Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fysiskt’

Ursäkta mig, men frågetecknet i rubriken är sannerligen befogat! Här rasar en riktig höststorm utanför fönstret, regnet vräker ner och termometern visar 5,2 grader. Ja, du läste rätt: 5,2 grader.

Regn, regn, regn…


I morse vaknade jag kvart över sju,
cirka en timma senare än när jag ska upp och jobba. Jag hade nog sovit klart, för jag kröp väl i säng före klockan 23 igår, om jag inte minns fel. (Fast mitt minne är inte att lita på, som sagt…) Låg och slöade i sängen en timma, slumrade kanske till, men gav upp när grannen intill började skrika i sin telefon. Varför måste folk prata så högt i sina telefoner??? (Retorisk fråga. Jag är fullt medveten om att det inte går att uppfostra andra vuxna eller att få dem att förstå att de stör.) Jag vill inte höra allt de säger.

Det här vädret utanför mitt fönster speglar nog lite mitt inre. Det är nämligen så att jag gärna vill veta var, rent fysiskt, mina fiender befinner sig. Det är en trygghetsfråga. Jag vill inte riskera att möta nåt gammalt Elände bara så där. Igår kväll råkade jag på kombinationen gammal fiende – före före detta arbetsgivare. Det var en märklig känsla. Obehagligt. Fienden är inte placerad där jag jobbade, men på ett ställe där våra vägar skulle kunna korsas inom en snar framtid. Ett ställe där jag har sökt två tjänster (som min före före detta arbetsgivare inte är ansvarig för utan en helt annan). Ärligt talat, jag river mina ansökningar. Hur skulle det gå om vi tvingades dela hus på jobbet? En person, som en gång i tiden var med och ödelade mitt privatliv inklusive min ekonomi (det enda jag hade kvar var min lägenhet) och som sen dess, åratals efteråt, förföljt mig, hånat mig, hotat mig med mera… Nej, det går ju bara inte. 

Mitt liv har inte varit tuffare än de flesta andras. Men jag har varit med om att få både livet hemma och livet på jobbet totalt ödelagda. Jag höll säkerligen också i hammaren som spikade min egen kista, fast det gör väl ingen vettig människa frivilligt, om du tänker efter..?

Vad jag känner idag? Jag är inte rädd längre, men jag vill veta var Odjuren finns så att jag kan undvika någon som helst kontakt med dem. Jag är väldigt medveten om vad de är kapabla till. Livet är inte rättvist. En del får allt, ofta tack vare att de kan prata för sig. Särskilt tycks detta gälla personer som får chefstjänster. Ingen ser ju deras svarta inre. Nu menar jag inte att alla chefer är psykopater, men det finns starka drag hos många – dock inte hos nån av mina nuvarande chefer, tack och lov!

Livet är emellertid också så oberäkneligt att det kan gå itu. Plötsligt och utan förvarning. Och ingen av oss är förskonad. Mitt liv gick itu två gånger. Riskerna att det ska hända igen är minimala, för livet självt är inte lagat ännu. Nej, riskerna torde vara större för dem som har haft totalt flyt. De som är helt oförberedda.

[…] Allting kan gå itu. Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Därför är det inte helt fel att känna lite ödmjukhet. Att känna tacksamhet. Jag är så tacksam att jag sitter här och skriver idag. För ett år sen trodde jag nämligen inte att jag skulle trampa på den här jorden längre. Men i mitt liv fanns det några som trodde på mig. Några som vägrade ge upp när jag själv nästan gjorde det. Några som förvägrade mig att ge upp. Några som fanns där i vardagen när jag förtvivlade och som finns där fortfarande:

Ni såg alla tre min djupa förtvivlan och agerade på olika sätt. Jag står i stor skuld till er – en skuld av tacksamhet. Livet är en gåva och tack vare er – och Annika Östberg!  – har jag insett det!

Så sant som det hon skrev i sin/min bok!

Read Full Post »

Och det är inte bara av den energi jag känner från institutionen – Energi och Teknik – utan också av Syltans vegetariska ärtsoppa. Och pannkakor. Med sylt och grädde. Yummy! Det är verkligen veckans höjdpunkt.

Veckans höjdpunkt på Syltan – vegetarisk ärtsoppa och pannkakor med sylt och grädde.


Fick sällskap till lunchen
av en ny kollega, D. Folk är verkligen genuint trevliga här! Inte alls som… det där hemska stället på stan där man ägnar sig åt skitsnack bakom ryggen på såväl låg som hög nivå. På Syltan träffade jag också den snälla före detta kollegan B och nästa vecka ska jag försöka få till en träff – vi har inte setts sen jag började här! Och så mötte jag fru Chef2, vilket alltid är bra, för då kan man utbyta information på ett annat sätt än via mejl. Jag har funderingar på att ha en medieutbildning för ”De Mina” här på institutionen och då vill jag gärna dra in fru Chef2:s gäng (eller delar av.)

Det blev en bra och inspirerande intervju med en av professorerna på förmiddagen. Vilket spännande yrkesliv! Jag skulle kunna hitta nåt intressant  att skriva om så gott som alla som jobbar här. Men nu ska ju mina intervjuer tyvärr inte bli artiklar utan underlag till min plan och till fortsatt arbete – för mig eller för någon annan.

På väg till Syltan hann jag mobiltelefonera med käraste storasyster som inte mår så vidare värst bra av olika skäl. Men jag hoppas att hon blir uppiggad av eftermiddagens aktivitet och att nån lillasöster (=Petite… eh, nåja… Moi) kanske, kanske messar under senare delen av Antikrundan i kväll.

Fästmön har varit på besök i vården och nu ska hon träna sin onda kroppsdel. Jag hoppas verkligen att det gör nytta, för hennes jobb är ju fysiskt sett ganska tungt.

Ärtsoppan gör att jag sitter med bubblande mage och stängd dörr. Jag hoppas ingen knackar på… Magen lär väl bli riktigt go av järntabletterna också, men jag hoppas att de gör nytta och verkan. Det är väldigt tröttsamt att vara tungt trött hela tiden. Nivåerna är nere på nästan samma som när jag blev inlagd akut…

Read Full Post »

Kvällsblaskor är ju som de är. Och andra blaskor. Och TV. Och radio. Och bloggar. Det skrivna/mediala ordet är inte alltid sanning. MEN… Alldeles nyss läste jag i en kvällsblaska om en man i USA som fått sparken från sitt jobb. Mannen blev kallad till ett samtal med fack och företag kring sina ”disciplinära problem” . Där fick han veta att han blivit avskedad. I sin desperation slet han fram ett gevär och sköt. Nio personer, inklusive han själv, sköts till döds, flera beräknas vara skadade.

Detta är en hemsk historia. Men det är inte bara en historia, det är verklighet. Och många, många gånger har vi läst om ungdomar som skjuter vilt på sina skolor, ofta för att de varit mobbade.


Den som reser sig kan vara skadad för livet.

                                                                                                                                                  Jag kan förstå desperationen hos dessa ”galningar” som skjuter vilt omkring sig. Jag kan förstå den yttersta förtvivlan man känner, den förtvivlan och den maktlöshet. Och så tunnelseendet i tanken, en enda utväg – men andra ska baske mig följa med.

Däremot kan jag aldrig acceptera våld. Jag har aldrig slagit nån, jag har däremot tagit emot en del smällar, såväl fysiska som verbala. Sånt formar en. Sånt gör saker med en. Man är annorlunda när man klarar av att resa sig. Att skriva blev tidigt ett sätt för mig att överleva. Att ge skriftliga käftsmällar är skönt ibland. De flesta av dem kan jag dessutom stå för.

Men att slå nån. Att skjuta nån. Nej, det är ALDRIG befogat eller OK! Eller är det det? I vilket/vilka läge(n) då? Vad tycker du?

Read Full Post »

« Newer Posts