Ingen vidare gäst, inte…

Ett inlägg om att känna sig som en gäst hela tiden. Och om att skriva så man berör.

Även arbetslösa tar sovmorgon ibland. I morse sov jag ända till halv nio. Som vanligt när jag gick och la mig igår kväll närde jag en förhoppning om att inte vakna idag. Som vanligt blev jag besviken. Jag vaknade och verkligheten är ingen dröm utan just… verklighet.

Idag är det min pappas födelsedag, men jag har ingen pappa här att fira. Han skulle ha blivit 86 år. Jag kan inte tänka mig honom som en sån gammal gubbe! Min pappa är evigt ung i mitt minne. Jag saknar honom varje dag. Det går inte över.

Tjock-Tofflan och hennes pappa.

Det är en strålande solig och kall dag. Termometern visar nån minusgrad. Det är lite vitt på marken och lite vitt på taken. En promenaddag borde det vara. Men jag skippar det idag också. Har ingen lust. Vill inte visa mig utanför dörren, helst. Tanken är väl att jag ska åka ut till Himlen och gästa familjen.

Gästtofflor kan vara både mysiga och billiga.

För det mesta känns det som om jag är en gäst i alla sammanhang. I verkligheten, alltså. Det är som om jag är här på besök. Jag blir förbannad på mig själv för att jag inte är en trevligare gäst. En gäst som förvaltar sin tid i verkligheten på bästa sätt. Det är bekvämt att sitta här och vegetera och inte förvalta alls, ska jag erkänna. Men var lugn, jag får skit för det också. Jag får skit för det mesta jag är och gör. Fast jag vänjer mig aldrig.

Allvarliga är mina funderingar om att lägga ner skrivandet. Jag vet inte om jag skulle överleva det. Det berömda valet står mellan pest och kolera. Men jag är så trött på att onda ögon tolkar in saker jag inte skriver. Jag vill ju inte ens att dessa illvilliga blickar ska läsa mina texter. Varför är jag så intressant? Jag kan verkligen inte förstå det. Om du retar dig så, varför läser du det jag skriver, liksom?

Redan i första klass i lågstadiet frågade jag mig varför jag var så intressant i andras ögon. Jag fick höra att jag hade en tuff yttre stil som retade många. Jag, som var världens mjukis och som grinade när helst ingen såg! För hemma fick jag inte grina. Hemma fick vi aldrig visa några som helst högljudda känslor utan det skulle vara neutralt. Som barn har man två alternativ då: man exploderar eller man imploderar. Dessvärre följer detta med upp i vuxenåldern. Det påverkar mer än man tror. Var jag så tuff när jag var sju bast, då? Nej, inte alls. Jag var bara en pojkflicka som alltid var rädd och ledsen. Värsta belackarna var då, som nu, flickorna.

Igår eftermiddag, på bilverkstan, satt jag och läste pappersvarianten av lokalblaskan. Denna blaska, som nyligen utsågs till Årets dagstidning. Årets dagstidning – och årets lite andra saker inom journalistiken – är ett jippo som arrangeras av tidningen Medievärlden och Tidningsutgivarna. Det senare är en organisation som enligt egen utsago säger sig

arbeta för fria och konkurrenskraftiga medier för ett öppet och demokratiskt samhälle

Det lite lustiga i sammanhanget är att ägarna till vår lokalblaska äger en massa andra lokalblaskor. Ägarna köpte till och med den lilla lokala gratistidningen som kommer ut en gång i veckan. Därför reagerar jag på orden

[…] fria och konkurrenskraftiga medier […]

Hur fria är dessa lokalblaskor, egentligen? Hur fritt är det, till exempel när båda lokalblaskorna i Metropolen Byhålan, ägda av samma företag som lokalblaskan här, har exakt samma artiklar på sina webbplatser och i pappersversionerna? De två före detta konkurrenterna, ska tilläggas. Jag undrar om folk där nere i södern vet hur det ligger till.

Här i Uppsala tjafsar i alla fall en av lokalblaskans bloggare, Frida Norén, med en annan, vanlig bloggare, Karin Andersson. Jag har inte läst nån av dem tidigare. Bara noterat att Frida Norén har fotobyline och skriver i Citybilagan. Härom sommaren såg vi henne i en av stadens second hand-affärer. Hon hade kappa med pälskrage på sig i värmen, det är därför jag minns henne.

Typ en sån här pälskrage.

På lokalblaskans webbplats får båda två däng i kommentarerna, men mest Karin Andersson. Om man tittar på respektive bloggares texter är det också  Karin Anderssons text som har fått mest respons/däng. På Frida Noréns bloggtext finns inte en kommentar. Det talar sitt tydliga språk om vem som berör och vem som inte gör det, tycker jag…

För det är just det här med att beröra andra med sin text… Jag fick höra igår att det är det jag gör och att det är därför de som avskyr mig inte kan sluta läsa. Och kanske är det så att läsaren som mejlade mig detta tänkbara scenario har alldeles jävla rätt..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Mycket!

När vi är i Himlen är ofta allting så… mycket. Jag kommer från en liten familj bestående av tre personer. I Himlen kan vi vara sex personer. Jag gillar att vara många, men jag är ovan. Ovan vid alla ljud, vid alla röster.

Igår var det emellertid en märklig kväll. Först åt nästan alla, fem, middag. Jag tog mycket mat – som vanligt. Jag hade ju inte ätit mat sen jag hade haft en lunchdejt – i onsdags. (Ja, jag VET! Jag måste ändra mina kostvanor!)

Lördagsmiddag – en mycket fullastad tallrik…

Minstingen skulle på kalas och jag skjutsade dit. De två äldsta försvann ut. Kvar var vi och ett ”barn”.

Vi spelade mycket Wordfeud igår, Fästmön och jag. Och jag åkte på mycket däng, tre matcher på raken varav en riktig brakförlust. Nej, jag är verkligen inte duktig på det här spelet!

Anna gick genom skogen som var mycket mörk och hämtade hem minstingen. Sen dukade vi fram mycket mogna ostar, kex och rödvin. Vi bänkade oss framför Downton Abbey och Friday Night Dinner.

En objuden gäst…

Plötsligt var klockan mycket, typ halv två. Vi masade oss i säng, mycket trötta. Idag sov vi mycket länge. Klockan var över tio när vi slog upp våra bruna-gröna respektive blå.

Idag är det söndag. Vädret är grått och trist, minstingen ska på kalas igen. Mycket nu, kan man säga. Eftersom kalaset är i stan försöker Anna och jag roa oss med biltvätt och lite annat under tiden.

Söndagskvällen blir det telefonsamtal till mamma och Arne Dahl.

Alien-gänget höll sig mycket lugna igår, för att idag braka loss igen. Jag blir så trött, men jag har tryckt i mig leverpastej på frukostmackan eftersom jag höll på att tuppa av över bordet.

I morgon är det måndag och jag försöka vara mycket alert och gå och lyssna på en blivande licentiat på eftermiddagen. Min favoritdoktorand gör ett stopp på halva vägen och licar.

Har du nåt kul för dig idag eller i veckan som kommer???

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagslir, okunskap och tid för avsked

Det var en skön lördagskväll ute i Himlen igår. Min ork är ju inte på topp, men jag tycker ändå om att ha människor familjen omkring mig och ljud.  Då känner jag att jag är nåt annat än bara en som har ont, ungefär.

Fästmön lagade god mat – tacos – och vi åt och glufsade i oss allihopa. Det är bra mat, för då kan var och en ta det den vill ha.

Anna och jag spelade flera omgångar Wordfeud, det är avkoppling för mig, samtidigt som hjärnan får anstränga sig lite. Med oss i cyberspace var även Stormästaren själv. Jag åkte på däng alldeles nyss när den sista matchen avslutades för en stund sen.

Ett lördagsljus för dem som inte är med oss längre.

Jaa, Jerry och jag kanske inte är världsbäst på att kommunicera alla gånger. Men vi kan åtminstone mötas för att spela Wordfeud! Skämt åsido, vi har inte löst alla knutar oss emellan, men vi kommunicerar och det känns bra och vuxligt. Till skillnad från andra, som dessutom har mage att kalla mig hen. HEN! Jag är för fan en HON! Är MAN totalt jävla okunnig, eller??? Dessutom på Fejan, där jag inte finns. Jag stod fast vid det jag skrev i mejlet till personen ifråga:

[…] Nu ska jag inte besvära dig mer. […]

men MAN har visst svårt att inte få sista ordet. Att få nypa till där man tror att det inte syns – eller också är MAN mycket medveten om att jag får information – skvallervägen. Det är ju den vägen MAN brukar använda sig av. Jag ska inte hänga kvar i detta nu, jag ville bara säga – för jag vet att min blogg läses – att jag sträckte ut min hand mot ett helt gäng människor och det var bara två (2) som inte ville ta den. So be it!

Min bästa Storasyster ringde nu på förmiddagen och var vänlig nog att informera mig om ett datum när det är tid för avsked. Det är en sån tid nu. Tid för avsked, på många sätt och för många…

Livet är kort.

Read Full Post »

Lärarlegitimationerna försenas och praktiskt gymnasium föreslås

Lärarnas yrkeslegitimationer, ett omdiskuterat ämne, införs inte i sommar som det var tänkt. Skälet är att Skolverket inte hinner med. I fredags bad verket regeringen om mer tid.

Att kunna lära ut ställer höga krav. 

Det är Skolverket som ansvarar för att lärarna får den nya yrkeslegitimationen. Men det har varit massor av problem hela med detta ända sen beslutet togs. Hittills är det bara 2 000 förskollärare och lärare som har fått legitimation. Ytterligare 85 000 ansökningar väntar på att behandlas av Skolverket och nästan 100 000 till kan komma.

Skälen till Skolverket ber om mer tid är som sagt en massa strul. Det har varit tekniska problem såväl som ofullständiga eller oklara ansökningar. (Jag hade förväntat mig att lärare som ska lära ut saker klarade av detta.) Skolverket har till och med tagit hjälp från ett bemanningsföretag, nåt som har fått kritik. (Jag fattar inte varför, men…) Lärarfacken tror att reformen kan träda i kraft inom tidigast ett år.

Ja, självklart är det inte lätt när det strular med tekniken eller när ansökningarna är ofullständiga. Man kanske hade trott att lärare var bättre på ansökningar. Men det jag misstänker vara det verkliga skälet är att det råder brist på lärare som verkligen är lärare. Att kunna lära ut ställer höga krav. De utbildade lärarna räcker emellertid inte till och outbildad personal eller personal som inte är färdigutbildad tas in i stället, verkar det som. Om jag hade barn skulle jag vara rätt rasande på det. Klart jag vill att mina barn ska ha utbildade lärare! Varför skulle jag nöja mig med mindre? Det vore ju som att gå till en doktor som inte är utbildad – en jädra chanstagning, om du frågar mig. Alltså den outbildade doktorn kan ju vara bra, men operationen kan ju misslyckas…

Jan Björklund, fotad av Kristian Pohl.

Utbildningsminister Jan Björklund har också i dagarna föreslagit att man ska införa en sorts praktiskt gymnasium för dem som är skoltrötta. Ett- till tvååriga utbildningar utan teori. Visserligen finns de nya lärlingsutbildningarna, men de är treåriga. Eftersom mer än 10 000 elever hoppar av gymnasiet varje år vill Jan Björklund införa dessa kortare kurser.

Naturligtvis åker Jan Björklund på däng genast. En miljöpartist säger till TT att

[…] Björklund spelar rysk roulette med ungdomarna. […]

Varför då? undrar jag. Är det inte bättre att dessa unga gör nånting i stället för att gå arbetslösa? För det är ju det som händer om de inte går gymnasiet – vem vill anställa en skoltrött tonåring?

Kritikerna menar att utbildningsministern skulle lura ungdomarna att de får jobb. Ungdomar är inte dumma bara för att de är skoltrötta! Jag tror inte alls att de skulle låta sig luras. Jag hävdar att det är bättre att de gör nånting än ingenting. Lärarnas Riksförbund anser åtminstone att förslaget är värt att pröva – och det tycker jag också!

Read Full Post »