Ett rätt utsatt inlägg.
Några av de ärenden jag utförde idag inbegrep shopping av medikamenter och mat, en kalendersats för det kommande året, papper till skrivaren och en TV-tidning. (Notera, för övrigt att sex deckare av Maria Lang nu äntligen ska visas på TV!)
Det är svårt att tala och skriva om sina tillkortakommanden och sina mindre bra sidor. Men nu ska jag göra det. Dels för att jag har nämnt det tidigare utan att gå in på detaljer, dels för att jag önskar att människor kunde förstå. Bara önskar, inget krav på förståelse. Det finns ju också människor som väljer att inte förstå. Det är givetvis upp till dem att förbli i sin egen lilla bubbla.
Jag gillar inte folkmassor och trängsel. En underdrift att skriva ”gillar inte”… Det ställer till oerhörda problem eftersom jag samtidigt gillar att träffa nya människor och gamla vänner. Men det är inte bara att hoppa på en buss för mig, det är… ett stort kliv för människan Tofflan, för att parafrasera en viss astronaut. Det är skitsvårt att åka kommunalt, dösvårt att bara gå och handla och nästan outhärdligt svårt att genomföra flera ärenden på Stormarknaden.
Inte blir det jag tycker är svårt lättare eftersom jag ju mindre och mindre lämnar min rövarkula nu. Att inte komma iväg till ett jobb varje dag gör saker med mig som person. Bara att gå utanför lägenhetsdörren blir… en ren pina. Det är svårt att förklara hur det känns. Ibland känns det rent fysiskt, till exempel kan jag bli jätteyr och svimfärdig. Andra gånger är det bara… motvilja.
När jag befinner mig ute bland folk syns det för det mesta inte hur jag känner mig. Jag har jag till exempel ingen vit käpp, en hörapparat, en krycka eller en rullstol som visar mitt läge. Det finns inte ens nåt jävla band som jag kan sätta på mig. Skulle möjligen vara Rädda Bandet, dårå.
Men jag vet att jag kan upplevas som stram och det finns folk som blir sura på mig för att jag inte hälsar. Då handlar det om att all min energi går åt till att stå på benen eller gå eller välja en vara. Det finns ingen kraft kvar till att urskilja vem som är bekant eller vän och vem som är främling och okänd.
För det mesta har jag inga större problem. Det är när jag har isolerat mig längre tider som det blir svårt. Nätet har varit ett sätt att ”träffa folk”. Dessvärre blir jag även här besviken ibland. Den man tror är en lojal vän visar ingen som helst medkänsla när man har det svårt och sånt. Men så är vi väl alla lite till mans/kvinns – sig själv närmast. Det är inte bara andra som stänger in sig i sin egna lilla bubbla, jag gör det ju också.
Idag är jag i alla fall stolt över att jag klarade av alla mina ärenden på Stormarknaden. Det finns dagar när jag inte klarar av att gå ut med soporna. Och utan bil skulle jag stanna inne helt. Men ibland måste man utsätta sig – för att helt enkelt överleva.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Att ”utsätta” sig för folksamlingar, det är en utmaning det!
Jag avskyr allt vad folksamlingar heter och förstår precis hur du känner dig.
Tycker du var jätteduktig som fixade det 🙂
Nåt annat som också är fruktansvärt jobbigt, det är väntrum på lasarett och vårdcentraler, folk som sitter och stirrar och säger inte ett knäpp, det får mig att må illa nästan!
Ha dé!/Kram
Då förstår du kanske vilken utmaning det är för mig att delta i Prideparaden..? 😮
Idag gick det väldigt bra, men jag var helt slut när jag kom hem.
Tandläkarväntrum är inte så trevliga heller, fast min tandläkare är ett undantag.
Kram!
Duktig Toffla!!
Ja jag tofflade på rätt bra idag! 😛
Vilken prestation du gjorde idag, och nästan alla dagar. Du har rätt i att man ibland kan önska att det syns att man inte ”gillar” (världens underdrift). Jag har handikapptillstånd för bilen och jag vet inte hur många som stönar över det här på gatan. På vissa ställen jag parkerar jag sett hur människor sparkat på däcken eller andra som ställt sig och pekat efter mig. Det är otroligt svårt att få ett tillstånd men jag har ju inte rullstol, ännu, kanske måste man ha det för att människor inte ska lägga sig i. Utan bilen kan jag inte ta mig någonstans, men måste jag ha en skylt runt halsen för att folk ska respektera mig? Jag är less på människor!!
KRAM
Ibland är det en fördel, ibland inte. Den som har handikapptillstånd ska inte spottas på. Däremot blir jag skitirriterad på alla som parkerar direkt utanför affärerna på andra sidan rondellen. Där finns massor av parkeringsplatser strax intill, men det är uppenbarligen jobbigt att gå för många människor. Det är såna som förstör för dem som verkligen behöver handikapptillstånd! 👿
Jag är också less på vissa fölk. 😦
Kram!
Förstår dig så väl! Jag har blivit mer och mer så jag med, trots att jag ju får viss träning på jobbet. Stormarknader går bort direkt, och Ikea, har inte varit där på flera år, senast beställde jag på nätet… Klarar av typ Maxi, med en mycket kort handlingslista, fort ska det gå.
Buss till jobbet försöker jag åka tidigt när det inte är så mycket folk. Värre på eftermiddagar när man ska hem..
Och apropå hem, det är där jag helst vill vara.
Social förmåga brukar man prata om- inte många poäng där att hämta!
Kram!
Du tar dig ju ändå till och från jobbet och är där varje vardag. Jag har ingenstans att gå, mer än här hemma. Men så är det och jag kan rekommendera att åka till Stormarknaden en vardag efter lunch. Där var jag, en massa pensionärer, drösar med mammor och barnvagnar. Åker jag dit en lördag, till exempel, ligger paniken på lur för då är det ungar som springer omkring och skriker, folk som står och går i min väg, hela tiden hinder.
Hemma är bäst. 😉
Du har social förmåga, precis som jag. Men det är fel att den ska värderas högre än kompetens – som vi ju BÅDA har massor av, eller hur?! 😉
Kram!