaskorna i Metropolen Byhålan, ägda av samma företag som lokalblaskan här, har exakt samma artiklar på sina webbplatser och i pappersversionerna? De två före detta konkurrenterna, ska tilläggas. Jag undrar om folk där nere i södern vet hur det ligger till.

Här i Uppsala tjafsar i alla fall en av lokalblaskans bloggare, Frida Norén, med en annan, vanlig bloggare, Karin Andersson. Jag har inte läst nån av dem tidigare. Bara noterat att Frida Norén har fotobyline och skriver i Citybilagan. Härom sommaren såg vi henne i en av stadens second hand-affärer. Hon hade kappa med pälskrage på sig i värmen, det är därför jag minns henne.

Typ en sån här pälskrage.

På lokalblaskans webbplats får båda två däng i kommentarerna, men mest Karin Andersson. Om man tittar på respektive bloggares texter är det också  Karin Anderssons text som har fått mest respons/däng. På Frida Noréns bloggtext finns inte en kommentar. Det talar sitt tydliga språk om vem som berör och vem som inte gör det, tycker jag…

För det är just det här med att beröra andra med sin text… Jag fick höra igår att det är det jag gör och att det är därför de som avskyr mig inte kan sluta läsa. Och kanske är det så att läsaren som mejlade mig detta tänkbara scenario har alldeles jävla rätt..?

Livet är kort.

Read Full Post »