Ibland händer det…

Ett vinnande inlägg.

---

 

En brukar säga

Tur i spel, otur i kärlek

Jag känner att jag har tur i båda! Alldeles nyss tillbringade jag trekvart med mamma i telefonen. Varje helg skrapar vi en Trisslott – vi turas om och köper varannan vecka. Den här helgen var det min tur att införskaffa och skrapa lott. Och tänk! Jag skrapade fram tre stycken rutor med 150 kronor! Inte nog med det… På extrachansen skrapade jag fram x 5! Hela 750 kronor vann vi! Mamma sa att jag fick behålla pengarna till mat, men jag tar nog och stoppar undan dem till sämre tider. Eller nåt…

Jag skrapade fram en Trissvinst på 750 kronor nyss.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blå koral

Ett inlägg om en bok.

---

 

För några minuter sen slog jag ihop en riktig tegelsten till bok. Det var den enda julklapp som jag hann köpa till Fästmön inför julen 2012. När jag köpte boken visste jag inte ens om jag skulle få vara med och uppleva den julen. Kanske var det därför jag blev så oerhört tagen när jag läste Louise Boije af Gennäs bok Blå koral, den andra delen av en planerad trilogi. Det var så många känslor som kom över mig och jag tror inte att jag har gråtit så mycket på länge. Märkligt var det, för den första delen, Högre än alla himlar, gav jag inte särskilt högt betyg…

Blå koral börjar sommaren 2004 och slutar 2006. Den omspänner alltså en kortare tidsrymd än den första delen i trilogin. Ändå känns den fylligare och tyngre. Tyvärr börjar den väldigt svamlande. Inledningen är fyra sidor lång och beskriver en vinds framfart. Sen kommer själva historien igång. Det är samma kompisgäng från överklassen sen sist: Victor och Sanna, Pella och Stefan, Liv och Jalle. Det går bra för de flesta av dem. Det går så bra att jag omedvetet tänker att allt ju faktiskt kan gå itu, i kras, när som helst. Det är när jag läser att en bebis är på gång som jag förstår att katastrofen kommer. Oundvikligen. Skoningslöst.

Jag grät över ”alla” mina sorger de senaste åren – och då ska du veta att allt inte har varit sorgligt och svart i mitt liv. Mycket av min sorg kommer från 2006 när min pappa oväntat gick bort. Då var jag tvungen att stoppa undan min sorg och mina tårar. Visst har dessa tu kommit fram vid enstaka tillfällen då och då. Men när jag läser om en älskad pappas slut med sitt barn vid sängkanten kan jag känna sån… nästan ilska att jag inte fick ta samma farväl av min pappa. Att jag inte hann säga hej då och att jag älskade min pappa till honom.

Ett litet HBTQ-tema finns i boken, men är inte så framträdande. Samtidigt är homofobin där också. Väldigt nedtonat, dock.

Det här är ingen litteratur i Nobelprisklass. Men den här boken grep mig på ett alldeles särskilt sätt. Därför får den högsta Toffelbetyg.

Den tredje och avslutande delen heter Folk av en främmande stam och ska komma ut i höst.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Avslutningssamtal #2

Ett avslutande inlägg igen.

---

 

Mirakelmöte? Nej, knappast.

Idag på förmiddagen var det dags för avslutningssamtal nummer två. Eller egentligen var det väl ett överlämningsmöte. Jag överlämnade de projekt jag har kvar – bara några få – samt de arbetsuppgifter som jag har haft som mina sen den 1 maj. Det kändes som om jag hade stenkoll och jag hoppas att jag upplevdes som professionell. Jag bröt inte ihop och jag for inte ut. Allt är bara meningslöst. Hur man löser det efter mig är inte mitt problem, men uppenbarligen är det inte löst som jag trodde igår. Fast utnyttja grå arbetskraft gör man, det är sant, dock inte för uppgifterna som jag har utfört.

Inte nog med att jag blev bortkopplad från omvärldsbevakningen redan häromdan, idag upptäckte jag att jag var ”avslutad” i det personaladministrativa systemet. Blev först lite ser eftersom mina tolv outtagna semesterdagar fanns där igår, men inte idag… Det är dagar/ersättning som jag inte tänker bjuda på. Av en händelse hade jag världens tur att lönepersonen just passerade utanför rummet och då haffade jag personen och passade på att fråga. Det visade sig att h*n hade tänkt i förväg eftersom h*n, som så många andra i Sverige, är på väg på semester. Hela Sverige tycks stänga från och med måndag, verkar det som. Men jag är beredd på att inte få nån ersättning från a-kassan förrän tidigast i september. Eftersom jag har haft en lön i åtta månader har jag lyckats stoppa undan lite. Jag har ju haft förmånen att lönen var mycket bra, dessutom, så jag har både kunnat stoppa undan och unna mig saker. Nu är det emellertid slut på det.

Överlämnade.

Mitt skrivbord börjar bli tomt. Mina arbetskamrater har avstämningsmöten utan mig. Ett par stod just och pratade om hur det är att vara arbetslös. Vad vet de om det? Det är sååå mycket tuffare idag än det var för bara ett par år sen! Vi är luft för varandra just nu, som sagt. Det är hälsningsfraser som gäller. Jag måste avskärma mig, jag vill inte bryta ihop. Jag vill inte fälla fler tårar för att människor gör ont. Önskar jag kunde trycka in bomull i tårkanalerna.

Alldeles nyss kom ett mess från Fästmön med en bild på Pridebiljetterna. En månad och lite till framöver har jag att se fram emot detta. I övrigt är det mesta mörker och svart just nu. Jag misstänker starkt att jag, som är så moralisk och skötsam, super mig full i kväll. Sist jag var rejält dragen gick jag igenom en skilsmässa. Jag överlevde både skilsmässan och fyllan och lovade mig då att aldrig mer

1. gråta över en kvinna
2. använda alkohol när jag mår skit

Den andra punkten tänker jag nu alltså tulla lite på. Men bara i kväll. Sen är det bra. Demoner ska fejsas, inte blockeras. Är de dessutom i människoskepnad är det enda som gäller att dra ut dem i ljuset. Då spricker de.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Framtiden… Den, ja…

Ett tankfullt och något indignerat inlägg.

---

 

Med kvällssolen i min hand.

Igår när jag tittade på Eva i När livet vänder slogs jag av den framtidstro hon har. Hon, som har förlorat två kärlekar, som har vårdat, tagit hand om såg framtiden med den nya lägenheten som en tredje dörr. Jag önskar att jag kunde bli lite smittad av denna tro, att jag inte fastnar i bitterheten. Men det är ganska lätt att fastna i den, med tanke på det jag har i mitt bagage. Framför allt det som hände för fem år fyra månader sen nästan på dagen. Den dagen mitt liv vände. Neråt.

Livet har stått på stand by sen dess. Periodvis har kampen varit så oerhört tuff att jag har övervägt att göra slut på livet. Men man slänger inte bort en gåva man har fått. Livet är verkligen en gåva vi alla har fått, ord som Annika Östberg präntade ner i mitt exemplar av hennes bok Ögonblick som förändrar livet.

Jag har fått en liten respit. Under maj och juni får jag lön. Sen är det slut. Jag har hankat mig fram på visstidsanställningar i princip sen hösten 2011, med ett avbrott för några månaders arbetslöshet. De två åren innan hösten 2011 levde jag i ett mörker, som arbetslös. Jag vet att vissa personer i mitt förflutna sätter käppar i mina arbetshjul. Jag har det svart på vitt att man ska se till att jag aldrig mer får jobb inom vissa företag. Du tror säkert inte att detta är sant, men det är min verklighet. Inte konstigt då att man blir lite bitter. För jag förstår fortfarande inte varför jag är så hatad.

Den närmaste tiden ska jag nu återuppta jobbsökeriet. Detta Sisyfosarbete som jag måste utföra för att få den ynka ersättningen från a-kassan som en person i ett ensamhushåll inte kan leva på. Jag har fått stoppa undan slantar från mina senaste löner så mycket jag har kunnat. Måste ha en buffert för de tider som kommer.

Kanske hade jag kunnat vara kvar på min nuvarande arbetsplats om jag inte hade varit ärlig med att jag inte trivs och att jag tycker att vissa kollegor ägnar sig åt mobbning, på ren svenska. Men jag är 52 bast och jag tänker inte ta det. Det har känts märkligt att introducera ”min efterträdare” den här veckan. Det har jag gjort förr, också den gången bortvald till förmån för en person av ett visst kön…) Samtidigt noterar jag att personen ser minst lika stressad ut som jag kände mig när jag kom hit. Med den skillnaden att den nya personen har nån att fråga (= mig), medan jag inte hade nån när jag väl skulle sätta igång och arbeta. Jag ville inte utsätta den nya personen för detta ”ovälkomnande”, så jag har försökt – och försöker – stötta och tanka över så mycket jag kan. Ändå är det en märklig sits.

Jag tar en kopp kaffe…

Jag tar en kopp kaffe och funderar på framtiden. Om inget mirakel sker, det vill säga att jag får nytt jobb den 1 juli, får jag ägna mig åt att skriva min bok. Nu är totalt åtta kapitel skrivna och det är ungefär dubbelt så många till, tror jag, som vill ut ur min hjärna. Tyvärr kan jag inte ens längta till min förra arbetsplats. Igår fick jag veta att den hyser fiender. Det gjorde ondare att få veta än jag trodde. För där var ändå människor snälla. Nu har de en varg där.

 
 
 
 
 
 
 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Reservkraft, egen kraft och hjälp utifrån

Det är den andra advent idag. Jag går på nån sorts reservkraft, det känner jag helt klart, men jag är envis som fan och idag ska jag verkligen försöka få gjort det jag tänkt. Vad har jag tänkt, då?

• Gårdagens två maskiner tvätt ska vikas och stoppas undan eller läggas/hängas i strykhög. Fixat!
• En jädra massa soppåsar måste ut i soprummet. Halvfixat! Fixat! (Det ligger en jädra massa soppåsar i hallen.)
• En låda med julprylar ska tas in från förrådet – IFALL jag får lust att pynta. Fixat! Lådan är inburen och står på golvet i arbetsrummet.
• Ett matförråd måste inhandlas så att jag har nåt att äta när jag kommer hem från sjukhuset samt över jul. För hem ska jag, fort som fan. Men handla lär jag inte kunna på ett tag sen. Inte fixat ännu! Fixat!
• Idag är det Anna-Panna-dagen och det ska firas lite eftersom det blir så dåligt med julklappar idag. Fixas i samband med handlingen ovan! Fixat!

Som sagt, jag går på reserven, men än så länge går jag. Sen lär jag bli liggande ett tag även om jag måste försöka strutta omkring lite. Jag ser fram emot att ligga ensam och må dåligt. Då har man bara sig själv att bry sig om. Då kan man fokusera på sig själv och sin läkning. När jag är sjuk brukar jag mest sova. Sömn är en underskattad läkningsprocess!

Sömn är underskattat!

Det finns vänner som gärna vill hjälpa och det är jag tacksam för. Men just nu orkar jag inte med människor, inte ens vänner. Jag orkar inte med besök och jag orkar inte med telefonsamtal. Telefonerna reserveras för familjen och familjen enbart ett tag framöver. Däremot blir jag glad för kommentarer här på bloggen, även om jag kanske inte svarar omedelbums – jag vet ju inte hur jag orkar sitta vid nån dator framöver.

Min blogg är i mångt och mycket ett andningshål. Jag skriver av mig tankar och känslor, om bra saker och dåliga saker i mitt liv. För det mesta är det bara just så. Jag skriver av mig. Jag har svårt att ta råd från människor som inte har hela bilden. Och hela bilden är det INGEN som har som bara läser min blogg! Glöm inte bort att bloggen ger vissa delar av mitt liv, men långt ifrån alla.

Många vänner säger att de vill hjälpa. Av erfarenhet vet jag, att när det kommer ner till hjälpdags är det kanske möjligen en som har tid, kan eller vill. Men låt mig då få be om hjälp när jag behöver! Jag vill inte bli ett vårdpaket än så länge, jag vill klara mig själv så länge jag kan! Och Fästmön finns här vid min sida alltid, även om det inte jämt är rent fysiskt. Hon är emellertid bara ett telefonsamtal bort och hon skulle inte tveka en sekund att rycka ut om jag behöver hjälp.

Jag är inte rädd för att ligga sjuk och vara ensam – jag tycker att det ska bli skönt! Det kan kännas lite läskigt om jag får fruktansvärt ont eller andra besvär, men gissningsvis får jag ett telefonnummer att ringa om jag behöver medicinsk hjälp. I annat fall ringer jag väl 112. Telefonerna lär finnas i min närhet.

Så ta inte illa upp om jag inte känner mig särskilt social just nu. Det är mitt sätt att hantera sjukdomen och mitt sätt att fokusera på läkningen framöver. Jag känner mig själv och vet hur jag fungerar. Men jag uppskattar verkligen allas omtanke, verkligen! Tro inte för ett ögonblick att jag inte gör det! TACK!

Livet är kort.

Read Full Post »