Nej, jag orkade inte…

Ett grått inlägg.

---

 

Jag trodde självaste jultomten ringde idag, men han står ju överst på ett av jobbets mini-bibliotek.

Idag är det som om det ligger en tung, blöt och väldigt grå filt över tillvaron. Utanför är det så disigt att jag knappt ens ser till huset mittemot. Jag skulle ha åkt och tankat efter jobbet, men jag orkade inte. Ville bara hem. Där möttes jag av en knökfull postbox med post som stack ut genom facket. Men hallå, posten! Hur svårt kan det vara att peta ner saker och ting?!

Min dag hade börjat så smått när jag fick ett mobilsamtal från en före detta kollega. Det är en person som stöttade mig en hel del efter Det Som Hände. Sen kom Livet emellan och vi tappade kontakten. Nu ser jag fram emot en lunchträff nästa vecka så att vi kan uppdatera varandra på vad som har hänt sen sist. Det kändes faktiskt lite som om självaste jultomten ringde, så glad blev jag. Men han tronar uppe på toppen av ett av jobbets små mini-bibliotek, det såg jag minsann idag.

Det har känts helt OK att dyka ner i grundvattnet den här torsdagen och rota runt, så att säga. Jag har ägnat mig åt slutgranskning av produkter hela dan idag. Det tar längre tid än jag trodde och jag hann bara en tredjedel. Ett välkommet avbrott var besöket av två arbetskamrater från olika håll i huset som strålade samman på mitt kontor. Bland annat fick jag låna ett verktyg av den ena. Jag arbetar med så fina, fina människor – du skulle bara veta! Och en dag kanske du får veta det – på nåt sätt.

Dagens verktyg. Det vänstra fick jag låna av en av mina fina, fina arbetskamrater.

Nu borde jag gå ut med sopor innan jag duschar, men jag orkar fan inte. Det räcker med att jag har nätshoppat linser. För att kunna göra det var jag tvungen att ha en fungerande e-post och till min glädje kom home.se igång sent igår kväll. Nu kan jag ta emot fakturor igen. Och andra, roligare mejl. Jag ska släpa mig in i duschen nu för att få upp värmen denna ruggiga dag. Klockan 20 bänkar jag mig förstås framför Antikrundan, med appen påslagen för att amatörvärdera. Hoppas jag inte förekommer i alltför pinsamma situationer i rutan, bara… Då blir det skämskudde fram…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Resande i livet

Ett inlägg om troll och inre och yttre resor.

---

 

Man brukar säga att man inte ska göda troll på internet. Jag försöker låta bli, för jag tycker bara att de på ren svenska är så korkade. Dessutom är de fega eftersom de inte vågar stå för vem de är.

I cyberspace har jag också nick. Ett av dem ser du i titeln på den här bloggen. Ändå har jag aldrig dolt vem jag är – jag la tidigt ut bilder på mig själv. Och med den headerbild jag har just nu kan den normalbegåvade räkna ut ett och annat.

Men tro det eller ej, det finns andra sorters troll på nätet än de flänga. När jag började twittra hösten 2010 var Trolluggla den första som vänligt hälsade mig välkommen. Genom åren har vi följt varandra, understundom främst på avstånd. Vi har aldrig träffats IRL, trots att vi bor ganska nära varandra. Kanske handlar det om att vi är olika som personer och i somt har divergerande åsikter (jag kommer inte på nån just nu, men…). Trots detta har jag alltid har hyst den största beundran för Trolluggla som modigt står upp för sina åsikter utan att bli nedslagen av internettroll och annat oknytt. Ofta har Trolluggla stått ganska ensam också. Det känner jag igen från mitt eget liv och därför har jag helt klart tonat ner min ursprungliga kaxighet.

Vänlighet och mod, det är fina egenskaper hos en människa. Därför var det med bestörtning jag läste att Trolluggla har drabbats av det jag här på bloggen benämner Stora C. Men mod, är som sagt en av Trollugglas egenskaper. Därför kan du och jag och vem som helst följa hennes nyligen påbörjade trollresa. Så modig var inte jag när jag drabbades av lilla c, jag skrev bakom lösen. Sjukdom är nånting väldigt intimt och djupt personligt. Jag orkade inte få besök av internettroll i mitt sjukrum. Trolluggla vågar. Och nu ska jag följa hennes resa. Det kan du också göra genom att läsa bloggen Trollresan. Ord i sig kan inte läka cancer. Men dina ord och mina ord i kommentarer kan ingjuta kraft och ännu mer mod i den här tuffa kvinnan. Hon som är mamma, farmor, svärmor och matte och som behövs i många år till.

Jag gillar inte uttrycket fuck cancer, men drabbas man av Stora C får man svära hur mycket man vill. Från mitt håll kommer i stället Grynets ord till små och stora tjejer, jag tror att de funkar här också, Trolluggla:

Ta ingen skit!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland skräller det till…

Ett skrällande och smällande inlägg.

---

 

Igår var det väl inte en av världens bästa dagar, trots att jag tyckte att det var en flaggdag. Det var ju också en saknadens dag och jag var ledsen, på ren svenska. Och kanske var det medkänsla från En Trappa Upp som gjorde att regnet formligen vräkte ner. Just när jag hade somnat skrällde det till också. Tre rejäla åsksmällar. Jag orkade inte kravla ur sängen och stänga av routrarna, så jag var lite orolig när jag klev upp en kvart över sju i morse. Men jorå, såväl det trådlösa (hängslena) som linan (livremmen) fungerade.

 + 
Både hängslen och livrem fungerade.

Nu på morgonen vräker regnet fortfarande ner. Det är skönt att vara inomhus. Jag hade tänkt tvinga ut mig på en promenad idag, men det känns som om jag har goda ursäkter att låta bli.

”Och de nominerade är…”

Mitt på dagen ska jag kolla på en presskonferens i vilken jag får veta vilka som nominerats till årets Augustpris. Jag lägger ut en länk här på bloggen så att du också kan titta (i-frame funkar tyvärr inte på bloggen, så du får klicka på länken jag lägger ut i ett nytt inlägg för att det hela ska öppna sig i ett nytt fönster). Det hela startar ungefär klockan 12.15. Det ska bli spännande att se om det blir några skrällar i år! Några små tankar, idéer och förhoppningar har jag allt, men dem håller jag för mig själv.

Nånting som återigen skrällde till i mitt inre igår var det faktum att jag visst fortsätter att tro människor om gott. Jag har gjort såna missbedömningar av människor de senaste åren; min människokännarradar måste vara helt off. Det jag kan konstatera är att många av oss är sig själv närmast. Inte alla. Just när jag kände mig som sämst av dem alla fick jag läsa ord från vännen Inna som gjorde mig varm om hjärtat. (Inna, har jag upptäckt, kan konsten att säga rätt saker vid rätt tillfällen just nu!) Det kanske är så att man förstår människor på djupet när man själv har varit med om nåt svårt. Den som hela tiden reser via räkmacka genom livet kan fortsätta vara ytlig – så länge resan pågår. Nån gång skräller det till och då tar resan slut.

Räkmackeresor har en tendens att skrälla till och då tar de slut.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mycket drama på en dag

Ett dramatiskt inlägg.

---

 

Onsdagen var minst sagt dramatisk. Eller bara händelserik, kanske nån annan skulle säga och tycka. För mig var det aningens lite för mycket drama. Men jag är nöjd med mina insatser och det är viktigt för min självkänsla.

Hela eftermiddagen gick åt till att ringa, nästan. Jag jagade referenter, jag avrapporterade till mamma och vänner som undrade hur det hade gått etc. Däremellan försökte jag också ställa upp på vänner som behövde min hjälp på olika sätt. Och så var det ju en hel del som hörde av sig för att peppa inför och efter intervjun. Jag fick till och med sms från Finland… Sånt gör mig varm om hjärtat – när folk bryr sig om mig. Det räcker med ett

Lycka till!

Jag firade dagens goda insatser med räkmacka, öl och lite läsning.

Vem vet? Det kanske är min lycka/tur den här gången..? Framåt kvällen var jag så nöjd att jag bestämde mig för att åka och jaga rätt på en räkmacka. Jag hade tur – hittade en enda på ICA Heidan! Ett glas vin hade jag tänkt ta till, men sen blev det en öl. Det passade bättre i värmen.

Det var också väldigt rökigt. Brandröken från storbranden nådde hit på eftermiddagen eftersom vindarna vände. Jag fick ta Bricanyl, för jag hade svårt att andas. Som grädde på moset tände grannen under sin grill, som vanligt rakt nedanför balkongen där jag satt. Jag orkade faktiskt inte be honom ytterligare en gång att vara snäll (?!) och flytta sin grill lite, utan jag gick in och stängde balkongdörren och alla fönster som var öppna åt baksidan. Jag tackade inte heller den här gången. Jag kommunicerade inte med okommunicerbara.

Grill i uppstartsfas. Vid pilen en träpinne som det rörs med bland den glödande kolen.

Det gick bra att läsa i köket också. Dessutom telefonerade jag och sms:ade. Och äntligen fick jag tag i bostadsrättsföreningens ordförande. Jag la fram mitt ärende, berättade om gastuben, grillhelvetet, den elektriska golvfläkten intill den tända grillen och partajandet efter klockan 23 vardags- och söndagskvällar. I gengäld fick jag löfte om att nån från styrelsen ska ta upp detta med de berörda. Det märkliga är, att det grillades i tre timmar. Sen blev det tvärtyst och locket på grillen. Månntro nån från styrelsen redan har varit på besök?

Men tro nu inte att det var slut på det dramatiska med detta! När jag stack iväg för att köpa räkmacka noterade jag två registreringsskyltar som stod på ett konstigt ställe. Jag tog en bild och lite senare twittrade jag ut bilden tillsammans med en fråga om nån saknade skyltarna. Fick efter ett tag ett svar från nån som tyckte att jag borde ringa polisen. Så det gjorde jag efter en stunds funderande. Jag pratade med en trevlig poliskvinna som genast kunde konstatera att fordonets ägare hade anmält skyltarna stulna. Hon lovade skicka en bil så snart det var möjligt och fick en beskrivning av mig var skyltarna stod samt mitt mobilnummer. Jag fick i uppdrag att bevaka skyltarna så gott jag kunde. Jag kände mig som en riktig Toffeldeckare! Sherlock Toffla… (<== ironi!) Cirka 20 minuter senare ringde en trevlig polisman och bad om lite mer vägledning till skyltarna. Skyltarna försvann strax tillsammans med polisen – jag såg det själv från ett av mina fönster. Och kände mig rätt nöjd att jag kanske förhindrat ett brott – eller åtminstone hjälpt till lite…

De var stulna!

Nu hoppas jag bara att denna torsdag inte blir lika dramatisk som gårdagen. Fast lite besked om jobb vore ju inte fel. Vem vet, det kanske blir en räkmacka – eller en gravöl – i kväll igen..?

Sniggt skuren citron på onsdagens räkmacka. Men sur som attan var den!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg tillbaka: Dag sju hemma

Varning! Läskig bild i slutet – på ett sår utan stygn!!!

Nej, det blir inga spännande, uppkäftiga, irriterande, roliga, ironiska eller elaka blogginlägg från Tofflan nu för tiden. Bara en massa tjat om operation, sjukdom och återhämtning. Men passar det inte, så läs inte för fan!

Hela dan laddade jag för det här med att ta bort stygnen. Det handlade ju nämligen inte bara om det. Det handlade om huruvida jag behövde skotta framför garaget, om bilen ville starta, om jag pallade att köra. Jag kan säga att allt gick bra! Det var emellertid en Toffla på synnerligen skakiga ben som traskade iväg till garaget med lilla snöskyffeln i höger hand.

Det var ganska halt ute, men både att gå och köra bil gick galant! Sjukstugan i Backen bjuckar inte ens på p-avgifter på söndagar, det var det enda smolket i bägaren. Snåla, jävla ställe! Tänk om direktörerna som jobbar (?) där kunde betala sina reserverade parkeringsplatser så kunde vi andra, patienter och riktig personal, få lite lägre p-avgifter i stället?

På avdelningen mötte jag kloka och lugna Barbro. Pratade lite oro med henne, men blev lugnad. Syresättningen kollades och den var OK. Sprutan stacks i magen. Men först… stygnen. Eller agrafferna. De 23 klamrarna. De nöps bort på nåt sätt av en rejäl undersköterska – dock ingen härsig typ som den som slängde värmedynan på mitt operationssår! Varje agraff innebar att det nöp till, men undersköterskan som gjorde det var en riktig fena. Det tog bara ett par minuter!

Hemkommen igen var jag helt slut. Jag fick med mig gårdagens post upp i alla fall – den bestod av ett julkort. Tänk, den som kunde göra julmumma! Men jag har faktiskt två flaskor mumma från Systemet i kylen till i morgon!

Julkort från vännen Mia.

Jag ringde förstås mamma, men hon hade besök och bad att få ringa upp. Pratade i stället med Fästmön en liten stund. Jag var så lättad, men också så trött. Vi hade precis lagt på när det plingade på ytterdörren.

Mer blommor?

tänkte jag, men insåg att det inte hade ringt nån från nån blomsteraffär.

Utanför stod Annas snälla mamma och undrade varför jag inte hade ringt angående skjuts till sjukhuset! Men hon var inte arg på riktigt! Utan bara snäll. Jag fick en Janssons frestelse och en julklapp. Hon sa:

Ja, jag hörde att det var lite dåligt med aptiten!

Varken blomma eller klapp hade jag till henne, men ett par skumtomtar fick jag bjuda på i alla fall!

Ner i kökssoffan igen. En gammal bekanting ville spela Wordfeud och jag nappade efter en kort chatt.

Sen ringde mamma. Och pratade. Och pratade. Och pratade. Jag försökte säga att jag var väldigt trött, men fick till svar att jag inte behövde säga nåt, jag kunde ju lyssna… Vad säger man som svar på detta? Ja, min mamma kan vara rätt makalös ibland. Det är som att hon inte inser att nån annan har behov. Ibland är det bara hon som är numera Una och numera Una allena. Till sist fick jag i alla fall stopp på henne. Då hade hon berättat om ett telefonsamtal från en gammal jobbarkompis två gånger och lite annat. Julmat included. Jag höll på att somna. Jag har inga krafter. Och hon förstår inte. Jag tror att hon blev lite stött när jag äntligen kunde avbryta flödet. Men jag orkade inte höra mer.

Jag vilade lite och sen var jag faktiskt hungrig! Idag serverade New Village Kitchen ICA:s fiskgratäng med knäckemacka med Kalles randiga på.

Knäckemacka, ICAs fiskgratäng och röd mjölk i glaset!

Jag åt och fick i mig allt – och mådde inte illa ett dugg. Om en liten stund ska jag värma på en halv mugg kaffe som är kvar sen förmiddagen. Här slänger vi inte bort nåt ät- eller drickbart i onödan, inte! Men först ska jag lägga mig på gästsängen och sträcka ut mig ordentligt – stygnlös…

Nu kan kackelmagade sluta läsa. De som gillar att frossa i kroppsliga äckligheter kan titta:

Inte ett stygn kvar.

Vad händer hos dig i kväll? Griljerar du skinkan? Steker du revbensspjäll? Klär du granen? Skriv gärna en rad och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Att få känna sig lite normal en stund… och äta sill

Det blev en bra kväll igår, med Fästmöns och mitt sillbord. Det kändes nästan som julafton, men det kom ingen tomte med några klappar. Men ändå. Det var skönt att få göra nånting normalt, att få känna sig lite normal.

Dagen igår var tung och jag mådde inte särskilt bra fysiskt. Jag såg fram emot kvällen och försökte utföra de sysslor jag bestämt mig för att göra – i min egen takt. Två maskiner blev tvättade och hängda, sängen renbäddad. Och så skulle jag förbereda kvällens sillbord genom att koka ägg till våra ägghalvor. Det lyckades!

Jag lyckades koka ägg. Här de nakna ägghalvorna.

Till sillbordet på julen hör förstås julöl och snaps. Vi valde var sin Nisseöl. Snapsen dracks ur de små tennsnapsglasen som jag fick för 100 år sen när jag gifte mig. De är lagom stora, det vill säga rätt små, för att inte Kickorna ska bli påverkade.

Nisseöl till julsill och snaps i tennglas.

Vi hade bestämt att bara äta sånt vi verkligen gillar från julbordet. Därför blev det en salig blandning, för jag tycker nämligen att goda ostar hör hemma på ett bra julbord. Så goda ostar blev det! Brungräddat knäckebröd och kex till dem.

Goda ostar i form av bland annat cambozola, ädelost och Babybel. Vi hade även Skrattande kon, en bit Brie och en bit stinkyost.

Ölen öppnades med min väldigt 70-taliga kapsylöppnare från UK – naturligtvis med Union Jack på! Den kapsylöppnaren måste väl snart anses som vintage och värdefull..?

En Union Jack kapsylöppnare från 1970-talet, inköpt i London.

Jag försökte duka fint med fina silverbesticken jag fick av morfar i 18-årspresent och silvergafflarna från farmor. Och så hade jag äkta julservetter, tack vare Hjärtegoa L som hade lagt dem i julkorgen jag fick förra året av mina snälla, snälla kollegor på fakulteten.

Äkta julservetter med snögubbar på.

Bakom oss lyste den svarta stjärnan i fönstret. Jag gillar den verkligen och är så nöjd med detta köp!

Den lyste över oss och var oss nådig.

Tända ljus på bordet och bara julskivor (fem stycken) i CD-växlaren i köket…

Juleljus och juleljud.

Ägghalvorna blev klädda av mig på eftermiddagen. Nej, jag är inte så bra på att få det att se snyggt ut, men jag använde majonnäs, gravad lax, svart och orange rom samt dill.

Klädda ägghalvor.

Det blev lax över och den serverade vi på sidan av. Ingen av oss är överförtjust i gravad lax, men nån bit var tog vi i alla fall.

Gravad lax.

Köttbullar och prinskorv struntade vi, för jag hade ingen ork att försöka ge mig på att göra kycklingbullar. Kalkonetterna (prinskorv av kalkon) frös jag in och sparade till min julafton. Men av rödbetssalladen åt vi till några skivor julskinka (Anna) respektive örtmarinerad kalkon (Petite Moi).

Rödbetssallad går att äta även utan köttbullar.

Sillar hade vi valt fyra favoriter. Vi gillar mest sillar i klar inläggning – och så senapssill. Det blev därför senapssill, inlagd sill, brännvinssill och ansjoviskryddad sill.

Sillar i burk.

Och nej. Jag orkade inte lägga in sillarna själv. Jag orkade inte ens lägga upp dem på mina fina sillfat, men jag tryckte i alla fall ner farmors silvergafflar i burkarna. Till och med Janssons frestelse köpte jag färdig. Jag orkar inte leka fröken duktig för jag är rätt sjuk. Anna jobbade hela dagen och jag ville bara att hon skulle få komma hem till ett litet sillbord, dukat av mig. Vi åt, drack och njöt ändå. Och Anna var söt nog att diska eftersom hon vet att jag hatar det.

Anna och jag?

Jag är så tacksam för all den goda maten och för att jag inte behövde äta ensam, för att jag kunde äta maten med tak över huvudet och för att jag efter maten kunde vila. Kylan har återvänt hit och jag är fullt medveten om att alla inte har det så gott som jag i skrivande stund.

Livet är kort.

Read Full Post »