Stjärnorna på Slottet 2015: Marika Lagercrantz dag

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Nu är det slut! Med Marika Lagercrantz avrundades den senaste säsongen av Stjärnorna på Slottet. Jag visste att hon hade spelat rollen som en lärare som blir förälskad i en tonårig elev och att hon är dotter till Olof och syster till David. Sen avslöjade Marika Lagercrantz nästan genast:

Jag växte upp bland böcker. Det fanns böcker överallt. Och jag… hatade det.

Marika Lagercrantz var sista stjärnan på slottet – för den här gången… (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Inte visste jag alls att Marika Lagercrantz, adlig och från borgerligt hem, spelat fri teater under sin tid som ung vuxen. Hon levde i kollektiv, försökte rädda rivningskåkar och… lärde sig renovera kakelugnar. Om sin barndom hade hon inte så mycket att berätta. Tillfällena hon tillbringade med sin far, stor idol på sin tid, var… typ tre. Och när hon rest till Malmö för att studera passade föräldrarna på att flytta – och skickade ner hennes grejor till henne i det lilla hyresrummet.

Tyvärr var det en ton genom programmet som jag inte gillade. En underton. Och vid middagen ballade det ur totalt när Claire Wikholm tyckte att männen tog för stor plats – och männen bara kände sig avbrutna. Urtrist. Däremot av körsången i kyrkan, under ledning av Caroline ”Snälla, snälla” af Ugglas, det bästa.

Toffelomdömet blev högt, för Marika Lagercrantz är spännande. Men de medverkandes sätt mot varandra får bottenbetyg. Fy skäms, vuxna människor!

Här kan du läsa om…

Claire Wikholms dag

Morgan Allings dag

Amanda Ooms dag

Stefan Sauks dag

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nanny Tofflan och vattenmusik

Ett inlägg om andras barn, ljuv musik och om att bo i en igloo.

---

 

Här är en tidigare bild på Markus och mig, på den tiden han hette Maskil. Här är en inte ens två månader – men somnade gott hos Tofflan redan då. Notera också UTAN napp!

I fredags gjorde jag nåt jag aldrig har gjort förut: jag matade en bebis. Ja, det är inte klokt. Tofflan… Mata en bebis… Bebis och Tofflan är ju ingen ekvation som går att lösa, men den som såg oss tänkte säkert:

Hon tränar nog inför barnbarnen.

Jag får aldrig några barnbarn. Däremot är jag modig nog att våga prova nya saker. Markus mamma var uppenbarligen modig hon också. Hon lät mig sitta med sonen, cirka tre månader, i knäet, mata gossen med flaska (mamma själv hade druckit kaffe och ville inte att Markus skulle få det i sig genom att bli ammad) och låta det lilla människobarnet somna i Toffelarmarna när flarran var tömd. Inte ens ett rap eller en lite fjärt från Markus – han slocknade som ett ljus. Så vem vet… Jag kanske även kan sätta upp

nanny

på mitt CV? Häftigt var det, i alla fall, och nu när jag har provat att mata bebis kanske nästa steg blir att… byta blöja..? Nåt bildbevis på ovanstående finns emellertid inte. Jag kunde ju inte fota när jag hade en sån dyrgrip i armarna.

Vattenmusik i stereon igår.

Kanske hade jag varit en riktigt snäll tant om jag tagit hand om egna barn. När det gäller andras barn kan jag ha lite… kort om tålamod. Fast oftast är det inte barnen jag har svårt för utan deras föräldrar. Att ordna ett jätteparty hemma i lägenheten i ett flerfamiljshus för ett barn som ännu inte kan gå är exempel på sånt jag tycker mindre om. Allra helst som vi har en förträfflig lokal i huset intill där det går in hur mycket folk som helst, nästan, och inga grannar störs. Dessutom är lokalen billig att hyra och där finns pentry med spis, micro, porslin och diskmaskin… Nästan bättre utrustat än mitt hem, alltså – det är ju diskmaskinslöst.

Så igår var jag inte nån Nanny Tofflan, ingen snäll tant. Jag lyssnade på vatten. Det vill säga spelade Händels Water music på stereon i köket. Högt. Mycket högt. Sen fortsatte jag med min Classical Collection, en samling om fem CD-skivor med cirka 400 timmars klassisk musik. Jag lyssnade till och med CD nummer två. Sen var det TV-dags mellan klockan 20 och cirka 22.30. Då spred vardagsrumsstereons högtalare ljudet av stjärnor och skumma timmar. Högt. Jag ska sluta vara så tyst har jag bestämt mig för. Det hjälper ju inte att klaga, inget händer mer än att folk blir sura. Så…

If you can’t beat ‘em, join ‘em.

Den enda vattenmusik jag har hört idag är duschen. Ljuvligt varm. Mitt hem är som igloo och igår hittade jag is – inte vilken is som helst utan is – på fönsterkarmens insida i sovrummet. Hur BRF-ordföranden kan hävda att jag har 21 grader i min lägenhet säger emot sig självt med tanke på isen. Men är det värt att klaga? Nej. Jag får flytta in i badrummet, hemmets varmaste rum. Hela 19 grader är det där.

Igår fick jag dessutom ta till vin för att bli varm. Jag drack ett och ett halvt glas vitt till maten och ett glas rött framför TV:n. Nej, jag söp inte, Mannen, jag njöt och blev varm. Här är några bilder från min lördagskväll:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Allt annat än sovmorgon

Ett inlägg om min lördagsmorgon.

---

 

Den fjärde julklappsboken jag läser är Viveca Stens I sanningens namn.

Nej nån sovmorgon går det inte att ta i det här hemmet. Två lediga dar och vad händer? Jag vaknar klockan sju – det vill säga en hel halvtimme innan mitt larm går igång på vardagarna. Inte gick det att somna igår kväll heller. Vid 23-tiden bestämde sig nämligen nån i huset för att tvätta IGEN. Innan dess hade det partajats, kacklats, fånskrattats och kastats med liten boll inomhus. Ungefär. Jag var tvungen att ha TV:n påslagen för att slippa höra eländet och kunna läsa. Igår kväll var jag emellertid så arg att jag så när hade ringt nån i styrelsen för att klaga. Lämpligt nog låg BRF-webbplatsen nere, så jag kunde inte hitta nåt telefonnummer. Eftersom jag inte vet vem det är som tvättar och lever om kan jag inte heller gå och ringa på hos de grannar som finns i min portuppgång – portuppgången bredvid kommer jag inte in i efter klockan 21. Efter att ha kört nån sorts uteslutningsmetod har jag kommit fram till vilka tre lägenheter som har tvätteriverksamhet på nätterna. Kan vara bra att föreslå styrelsen besök där – om jag nu hittar nåt mobilnummer till nån som jag kan ringa. Eller när. För ringa ska jag, nu har jag fått nog.

Jag påbörjade min fjärde julklappsbok igår kväll. Ganska lättläst är den, Viveca Stens senaste I sanningens namn. Men den är tjock och tung – nånstans mellan 400 och 500 sidor. Därför valde jag att läsa den före en pocket nu i helgen när jag inte behöver släpa med mig den i nån väska. Bland julklappsböckerna finns ett par inbundna till samt tre pocketar – och alla verkar mycket bra!

Det blev cirka 100 sidor lästa i sängen i morse, men sen slet rastlösheten tag i mig i stället för skärgården, Sandhamn och sommaren. Då passade jag på att rensa kylskåpsdörren på kort och magneter. För till skillnad från mina grannar tycker jag att en ska göra tysta saker en helgmorgon. Jag spolade sen av mig snabbt, klädde på mig, samlade ihop sopberget och traskade ut – i vintern, kylan (elva minusgrader idag) och snön. Det snöade ymnigt, så jag ville slänga sopor och åka och handla innan jag blev insnöad.

Inte var det nån spännande shoppingresa jag skulle på, men jag behövde komplettera med ett par saker till kvällens middag (lax). Dels behövde jag grejor till sås, dels behövde jag nåt vitt vin att dränka mina sorger i som är torrt och gott. Det tog ganska lång tid, för jag är inte alls bra på vitt vin och köper det endast när jag ska äta fisk eller räkor. Så det slank ner två flaskor vitt för säkerhets skull – och fyra flaskor rött. Ja, jag unnar mig rejält nu när jag har en lön.

Sex flaskor vin varav två vita i mitten. Zensavinerna, flaskorna längst ut till vänster och till höger, är prisvärda och mycket goda!

 

Kranen slutade droppa med det nya munstycket!

Vidare behöver jag sen länge göra nåt åt mina kranar. En del av dem droppar, andra går knappt att vrida runt. Men se byta packningar vågar jag inte ge mig på. Har frågat en vän som då och då får besök av rörmokare om h*n kan fråga om rörisarna kan tänka sig att göra ett mindre jobb hos mig. Vi får se. Till köket införskaffade jag i vart fall ett nytt kranmunstycke idag. Det jag hade var helt värdelöst, för det visade sig vara av plast just där en ska sätta rörtången och dra åt. Alltså, det gick inte att dra åt utan att ha sönder skiten… Jag hittade ett munstycke i metall hos Clas Ohlson. Kanske inte bästa stället att köpa sånt på, ett billighetsställe, men faktum är att det blev tätt och kranen har slutat droppa! Och när jag ändå var där passade jag på att köpa två påfyllningsbara braständare också. Inte för att jag har nån annan brasa än den där bak att tända, men ska jag tända ljusen i ljuskronan är braständare väldigt användbara liksom till airwickljus som har brunnit ner långt i glaset. Det är nämligen så jävla kallt inomhus att en måste tända levande ljus i det rum en befinner sig i för att få upp värmen. Det hjälper inte mycket, men är bättre än inget.

En vit och en svart braständare blev det, det vill säga en till köket och en till vardagsrummet. Här är ju så jävla kallt att en måste tända levande ljus i det rum en befinner sig i.

Idag händer inte mycket mer. Jag fick gräva fram bilen på Stormarknadens parkering för den var helt översnöad, men när jag kom hem slutade det att komma vitt från ovan. Jag har tvätt från igår att ta reda på och ska sen sparka igång en ny maskin. Lite mer läsning lär det bli under tiden. Jag väntar med spänning på kvällen när SvT har bra program. I afton väljer jag SvT1 för att se Stjärnorna på Slottet och filmen Skumtimmen, baserad på Johan Theorins spännande och bra bok med samma titel. På SvT2 är det säsongsstart för franska Gengångare, men det spelar jag in på DVD-hårddisken och kikar på efter filmen, tror jag. Eller i morgon. En ska väl göra nåt då också..? Fast NU ska jag fixa frukost!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Namnsdagsfirande

Ett firande inlägg.

---

 

Vilken tur att mamma och jag GÖR en massa saker. Jag menar, varför skulle annars somliga läsa allt jag bloggar om min mammas och mitt firande, även flera gånger? Jag tycker så synd om den som är så fixerad vid mig och mitt, för jag har börjat förstå att det är en människa som är ensammare än ensammast.

Idag fortsätter vi vårt firande med namnsdagsfirande. Nu är Svea mammas förstanamn, men precis som jag använder hon inte sitt förstanamn som tilltalsnamn. För mig är Svea för övrigt min mormor. Fast namnsdagar kan en ju alltid fira. Jag hade ett par paket med nåt gott i redo till mamma när hon klev upp framåt elvatiden.

Paket med nåt gott i till namnsdagsbarnet.

Det har varit riktigt gråväder hela dan idag också, men eftersom mamma åker hem i morgon behövde vi ta oss ut för att handla en kasse mat till henne. Ett par varma tumvantar blev det också, för nu ska kvicksilvret krypa neråt rejält igen, även i Metropolen Byhålan. Det är onekligen bra att ha en hjulburen moder, för en kan hänga tunga matkassar på rollatorn. Jag köpte nämligen också lite mat.

Mamma fick ta båda matkassarna.

Naturligtvis började det snöa när vi var ute. Jag behöver ta en tur till macken för att tanka och får väl då passa på att ta in lilla snöskyffeln som ligger i bagageutrymmet på Clark Kent*. Det brukar lägga sig bra med snö utanför garageporten nämligen och somliga ska jag snart iväg och jobba igen.

Förutom att slåss mot snön för jag krig mot granbarren. Gröngölingen barrar som tusan och inte en droppe vatten tycks den ha sugit upp. Så snart en andas i dess närhet trillar tusen barr av och landar på vardagsrumsgolv och matta. Jag dammsuger, både med lilla och stora dammsugaren, och jag sopar, men det är förstås ett sisyfosarbete. Därför har jag kollat på nätet om nån säljer gransäcken Barry fortfarande. Tyvärr verkar den varan ha utgått. Jag får nog försöka linda in granen i nån plastsäck när den ska kastas nästa helg.

Ett sisyfosarbete att sopa barr.

Namnsdagskaffe har vi just intagit. Det lär bli tufft sen för mig att låta bli sötsaker efter helgen. Samtidigt vet jag att jag klarade det i höstas utan problem, så det ska väl gå nu också med lite viljestyrka.

Gofika med kanelskapelse.

En bonus med goda vänner är att en får tillgång till lokalblaskan i pappersform. Fast den läste jag ut på fem minuter, för nåt särskilt nytt och intressant stod det inte i den. Jag läser hellre min bok på gång. Och jag skulle aldrig i livet betala tjugo spänn för ett lösnummer!

Inte mycket att läsa i lokalblaskan.

Kvällens middag blir våfflor med sylt och grädde, en reprismiddag som mamma har önskat. Sen bänkar vi oss framför TV:n och kollar Morgan Allings dag på Slottet samt filmen Monica Z. Filmen har jag visserligen sett på bio, men den är värd att ses igen.

Vad händer hos DIG idag och i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar om du inte är en trollpacka eller använder falsk identitet, för sånt skit publiceras inte!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet 2015: Claire Wikholms dag

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Jag följer faktiskt färre och färre TV-serier. Men en serie jag alltid följer är Stjärnorna på Slottet. På annandagen var det säsongsstart för årets fem delar och det var färgstarka Claire Wikholm som fick inleda.

Claire Wikholm inledde Stjärnorna på Slottet 2015. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Jag var ganska nyfiken på Claire Wikholm och hennes bakgrund. Delvis fick jag min nyfikenhet stillad. Årets första stjärna berättade öppenhjärtligt om sin knäppa mamma, sitt samarbete med Staffan Westerberg (”vi förstörde många svenskars barndom”), sin stora kärlek med mera. Inte tycker jag heller att jag fick min barndom förstörd för att jag tittade på Claire Wikholm och Staffan Westerberg – snarare var det så att jag som barn fängslades av dockteatern och pysslet kring dockorna. Dockor, som Claire Wikholm faktiskt inte släppt taget om. Bland annat bar hon med sig sin Niiin (kanin) i fickan och fick hela gänget att pussa den avslutningsvis.

En del må tycka att den första delen i årets serie var tam, men jag gissar att SvT har klippt en hel del – som vanligt. Jag tyckte att den gav ganska lagom med glimtar från dagen. Glimtar som gjorde mig sugen på att fortsätta se de kommande avsnitten. Nästa gång är det Morgan Allings dag.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Deckarna: Roslund & Hellström

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det premiär för SvT:s nya serie Deckarna. Sex deckarförfattare samlas på ett värdshus där man ska komma fram till vilka drivkrafter var och en har för sitt skrivande om mord. Att de totalt har haft ihjäl 125 personer – i litteraturen, dock! – får en ju onekligen att undra lite…

Deckarna. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson, SvT.)

Av de sex har jag läst Anna Jansson, Anders Roslund & Börge Hellström, Katarina Wennstam och Christoffer Carlsson. Denise Rudberg har jag inte gett mig på. De tre förstnämnda är mina klara favoriter. Anna Jansson skriver otroliga bladvändare och Roslund & Hellström skriver böcker med synnerligen aktuella och realistiska teman.

Men idag var det Roslund & Hellströms tur att bli utredda i denna kriminallitterära version av Stjärnorna på Slottet. (Serien kunde ha hetat Deckarna på Värdshuset, men…) Det var intressant att höra författarparet berätta hur de jobbar fram en bok. Jag skulle nog aldrig kunna samarbeta så med nån annan skribent! Extra kul var det med ”gästen” som ju faktiskt har en prominent roll i deras böcker – utan att de har frågat om lov…

Utan att avslöja för mycket – jag tycker som vanligt att du som läser det här inlägget ska titta själv och bilda dig en egen uppfattning – kan jag säga att både Roslund och Hellström utsattes för övergrepp av olika art som barn. Detta har naturligtvis varit en drivkraft i författarskapet.

När nån undrar 

Varför ställer folk runt omkring inte frågor?

kommer svaret blixtsnabbt från Denise Rudberg:

De är fega!

Jag kan förstås bara nicka och hålla med. Annars tyckte jag att Denise Rudberg och Katarina Wennstam var mest pratsamma och lite för frågvisa stundtals. Anna Jansson uppfattade jag som en god lyssnerska och Christoffer Carlsson… tja, han tillförde inte nånting just – alla andra hade liksom sagt allt redan när han sa nåt. Kanske är hans roll i det hela att sänka medelåldern på deckarna?

En roll som jag definitivt inte begriper är Krister Henrikssons. Han smög omkring utanför och var berättaren som med tydlig förkylning skulle föra dan framåt. Eller? Ja, hans busksmygande kunde programmet helt klart ha klarat sig utan, det var mest löjligt.

Toffelomdömet efter första programmet blir högt, men en hel tofflas avdrag blir det för Busk-Krille!

Nästa vecka är det min klara favorit Anna Janssons tur att bli utredd.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet: Örjan Rambergs dag

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Lördagskväll och jag kämpar för att hålla mig uppe. Men är det Stjärnorna på Slottet så kan man ju inte sova! I kväll glodde jag på Örjan Ramberg, en person som jag inte visste så mycket om före programmet. Och frågan är om jag vet mera efteråt…

Örjan Ramberg hade sin dag som stjärna på slottet. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Redan innan jag hade läst på webben gissade jag att det skulle gråtas. Det gråts alltid i Stjärnorna på Slottet. (Tur att jag inte är nån stjärna, för se gråta offentligt vill jag inte.) Men nånstans kände jag mig bedrövad när jag lyssnade på Örjan Ramberg och hans fruktansvärda ensamhet. Att höra honom prata om drogerna berörde mig också, för det kunde ha gått helt åt pipsvängen.

Plats för skratt fanns emellertid också. Jag tyckte att förmiddagens övning, som jag inte vill berätta för mycket om utan låta den som vill uppleva den på SvT Play, var rolig samtidigt som den hade ett allvar i sig. För mamma är alltid mamma.

Ett citat antecknade jag, för att behålla. Örjan Ramberg sa följande, ganska självklara ord, men ändå:

Om du inte är lycklig mens du lever, när ska du då vara lycklig?

Toffelomdömet blir högt. Det var en givande dag att uppleva, även från bästefåtöljen.

Nästa lördag avslutas den här säsongen av programmet med Harriet Anderssons dag.

Här kan du läsa vad jag har skrivit om säsongens andra stjärnor:

Özz Nûjen

Helena Bergström

Rikard Wolff

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livskraft och livslust

Ett inlägg om kraften och lusten att leva. Generellt sätt.

---

 

Amaryllisen från L fotad den 17 januari 2015. Två stänglar på väg. Jag har nu klippt ner den långa, döda.

Det är nog inte alla som skulle borsta tänderna, stoppa i linserna, duscha och tvätta håret bara för att gå ut med två stinky soppåsar. Men sån är jag! Dessa läbbiga påsar gav mig just den kraft jag behövde för att skjutsa ut mig så jag fick fem minuters frisk luft – och två minuters unken dito i soprummet. Jag till och med växlade några ord med en trevlig granne. Jorå, det finns grannar som inte bara hälsar utan även pratar med mig. Inte som grannen jag tvingades dela rum med i torsdags, det var snudd på outhärdligt. Men allting går ju, som bekant, utom tennsoldater och små barn. Och såna som jag, som bara bor här i evigheters evighet.

Men nog önskar jag att jag hade lite mer kraft och lust. Det är därför jag ser med avund på amaryllisen som Fästmön och jag fick av vännen L. Den har blommat med massor av klockor på två stänglar och tänk – nu är ytterligare två stänglar på väg! Jag klippte därför ner den långa, döda och tog med ut till soprummet så att de två nya ska få ljus och plats. När det gäller amaryllisen kan vi snacka om både livskraft och livslust.

För egen del är det lite si och så med både och. Jag har värderats och fick resultatet igår. Det behåller jag för mig själv och familjen. Fysiskt sätt lever jag rätt ensam för tillfället. Det går bra. Familjen och jag har kontakt varje dag. Vi finns för varandra ändå. Det gäller att jag kommer på banan igen för egen maskin, men med stöd. Valet mellan pest och kolera är som bekant inte nåt roligt val. Valet är emellertid mitt. Ingen kan göra det åt mig.

Fredagsmys med ny bok, tända ljus och tomatsoppa med bröd.

Igår var det fredag. Då myste jag med soppa, bröd, tända ljus (mitt regnbågs-Airwickljus som INTE spökar!) och en ny deckarbekantskap, Stefan Tegenfalk. Jag fick två av hans böcker av Anna i julklapp och jag började förstås läsa den första i serien, Vredens tid. Mycket bra efter cirka 70 sidor, kan jag avslöja!

Idag försöker jag överleva. Det har gått bra hittills. Jag har planerat ända fram till kvällen och tagit fram kyckling ur frysen för att tinas. Pippin ska tillagas i stekpanna och serveras med potatisklyftor och hot béasås. Ett rött, gott och svindyrt vin ska jag korka upp från vinskåpet till maten. Det blir säkert ytterligare ett glas, för jag har köpt goda ostar och fikonmarmelad att smaska på framför Stjärnorna på Slottet. Eller filmen som kommer efter. Om jag nu orkar se den.

Att återfå kraft och lust tar tid. Jag hoppas att jag kan tillåta mig själv att få den tiden. Den som inte har varit här kan aldrig förstå och att försöka gå i mina skor är omöjligt för nån annan. Acceptera eller påverka är upp till mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Unge kommissarie Morse: Sway

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Direkt på Stjärnorna på Slottet visar SvT1 Unge kommissarie Morse. Så äntligen är det två (2) bra program att glo på under lördagskvällarna. I kväll jagade Morse en seriemördare i det långfilmslånga avsnittet Unge kommissarie Morse: Sway.

Den unge Morse.

I kvällens avsnitt hände saker som berörde Morse och hans chef Thursday både i tjänsten och privat. Som poliser blev de inkopplade på fall där gifta kvinnor hittas strypta med nylonstrumpor. Först ser man inte riktigt sambanden mellan kvinnorna, men detta att de saknar sina vigselringar förenar fallen. Och när utredningen kör igång träffar Thursday en gammal kärlek och Morse upplever en.

Jag tycker att det var bra balans både vad gäller spänning och berättelserna kring karaktärerna. Morden och polisutredningen är i centrum, men privatlivet både påverkas och påverkar.

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet: Özz Nûjens dag

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Så blev det lördag igen och därmed Stjärnorna på Slottet. I kväll tittade jag ensam, men som vanligt från bästefåtöljen. Och dagen var Özz Nûjens, kanske den stjärna jag var minst nyfiken på eftersom jag inte gillar stå-upp-komik.

Özz Nûjen var stjärnan på Slottet för dagen. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Det som däremot intresserar mig är Özz Nûjens bakgrund. Jag känner flera kurder och folket och kulturen är spännande.

Den historia som Özz Nûjen berättar, full av hemskheter, våld, brutalitet… Den är så obegriplig för nån som jag som aldrig har levt i ett krig. Förmiddagens ”övning” går inte att beskriva i ord, den måste du helt enkelt se och uppleva – på SvT Play. För vi här i Sverige slipper uppleva minfält i verkligheten. Ordet fruktansvärt räcker inte.

En del överraskande avslöjanden blev det – för min del. Vissa saker höll vi tittare på att missa när Harriet Andersson nästan stal showen och höll på att kvävas. Men jag måste säga att även om jag inte estimerar stand up får Özz Nûjens dag högsta Toffelomdöme.

 

Nästa lördag är det Örjan Rambergs dag.

Här kan du läsa vad jag har skrivit om säsongens andra stjärnor:

Helena Bergström

Rikard Wolff

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »