Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘underskattat’

Ett väderligt inlägg.


 

Det här med väder tycks vara nånting som är av högsta intresse för den äldre generationen. En sån som jag kollar möjligen appen i mobilen innan jag går ut. Eller nån av mina digitala termometrar. Att titta ut genom fönstret kräver dock minst energi av allt och igår insåg jag att det är en synnerligen underskattad aktivitet… Väder är nämligen rätt kul att betrakta!

Lördagen den 9 april var ett skolexempel på aprilväder! Jag hasade över till Tokerian mellan skurar och kapitel – ja, jag hade ju en riktig läslördag! Men jag hade också en telefonilördag. Efter två maratonsamtal kokade mina öron och jag mäktade inte med ett tredje. Därför föreslog jag per sms att jag och före detta kollegan strålar samman idag – om aprilvädret nu tillåter det.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Måne

Månen var fantastisk och halv igår. Hade jag ägt en kamera kunde jag ha tagit en bra bild.

Jorå, igår lagade jag mat för första gången på… tja, det är väl över en vecka. Sist jag åt ett lagat mål mat var förra lördagen och då var det Fästmön som stod vid spisen, inte jag. Men det är synd att säga att jag överansträngde mig – jag lät ugnen laga till Stinas kyckling. Sen åt jag enbart kycklingen, inget ris, ingen potatis, ingen sås, inga grönsaker till. Bara ett glas rött. Efter halva glaset kände jag av magen lite grann, så resten av innehållet i glaset sippade jag långsamt på under kvällen. Det var gott, det gick bra och magen protesterade inte mer. Jag kunde fortsätta läsa utan smärta och tillbringade aftonens senare del i bästefåtöljen med en bok i knäet och en fantastisk halvmåne utanför.

 

Bok kaffe fot

Söndagslyx.

Vid halv åtta-tiden i morse vaknade till en kylig morgon. Himlen är blå och solen skiner – än så länge. Vi får se om den fortfarande är det när jag träffar min f d kollega… Min söndagsmorgon inleddes i alla fall denna gång inte med grymma magsmärtor utan med kaffe och nästa Elizabeth George-bok på sängen.

 

Men nu måste jag smida medan järnet är varmt, det vill säga aprilvädret soligt. In i duschen för att hinna träffa före detta kollegan medan solen är framme!

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ledset inlägg.


 

spya

Spy(digheter) är jag hellre utan.

Människor som smilar en i ansiktet och hugger en i ryggen ger jag inte ett smack för. Tyvärr har jag råkat ut för ett antal såna, så det är väl därför ryggen är som den är. Spydigheter och insinuanta ord betackar jag mig för. Då är jag hellre utan.

Det lilla ordet tack är underskattat. Det har jag sagt många gånger. Idag finns det många sätt att säga tack på. Jag tackar härmed för den tid vi har haft som vänner. Och jag tänker inte skylla på nånting annat än att jag har fått nog.

Jag skriver inte om min smärta för att nån ska ömka mig eller tycka synd om mig. Jag skriver om den för att jag inte ska beklaga mig ljudligt. Eller i alla fall mindre. Genom att skriva lindrar jag ångesten. Inuti finns nämligen en oro och den kommer jag inte ifrån. Kramperna i magen och smärtan i ryggen hänger ihop, på nåt sätt. Efter alieningreppet lämnades ju ett antal organ kvar och det är nåt av dem som bråkar, det är jag övertygad om. Det gör mig orolig. Orolig för att nåt nytt skit ska dyka upp. Jag vill bara leva. Leva ett tag till. Göra sånt som är normalt och vanligt. Läsa alla nya böcker jag har fått idag!

eevuul

Jag blir elak när jag har ont. Vid tillfället när bilden togs hade jag emellertid inte ont alls.

Lilla mamma ringde nyss.  Så märkligt, men hon är också jättesjuk. På var sitt håll, ligger vi, med var sin spyhink, nästan. Men jag har inte spytt, inte ens när smärtan i magen blev outhärdlig igår. Jag stängde av. Stängde ner. Och sov. För jag blir bara elak när jag har ont. Kanske är det så med andra också.

Nu fokus på dem som bryr sig och de snälla. De som ger energi. För ett rejält mått av sånt skulle jag behöva. Inga falska tårar sen när jag är borta, tack. Too late.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upprymt inlägg.


 

Påskkärring

En riktig häxa.

Jaa, jag är lite glad i häxhatten! Får man säga så fast det är långfredag? Får man känna så fast andra tycker att man ska hålla tyst med sin glädje? Fästmön och jag gjorde en riktig mardrömshandling på Tokerian. Mot slutet nästan skrattade vi fast vi ville grina, så slut var vi. Anna var trött efter en jobbvecka, jag hade skitont i ryggen (hört den förut?). Och katastrofen var nära när vi nådde slutmålet i affären – lösgodiset – och fann att lådorna och behållarna var i det närmaste… helt urplockade! Jamen vaff… till påsk, liksom, ser man väl till att ha ett välfyllt godisförråd, eller? Jag kände hur jag liksom blev… inte en påskkärring utan en riktig häxa…

Sen for vi ut till Himlen där en snäll Kronprins kom och mötte oss vid bilen. Jag kan ju inte bära mer än knappt mig själv, så Johan och Anna fick släpa in alla matkassar.

Blå tablett

En blå tablett.

Det tog en god stund att få in all mat i kylen – och ändå är vi bara fyra personer som ska tillbringa påsken tillsammans. Vi softade en stund innan jag och tjejerna stapplade iväg för att äta grekiskt. Ingen av oss orkade stå vid spisen, utan vi satte oss vid vita linnedukar med blåa tabletter och lät oss bli serverade.

Bröd

”Tagen och äten, ty detta är min lekamen för dig utgiven…” Fast så säger man inte nu för tiden.

En tjejmiddag med bröd, vin, spett och klyftpotatis. Kronprinsen stannade hemma – frivilligt – och gnagde på nåt halvfabrikat. Det är sällan vi får tid med de två äldsta, ännu mer sällan att vi får tid att vara bara tjejer. Ovanligt och roligt även om jag förstås önskar att vi alla kunde vara tillsammans.

Buss

Bussen fick stå kvar i skyltfönstret.

På hemvägen hade min rygg blivit såå mycket bättre. Jag vet att det berodde på vinet, men i kväll struntade jag i det. Jag ville bara slippa smärtan en stund. Och det fick jag. Bussen fick stå kvar i skyltfönstret och det var alldeles förträffligt att promenera hem i sakta mak och nästan inte känna av den där teoretiska käppen bak i jeansen.

Vi kom hem till Himlen lagom för att se sista halvtimmen när Sarah Dawn Finer sökte Sally Bowles. Jag kan ju inte påstå att längtan att se henne i Cabaret vid Uppsala Stadsteater blev mindre, precis… Som tur är har jag spelat in HELA programmet på DVD-hårddisken hemma. Det får jag glädja mig åt när jag kommer hem. Och så kan jag fortsätta drömma om ett teaterbesök. För övrigt, det lilla ordet

tack

är underskattat, men jag blev väldigt glad för just Sarah Dawn Finers  Twitter-tack!

Ännu har påsken knappt inletts. Jag mår förhållandevis gott. Ryggen är snäll i skrivande stund. Jag är mätt, lite i hatten, som sagt, och jag är nära en del av mina kära. Det är jag tacksam för.

Glad påsk! Eller, som det heter på i-språket:

Glid pisk!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg där Tofflan redogör för uppväckandet av döda samt konstaterar att kaffe är en dryck som håller uppe humöret och att en del företag tycks sakna kommunikatörer…


Ja det blev väl en jävla start
på den här dan! För det första var jag skittrött i morse, eftersom jag såg på en viss semifinal igår kväll. Den slutade runt klockan 23, men vem kommer i säng direkt? Nej, det ska plockas undan, det ska släckas, bäddas upp, stängas av datorer, tandtrådas, tandborstas, tvagas, smörjas eksem… Sen hann jag se slutet på Benidorm och då blir man ju uppspelt och inte trött. Och nej, jag hann inte/orkade inte/hade ingen lust att förbereda nåt inlägg till idag – varken igår kväll eller i morse.

I morse var det 

The Awakening of the Dead 

hemma på min gata i New Village. Och hade jag vetat hur nattsvart det skulle bli på jobbet hade jag verkligen inte stressat…

Hade ett par webberier jag skulle börja dan med, men så fick jag ett mejl om en annan grej som behövde läggas ut. Sagt och gjort, jag fixade det. Det var sen det blev svartMånntro webben inte klarade av att höra stf prefektens stämma via iPodradio???

Allting i elektricitetväg bara dog på jobbet. Datorerna pep till och tystnade, skärmarna blev svarta, telefonerna slutade fungera, nätverket upphörde att existera. Min första reaktion var att ringa Lille M som ju är intendent här. Men jag kunde inte ringa från min mobil till hans fasta telefon, ju. Och den kopplade inte vidare till hans mobil, ett nummer jag inte hade. Jag och rumsgrannen tänkte ett slag ta en promenad – det var ju strålande sol. Men så blinkade det till igen efter en tio minuter.

sol genom persiennen
Det är SOL idag.

 
Tre gånger fick jag starta om min dator innan den fungerade. Sen behövde jag gå på toa. Och vad tror du händer när jag sitter där i godan ro med min bok??? Lights out! Och då snackar vi kolsvart. Jag såg inte nånting. På mobilen har jag emellertid en ficklampa, så jag läste ut kapitlet innan jag gjorde färdigt de övriga bestyren som jag inte tänker beskriva detaljerat här.

Den här andra gången kom inte strömmen tillbaka efter tio minuter. Nån information hittade jag inte nånstans, men nån kom och sa att 10 000 hushåll i södra Uppsala var drabbade. Tänkte i min enfald att det ju måste finnas information att få, kanske via Twitter. Ajfånen kunde jag ju fortfarande surfa på. Men icke! Vattenfall har inte ens ett fungerande Twitterkonto, upptäckte jag och på företagets webbplats finns ingen information av typen Driftstöringar! (Och det är Vattenfall som är vår elleverantör här.)

Klockan tio gick jag in i ett möte där vi pratade och lyssnade på varandra. Det är faktiskt inte så dumt att prova på ibland! Dialog och ögonkontakt är helt klart underskattat. När jag kom ut från mötet var klockan tio över elva. Fortfarande strömlöst. De som har laptopar med fungerande batterier kunde i alla fall ägna sig åt att skriva saker, men de kunde ju inte mejla eller komma ut på internet. Jag stannade för att fota en kollegas skrivbord, för hon är så klok att hon inte litar på Det Papperslösa Kontoret. Smarta A!

Inte papperslöst kontor
Inte ett dugg papperslöst på A:s kontor. Vilken tur!


IT-killarna tog tidig lunch
och jag övervägde att göra detsamma när så lamporna plötsligt blinkade till och strömmen sakta, men säkert återvände. Halleluja! Jag fixade snabbt en nyhet och en notis på externwebben om att vi haft strömavbrott men nu var nåbara igen samt la ut några rader och bilder på institution 2:s intranät. Man måste få skoja lite ibland – och det gjorde jag där, i maskopi med en sektionschef.

Men varför i hela höga h-e fanns ingen information att hitta från Vattenfall? Varför inte utnyttja Twitter som man ju når med en smartphone som går på batteri? Eller gå via lokalblaskan? Den lokalblaska som efter en kort stund la ut att strömmen var tillbaka – vilken den ju bara var i tio minuter här innan allt slocknade igen?! Är det kanske så att Vattenfall är i trängande behov av en kommunikatör som kan agera i kris??? Jag råkar känna till en som snart är tillgänglig för nya uppdrag *PEKAR MED HELA JÄVLA HANDEN PÅ MIG SJÄLV*

Efter att ha jobbat en timme utan förmiddagskaffe och samtidigt vrålhungrig eftersom sedvanlig lunchtid sen länge var passerad, kom jag så iväg för att försöka hitta nån föda. Jag var lite osäker på hur det skulle gå, men jag hade tur och fick både mat och kaffe, dessutom trevligt sällskap från institution 1. På tillbakavägen mådde jag gott igen, kände mig verkligen återuppväckt från de döda fast på ett positivt sätt, så jag passade på att fota några hus i rena glädjeyran. Och så sände jag en tacksamhetens tanke till Nån att det här med långa strömavbrott tack och lov inte är särskilt vanligt i den här delen av världen…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är den andra advent idag. Jag går på nån sorts reservkraft, det känner jag helt klart, men jag är envis som fan och idag ska jag verkligen försöka få gjort det jag tänkt. Vad har jag tänkt, då?

  • Gårdagens två maskiner tvätt ska vikas och stoppas undan eller läggas/hängas i strykhög. Fixat!
  • En jädra massa soppåsar måste ut i soprummet. Halvfixat! Fixat! (Det ligger en jädra massa soppåsar i hallen.)
  • En låda med julprylar ska tas in från förrådet – IFALL jag får lust att pynta. Fixat! Lådan är inburen och står på golvet i arbetsrummet.
  • Ett matförråd måste inhandlas så att jag har nåt att äta när jag kommer hem från sjukhuset samt över jul. För hem ska jag, fort som fan. Men handla lär jag inte kunna på ett tag sen. Inte fixat ännu! Fixat!
  • Idag är det Anna-Panna-dagen och det ska firas lite eftersom det blir så dåligt med julklappar idag. Fixas i samband med handlingen ovan! Fixat!

Som sagt, jag går på reserven, men än så länge går jag. Sen lär jag bli liggande ett tag även om jag måste försöka strutta omkring lite. Jag ser fram emot att ligga ensam och må dåligt. Då har man bara sig själv att bry sig om. Då kan man fokusera på sig själv och sin läkning. När jag är sjuk brukar jag mest sova. Sömn är en underskattad läkningsprocess!

sovande man

Sömn är underskattat!


Det finns vänner som gärna vill hjälpa och det är jag tacksam för.
Men just nu orkar jag inte med människor, inte ens vänner. Jag orkar inte med besök och jag orkar inte med telefonsamtal. Telefonerna reserveras för familjen och familjen enbart ett tag framöver. Däremot blir jag glad för kommentarer här på bloggen, även om jag kanske inte svarar omedelbums – jag vet ju inte hur jag orkar sitta vid nån dator framöver.

Min blogg är i mångt och mycket ett andningshål. Jag skriver av mig tankar och känslor, om bra saker och dåliga saker i mitt liv. För det mesta är det bara just så. Jag skriver av mig. Jag har svårt att ta råd från människor som inte har hela bilden. Och hela bilden är det INGEN som har som bara läser min blogg! Glöm inte bort att bloggen ger vissa delar av mitt liv, men långt ifrån alla.

Många vänner säger att de vill hjälpa. Av erfarenhet vet jag, att när det kommer ner till hjälpdags är det kanske möjligen en som har tid, kan eller vill. Men låt mig då få be om hjälp när jag behöver! Jag vill inte bli ett vårdpaket än så länge, jag vill klara mig själv så länge jag kan! Och Fästmön finns här vid min sida alltid, även om det inte jämt är rent fysiskt. Hon är emellertid bara ett telefonsamtal bort och hon skulle inte tveka en sekund att rycka ut om jag behöver hjälp.

Jag är inte rädd för att ligga sjuk och vara ensam – jag tycker att det ska bli skönt! Det kan kännas lite läskigt om jag får fruktansvärt ont eller andra besvär, men gissningsvis får jag ett telefonnummer att ringa om jag behöver medicinsk hjälp. I annat fall ringer jag väl 112. Telefonerna lär finnas i min närhet.

Så ta inte illa upp om jag inte känner mig särskilt social just nu. Det är mitt sätt att hantera sjukdomen och mitt sätt att fokusera på läkningen framöver. Jag känner mig själv och vet hur jag fungerar. Men jag uppskattar verkligen allas omtanke, verkligen! Tro inte för ett ögonblick att jag inte gör det! TACK!


Livet är kort.

Read Full Post »