Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bekvämt’

Ett flaggande inlägg.


 

Regnbågsflagga på en balkong på Söder

Regnbågsflagga på Söder, fotad under paraden i somras.

Den 19 oktober skriver vi idag. Det är en märklig dag, en fin dag – i alla fall i mina ögon. Först och främst är det idag exakt 35 år sen såna som jag slutade vara sjuka. Alltså, sjukdomsstämpeln på homosexualitet togs bort. Det var många som kämpade före 1979 för denna ändring. En av de politiker och läkare som kraftfullt drev frågan var Barbro Westerholm, idag 81 år och still going strong. Om världen var full av Barbroar Westerholmare skulle den helt klart se annorlunda ut. Jag har mycket att tacka henne för, för sen sjukdomsstämpeln togs bort kunde HBTQ-aktivisterna driva frågor om våra rättigheter på ett tuffare sätt. Denna kamp la grunden till många av de lagar som finns idag. Vi har kommit väldigt långt nu, i alla fall i mitt land, Sverige. Men det finns fortfarande mycket att göra. Därför bör kampen inte stanna av. Fast kanske att vi nån gång bör stanna upp och skänka en tacksamhetens tanke till Barbro och de andra tidiga kämparna! Vi får aldrig glömma bort vad de har gjort. Det är också ett av flera skäl till att jag tycker att det är så viktigt att försöka gå i paraden under Pride-veckan varje sommar. Då ska du veta att jag OCKSÅ gick i demonstrationstågen under Frigörelseveckan i Stockholm, demonstrationståg som på sätt och vis var föregångare till dagens parad.

Pappa

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Den 19 oktober var även den dagen min pappa föddes i Helsingfors. Pappas födelsedag. Idag skulle han ha varit en gammal man, han skulle ha fyllt 87. Det är konstigt att tänka, för även om han visserligen var äldre när han gick bort, är han på sätt och vis den evige buspappan. Pappan, som tog genvägar när vi var ute på stärkande promenader. Pappan, som gick i vinterstövlar på sommaren för att det var så bekvämt för fötterna att bara stickas ner i. Jag saknar pappa mycket fortfarande, trots att åren har gått. Samtidigt är jag glad att han slapp vara med om det jag fick uppleva två och ett halvt år efter hans död. Förnedringen, skammen och oron. Ändå tror jag att han nånstans vet och betraktar och håller sin starka pappahand över mig.

Det borde flaggas idag, den 19 oktober.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett må-gott-inlägg.


 

Systerburk till Annas

Mammas fina kakburk, en systerburk till en grön som Fästmön har, ekar tom. Men är vacker där den står.

Nä, så väldigt mycket nyttigt blev väl inte gjort idag. Vi tog i alla fall en sväng för att handla och fylla på förråden. På hemvägen hade vi intentionen att fika på Ubbes. Det kunde vi glömma – de stänger redan klockan 14 en sommarlördag. Och i mammas kakburk, den vackra blå med handtag som jag räddade från att hamna på loppis, är det ekande tomt. Men visst är den vacker att se på?!

I stället för att fika och äta onödiga kakor tog vi vägen om kyrkogården hem. Mamma har släkt som vilar där och idag var vi och satte några nejlikor hos farbror H och faster E. Den senare skulle ha fyllt 100 år får lite sen.

Grill o chill förkläde

Grill och chill-förkläde. Jag föredrar ju chill, som bekant.

Vi intog eftermiddagskaffe på mammas balle*. Mycket billigare och väldigt bekvämt. Sen grep jag mig an lite krokar som skulle dras ur väggarna efter hantverkarna som smällt upp rör lite här och var – i vägen förstås. Sen skulle vissa saker och ting upp på andra ställen. Lite snickare har jag varit idag, i alla fall. Mammas kyl och frys skulle behöva rensas ur, men det har jag inte fått göra idag. Mamma pratar och pratar och pratar. Jag flyttar på mig, mamma kommer efter. Och pratar. Om allt. Hon till och med skänkte mig ett förkläde – kanske i förhoppningen att jag skulle bli inspirerad att laga mat oftare? Njae…

Balkongblommor till mamma

Balkongblommor till mamma.

Ett par blommor följde med hem till mammas ballebord**. Det blev riktigt fint! Naturligtvis kommer jag inte ihåg vad blommorna heter, men jag ”har” ju tillgång till mitt personliga botaniska, levande uppslagsverk i Belgien.

Vi softade en stund innan jag faktiskt tog mig i kragen och stegade ut i köket för att laga mat – sill och potatis. Det var mycket avancerat. Jag borstade potatis och kokade den, ställde fram två sillburkar, gräddfil och gräslök. En lite bricka fylldes med knäcke, ost och Bregott havssalt. Som pricken över i en kall öl och Östgöta sädes. Av den senare blev det visst… fem snapsar. Helan, halvan, tersen, kvarten och kvinten. Ändå står jag på benen! Men jag känner att nu är det nog.

Sill potatis öl o snaps

Sill, potatis, öl och snaps – i blåsten på balkongen.

 

Mamma gick in efter sin första tallrik. Det blåste rejält och hade man inte lite östgötskt innanför västen var det ganska kyligt. I kväll väntar visst fotboll. Jag har laddat med en bunke godis och en bra bok i stället. Sport är, som bekant inte min grej. Den enda tävlingsform jag utövar just nu är ett visst ordspel. Och jag kan ju meddela att Kobran har chansen till revansch i afton med tanke på snapsintaget. Anna likaså. Det är dessa tu jag spelar med just nu. Orkar inte med fler.

Kvällsgodis

Lördagsgodis à la Tofflan.


Vad njuter du av i kväll? Nåt östgötskt, nåt sportsligt eller nåt kulturellt? Skriv gärna en rad och berätta! 


*mammas balle = mammas balkong
**mammas ballebord = mammas balkongbord

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att känna sig som en gäst hela tiden. Och om att skriva så man berör.


Även arbetslösa tar sovmorgon ibland.
I morse sov jag ända till halv nio. Som vanligt när jag gick och la mig igår kväll närde jag en förhoppning om att inte vakna idag. Som vanligt blev jag besviken. Jag vaknade och verkligheten är ingen dröm utan just… verklighet.

Idag är det min pappas födelsedag, men jag har ingen pappa här att fira. Han skulle ha blivit 86 år. Jag kan inte tänka mig honom som en sån gammal gubbe! Min pappa är evigt ung i mitt minne. Jag saknar honom varje dag. Det går inte över.

Pappa o jag

Tjock-Tofflan och hennes pappa.


Det är en strålande solig och kall dag.
Termometern visar nån minusgrad. Det är lite vitt på marken och lite vitt på taken. En promenaddag borde det vara. Men jag skippar det idag också. Har ingen lust. Vill inte visa mig utanför dörren, helst. Tanken är väl att jag ska åka ut till Himlen och gästa familjen.

Mysiga gästtofflor

Gästtofflor kan vara både mysiga och billiga.


För det mesta
känns det som om jag är en gäst i alla sammanhang. I verkligheten, alltså. Det är som om jag är här på besök. Jag blir förbannad på mig själv för att jag inte är en trevligare gäst. En gäst som förvaltar sin tid i verkligheten på bästa sätt. Det är bekvämt att sitta här och vegetera och inte förvalta alls, ska jag erkänna. Men var lugn, jag får skit för det också. Jag får skit för det mesta jag är och gör. Fast jag vänjer mig aldrig.

Allvarliga är mina funderingar om att lägga ner skrivandet. Jag vet inte om jag skulle överleva det. Det berömda valet står mellan pest och kolera. Men jag är så trött på att onda ögon tolkar in saker jag inte skriver. Jag vill ju inte ens att dessa illvilliga blickar ska läsa mina texter. Varför är jag så intressant? Jag kan verkligen inte förstå det. Om du retar dig så, varför läser du det jag skriver, liksom?

Redan i första klass i lågstadiet frågade jag mig varför jag var så intressant i andras ögon. Jag fick höra att jag hade en tuff yttre stil som retade många. Jag, som var världens mjukis och som grinade när helst ingen såg! För hemma fick jag inte grina. Hemma fick vi aldrig visa några som helst högljudda känslor utan det skulle vara neutralt. Som barn har man två alternativ då: man exploderar eller man imploderar. Dessvärre följer detta med upp i vuxenåldern. Det påverkar mer än man tror. Var jag så tuff när jag var sju bast, då? Nej, inte alls. Jag var bara en pojkflicka som alltid var rädd och ledsen. Värsta belackarna var då, som nu, flickorna.

Igår eftermiddag, på bilverkstan, satt jag och läste pappersvarianten av lokalblaskan. Denna blaska, som nyligen utsågs till Årets dagstidning. Årets dagstidning – och årets lite andra saker inom journalistiken – är ett jippo som arrangeras av tidningen Medievärlden och Tidningsutgivarna. Det senare är en organisation som enligt egen utsago säger sig

arbeta för fria och konkurrenskraftiga medier för ett öppet och demokratiskt samhälle

Det lite lustiga i sammanhanget är att ägarna till vår lokalblaska äger en massa andra lokalblaskor. Ägarna köpte till och med den lilla lokala gratistidningen som kommer ut en gång i veckan. Därför reagerar jag på orden

[…] fria och konkurrenskraftiga medier […]

Hur fria är dessa lokalblaskor, egentligen? Hur fritt är det, till exempel när båda lokalblaskorna i Metropolen Byhålan, ägda av samma företag som lokalblaskan här, har exakt samma artiklar på sina webbplatser och i pappersversionerna? De två före detta konkurrenterna, ska tilläggas. Jag undrar om folk där nere i södern vet hur det ligger till.

Här i Uppsala tjafsar i alla fall en av lokalblaskans bloggare, Frida Norén, med en annan, vanlig bloggare, Karin Andersson. Jag har inte läst nån av dem tidigare. Bara noterat att Frida Norén har fotobyline och skriver i Citybilagan. Härom sommaren såg vi henne i en av stadens second hand-affärer. Hon hade kappa med pälskrage på sig i värmen, det är därför jag minns henne.

pälsväst

Typ en sån här pälskrage.


På lokalblaskans webbplats
får båda två däng i kommentarerna, men mest Karin Andersson. Om man tittar på respektive bloggares texter är det också  Karin Anderssons text som har fått mest respons/däng. På Frida Noréns bloggtext finns inte en kommentar. Det talar sitt tydliga språk om vem som berör och vem som inte gör det, tycker jag…

För det är just det här med att beröra andra med sin text… Jag fick höra igår att det är det jag gör och att det är därför de som avskyr mig inte kan sluta läsa. Och kanske är det så att läsaren som mejlade mig detta tänkbara scenario har alldeles jävla rätt..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om chefer respektive ledare och medarbetare.


Alla chefer är inte ledare,
om det nu fanns nån som trodde det. Alla chefer är inte ens bra chefer. Men varför utses då alla dessa mindre lämpade personer till chefer? Jag har pratat en del med min bekanting P om det där, eftersom P har varit chef/ledare i många olika företag.

Värst var det nog inom offentlig verksamhet,

berättade P.

Där konkurrerade cheferna med varandra, det förekom skitsnack bakom ryggen, ja till och med ren mobbning.

Vi behöver inte gå så långt  när vi ser detta. Under våren har vi haft en del intressanta utköp av högt uppsatta chefer här i regionen. Utköp som har kostat oss skattebetalare en hel del och inte mindre därför att  handlingen överklagades, ivrigt påhejat av de icke-styrande politikerna. Vem snackar skit om vem i de här lägren? Och vem mobbar vem, egentligen, när beslutet, som hånades, bekräftades i dagarna? Stanna upp och tänk ett steg längre!

Det finns ju olika sorters chefer och ledare – precis som det finns olika typer av medarbetare. Jag tycker ibland att det läggs alltför lite krav på medarbetare, till exempel att det ligger i det egna intresset att hålla sig uppdaterad och informerad om vad som är gång. Man kan inte bara skylla ifrån sig och säga

Det där har jag inte hört nåt om!

Vadå inte hört? Ska allting serveras? Lite får man nog anstränga sig om man har ett arbete…

Fast på chefer och ledare ställs det högre krav. Eller det borde ställas högre krav. En chef kan till exempel inte vara kompis lika lite som h*n kan strunta i att kommunicera med sina medarbetare. Det är till exempel att en chef kan leda ett möte. Men det är minst lika viktigt att en chef läser hela medarbetarens mejl och inte bara den första meningen eller det första stycket. Det är vid såna tillfällen som Östergötland blir Östersund och frågor om upphovsrätt inte bemöts.

Men kompischefen är nog värst. H*n som låtsas vara en i gänget, som lurar sina medarbetare att var avslappnade och som säger att ärlighet är bäst. Bara det att det där med

ärlighet är bäst

endast gäller när man har samma åsikter och synpunkter som chefen.

Själv har jag lett grupper av olika konstellationer. En del har varit högintellektuella (säkert högintelligenta också), medan andra har varit outbildade. En del grupper har innehållit personer med funkti0nshinder, till och med kommunikationshinder.

Jag gillar att leda, men det ställer stora krav. Och man måste verkligen anpassa sig efter gruppens förmågor. Se var och en och ändå hela gruppen. Vara lyhörd. Alltid ha en öppen dörr. Svara på frågor så snart man kan, inte om två månader.

frågetecken
Ställer vi för höga eller för låga krav ute i verkligheten?


Men hur är det då där ute i verkligheten?
Ställer vi för höga krav på våra chefer och ledare eller rentav för låga? Är det bekvämt att välja att ge nån annan ansvaret att chefa eftersom det trots allt innebär nån sorts utmaning? Ja, en del frågor tål att tänkas över både en gång och flera. Ett visst mått av självinsikt bör också vägas in när vi var och en rätar ut frågetecknen…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här med TV-avgifterna verkar ha blivit snurrigt värre! Jag skrev om det för nästan ett år sen, då i samband med att ett förslag om att dra in avgiften via skatter var på gång. Då som nu tycker jag att det vore bekvämt att få det hela administrerat via skattsedeln, eftersom man inte skulle märka av det så mycket. Men jag drog iväg i tanken och tyckte att man också skulle ha rätten att gå ur Sveriges Television, Sveriges Radio och/eller Utbildningsradion om man inte har TV eller dator med internetuppkoppling.

På tv
Vad är det för skit på TV i kväll?


Förslaget kom så småningom till hösten men röstades ner.
Idén till förslaget härstammade från Finland. Men i vårt land skulle TV-avgiften bestå av en individuell radio- och TV-avgift, beräknad utifrån vars och ens beskattningsbara inkoms­t.  I princip ”alla” var kritiska. Naturligtvis de inblandade aktörerna – Radiotjänst aviserade uppsägningar – och såväl sossar som moderater tyckte att det var fel att pengarna skulle dras in via Skatteverket.

Nu är det snart dags igen, i alla fall, för så som vi har det idag är ingen nöjd med. Varken folk eller riksdagspartier tycker att det är OK med Radiotsjänsts rutiner att ta ut TV-avgift för paddor och mobilerKulturministern förväntas tillsätta en ny expertkommitté som ska utreda saken igen. Beslutet fattas sen i riksdagen.

Jag förstår fortfarande inte vad det är som känns så farligt att just Skatteverket skulle hantera avgifterna. Det känns bara smidigt och logiskt för mig. Att sen avgiften är inkomstrelaterad anser jag självklart. För den som inte har nån eller bara en liten inkomst kan ju inte betala lika mycket som en direktör vid Sjukstugan i Backen, eller hur?!

Hur tycker DU  att vi ska göra med TV-avgifterna i Sverige framöver???


Livet är kort.

Read Full Post »

Man kan väl säga att jag inte är riktigt OK… Inte nån överraskning för somliga, kanske. Men det var så konstigt i morse, jag frös om ena handen trots att jag hade handskar på mig. När jag skulle åka hem upptäckte jag att jag blandat vinterhandskarna (för rätt så kallt) med hösthandskarna (för lite kyligt), typ…

omaka handskar

En vinterhandske och en hösthandske.


Ja, ja, jag fick ett gott skratt
för mig själv på vägen hem. Tur att ingen såg mig…

Grejen är att jag har gjort nåt liknande förut, fast med fotbeklädnader för inomhusbruk. Det kändes inte riktigt… bekvämt och bra…

Fel-Tofflan

Eh..?


Livet är kort. Att skratta åt sig själv ibland är gott.

Read Full Post »

Den kära, mest älskade Fästmön smög upp i morse och tassade ut till bussen, den som bara kör henne halva sträckan till jobbet från mig. (Den stackarn – Anna alltså, inte bussjäveln! – har dessutom en blåsa på ena foten!) Jag vaknade tjugo i sju av att det var alldeles för tyst i mitt hem (dock inte under mig…). Kryckade mig ur sängen tjugo i sju och fann att den lilla fågeln var utflugen! Jag hade fått sovmorgon av Anna, som tyckte synd om mig, tror jag. Igår kväll fick jag nämligen ta fram kryckan eftersom jag nästan inte kunde gå. Och vilken tur att jag lyckades somna om! Sov ända till halv nio idag…

Den kära, mest älskade Anna! Här på besök i kyrkan.


Jag fick känna lite söndagsfrid idag,
trots att somliga i huset tittade på TV på inte särskilt låg volym under mitt sovrum före klockan sju. Men när jag klev upp och grep mig an dagens verk blev jag efter en stund ackompanjerad av kyrkklockor. Medan jag tog ner en gardinstång och skruvade ner hållare till gardinstänger på de resterande tre fönstren ding-dongade det utanför. Och det var ganska fridfullt.

Kryckan åkte som sagt fram igår kväll. Då hade jag dels jävligt ont och dels svårt att gå. Det var i princip omöjligt för mig att resa mig utan krycka. Det brukar inte vara så svårt att gå inomhus utan krycka, för det finns alltid nåt att hålla sig i. Igår kväll gick det inte alls att gå utan krycka heller. HATAR! Men foten har fått vila under natten och även om jag behöver kryckan för att ta mig ur sängen och upp ur stolar, kan jag halta utan den inomhus i alla fall idag. Jag ska försöka att inte belasta foten så mycket, men samtidigt stelnar jag till om jag inte rör på mig och då gör det ännu mer ont sen, när jag ska försöka röra på mig.

Dagens agenda innehåller inte så mycket, tack och lov. Jag ska stryka några jeans, det är allt. Vattnat mina 42 krukväxter gjorde jag i samband med att jag tog bort fönsterremsor och gardiner idag. Fasen, så full tvättkorgen är! Jag ska nog tvätta nån maskin så tvättkorgen rymmer lite mer tvätt. Till en del fönster har jag rena gardiner till i linneskåpet att sätta upp sen, men sorgebarnet är sovrummet. Jag har haft ett par rätt fula blåa gardiner där. De matchar färgen på tapeterna, men de har rosor på sig. Rosor! Nej, det är inte jag! Kanske borde jag passa på att inhandla nya gardiner till sovrummet nu när jag ska få nya fönster. Men sist jag gjorde det köpte jag ett par som visade sig vara duvblålila i dagsljus. De passade bara som tillfällig och ful nödlösning som solskydd på jobbet…

Ful nödlösning på jobbet ett tag.


Nej, jag är ingen gardinmänniska.
När jag var gift – bevare oss väl! – tog min dåvarande svärmor hand om den biten. Det var ganska bekvämt, även om vi inte hade samma smak alla gånger. Efter skilsmässan följde en period av anti-gardiner-stil i mitt hem. Sen blev jag vuxlig och försökte. Med varierande resultat.

Ärligt talat är jag inte nån som är duktig på det husliga – det tror jag att såväl Anna som mina X:or skriver under på! Visst gillar jag att ha snyggt omkring mig hemma och visst gillar jag att äta gott – bara jag slipper fixa till det själv. Jag kan ta hand om städningen i stället, minus disken, förstås… Anna var så söt igår och tog hand om disken efter maten – trots att hon hade jobbat 7 – 16. Men jag lagade i gengäld maten – och sen kunde jag inte stå på foten…

Det är ganska läskigt, men jag vet att alkohol brukar hjälpa mot värk. Vi drack var sin starköl igår och två glas vin. Det gjorde inte nån som helst skillnad igår – jag hade jätteont. Hälen värkte för första gången, den värkte rejält. På torsdag ska jag tillbaka till Nål-Janne, så jag får beklaga mig då ordentligt och höra om jag kan göra nåt annat på hemmaplan för smärtlindring än att ha hälen på en kylklamp. Testade det igår och då ilade det bara ännu mer.

Nej, nu ska jag läsa lite lokalblaska, inta frukost och stryka jeans – i den ordningen. Dagens middag behöver inte förberedas – vi ska äta ost och kex och dricka var sitt glas vin. Igen. Oj så fulla vi blir – NOT! (Jag hatar att vara full och tappa kontrollen, så jag är aldrig full nu för tiden.)

Vad ska du göra idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »