Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bo’

Ett glatt och utlottande inlägg.


 

Do more of what makes you happy

Bilden är från Jysk.

För att livet ska kännas… roligare är det självklart att man ska göra sånt som gör en glad! Fästmön och jag for iväg på loppistur i Boländerna i Uppsala idag. Vi var på tre ställen: Helping Hand, Myrorna och Återbruket. Mitt egentliga syfte med trippen var att kolla om den rödbruna Billybokhyllan stod kvar på Återbruket. Det gjorde den INTE, så nu behöver jag inte fundera mer på den.

Jag behöver inte heller alltid köpa nåt på mina loppisturer. Det är roligt och berikande att bara titta. Ofta träffar jag bekantingar också. Det är förvånansvärt många ute på tur under dagtid. Idag, till exempel, morsade jag på och pratade med en bekanting från en affär i stan, en bekanting från området där jag bor, en favoritpolitiker från ett före detta arbetsliv och… – hör och häpna! – fru B! (Vi ses visst jämt nuförtiden…)

Men… en liten sak följde med mig hem från dagens tur. Och den tänker jag nu lotta ut! Allt du behöver göra är att svara på den här frågan:

Vem skrev boken Herkules Jonssons storverk: Herkules och de makalösa mellandagarna??? Boken som också gick som julkalender på TV 1969. Skriv ditt svar i en kommentar till det här inlägget! (Det är viktigt att du har angett en fungerande e-postadress för att kunna kommentera!)

En viss hjälp kan du få genom att titta på det här bildspelet från Helping Hand:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Prylar från Myrorna och Återbruket:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Slutligen begav vi oss till Stormarknaden 
där Anna skulle göra några ärenden på Panduro och TGR. Även jag hade ett ärende där – att fika numera instängd på Fågelsången. I övrigt flamsade vi runt som vanligt och HBTQ-skämtade och snuskskämtade. Jag har verkligen blivit smittad av den där STÅ UPP-komiken…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett konstigt inlägg.


 

På torsdagar går inte bara Antikrundan på TV. Då kommer också en liten person och stoppar UppsalaTidningen i min postbox framåt förmiddagen. Idag läste jag tidningen till min frukost som jag intar vid lunchtid. Som vanligt är den läsvärd, tidningen, tycker jag. UppsalaTidningen, som ägs av lokalblaskan och därför inte är nån konkurrent på riktigt, är för övrigt nominerad till utmärkelsen Årets gratistidning, berättar en stolt redaktionschef i sin korta ledare. Vem som delar ut utmärkelsen framgår dock inte, men jag kan ju googla – det lärde jag mig på mitt förra jobb. Det är Gratistidningarnas Förening som står bakom priset. Vad själva priset är har jag lite svårt att se, men diplom, blommor och nån form av litet konstverk torde det vara. Är det möjligen ett konstigt konstverk..?

Inne i tidningen läser jag om konstig konst i Uppsala. För tillfället är många Uppsalabor upprörda över ett verk som heter Den tionde skorstenen. Det är ett 19 meter högt torn som ska placeras i en park i Luthagen, en av de finare stadsdelarna i Uppsala. Folk som bor i närheten är jättearga. De tycker att det planerade konstverket är fult och störande. Det finns till och med en Fejangrupp mot konstverket, Stoppa konstverket i Tegnérparken.

När jag tittar på konstnären Jan Svenungssons bildmontage, som bifogades pressmeddelandet om verket i november förra året, tycker jag också att det är rätt fult. Men Tegnérparken är inte alls mina environger och jag vistas aldrig där, vet inte ens var parken ligger, så störs gör jag inte. Jag är tämligen likgiltig. Skulle jag bo där hade jag kanske en annan uppfattning om Den tionde skorstenen.

Bildmontage av Jan Svenungsson Den tionde skorstenen

Bildmontage av konstnären Jan Svenungsson Den tionde skorstenen.


Skorstenen är inte det enda
av stans konstverk som har rört upp känslor. Ett annat är Bror Hjorths Näckens polska, utanför centralen. Det folk har upprörts över är Näckens penis som inte går att missa. Andra konstiga konstverk i Uppsala är Tecken, som först ställdes vid slottet men som revs ner och nästan förstördes för att flyttas och återuppbyggas på Röbokullen. Metallkonstverket Modul Skulptur i Börjeparken orsakade också upprörda känslor. Ja, till och med en byst av Dag Hammarskjöld har orsakat ilska – hos dåvarande landshövdingen Anders Björck, som INTE ville ha bysten i slottsbacken (han bodde ju på slottet).

Hetero etnonorm

Fotoaffischen från en av Elisabeth Ohlson Wallins utställningar, Hetero & Etno norm är ett av konstnärens verk som hänger hemma hos mig.

Helt klart är att syftet med konst är att väcka känslor. Jag tycker att mycket sjukhuskonst är bland det fulaste jag har sett. Men vilka känslor vill konstnären väcka? Det torde ju skilja från konstnär till konstnär, men även mellan dem som köper in konst. Jag själv skulle aldrig ha konst som jag personligen tycker är ful hemma hos mig. Men jag har konst som många tycker är ful, provocerande och skräp. Här hemma trängs fotoaffischer från Elisabeth Ohlson Wallins utställningar (provocerande) med sånt som kännare skulle kalla Hötorgskonst (från min morfars hem). Men det är jag som bor här och jag som väljer konsten i mitt eget hem. På allmänna platser är det nån annan som väljer konsten.

Det här med konstig konst, alltså… Är inte det lite i betraktarens öga vad som är fint och fult? Vad jag gillar kanske inte du gillar. Eller har de som väljer konst till allmänna platser ingen smak? Vad tycker DU? Skriv gärna en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kraften och lusten att leva. Generellt sätt.


 

Amaryllisen från L den 17 januari 2015

Amaryllisen från L fotad den 17 januari 2015. Två stänglar på väg. Jag har nu klippt ner den långa, döda.

Det är nog inte alla som skulle borsta tänderna, stoppa i linserna, duscha och tvätta håret bara för att gå ut med två stinky soppåsar. Men sån är jag! Dessa läbbiga påsar gav mig just den kraft jag behövde för att skjutsa ut mig så jag fick fem minuters frisk luft – och två minuters unken dito i soprummet. Jag till och med växlade några ord med en trevlig granne. Jorå, det finns grannar som inte bara hälsar utan även pratar med mig. Inte som grannen jag tvingades dela rum med i torsdags, det var snudd på outhärdligt. Men allting går ju, som bekant, utom tennsoldater och små barn. Och såna som jag, som bara bor här i evigheters evighet.

Men nog önskar jag att jag hade lite mer kraft och lust. Det är därför jag ser med avund på amaryllisen som Fästmön och jag fick av vännen L. Den har blommat med massor av klockor på två stänglar och tänk – nu är ytterligare två stänglar på väg! Jag klippte därför ner den långa, döda och tog med ut till soprummet så att de två nya ska få ljus och plats. När det gäller amaryllisen kan vi snacka om både livskraft och livslust.

För egen del är det lite si och så med både och. Jag har värderats och fick resultatet igår. Det behåller jag för mig själv och familjen. Fysiskt sätt lever jag rätt ensam för tillfället. Det går bra. Familjen och jag har kontakt varje dag. Vi finns för varandra ändå. Det gäller att jag kommer på banan igen för egen maskin, men med stöd. Valet mellan pest och kolera är som bekant inte nåt roligt val. Valet är emellertid mitt. Ingen kan göra det åt mig.

Soppmiddag en fredag

Fredagsmys med ny bok, tända ljus och tomatsoppa med bröd.

Igår var det fredag. Då myste jag med soppa, bröd, tända ljus (mitt regnbågs-Airwickljus som INTE spökar!) och en ny deckarbekantskap, Stefan Tegenfalk. Jag fick två av hans böcker av Anna i julklapp och jag började förstås läsa den första i serien, Vredens tid. Mycket bra efter cirka 70 sidor, kan jag avslöja!

Idag försöker jag överleva. Det har gått bra hittills. Jag har planerat ända fram till kvällen och tagit fram kyckling ur frysen för att tinas. Pippin ska tillagas i stekpanna och serveras med potatisklyftor och hot béasås. Ett rött, gott och svindyrt vin ska jag korka upp från vinskåpet till maten. Det blir säkert ytterligare ett glas, för jag har köpt goda ostar och fikonmarmelad att smaska på framför Stjärnorna på Slottet. Eller filmen som kommer efter. Om jag nu orkar se den.

Att återfå kraft och lust tar tid. Jag hoppas att jag kan tillåta mig själv att få den tiden. Den som inte har varit här kan aldrig förstå och att försöka gå i mina skor är omöjligt för nån annan. Acceptera eller påverka är upp till mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upplyftande inlägg.


 

För ungefär tre veckor sen hade jag ett antal ärenden inne i stan. I samma veva passade jag då på att hoppa in på Pensionsmyndighetens servicekontor i Uppsala. Syftet med mitt besök var enbart att boka tid för ett personligt möte. Jag är en bit från pensionen, men har ett antal frågor. Min haka föll emellertid ner på bröstet när kvinnan som tog emot mig svarade:

Det går inte, för dom vill helst inte det.

Nån förklaring fick jag inte och inte heller nåt annat förslag mer än

Men en videokonferens går bra!

Eftersom jag liksom inte är nåt företag går det inte alls bra för mig. Och så stegade jag ut, fly förbannad. Jag var så paff och framför allt besviken för jag tyckte/tycker att idén med ett servicekontor, som man delar med Skatteverket och Försäkringskassan, är alldeles ypperlig! Ett medborgarkontor, där man som medborgare kan få hjälp av representanter från staten.

Sen dess har jag haft lite kontakt med Pensionsmyndigheten via Twitter. Jag har berättat vad som hände mig och fått beklaganden och ord som

så där får det inte gå till

Och så har jag fått telefonnumret till Pensionsmyndighetens kundservice så att jag kan ringa. Det har jag inte gjort, för jag har varit så arg. Jag vill inte ringa nån myndighet när jag är arg, jag vill vara klar i skallen när jag ska tala byråkratiska. Vidare tyckte jag att det ju faktiskt var de som hade gjort fel och ville de göra bot och bättring kunde de ju ringa mig.

En telefon som jag fick av en riktig arbetskamrat en gång. Hon var både snäll och rolig.

En Levande Människa ringde.

Till sist föll polletten ner hos den som skötte Twitterkontot (efter vissa hintar från mig). Jag lämnade mitt namn och mobilnummer i ett direktmeddelande och så skulle den twittrande sociala medier-ansvarige kontakta nån på kundservice som skulle ringa mig. Luttrad trodde jag… inte så mycket på det. Men jag blev glatt överraskad! Det tog en kvart, sen ringde
En Levande Människa och talade till mig på mjuk värmländska genom mobilen.

Det som nu ska hända, enligt överenskommelse, är att en rådgivare ska ringa mig för att vi gemensamt ska komma överens om en tid när vi träffas på Pensionsmyndighetens servicekontor här i Uppsala. Denna person bor i Gävle och kan stanna till i Uppsala på vägen till och från jobbet i Stockholm, om jag fattade det hela rätt. Skälet till att personen inte ringde mig direkt var att h*n var sjuk, men troligen frisk igen nästa vecka. Nästa vecka. Kom ihåg det!

Pensionsmyndigheten har alltså ingen anställd person vid kontoret här utan köper viss service av de andra två myndigheterna. Lite konstig organisation, tycker jag, som gick på Pensionsmyndighetens reklam om sina servicekontor. Jag hoppas verkligen att man tänker om och placerar en kunnig rådgivare vid servicekontoret i Uppsala. Det behövs! Vi är många som inte begriper oss på det här med pensioner…

Men… jag vill ändå säga att Pensionsmyndigheten har putsat lite på sin image i mina ögon och gjort det bästa möjliga av situationen. TACK! Nu ser jag fram emot mitt personliga möte!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spökligt inlägg.


 

Den Hemliga Trädgården hus o öppen grind

Spökhus eller bebott? Den Hemliga Trädgården har i alla fall fascinerat mig i många år.

Här på bloggen har jag flera gånger frågat efter bra filmer som jag och Fästmön kan bli uppskrämda av nästa helg när vi är lediga och tillsammans. Det verkar som om Anna och jag har helt andra preferenser än alla andra. Därför har jag lagt om strategi och funderar nu i stället på att skaffa ett spökhus.

I morse läste jag nämligen i lokablaskan på nätet om att allt fler människor är intresserade och vill köpa spökhus. Det är lantmäteriet som får fler och fler förfrågningar kring hus som står öde och tomma runt om i landet. Lantmäteriets pressansvarige hävdar att man nästan kan säga att denna efterfrågan är en trend – det mystiska och spöklika fascinerar.

Idag finns det 847 byggnader som har förfallit länge och som skulle kunna klassificeras som ”spökhus”. För att kunna betecknas som ett spökhus finns vissa kriterier, men de är inte entydiga. På Lantmäteriet utgår man i alla fall från en bostadsbyggnad där ingen kan antas bo. Huset ska dessutom inte ha ändrats i fastighetsregistret sedan 1950 och inte heller ha bytt ägare sen 1970.

Här i Uppsala län finns det emellertid bara fyra hus som skulle kunna betecknas som spökhus enligt Lantmäteriets kriterier, men i Västra Götaland finns det hela 95 stycken. Och hemma i Östergyllen finns det 32. Jaa, man kanske ska flytta på sig, rentav..?

Skulle DU kunna tänka dig ett spökhus???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att få idéer som motverkar rastlösheten.


 

Regnig höstkväll

Regnig höstkväll, ganska vanligt numera. Den här bilden tog jag igår kväll genom vindrutan.

Fredagsmorgonen försöker att inte vara regnig. Den har lyckats hittills, men solen misslyckas med att tränga fram. Nu klagar jag verkligen inte. Jag gillar mörkret. Det är kylan jag vänder mig mot. Trots mina nya fönster är det kallt i min lägenhet. Det drar inte längre från fönstren, men det är kallt. Elementen är inte ens ljumma och utomhustermometrarna visar bara en tre, fyra grader.

Idag åker Fästmön hem för att bli mamma på heltid. Men först ska hon jobba. Igår jobbade hon hela efter-middagen och kvällen och jag var riktigt rastlös här. Det börjar bli svårt att komma på vettiga saker att göra. Min intention igår eftermiddag var att ta en promenad, men den enda turen jag gjorde var till soprummet. Putsa fönstren känns liksom inte som nån vidare idé att ta itu med eftersom det ju regnar varje dag. Igår kväll kom emellertid regnet först när jag satt och väntade på Anna i bilen utanför hennes jobb vid 21-tiden. Men ändå. Vem vill ha regn på sina nyputsade fönster? Kanske att jag i alla fall inhandlar planteringsjord och tar ett krafttag med mina krukväxter nästa vecka. Jag får väl lägga reklamblad och gratistidningspapper där jag håller på. Köksgolvet, kanske?

Men det är inte nästa vecka än, utan fredag morgon, på väg över i förmiddag. Idag ska jag åka till min före detta arbetsplats och träffa min favorit ”Lisbeth”. Jag räknar med att få skratta en hel del. Vi har ganska lika humor… Men innan jag fixar till mig har jag skjutsat Anna till jobbet och själv sökt ett par jobb. Det jag var mest intresserat av var tyvärr borttaget. Det händer ibland och då blir jag ganska besviken.

På lördag och söndag tänker jag vara hos Anna. Det är vi och killarna hemma i helgen, så det brukar vara ganska tyst. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att äldsta bonusdottern bor nån annanstans nu.

Jag borde ha ringt min mamma igår, men jag känner att jag behöver en paus. I helgen ska jag ringa – om jag nu kan hitta en tid när jag inte stör. Mamma själv ringer inte så ofta, men när hon gör det brukar jag laga mat, äta eller köra bil. Då svarar jag och ber att få ringa tillbaka inom en viss tid. Det brukar knorras en del över det, men alternativet är att jag inte svarar alls, nåt jag överväger om det händer igen. Ibland är det svårt att anpassa sig.

Två maskerade muppar

Maskerade muppar på väg mot helgen.


Vad har DU för dig i helgen? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så kanske jag får några idéer!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förbannat inlägg.


 

Mamma provar sin rollator och sina nya skor.

Mamma på kvällspromenad med mig på sin 79-årsdag i juli i somras. Jag intygar på heder och samvete att det är hon!

Jag trodde aldrig att jag skulle häva ur mig det jag gör i rubriken, men i kväll gjorde jag det. Högt och tydligt i min ensamhet skrek jag:

Skit-Sverige!

Nog för att a-kassans regler är knäppa och obegripliga… Jag undrar om inte det jag hörde i telefonen i kväll är snäppet värre. Det var lilla mamma som ringde och hon var gråtfärdig och mycket uppstressad och orolig. Hon har nämligen ingen giltig legitimation och har stora svårigheter att skaffa sig en ny.

Detta är bakgrunden:

I förra veckan skulle mamma hämta ut medicin. Det gör hon regelbundet. Precis som alla andra legitimerar hon sig. Men nu sist blev det nästan stopp: apotekspersonalen upptäckte att mammas legitimation hade gått ut – FÖR ÖVER ETT ÅR SEN. Nu är det en liten kommun mamma bor i. Hon är ganska ”känd” där: hon är född på orten, har bott där större delen av sitt liv och har en stödkrage eftersom hon har en sjukdom som gör henne handikappad.  Detta är säkert skälet till att ingen har upptäckt att mammas legitimation har gått ut – varken på banken eller apoteket har man tittat

så noga,

på hennes framsträckta id-kort, gissar jag. Det är naturligtvis både fördelar och nackdelar med det. Nu visade det sig att det skulle bli en nackdel.

Idag skulle mamma få hjälp av tant och farbror Blå att åka till polisen och ordna en ny legitimation. Men hos polisen blir det tvärstopp. Att mamma verkligen är den hon är syns på det utgångna id-kortet – om man jämför fotot med den verkliga personen. Det räcker inte. Hon kommer dit med två vänner, som hon har känt i 30 år –  varav den ena är en pensionerad polis (!). Båda intygar att hon är hon. Det räcker inte heller.

Det är endast en nära anhörig som räknas om man inte har nån giltig legitimation. Mamma är änka och hon är inte sambo, hon har inga föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar i livet, hon har inga syskon, ingen vårdnadshavare, ingen god man, ingen familjemsförälder, ingen arbetsgivare. Hon har bara mig. En dotter. Och jag bor 30 mil bort. Ska jag, hennes enda barn, åka sextio (60) mil för att mamma ska få ett id-kort? Till saken hör att jag är mer eller mindre livegen med tanke på min situation. Eftersom jag knappt har mat för dagen (idag åt jag nudlar för 3:90 kronor) har jag knappast råd med bensin för de 60 milen.

Mamma är 79 år. Hon blir 80 år nästa sommar om hon får leva. Jag vet, jag kan intyga det. Men jag bor inte i Metropolen Byhålan och kan göra det. Mamma är inte kriminell. Hade hon varit det hade en utredande polis kunnat intyga att hon är den hon är!!! Ja, det är sant!

Men farbror Blå är envis och ska försöka hjälpa mamma. Om det inte går vet jag inte hur vi ska lösa det. To be continued, alltså…

Det här är Sverige 2014. Skit-Sverige. Mitt land, när det visar sig från sin allra sämsta sida.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 362 andra följare