Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘astronaut’

Ett rätt utsatt inlägg.


 

Fil TVtidning medicin, kalendersats skrivarpapper

Några av de ärenden jag utförde idag inbegrep shopping av medikamenter och mat, en kalendersats för det kommande året, papper till skrivaren och en TV-tidning. (Notera, för övrigt att sex deckare av Maria Lang nu äntligen ska visas på TV!)

Det är svårt att tala och skriva om sina tillkortakommanden och sina mindre bra sidor. Men nu ska jag göra det. Dels för att jag har nämnt det tidigare utan att gå in på detaljer, dels för att jag önskar att människor kunde förstå. Bara önskar, inget krav på förståelse. Det finns ju också människor som väljer att inte förstå. Det är givetvis upp till dem att förbli i sin egen lilla bubbla.

Jag gillar inte folkmassor och trängsel. En underdrift att skriva ”gillar inte”… Det ställer till oerhörda problem eftersom jag samtidigt gillar att träffa nya människor och gamla vänner. Men det är inte bara att hoppa på en buss för mig, det är… ett stort kliv för människan Tofflan, för att parafrasera en viss astronaut. Det är skitsvårt att åka kommunalt, dösvårt att bara gå och handla och nästan outhärdligt svårt att genomföra flera ärenden på Stormarknaden.

Inte blir det jag tycker är svårt lättare eftersom jag ju mindre och mindre lämnar min rövarkula nu. Att inte komma iväg till ett jobb varje dag gör saker med mig som person. Bara att gå utanför lägenhetsdörren blir… en ren pina. Det är svårt att förklara hur det känns. Ibland känns det rent fysiskt, till exempel kan jag bli jätteyr och svimfärdig. Andra gånger är det bara… motvilja.

När jag befinner mig ute bland folk syns det för det mesta inte hur jag känner mig. Jag har jag till exempel ingen vit käpp, en hörapparat, en krycka eller en rullstol som visar mitt läge. Det finns inte ens nåt jävla band som jag kan sätta på mig. Skulle möjligen vara Rädda Bandet, dårå.

Men jag vet att jag kan upplevas som stram och det finns folk som blir sura på mig för att jag inte hälsar. Då handlar det om att all min energi går åt till att stå på benen eller gå eller välja en vara. Det finns ingen kraft kvar till att urskilja vem som är bekant eller vän och vem som är främling och okänd.

För det mesta har jag inga större problem. Det är när jag har isolerat mig längre tider som det blir svårt. Nätet har varit ett sätt att ”träffa folk”. Dessvärre blir jag även här besviken ibland. Den man tror är en lojal vän visar ingen som helst medkänsla när man har det svårt och sånt. Men så är vi väl alla lite till mans/kvinns – sig själv närmast. Det är inte bara andra som stänger in sig i sin egna lilla bubbla, jag gör det ju också.

Idag är jag i alla fall stolt över att jag klarade av alla mina ärenden på Stormarknaden. Det finns dagar när jag inte klarar av att gå ut med soporna. Och utan bil skulle jag stanna inne helt. Men ibland måste man utsätta sig – för att helt enkelt överleva.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm. 


Jag lutade mig tillbaka
i bästefåtöljen för att läsa och dricka en kopp te. TV:n stod på för att här skulle vara lite ljud. Plötsligt fann jag att jag hade fastnat i en brittisk dokumentär på Kanal 5, Barn med Tourettes syndrom.

Barn med Tourettes syndrom

Tre pojkbarn med Tourettes syndrom. (Bilden är lånad från Kanal 5 Play:s webbplats.)


Barn och barn… Pojkar.
För det är faktiskt så att det är mycket vanligare att pojkar drabbas av Tourettes syndrom än flickor. Av hundra barn i skolåldern handlar det om ungefär ett barn som får Tourettes.

Vad är då Tourettes? Vanligen handlar det om tics och/eller tvångstankar. Ticsen kan vara fysiska (motoriska) eller verbala (vokala). De verbala ticsen är ofta fula ord.

När man ser en unge med Tourettes är första intrycket nog att det är ett väldigt ouppfostrat barn som skriker och svär åt sina föräldrar, kanske till och med slår dem. Men ungarna vill verkligen inte göra sina tics.

Ofta har ticsen med oro och ångest att göra. Detta gäller även tvångstankarna som många Tourettesbarn lider av. En pojke i dokumentären var till exempel tvungen att kolla så att fönster och dörrar i hemmet var stängda och låsta.

Under filmen får vi följa ett gäng pojkar med olika sorters tics. En liten kille har mest ljudtics och fysiska tics. Han drömmer om att bli astronaut. En annan av killarna har konstiga ljud för sig. Den tredje är väldigt utåtagerande och slåss, svär, skriker och säger fula ord.

De kommer alla tre till en klinik där de får hjälp och verktyg att hantera och tygla sina tics. För en kille fungerar verktyget perfekt. En av killarna anpassar verktyget så att det funkar för honom. Den tredje fungerar inte verktyget optimalt för.

Jag tänker på en kompis jag hade som barn. H*n hade helt klart ljudtics och blinkningar för sig. En sorts Tourettes light. Ljudticsen påminde mycket om en av pojkarnas i filmen. Det hade med andningen att göra och enligt terapeuten är det väldigt tydligt en ångestsignal.

Får du möjlighet att se filmen (klicka på länken i början av inlägget!), så gör det! Det ger en hel del aha-upplevelser. Och naturligtvis får det i alla fall mig att fundera över mig själv. För nog har jag lite tvångstankar och utför en del tvångshandlingar. Den senaste är att jag alltid måste ta på mig kläder på höger fot och ben före vänster… Så du ser, inte ens tanter är Tourettesfria…

Har du några tics eller tvångstankar/-handlingar??? Vågar du skriva och berätta???

Här kan du läsa mer om Tourettes syndrom:


Livet är kort.

Read Full Post »

Hjärtat var oroligt i natt. Det skuttade och hoppade i bröstet, jag visste inte hur jag skulle lugna det. Kanske längtade det alldeles otroligt efter ett annat hjärta? Det kände sig väldigt ensamt, trots att jag ju den här veckan har sällskap av mamma. Men krämpor och känslor är inte direkt sånt man pratar med mamma om. Krämpor är dessutom till hundra procent mammas ämne – och ingen annans. Det är liksom ingen idé.


En rosacerise blomma jag fotade igår på kvällspromenaden i brist på sjö. En sorts malva, tror jag, ovanligt mörkt i färgen just detta exemplar.

                                                                                                                                                  Naturligtvis är hjärtat oroligt för det det utlovade telefonsamtalet som ska komma i morgon. Det är liksom mammas födelsedag och jag hade velat göra dagen glad för henne. Nu känns det svårt att ens hålla mitt eget humör uppe. Men kanske att det i denna stund handlar om att natten gav högst fem timmars sömn, troligen bara fyra. Sovrummet är olidligt hett och luften står stilla trots takfläkt. Det är som att fläkten bara rör runt luften uppe i taket. Här nere i sängen står det stilla. Men jag ska inte klaga. Jag är glad att jag än så länge har både säng och takfläkt. Det är bara Gud som vet om jag har det vid den här tiden nästa år också.

Hoppade in och ut hos ett antal bloggvänner i natt och kunde åter konstatera att det för miljonte gången inte gick att kommentera på B-bloggarna. Det blev ett felmeddelande med nån sorts kod. Så alla ni som bloggar på B och som jag följer, jag läser men jag kan inte alltid kommentera trots att jag försöker. Ibland kommer jag så långt som att jag ska fylla i en kod – bara det att i nio fall av tio går det inte att läsa vad det står. Jag förstår verkligen inte varför det är nödvändigt med kod när jag borde vara igenkänd vid det här laget hos somliga. Men det kanske har att göra med att jag sitter vid olika datorer och att jag ibland surfar mobilt???

Lätt störd blev jag också av att jag hade kommenterat en viss astronauts senaste bravader hos en WP-vän, men den kommentaren var borta i natt. Är jag censurerad eller blev det nåt fel? Jag tolkar ju naturligtvis in det värsta och tror att jag är censurerad. Å, vad mitt hjärta är oroligt!

Det är lite för tidigt att ge sig Ut på Uppdrag än, men jag ska väl ändå strax kliva upp och göra mig redo. Om inte annat så är jag kaffesugen, bara det att jag troligen väcker mamma om jag kör igång perkolatorn. Får försöka stå ut ett tag till.

Read Full Post »