Placerad i hörnet och socialt liv och leverne

Ett lite frustrerat inlägg i vilket Tofflan ändå utlovar att ta tag i saker och ting.

---

 

Min nya skrivbordsstol får stå i hörnet tills jag orkar ta nya tag med inställningarna senare idag.

Ja, jag fick ju en skrivbordsstol igår av vännerna A och J. Jag provsatt den på kvällen och en stund på morgonen idag, men jag får bara ont. Så nu sitter jag i min gamla trasiga, medan den ”nya” och fina och framför allt hela blåa stolen står i ett hörn i mitt arbetsrum. Men jag ska ta nya tag och försöka få till inställningarna, för jag vägrar att tro att min gamla stol är bättre än den blå. Så det, så. (Ja, jag är sur!)

Dessutom kanske det är så att jag har nåt skit i kroppen. När jag kom hem igår kväll fick jag först ont i magen, sen ont i huvudet också och slutligen ont i nacken – igen. Jag hade så ont att jag mådde illa. I ett ögonblick av klarhet insåg jag att jag varken hade ätit eller druckit sen frukosten, så jag pinade mig ut i köket. (Stackars mig, eller hur? <== ironi) Det blev en micrad liten ostpaj, inköpt på Tokerian för ett tag sen (två för 30 kronor), samt några bitar fetaost, tre småtomater och ett gäng svarta oliver. Osten och oliverna hittade jag i kylen och de hade överlevt påsken, tomaterna köpte jag igår.

Men det hjälpte inte att äta och dricka östgötsk mjölk. Jag la mig på soffan med en pläd och slumrade till i trekvart. Sen kändes det lite bättre och jag klarade av att se både säsongsavslutningen av Veckans brott och den där sena filmen på TV. Jag börjar visst bli en riktig cineast – fast från vardagsrummet, dårå. Hela två filmer såg jag igår och det är rekord. Jag brukar mest läsa om eftermiddagarna och kvällarna och se nåt enstaka TV-program. Som i kväll. Då ska jag naturligtvis se När livet vänder klockan 20 i SvT 2. Det är ett program jag försöker att aldrig missa. I kväll handlar det om psykisk sjukdom.

Fast först är det ju dag. Morgonen har jag som vanligt skött administration. Det var lite svårt att besöka vissa webbplatser, bara, och det är inte första gången. Suck! Dagens utflykt går till Stormarknaden där jag hoppas kunna hitta nya gympadojor som ska ersätta de trasiga jag nu går i. På sätt och vis blir det en födelsedagspresent från mamma, eftersom det är hennes pengar som betalar eventuella skor. Och när jag ändå är på Stormarknaden ska jag försöka inhandla en klädvårdsrulle och ett skohorn – mina gick ju sönder igår. Har jag för hårda nypor?

Mitt på dan ska jag träffa en vän och få höra en sida av en sak som jag kan ha missuppfattat. Kan ha, alltså. Det är viktigt att få klarhet i saker som handlar om människor man kallar sina vänner och som man gillar. När det gäller vänner har jag inte hårda nypor, men jag vet att jag kräver lojalitet och ärlighet. Skadad som jag är tycker jag att jag ofta blir sviken. Jag måste lära om och inte vara så hård och snabbdömande. Jag måste bli bättre på det sociala.

Vad händer hos DIG idag? Lär du om, är du placerad i hörnet och idkar du socialt umgänge? Skriv några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällspromenad – Byhålan by night

Ett promenerande inlägg.

---

 

Det blev en kvällspromenad igår efter att vi hade tittat på Ann-Sofie i När livet vänder. Tänk att 30 minuter program kan ge en så mycket att tänka på! Det var skönt med frisk luft för tankarna. Rygg och ben tackade för att de fick röra på sig efter en dag tillbringad mest i bilen – och lite i och ur. Mamma pinnade på så bra, vilket glädjer mig. Den nya rollatorn är stabilare än den gamla och fungerar till och med hyfsat utomhus på vintertid.

Vi gick längs med Vätterpromenaden en bit och sen upp till Sjögatan där lilla Tofflans första hem fortfarande står kvar. Då var det grönt, men sen många år tillbaka har huset en beige färg. Men det kallas än idag Gröna Nöden och sägs vara bebott av ”fint folk”. (Det var väl därför vi flyttade…)

Det var mörkt när vi gick ut, men jag tog ända några bilder från kvällspromenaden i Metropolen Byhålan. Här är en del av dem:

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Idag då? Jag pinade mig upp efter cirka fem timmars sömn för sedvanlig vardagsadministration. Senare blir det ett par ärenden på stan för min del. Kanske packar jag in mamma i bilen för att jaga en lampskärm samt en tur upp till graven med påskliljor. Vidare har jag fått i uppdrag att gå ner med saker i källarförrådet och att göra fint på mammas balle*. Lax ska inhandlas till påskafton, för det glömde jag köpa igår. Och… jaa, däremellan ska jag klia på några konstiga bett jag fick i förrgår. Jag messade över några bilder till Fästmön igår kväll, men hon blev inte imponerad, mest äcklad. Gissar att hon var trött på skröpligheter efter en tuff första dag med ny arbetsgivare.

Vidare ser jag fram emot att få en vägbeskrivning per mejl som ska leda mig och mamma till en vän på påskdagen. Det är en utflykt jag verkligen ser fram emot! Östergyllen är så vackert på våren och utflykter på landet är härliga.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så blir jag glad! Det är roligt att läsa vad du gör!

*mammas balle = mammas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland måste man utsätta sig…

Ett rätt utsatt inlägg.

---

 

Några av de ärenden jag utförde idag inbegrep shopping av medikamenter och mat, en kalendersats för det kommande året, papper till skrivaren och en TV-tidning. (Notera, för övrigt att sex deckare av Maria Lang nu äntligen ska visas på TV!)

Det är svårt att tala och skriva om sina tillkortakommanden och sina mindre bra sidor. Men nu ska jag göra det. Dels för att jag har nämnt det tidigare utan att gå in på detaljer, dels för att jag önskar att människor kunde förstå. Bara önskar, inget krav på förståelse. Det finns ju också människor som väljer att inte förstå. Det är givetvis upp till dem att förbli i sin egen lilla bubbla.

Jag gillar inte folkmassor och trängsel. En underdrift att skriva ”gillar inte”… Det ställer till oerhörda problem eftersom jag samtidigt gillar att träffa nya människor och gamla vänner. Men det är inte bara att hoppa på en buss för mig, det är… ett stort kliv för människan Tofflan, för att parafrasera en viss astronaut. Det är skitsvårt att åka kommunalt, dösvårt att bara gå och handla och nästan outhärdligt svårt att genomföra flera ärenden på Stormarknaden.

Inte blir det jag tycker är svårt lättare eftersom jag ju mindre och mindre lämnar min rövarkula nu. Att inte komma iväg till ett jobb varje dag gör saker med mig som person. Bara att gå utanför lägenhetsdörren blir… en ren pina. Det är svårt att förklara hur det känns. Ibland känns det rent fysiskt, till exempel kan jag bli jätteyr och svimfärdig. Andra gånger är det bara… motvilja.

När jag befinner mig ute bland folk syns det för det mesta inte hur jag känner mig. Jag har jag till exempel ingen vit käpp, en hörapparat, en krycka eller en rullstol som visar mitt läge. Det finns inte ens nåt jävla band som jag kan sätta på mig. Skulle möjligen vara Rädda Bandet, dårå.

Men jag vet att jag kan upplevas som stram och det finns folk som blir sura på mig för att jag inte hälsar. Då handlar det om att all min energi går åt till att stå på benen eller gå eller välja en vara. Det finns ingen kraft kvar till att urskilja vem som är bekant eller vän och vem som är främling och okänd.

För det mesta har jag inga större problem. Det är när jag har isolerat mig längre tider som det blir svårt. Nätet har varit ett sätt att ”träffa folk”. Dessvärre blir jag även här besviken ibland. Den man tror är en lojal vän visar ingen som helst medkänsla när man har det svårt och sånt. Men så är vi väl alla lite till mans/kvinns – sig själv närmast. Det är inte bara andra som stänger in sig i sin egna lilla bubbla, jag gör det ju också.

Idag är jag i alla fall stolt över att jag klarade av alla mina ärenden på Stormarknaden. Det finns dagar när jag inte klarar av att gå ut med soporna. Och utan bil skulle jag stanna inne helt. Men ibland måste man utsätta sig – för att helt enkelt överleva.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagscirkel i Uppsala

Ett lördagligt inlägg.

---

 

Vet du nån som kan gå på stan i en hel arbetsdag (åtta timmar) och inte köpa en pryl mer än fika och mat? Ja, det gör du ==> jag. Inte ens en bok från Röda rummet följde med mig hem igår!

Vi tog bussen både in till stan och hem. Det var som vanligt en pina, framför allt eftersom mitt busskort alltid krånglar och alla glor. Men jag överlevde – Fästmön var ju med och då blir inte tankarna om att bussresor är jobbiga för själen så påträngande.

Inte var det jättemycket folk på stan heller, vilket också passade mig utmärkt. Men det blåste som 17 och vinden var nordlig.

Vaksala torg  var halvdött när vi kom dit. I affärerna vid Katalin fanns både roliga och fula prylar och alla var skitdyra. Röda rummet hade inte en bok som jag ville köpa med mig hem.

Vi fikade hos min vän Greken. Där såg vi en apa i taket. Min vän Greken var för en gångs skull dock inte där. Mycket förvånande – och lite oroväckande.

Det blev några besök i affärer. Anna kom ut med en liten, liten påse från en av dem. Sen var det dags för vätskekontroll. Vi hittade lite sol och lä på Villa Romanas uteservering. Där glodde vi på folk och där passerade verkligen såväl höga som låga, lustifika som propra, präster som icke helt laglydiga, konstiga hattar som stekarmössor… tja, egentligen borde ingen nämnas så att ingen glöms. Några bilder blir det i alla fall inte på alla kufar. Som vanligt var vi snyggast själva, för övrigt. (<== ironi. Jag är skitfet och jätteful, har fått det bekräftat nu.)

Lördagsgodis inhandlades på ICA Torgkassen (svindyrt, förstås). Mat intogs på Soul Food – vid Vaksala torg. Där var så lite folk att ägaren ägnade sig åt att putsa fönster medan vi åt. Fast en och annan skrattande man pratade i mobil och ett ungt par som var gravida åt där också. Och eftersom vi återvände till Vaksala torg kan man ju säga att vår dag gick i cirkel.

Som vanligt vid hållplatsen på Väderkvarnsgatan är jag rädd att bussen bara ska köra förbi oss (den har ju gjort det förr), men igår kväll stannade den och körde oss ända till slutstationen. Hemma blev det lite TV med delar av en skräckis och fem bitar godis. Vi orkade varken film eller godis och somnade säkert före midnatt.

Här kommer ett bildspel från gårdagens utflykt. Kommentera gärna nåt på bilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Promenad – pina och belöning

Ett mest epikuréiskt inlägg.

Nu har Fästmön jobbat många pass. Idag fick vi lön. Jag fick dessutom ett pensionsbesked från mitt förra jobb som skapade en viss munterhet. Eller vad sägs om 84 spänn per månad i ålderspension och ett par hundralappar i månaden mellan 65 och 70 bast, därefter ungefär 100 spänn? Jajamens, jag blir rik på äldre dar.

Ryggen har bråkat med mig, men på eftermiddagen blev smärtan mindre, precis som igår och i förrgår och dan före det. Undrar bara när smärtan släpper helt…

Promenader sägs vara bra och vi gav oss på kvällen, jag med stappliga steg. Det blev ändå totalt sett över tre kilometer. Med en stunds vätske- och näringsintagspaus på Maestro. Två fullvuxna kvinnor måste ju få dricka och äta gott. Och skratta lite åt serveringspersonalen, som var söt, men lite bortkommen. Och göra fula miner och moona (hade jag gjort om ryggen varit OK) åt fyra andra gäster som uppenbarligen hade käkat blängsylta när vi kommit utanför dörren.

Här är några bilder som jag tycker är rätt OK:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ha en go kväll!

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Som sommaren…

Det är ungefär tio grader kallt här. Det har kommit lite snö idag. Inte mycket, men tillräckligt. Jag fick skrapa rutorna på Clark Kent* innan jag kunde åka hem från jobbet.

Då är det roligt att vittja postboxen och hitta ett vykort från New Zealand. Där är det sommar. Det var sommar på kortets framsida.

Det är sommar i New Zealand.

Nu sitter mitt på mitt kylskåp. Jag ska titta på det varje iskall morgon när jag har pinat mig upp ur sköna sängvärmen. Jag ska titta på det varje kväll jag har halkat in från garaget och klarat av att inte bryta nån lårbenshals.

Tack snälla Vita Damen! Du är inte bara omtänksam, du är rätt rolig också, din galning! 

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Strumpförbannelse och roligare med gladiolusar?

GAH så irriterad jag är på mig själv! Jag pinade mig ju ut igår trots att jag mådde skit – lite för att fota, men mest för att handla vissa saker som jag behöver inför morgondagen. Foton kom jag ju hem med som du kanske såg. Det allra viktigaste jag skulle handla blev kvar i affären. Jag glömde att köpa det. Jag minns inte ens om det stod på lappen… Därför måste jag ta en ny tur idag. Visst, det är soligt och fint väder, men jag har lite annat att tänka på och att göra… TRÖTTSAM är mitt mellannamn!

Jag körde en maskin tjocks-svart igår kväll också. Tänkte att det skulle vara skönt att ha en tom tvätttunna en dag eller så. För nästa tvätt, snigg-orange, slänger jag ju direkt i maskinen. Vad händer? Jo, när jag hade hängt upp den rena tjockis-svarta tvätten och skulle slänga i den snigg-orange upptäcker jag att jag ÅTER IGEN bara har tvättat en jävla strumpa av ett par!..

En ren, dess make låg bland den snigg-orange tvätten i korgen…

Det är så jobbigt när jag är sån här! Det kan ju rimligtvis inte handla om att jag har drabbats av nån strumpförbannelse eller att jag bara tycker att det är roligare att köpa gladiolusar än apoteksvaror???

Jag blir fundersam kring mina värden. När de är i botten blir korttidsminnet påverkat, bland annat. Dessutom blir jag så där fruktansvärt übertrött som jag ju har varit den senaste veckan. Men man ska ha i åtanke att jag har en liten infektion i kroppen. Detta gör mig i sin tur ytterligare orolig med tanke på morgondagens övning. Jag kanske blir hemskickad utan att få uträttat det som var tänkt… Men jag har ingen feber i alla fall.

Däremot har jag fått en strykhög som jag tänkte försöka beta av idag. Det får bli efter min shoppingtur. Tre samtal ska jag komma ihåg att ringa idag också – till mamma, till Fästmön och till Annas mamma. Tror du jag kommer ihåg det bättre om jag skriver ner det här? Sen måste jag bestämma vad jag ska ha med mig i morgon. Guld och silver får stanna hemma, men lite pengar måste jag ha, liksom mina nycklar och mobilen. Och så duscha. I kväll och i morgon bitti. Vilken tid måste jag gå upp i morgon bitti?

Alltså, om TRÖTTSAM är mitt mellannamn just nu, är NERVÖS mitt förstanamn…

Livet är kort.

Read Full Post »

Kan vi vara utan bilen?

Fem transportforskare hävdar i en debattartikel i Svenska Dagbladet att bilen är en lyxpryl som vi kan vara utan. De menar att bilen är

[…] en  konsumtionspryl för njutning snarare än ett nödvändigt transportmedel […]

Och de menar att folk inte skulle må dåligt av att minska sitt bilåkande.

De fem forskarna menar att politikernas syn är att bilåkandet ska göras miljövänligt och inte begränsas. Faktum är att privatbilismen har ökat under 50 år. Bilen ses som nödvändig för välfärden. Men forskarna ifrågasätter varför folk köper bilar med sån prestanda som högt överskrider vad som behövs. Njutning går före funktion, menar de. Samtidigt finns det utsatta grupper som verkligen behöver åka bil. Forskarna ifrågasätter varför politikerna i såna fall inte diskuterar vilka bilresor som ska anses som nödvändiga.

De flesta åker inte bil till arbetet, men de flesta åker bil när de ska handla. Lösningen vore att

[…] placera bostäder, arbeten och inköpsställen på kortare avstånd […]

menar de fem forskarna. Bilresandet går att minska med bättre samhällsplanering, alltså. Höjda bilskatter och bränsleskatter skulle kunna finansiera allmänna kommunikationer, anser de.

Jag har bil. En liten och bränslesnål och ganska miljövänlig bil. Jag vet inte om jag kan säga att jag använder den till nöjesresor, precis. Bilen används för transporter och resor till arbete och skola i syfte att spara tid. Och också därför att det inte finns allmänna kommunikationer eller att såna finns men tiderna fungerar inte. Jag och Fästmön använder bilen till att handla. Det går nämligen åt diverse mat- och hygienvaror när vi är sex personer. Ska vi ”bara” in till stan tar vi oftast bussen.

Mitt problem är också att jag har bussfobi. Jag har tränat och blivit bättre på att åka buss, men det är en sån pina och plåga att jag aldrig skulle klara att åka buss typ varje dag. Dessutom är jag åksjuk och mår fysiskt illa. Naturligtvis förstärks illamåendet av att jag mår dåligt psykiskt av bussåkandet.

Jag tänker inte ställa min bil i garaget och börja åka buss. Inte så länge busstrafiken i stan är så dålig och så dyr som den är. Uppsalas busschaufförer är dessutom (ö)kända för att vara fruktansvärt otrevliga. Detta gäller naturligtvis inte alla. Och skälet kan tänkas vara stress på grund av för pressade scheman.

Att köpa en bil som har jättestark motor har jag inget intresse av. Jag håller nämligen fartgränserna när jag kör och den högsta hastighet vi har i Sverige är 120 kilometer i timmen. Det finns ingen anledning att köpa en grand danois när det går bra med en tax, så att säga.

Jag behöver ingen grand danois, en tax går lika bra.

                                                                                                                                                         Dessutom betalar jag skatt för att jag ska få köra på gator och vägar. Mina skattepengar används till att rusta gator och vägar – ett arbete som många irriterar sig på, men som är nödvändigt. Med fler bussar blir vägarna mer slitna och det kommer in mindre skattepengar till vägunderhåll om privatbilismen minskar.

Att göra samhällsplaneringen bättre så att folk får närmare till jobb och affärer är väl bra, men låter sig ju inte göras på en kvart.

Så nej. Jag kör min lille Clark Kent* och kommer fram utan att kräkas, darra, skaka, svettas och vara okontaktbar i ett par timmar efteråt. Det blir bäst så för alla inblandade.

                                                                                                                                                              PS Ja just det! Jag använder bilen när jag åker de 2 x 30 milen till mamma för till henne går det varken tåg eller långfärdsbussar.

                                                                                                                                                              *Clark Kent = min lille bil-man

Read Full Post »

Darling River

Jag har pinat mig igenom en bok som jag tycker var det sämsta jag har läst. Det som kan sägas till dess försvar är möjligen att jag är så okunnig att jag inte förstår den. Hur som helst är jag glad att jag inte la mer än 40 spänn på Darling River av Sara Stridsberg hos Bok-Anna i hamnen.

Nej den här boken förstod jag inte!

                                                                                                                                                                    Jag kan inte redogöra för bokens innehåll. Jag tycker inte ens att det är en roman. Det är löst sammansatta fragment. Visserligen välskrivna, visst, men jag får inte fram nån historia. Jag ser inte. Det enda jag ser är äckelbeskrivningarna. Enligt baksidestexten handlar boken om Lo och hennes far som gör nattliga utflykter i en gammal Jaguar. Detta varvas med berättelser om en apa och en vetenskapsman, en kvinna som färdas ur Nabokovs roman och en okänd mor.

Varför köpte jag den här boken? Tja, för att jag var lite nyfiken på författaren som gått på Biskops-Arnö tillsammans med Babels programledare Daniel Sjölin – ett av skälen till hennes medverkan i programmet, säkerligen. Och stoiskt tog jag mig igenom boken.

Nej, jag förstår verkligen inte den här boken och därför kan jag bara ge den lägsta betyg – för att fragmenten är välskrivna.

Read Full Post »