Väg till nytt jobb eller bara gratisjobb?

Ett inlägg om sysselsättning.

---

 

”Niklas” fick moppa gratis.

Idag läste jag en riktigt bra och intressant artikel i UppsalaTidningen – senaste numret med artikeln hittar du här – signerad Fredrik Dahlström. Ja, den är så intressant att jag gärna själv hade skrivit den. Bra är den för att den tar upp nåt angeläget och riktigt sjukt fel: det här att arbetslösa får jobba gratis, det så kallade fas 3.

Det sägs att tanken med fas 3 är att hjälpa arbetssökande att komma in på arbetsmarknaden. En väg till jobb, alltså. I artikeln i UppsalaTidningen berättar ”Niklas”, alias en Uppsalabo i 40-årsåldern med småbarn, om sina upplevelser som fas 3-deltagande städare hos företaget Svensk Kommuntjänst AB. ”Niklas” säger att han fick fem minuters introduktion och sen hink och svabb.

OK, hur svårt kan det vara att städa trappor?

undrar du kanske. Ja svårt och svårt… Har man varit arbetslös länge (det har man när man hamnar i fas 3) behöver man ordentlig introduktion OCH handledning. ”Niklas” fick inte handledning heller. I hans arbetslag ingick inte ens nån ordinarie personal. 

Enligt reglerna för fas 3 ska arbetet inte ersätta ordinarie personal som ju får lön för jobbet. Samtidigt ska ett fas 3-jobb var så arbetslikt som möjligt. Enligt verksamhetschefen Kjell Karlsson vid Svensk Kommuntjänst AB har en handledare från företaget varit på plats. Vidare menar han att ”Niklas” med flera inte har ersatt ordinarie arbetskraft eftersom de utförde ett tillfälligt uppdrag. Men hur tillfälligt är ett uppdrag? Företaget får ju hela tiden just uppdrag. Och om man anlitar en underleverantör, i det här fallet ett gäng fas 3-människor, bör man väl betala den leverantören? Jag förespråkar nämligen lön för utfört arbete, gör inte du? (<== retorisk fråga)

Fas 3-städarna blev alltmer missnöjda , men fick bara mer städjobb. Och så fick de höra att de var omotiverade. Hot om utebliven ersättning (aktivitetsstöd eller försörjningsstöd är det nog som avses, även om det står a-kassa i artikeln. Jag tror inte att man får a-kassa i fas 3.) kom också från företaget. Genom att meddela Arbetsförmedlingen/motsvarande instans att deltagarna inte sköter sig kan deltagarna bli av med de futtiga pengarna som aktivitetsstöd och försörjningsstöd (existensminimum) ger.

Man utsätts för hot om utebliven ersättning redan från början.

Just dessa hot är man utsatt för redan i början som arbetssökande när man får a-kassa – trots att vi är många som har betalat vår a-kasseavgift varje månad i hela vårt yrkesverksamma liv (även när vi är arbetslösa – och får ersättning från… a-kassan…). Visst är det bra med en viss press på sig att aktivt söka jobb, men jag är väldigt less på att det hela tiden förutsätts att man är ute efter att lura till sig pengar och sko sig på systemet. Det är liksom inte värt det. Min a-kassa är mindre än en tredjedel av den lön jag hade på min senaste visstidsanställning. Aktivitetsstöd och försörjningsstöd är ännu lägre. Vem kan leva på detta i längden? Inte nog med att det är förnedrande och socialt isolerande att gå utan jobb länge, det är förödande för ens ekonomi. De ynka slantar man får i ersättning är inte värda att försöka lura till sig, de räcker ju inte. Jag vill dessutom påminna om att a-kassan inte är höjd på 13 år.

Det finns bra företag och empatiska arbetsgivare som vill ge människor en chans. Gynna dessa! Men straffa de företag som skoningslöst utnyttjar människor i en utsatt situation! Vidare efterlyser jag bättre kontroll av företag som erbjuder fas 3-jobb. Och ansvaret för den kontrollen borde rimligtvis bäras av Arbetsförmedlingen, som ju är den gemensamma nämnaren i detta.

Känner du till nåt bra företag/organisation som ger långtidsarbetslösa vettig sysselsättning utan att utnyttja dem för gratisjobb? Tipsa gärna i en kommentar nedan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tack, Mladen!

Ett tackande inlägg.

Igår, fredag, fick jag ett par tre stycken så fina mejl från en av mina läsare, Mladen. Jag ville därför passa på att tacka. Det är roligt att få positiv återkoppling på nånting man skriver, allra helst som det är ett ämne där jag själv är djupt engagerad. Ett ämne som inte är ytligt: Arbetsförmedlingen och arbetslöshet.

Mladen hade särskilt fastnat för dessa rader, som jag skrev i ett inlägg:

Vad gäller Arbetsförmedlingen och dess roll anser jag att om inget görs snart kring byråkratin och byråkraterna har den snart spelat ut sin roll. Vem vill till exempel ha en handlingsplan som är formulerad enligt ett standardformulär, där i princip endast viss personalia är utbytt? En sån plan kan jag skriva själv. Jag vill inte att mina skattepengar ska betala en handläggare för detta. Innan jag avslutar vill jag poängtera att det inom Arbetsförmedlingen och dess organisation också finns duktiga, kompetenta, obyråkratiska och empatiska medarbetare. Man kan inte generalisera och säga att alla som jobbar inom Arbetsförmedlingen är ”dåliga”. Tyvärr skyms sikten dessa ljushuvuden av de medarbetare som är deras motsatser – inkompetenta, byråkratiska och totalt i avsaknad av empati.

Ja det är hårda ord från mig, även om jag också ger credit till dem som så förtjänar. För såna anställda finns också inom organisationen. Dessutom finns såväl bra som mindre bra arbetssökande. Men poängen är att dessa arbetssökande befinner sig i ett sånt underläge jämfört med jätten/byråkraterna. Om Arbetsförmedlingens anställda kunde visa lite vanlig hyfs och empati ibland skulle det vara guld värt.

Vidare önskar jag förstås också att de som jobbar där är kompetenta. Personligen har jag inte sett så mycket av den varan i höstas när jag var inskriven vid Arbetsförmedlingen i Uppsala som arbetssökande.

Mladen skriver även i ett av sina mejl till mig:

[…] Det finns en rad etiska frågor kring det hela, tycker jag. Man kan ju inte plocka dun från levande gås, men an arbetslös kan behandlas hur som helst …ta vilket jobb som helst…och inte sällan tåla på sitt jobb vad som helst. […]

Just nu är Mladen och jag lyckligt lottade för vi har jobb. Men ingen av oss glömmer dem som är kvar Arbetsförmedlingens… händer.

Tack, Mladen, för dina fina mejl! Var rädd om dig – och ditt jobb, så att du slipper Arbetsförmedlingen – och lycka till i livet!

Livet är kort.

Read Full Post »

Pe-lunch

Ett inlägg om en lunch med en god man.

Bara för att jag som tjej gillar tjejer (nej, EN tjej, det vill säga Fästmön!) innebär det inte att jag hatar eller ens avskyr män. Tvärtom kan jag ha ett mans-behov ibland. Då menar jag inte nåt fysiskt behov, för den sidan tillsammans med män är jag inte intresserad av, utan behov av att umgås med män och PRATA. Vilken tur då att jag har en fin uppdragsgivare, Pe, som jag också kallar vän. För nu vet Pe lite mer om mig än de flesta andra. Jag skriver nämligen inte allting på bloggen.

Pe, lite sniggt orange i fejan, vilket berodde på parasollet.

Pe är klok och inser när han… tänjer alltför mycket på vissa av mina gränser. Han är en klippa att prata med. Han är definitivt ingen ja-sägare, men kan säga emot på ett konstruktivt och positivt sätt. Han är inkännande, empatisk och diplomatisk. Och jisses så jag önskar att jag kunde trolla så att det blev snurr på saker och ting. Men tack för att du är den du är, Pe!

Lite lunch fick vi i oss också. Jag testade för första gången Angus som ligger på den så kallade food courten på Stormarknaden. Vad tyckte jag om det då?

Min lunch på Angus bestod av kyckling och strips med tzatziki.

Vi satt ute på nån sorts altan och där var det fullt av rapsbaggar som även gillade vår mat. När jag kom för att hämta min mat hade jag fått fel tillbehör. Jag valde kyckling, som var en av dagens åtta lunchrätter att välja mellan. Gott, men väldigt lite kyckling. Såsen var tzatziki, vilket jag inte insåg förrän jag skulle till att äta. Också gott, men väldigt vitlökigt. Till maten fanns sedvanlig läsk eller vatten att välja mellan. Lingondrickan var slut. Jag såg ingen mjölk eller juice, men det är möjligt att dessa alternativ fanns. Trist salladsbuffé och bröd fanns, vilket jag missade. Som tur var låg det lite sallad och några gurkskivor på min tallrik. Priset för detta var 80 kronor. Kaffe på maten ingick också.

Mitt totala omdöme är gott, men lite. Dessutom en miss med maten och miss med dryck som tagit slut. Bra pris, dock. Det blir medelbetyg – som kan bli bättre! Men som bilden på webbplatsen – se länken ovan! – såg maten INTE ut!

Livet är kort.

Read Full Post »

Sista tisdagen på femte

Ett inlägg om min sista arbetsdag på femte våningen.

Lika kvavt idag som igår, men lika lurad blev jag att det inte var kvavt. Synnerligen soldisigt. Jag sitter på toppen idag, den sista gången. Har öppnat ett av de stora, härliga fönstren och störst inte nämnvärt av ljuden utanför. Konstigt! Det är uppenbarligen mest människor som jag är högkänslig för…

Har rensat och plockat en del på detta mitt andra kontor, men det var redan ganska tomt. ML bjöd på biscotti till morgonfikat och vi har pratat om en del praktikaliteter. Bland annat är det osäkert vem som äger min dator på fjärde våningen. Jag hade ju tänkt åka och lämna den till fakulteten i morgon, men nu har det visat sig att institution 1 kanske har köpt loss den. Faktum är att jag skulle föredra att lämna kvar den här i ett skåp. Inte i S:s rum, har vi konstaterat… S är snäll och duktig, men det där med ordning och reda är inte riktigt S:s grej, konstaterade vi…

Jag har för resten noterat vad man ägnar sig åt på institution 1 när jag inte har varit är och haft koll. Läser veckotidningar, minsann…

Avancerad litteratur på institution 1…

Vidare har vi pratat lite om att jag ska intervjua ML för Uppsalanyheter om den stora fritidssysselsättningen, en viss sorts dans. Nu vill h*n tvinga dit mig på ett pass, men se jag har mina gränser… Fota, ja; dansa, nej.

Inte vet jag vad jag ska göra resten av den här dan. Det är ju inte stor idé att börja med nånting och avslutat det mesta har jag gjort. Det är bara ett antal lösa trådar som hänger i luften. ML ska kolla ett par av dem, en under dan, nån nästa vecka.

Jag har fått en massa intresseförfrågningar på skrivuppdrag från Blogvertiser, men nu får man skynda sig att ge mig uppdrag. Efter den 31 juli lär a-kassan gnöla om jag arbetar den minsta timme i månaden…

Fort hit med uppdrag före den sista!

Våra a-kasseregler är nämligen väldigt stelbenta. Så stelbenta att det är en rejäl ekonomisk förlust för mig att fortsätta jobba 20 procent på institution 1. Så då får jag väl inte skriva blogginlägg mot betalning heller? (Men det fick jag förra gången jag var arbetslös. Med en timmes ekonomiskt avdrag på a-kasseersättningen för ett uppdrag jag utförde på en kvart, tjugo minuter.) Nej, man ska sitta här och inget göra och bli deprimerad. Det blir kontentan av de regler som finns idag.

Om du bara kunde föreställa dig, dessutom, hur jag INTE ser fram emot besöket på Arbetsförnedringen på torsdag… Det är bara idiotiskt att tvingas gå dit och skriva in sig, man får ju ingen hjälp där. Under förra svängen fick jag till sist en handläggare som åtminstone försökte hjälpa mig, som visade intresse för mig och som stöttade mig. Dessutom var hon vänlig och empatisk. Och sen har vi ju Ingmari i Sollefteå, också en pärla. Men övriga som jag har träffat på som jobbar inom Arbetsförnedringen ger jag inte mycket för. Självklart kan jag inte generalisera och säga att

alla som jobbar på Arbetsförnedringen är dåliga.

Lika lite som man kan säga att

alla invandrare är våldtäktsmän för att en invandrare har våldtagit en person i min bekantskapskrets.

Men mina erfarenheter säger att majoriteten som jobbar på Arbetsförnedringen kanske borde jobba nån annanstans. Till skillnad från mina erfarenheter av invandrare, som är så gott som enbart positiva. Svenskar, däremot…

Fast DET är underlag för ett separat blogginlägg… Som jag skriver utan betalning.

Livet är kort.

Read Full Post »