Bokrean har startat!

Ett litterärt inlägg.

---

 

Britt-Marie var den enda som fick följa med mig hem idag.

I år har jag faktiskt varit på bokrean. Rent fysiskt. Alldeles nyss. Jag och min smutsgris till man Clark Kent* tuffade iväg till Stormarknaden. Där finns en ovanligt välsorterad smärre Akademibokhandel. Och jag visste ju att en hett eftertraktad bok såldes för endast 59 kronor – men bara idag!

Jag strosade runt en stund bland människor som antingen var ett par decennier äldre än jag eller lika många år yngre. Det är nåt visst, ändå, att just strosa i en bokhandel. Att kunna titta på böcker, ta upp dem, läsa lite, känna doften av nytt tryck… Men jag föll inte alltför mycket för min last. Den enda som fick följa med mig hem var Britt-Marie och det var ett halvt om halvt planerat inköp.

Bokrean på nätet har jag också besökt, men jag vill även gynna de fysiska bokaffärer som fortfarande existerar – därav dagens tripp. För ett tag sen gjorde jag en Bokus-beställning på fyra stycken reaböcker. Igår fick jag mejl om att paketet var skickat och anländer om ett par dar (läs: typ torsdag eller fredag) hos ett ombud nära mig. Hoppas jag! Somliga får ju åka tåg till sina ombud…

Den största fördelen med att nätshoppa böcker är priserna, förstås. Bokus, som ju är en del av Coop precis som Akademibokhandeln, har dessutom ett bra sortiment. Handlar man över 99 spänn är det fraktfritt. Är paketet litet hamnar det i din brevlåda/postbox, men är det stort får du gå eller åka och hämta det. Då är det praktiskt om Bokus webbplats är uppdaterad med korrekt information om var ombuden finns. Så var det INTE i julas, alltså… Och Bokus kundservice kommunicerar som goddag yxskaft. Därför är det helt underbart att då och då gå in i en fysisk bokhandel och prata med verkliga människor som arbetar där och som kan nåt om böcker.

Senare i veckan har jag tänkt besöka Myrorna centrala Uppsala där äldste bonussonen jobbar som ansvarig för bokavdelningen. Där är det nämligen halva priset på alla böcker februari månad ut. Ja inte bara där, samtliga Myrorna-butiker som har böcker säljer dem för halva priset till och med den 1 mars (det vill säga söndag).

Och eftersom jag höll hårt om plånkan inne på bokhandeln idag, blev det lite över till påfyllning av vinskåpet. Litteratur och fina viner, gärna i kombination, är två av mina intressen/passioner! (Passioner låter bättre än laster och nej, jag BORDE inte ha köpt vinerna, men nu gjorde jag det.)

Fyra röda viner, varav två Amarone till hyfsade priser, har fått ett nytt hem i mitt vinskåp.

Och nu vill jag förstås veta om DU har köpt nåt/ska köpa nåt på bokrean!!! Eller vad har DU för passioner i livet??? Skriv några rader och berätta!

 

PS Ingen av böckerna jag skrev om i förra inlägget finns på bokrean. När det gäller en av dem tycker jag att det är bra.

*Clark Kent = min egen Plåtniklas till bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens dåliga samvete: Vilodag ersatte städdag

Ett orent inlägg.

---

 

Den här vilodagen går mot sitt slut. Jag har behövt den. Verkligen. Ändå får jag dåligt samvete för att jag inte har gjort nåt vettigt i hushållet – som att städa, till exempel. Det enda jag har åstadkommit är att vika rentvättade lakan och lägga in dem på rätt ställe.

Men jag tar städningen nån dag nästa vecka. Jag gillar nämligen att städa – av flera skäl, till exempel…

• jag gör nåt fysiskt
• det blir rent
• jag gör nåt vettigt
• det dämpar oro och motar bort tankefällor

med mera. Så länge jag letar jobb har jag också gott om tid att städa. Jag behöver inte städa på helgerna utan kan göra det en måndag eller en onsdag, om jag vill.

Städskåpet städade jag i alla fall – i mars 2010…

Däremot har jag tänkt att jag eventuellt ska köpa veckostädning sen när jag börjar arbeta. Dels för att jag då får mindre tid och behöver helgen till att vila och ladda. Men också för att det faktiskt ger andra människor jobb. Jag hoppas verkligen att RUT-avdraget blir kvar!

Sen pappa gick bort sommaren 2006 har min mamma köpt städhjälp. Hon är nämligen sjuklig och handikappad och orkar inte med de tunga delarna av städningen. Det vill säga många såna delar som hemtjänsten inte får utföra. Hur fel kan det vara..?

Tyvärr har mamma haft ett antal städfirmor som har varit mer eller mindre bra. En ägare visade sig vara kriminell (tack och lov drabbades inte mamma!), en annan var oförskämd och en tredje var ensamföretagare, slet ut sig och blev långtidssjukskriven. Eftersom vi inte bor på samma ort har det varit svårt för mig rent fysiskt både att hjälpa mamma att städa och att hitta ny städhjälp. (Tur att internet finns!) Det var en ren tillfällighet att bekanta till mamma kunde hjälpa till med flyttstädningen av huset våren 2010, för jag fick ju ombesörja stora delar av själva flytten – i alla fall packa upp, dirigera flyttkarlar och se till att mamma kom på plats i sitt nya hem.

Idag köper mamma hjälp av den städtjej som hon gillade allra bäst – ensamföretagaren. Det är inte dyrt. Mamma får hjälp med det hon behöver. Viss lättare städning gör hon själv. Genom sin sjukskrivning lärde tjejen sig att säga nej. Dessutom går firman så bra att hon funderar på att anställa ytterligare personal. Det är tryggt för mig som ensamt barn till min mamma på 30 mils avstånd. Och så tänker jag, som sagt, på min egen veckostädning… Den jag ska göra… på onsdag, kanske. Eller på torsdag…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livskraft och livslust

Ett inlägg om kraften och lusten att leva. Generellt sätt.

---

 

Amaryllisen från L fotad den 17 januari 2015. Två stänglar på väg. Jag har nu klippt ner den långa, döda.

Det är nog inte alla som skulle borsta tänderna, stoppa i linserna, duscha och tvätta håret bara för att gå ut med två stinky soppåsar. Men sån är jag! Dessa läbbiga påsar gav mig just den kraft jag behövde för att skjutsa ut mig så jag fick fem minuters frisk luft – och två minuters unken dito i soprummet. Jag till och med växlade några ord med en trevlig granne. Jorå, det finns grannar som inte bara hälsar utan även pratar med mig. Inte som grannen jag tvingades dela rum med i torsdags, det var snudd på outhärdligt. Men allting går ju, som bekant, utom tennsoldater och små barn. Och såna som jag, som bara bor här i evigheters evighet.

Men nog önskar jag att jag hade lite mer kraft och lust. Det är därför jag ser med avund på amaryllisen som Fästmön och jag fick av vännen L. Den har blommat med massor av klockor på två stänglar och tänk – nu är ytterligare två stänglar på väg! Jag klippte därför ner den långa, döda och tog med ut till soprummet så att de två nya ska få ljus och plats. När det gäller amaryllisen kan vi snacka om både livskraft och livslust.

För egen del är det lite si och så med både och. Jag har värderats och fick resultatet igår. Det behåller jag för mig själv och familjen. Fysiskt sätt lever jag rätt ensam för tillfället. Det går bra. Familjen och jag har kontakt varje dag. Vi finns för varandra ändå. Det gäller att jag kommer på banan igen för egen maskin, men med stöd. Valet mellan pest och kolera är som bekant inte nåt roligt val. Valet är emellertid mitt. Ingen kan göra det åt mig.

Fredagsmys med ny bok, tända ljus och tomatsoppa med bröd.

Igår var det fredag. Då myste jag med soppa, bröd, tända ljus (mitt regnbågs-Airwickljus som INTE spökar!) och en ny deckarbekantskap, Stefan Tegenfalk. Jag fick två av hans böcker av Anna i julklapp och jag började förstås läsa den första i serien, Vredens tid. Mycket bra efter cirka 70 sidor, kan jag avslöja!

Idag försöker jag överleva. Det har gått bra hittills. Jag har planerat ända fram till kvällen och tagit fram kyckling ur frysen för att tinas. Pippin ska tillagas i stekpanna och serveras med potatisklyftor och hot béasås. Ett rött, gott och svindyrt vin ska jag korka upp från vinskåpet till maten. Det blir säkert ytterligare ett glas, för jag har köpt goda ostar och fikonmarmelad att smaska på framför Stjärnorna på Slottet. Eller filmen som kommer efter. Om jag nu orkar se den.

Att återfå kraft och lust tar tid. Jag hoppas att jag kan tillåta mig själv att få den tiden. Den som inte har varit här kan aldrig förstå och att försöka gå i mina skor är omöjligt för nån annan. Acceptera eller påverka är upp till mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens journalistproffs: Hur går åsikterna?

Ett språkligt inlägg.

---

 

Finns det nån som är aningen intresserad av svenska språket och som gillar särskrivningar? Nä, tänkte väl inte det. Dagens högskoleutbildade journalistproffs klarar inte heller av det hela. För jag lärde mig redan i mellanstadiet att ordet isär inte skrivs isär utan ihop.

 

Isär skrivs ihop! Martin Mederyd Hårdh väcker uppmärksamhet på min blogg.

Magister Sandbladh brukade ofta rent fysiskt banka in vissa kunskaper. Det var inte särskilt pedagogiskt. Men se grammatik kunde han lära ut utan att slåss. Martin Mederyd Hårdh på Svenska Dagbladet gick uppenbarligen i nån av magisterns klasser.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland måste man utsätta sig…

Ett rätt utsatt inlägg.

---

 

Några av de ärenden jag utförde idag inbegrep shopping av medikamenter och mat, en kalendersats för det kommande året, papper till skrivaren och en TV-tidning. (Notera, för övrigt att sex deckare av Maria Lang nu äntligen ska visas på TV!)

Det är svårt att tala och skriva om sina tillkortakommanden och sina mindre bra sidor. Men nu ska jag göra det. Dels för att jag har nämnt det tidigare utan att gå in på detaljer, dels för att jag önskar att människor kunde förstå. Bara önskar, inget krav på förståelse. Det finns ju också människor som väljer att inte förstå. Det är givetvis upp till dem att förbli i sin egen lilla bubbla.

Jag gillar inte folkmassor och trängsel. En underdrift att skriva ”gillar inte”… Det ställer till oerhörda problem eftersom jag samtidigt gillar att träffa nya människor och gamla vänner. Men det är inte bara att hoppa på en buss för mig, det är… ett stort kliv för människan Tofflan, för att parafrasera en viss astronaut. Det är skitsvårt att åka kommunalt, dösvårt att bara gå och handla och nästan outhärdligt svårt att genomföra flera ärenden på Stormarknaden.

Inte blir det jag tycker är svårt lättare eftersom jag ju mindre och mindre lämnar min rövarkula nu. Att inte komma iväg till ett jobb varje dag gör saker med mig som person. Bara att gå utanför lägenhetsdörren blir… en ren pina. Det är svårt att förklara hur det känns. Ibland känns det rent fysiskt, till exempel kan jag bli jätteyr och svimfärdig. Andra gånger är det bara… motvilja.

När jag befinner mig ute bland folk syns det för det mesta inte hur jag känner mig. Jag har jag till exempel ingen vit käpp, en hörapparat, en krycka eller en rullstol som visar mitt läge. Det finns inte ens nåt jävla band som jag kan sätta på mig. Skulle möjligen vara Rädda Bandet, dårå.

Men jag vet att jag kan upplevas som stram och det finns folk som blir sura på mig för att jag inte hälsar. Då handlar det om att all min energi går åt till att stå på benen eller gå eller välja en vara. Det finns ingen kraft kvar till att urskilja vem som är bekant eller vän och vem som är främling och okänd.

För det mesta har jag inga större problem. Det är när jag har isolerat mig längre tider som det blir svårt. Nätet har varit ett sätt att ”träffa folk”. Dessvärre blir jag även här besviken ibland. Den man tror är en lojal vän visar ingen som helst medkänsla när man har det svårt och sånt. Men så är vi väl alla lite till mans/kvinns – sig själv närmast. Det är inte bara andra som stänger in sig i sin egna lilla bubbla, jag gör det ju också.

Idag är jag i alla fall stolt över att jag klarade av alla mina ärenden på Stormarknaden. Det finns dagar när jag inte klarar av att gå ut med soporna. Och utan bil skulle jag stanna inne helt. Men ibland måste man utsätta sig – för att helt enkelt överleva.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sakta men säkert framåt

Ett självpeppande inlägg.

---

 

Tack för att jag orkar pressa mig lite till.

Det går sakta men säkert framåt. Nu har jag redigerat mer än två tredjedelar av mitt manus. Förhoppningsvis gör jag klart det sista under morgondagen eller på onsdag. Avslutningen måste jag granska lite mer ingående, så det kan ta längre tid.

Jag jobbar så jag mår illa. Jag mår jätteilla fysiskt. Det är som om sjukdomar och elände kommer tillbaka från det förgångna.

Så nu går jag ut i det verkliga livet resten av den här höstdagen. Jag måste få lite ljus och luft, höra människor tala, se människor röra sig, umgås med Fästmön, få barret avskalat. Det är så väldigt, väldigt intensivt just nu.

Tack för att jag har kommit så här långt! Tack för att jag har orkat! Tack för att jag orkar pressa mig lite till!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bländande sol!

Ett oundvikligt inlägg.

 

Solen slår i ett fönster mittemot.

Idag kommer jag inte undan! Jag ska ut. Jag SKA ut, sa jag! All snö är borta här i närheten. Nästan i alla fall. Det blåser visserligen fortfarande, men solen skiner riktigt bländande i ett fönster mittemot. Termometern visar dock bara strax över nollan i skuggan, så jag får helt enkelt klä mig i vettiga, varma kläder.

Men först ska jag fräscha till mig lite. Frukost blir det sen när jag kommer tillbaka. Grannen spikar idag också. Ingen vilodag här, inte. Själv ska jag ta itu med min enorma strykhög (den växte liksom av tvätten igår…) i eftermiddag. Lilla mamma ska få ytterligare ett samtal. Hon kände sig extra ensam igår och jag vet lite hur det kan kännas, trots att Fästmön finns nära (vi är inte alltid är tillsammans fysiskt, utan vissa dar endast i anden).

Kanske tar jag några bilder under min lilla tur idag. Eftersom jag har jobbdatorn hemma kan jag via den tanka över originalbilderna till först USB-sticka, sen till Storebror där jag kan Photoshoppa. Ja, det är väldigt irriterande och allt blir inte alltid bra med systemuppdateringar (iOS 7.1 till min iPhone gjorde att jag inte kan tanka över bilder till mina datorer direkt), men… En ny dator till mig själv står högst på önske-/inköpslistan just nu. Det behöver för övrigt inte vara nån sprajtans ny, det räcker med en bättre begagnad med Windows 7. Bara så jag kan greja med mina bilder och betala räkningar. Och skriva ett och annat blogginlägg, förstås…

I kväll blir det film på TV här, för TV:n är relativt ny och funkar fortfarande som den ska. TV4 visar Studio Sex – en Annika Bengtzon/Liza Marklund-historia. Förra söndagsfilmen imponerade inte särskilt på mig, men jag vill ändå se denna.

Vad händer hos dig idag? Skriv gärna några rader och berätta – om inte du också är ute i vårsolens glans.

Livet är kort.

Read Full Post »

Pe-lunch

Ett inlägg om en lunch med en god man.

Bara för att jag som tjej gillar tjejer (nej, EN tjej, det vill säga Fästmön!) innebär det inte att jag hatar eller ens avskyr män. Tvärtom kan jag ha ett mans-behov ibland. Då menar jag inte nåt fysiskt behov, för den sidan tillsammans med män är jag inte intresserad av, utan behov av att umgås med män och PRATA. Vilken tur då att jag har en fin uppdragsgivare, Pe, som jag också kallar vän. För nu vet Pe lite mer om mig än de flesta andra. Jag skriver nämligen inte allting på bloggen.

Pe, lite sniggt orange i fejan, vilket berodde på parasollet.

Pe är klok och inser när han… tänjer alltför mycket på vissa av mina gränser. Han är en klippa att prata med. Han är definitivt ingen ja-sägare, men kan säga emot på ett konstruktivt och positivt sätt. Han är inkännande, empatisk och diplomatisk. Och jisses så jag önskar att jag kunde trolla så att det blev snurr på saker och ting. Men tack för att du är den du är, Pe!

Lite lunch fick vi i oss också. Jag testade för första gången Angus som ligger på den så kallade food courten på Stormarknaden. Vad tyckte jag om det då?

Min lunch på Angus bestod av kyckling och strips med tzatziki.

Vi satt ute på nån sorts altan och där var det fullt av rapsbaggar som även gillade vår mat. När jag kom för att hämta min mat hade jag fått fel tillbehör. Jag valde kyckling, som var en av dagens åtta lunchrätter att välja mellan. Gott, men väldigt lite kyckling. Såsen var tzatziki, vilket jag inte insåg förrän jag skulle till att äta. Också gott, men väldigt vitlökigt. Till maten fanns sedvanlig läsk eller vatten att välja mellan. Lingondrickan var slut. Jag såg ingen mjölk eller juice, men det är möjligt att dessa alternativ fanns. Trist salladsbuffé och bröd fanns, vilket jag missade. Som tur var låg det lite sallad och några gurkskivor på min tallrik. Priset för detta var 80 kronor. Kaffe på maten ingick också.

Mitt totala omdöme är gott, men lite. Dessutom en miss med maten och miss med dryck som tagit slut. Bra pris, dock. Det blir medelbetyg – som kan bli bättre! Men som bilden på webbplatsen – se länken ovan! – såg maten INTE ut!

Livet är kort.

Read Full Post »

Reservkraft, egen kraft och hjälp utifrån

Det är den andra advent idag. Jag går på nån sorts reservkraft, det känner jag helt klart, men jag är envis som fan och idag ska jag verkligen försöka få gjort det jag tänkt. Vad har jag tänkt, då?

• Gårdagens två maskiner tvätt ska vikas och stoppas undan eller läggas/hängas i strykhög. Fixat!
• En jädra massa soppåsar måste ut i soprummet. Halvfixat! Fixat! (Det ligger en jädra massa soppåsar i hallen.)
• En låda med julprylar ska tas in från förrådet – IFALL jag får lust att pynta. Fixat! Lådan är inburen och står på golvet i arbetsrummet.
• Ett matförråd måste inhandlas så att jag har nåt att äta när jag kommer hem från sjukhuset samt över jul. För hem ska jag, fort som fan. Men handla lär jag inte kunna på ett tag sen. Inte fixat ännu! Fixat!
• Idag är det Anna-Panna-dagen och det ska firas lite eftersom det blir så dåligt med julklappar idag. Fixas i samband med handlingen ovan! Fixat!

Som sagt, jag går på reserven, men än så länge går jag. Sen lär jag bli liggande ett tag även om jag måste försöka strutta omkring lite. Jag ser fram emot att ligga ensam och må dåligt. Då har man bara sig själv att bry sig om. Då kan man fokusera på sig själv och sin läkning. När jag är sjuk brukar jag mest sova. Sömn är en underskattad läkningsprocess!

Sömn är underskattat!

Det finns vänner som gärna vill hjälpa och det är jag tacksam för. Men just nu orkar jag inte med människor, inte ens vänner. Jag orkar inte med besök och jag orkar inte med telefonsamtal. Telefonerna reserveras för familjen och familjen enbart ett tag framöver. Däremot blir jag glad för kommentarer här på bloggen, även om jag kanske inte svarar omedelbums – jag vet ju inte hur jag orkar sitta vid nån dator framöver.

Min blogg är i mångt och mycket ett andningshål. Jag skriver av mig tankar och känslor, om bra saker och dåliga saker i mitt liv. För det mesta är det bara just så. Jag skriver av mig. Jag har svårt att ta råd från människor som inte har hela bilden. Och hela bilden är det INGEN som har som bara läser min blogg! Glöm inte bort att bloggen ger vissa delar av mitt liv, men långt ifrån alla.

Många vänner säger att de vill hjälpa. Av erfarenhet vet jag, att när det kommer ner till hjälpdags är det kanske möjligen en som har tid, kan eller vill. Men låt mig då få be om hjälp när jag behöver! Jag vill inte bli ett vårdpaket än så länge, jag vill klara mig själv så länge jag kan! Och Fästmön finns här vid min sida alltid, även om det inte jämt är rent fysiskt. Hon är emellertid bara ett telefonsamtal bort och hon skulle inte tveka en sekund att rycka ut om jag behöver hjälp.

Jag är inte rädd för att ligga sjuk och vara ensam – jag tycker att det ska bli skönt! Det kan kännas lite läskigt om jag får fruktansvärt ont eller andra besvär, men gissningsvis får jag ett telefonnummer att ringa om jag behöver medicinsk hjälp. I annat fall ringer jag väl 112. Telefonerna lär finnas i min närhet.

Så ta inte illa upp om jag inte känner mig särskilt social just nu. Det är mitt sätt att hantera sjukdomen och mitt sätt att fokusera på läkningen framöver. Jag känner mig själv och vet hur jag fungerar. Men jag uppskattar verkligen allas omtanke, verkligen! Tro inte för ett ögonblick att jag inte gör det! TACK!

Livet är kort.

Read Full Post »

Att få känna sig lite normal en stund… och äta sill

Det blev en bra kväll igår, med Fästmöns och mitt sillbord. Det kändes nästan som julafton, men det kom ingen tomte med några klappar. Men ändå. Det var skönt att få göra nånting normalt, att få känna sig lite normal.

Dagen igår var tung och jag mådde inte särskilt bra fysiskt. Jag såg fram emot kvällen och försökte utföra de sysslor jag bestämt mig för att göra – i min egen takt. Två maskiner blev tvättade och hängda, sängen renbäddad. Och så skulle jag förbereda kvällens sillbord genom att koka ägg till våra ägghalvor. Det lyckades!

Jag lyckades koka ägg. Här de nakna ägghalvorna.

Till sillbordet på julen hör förstås julöl och snaps. Vi valde var sin Nisseöl. Snapsen dracks ur de små tennsnapsglasen som jag fick för 100 år sen när jag gifte mig. De är lagom stora, det vill säga rätt små, för att inte Kickorna ska bli påverkade.

Nisseöl till julsill och snaps i tennglas.

Vi hade bestämt att bara äta sånt vi verkligen gillar från julbordet. Därför blev det en salig blandning, för jag tycker nämligen att goda ostar hör hemma på ett bra julbord. Så goda ostar blev det! Brungräddat knäckebröd och kex till dem.

Goda ostar i form av bland annat cambozola, ädelost och Babybel. Vi hade även Skrattande kon, en bit Brie och en bit stinkyost.

Ölen öppnades med min väldigt 70-taliga kapsylöppnare från UK – naturligtvis med Union Jack på! Den kapsylöppnaren måste väl snart anses som vintage och värdefull..?

En Union Jack kapsylöppnare från 1970-talet, inköpt i London.

Jag försökte duka fint med fina silverbesticken jag fick av morfar i 18-årspresent och silvergafflarna från farmor. Och så hade jag äkta julservetter, tack vare Hjärtegoa L som hade lagt dem i julkorgen jag fick förra året av mina snälla, snälla kollegor på fakulteten.

Äkta julservetter med snögubbar på.

Bakom oss lyste den svarta stjärnan i fönstret. Jag gillar den verkligen och är så nöjd med detta köp!

Den lyste över oss och var oss nådig.

Tända ljus på bordet och bara julskivor (fem stycken) i CD-växlaren i köket…

Juleljus och juleljud.

Ägghalvorna blev klädda av mig på eftermiddagen. Nej, jag är inte så bra på att få det att se snyggt ut, men jag använde majonnäs, gravad lax, svart och orange rom samt dill.

Klädda ägghalvor.

Det blev lax över och den serverade vi på sidan av. Ingen av oss är överförtjust i gravad lax, men nån bit var tog vi i alla fall.

Gravad lax.

Köttbullar och prinskorv struntade vi, för jag hade ingen ork att försöka ge mig på att göra kycklingbullar. Kalkonetterna (prinskorv av kalkon) frös jag in och sparade till min julafton. Men av rödbetssalladen åt vi till några skivor julskinka (Anna) respektive örtmarinerad kalkon (Petite Moi).

Rödbetssallad går att äta även utan köttbullar.

Sillar hade vi valt fyra favoriter. Vi gillar mest sillar i klar inläggning – och så senapssill. Det blev därför senapssill, inlagd sill, brännvinssill och ansjoviskryddad sill.

Sillar i burk.

Och nej. Jag orkade inte lägga in sillarna själv. Jag orkade inte ens lägga upp dem på mina fina sillfat, men jag tryckte i alla fall ner farmors silvergafflar i burkarna. Till och med Janssons frestelse köpte jag färdig. Jag orkar inte leka fröken duktig för jag är rätt sjuk. Anna jobbade hela dagen och jag ville bara att hon skulle få komma hem till ett litet sillbord, dukat av mig. Vi åt, drack och njöt ändå. Och Anna var söt nog att diska eftersom hon vet att jag hatar det.

Anna och jag?

Jag är så tacksam för all den goda maten och för att jag inte behövde äta ensam, för att jag kunde äta maten med tak över huvudet och för att jag efter maten kunde vila. Kylan har återvänt hit och jag är fullt medveten om att alla inte har det så gott som jag i skrivande stund.

Livet är kort.

Read Full Post »