Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sig själv närmast’

Ett rätt utsatt inlägg.


 

Fil TVtidning medicin, kalendersats skrivarpapper

Några av de ärenden jag utförde idag inbegrep shopping av medikamenter och mat, en kalendersats för det kommande året, papper till skrivaren och en TV-tidning. (Notera, för övrigt att sex deckare av Maria Lang nu äntligen ska visas på TV!)

Det är svårt att tala och skriva om sina tillkortakommanden och sina mindre bra sidor. Men nu ska jag göra det. Dels för att jag har nämnt det tidigare utan att gå in på detaljer, dels för att jag önskar att människor kunde förstå. Bara önskar, inget krav på förståelse. Det finns ju också människor som väljer att inte förstå. Det är givetvis upp till dem att förbli i sin egen lilla bubbla.

Jag gillar inte folkmassor och trängsel. En underdrift att skriva ”gillar inte”… Det ställer till oerhörda problem eftersom jag samtidigt gillar att träffa nya människor och gamla vänner. Men det är inte bara att hoppa på en buss för mig, det är… ett stort kliv för människan Tofflan, för att parafrasera en viss astronaut. Det är skitsvårt att åka kommunalt, dösvårt att bara gå och handla och nästan outhärdligt svårt att genomföra flera ärenden på Stormarknaden.

Inte blir det jag tycker är svårt lättare eftersom jag ju mindre och mindre lämnar min rövarkula nu. Att inte komma iväg till ett jobb varje dag gör saker med mig som person. Bara att gå utanför lägenhetsdörren blir… en ren pina. Det är svårt att förklara hur det känns. Ibland känns det rent fysiskt, till exempel kan jag bli jätteyr och svimfärdig. Andra gånger är det bara… motvilja.

När jag befinner mig ute bland folk syns det för det mesta inte hur jag känner mig. Jag har jag till exempel ingen vit käpp, en hörapparat, en krycka eller en rullstol som visar mitt läge. Det finns inte ens nåt jävla band som jag kan sätta på mig. Skulle möjligen vara Rädda Bandet, dårå.

Men jag vet att jag kan upplevas som stram och det finns folk som blir sura på mig för att jag inte hälsar. Då handlar det om att all min energi går åt till att stå på benen eller gå eller välja en vara. Det finns ingen kraft kvar till att urskilja vem som är bekant eller vän och vem som är främling och okänd.

För det mesta har jag inga större problem. Det är när jag har isolerat mig längre tider som det blir svårt. Nätet har varit ett sätt att ”träffa folk”. Dessvärre blir jag även här besviken ibland. Den man tror är en lojal vän visar ingen som helst medkänsla när man har det svårt och sånt. Men så är vi väl alla lite till mans/kvinns – sig själv närmast. Det är inte bara andra som stänger in sig i sin egna lilla bubbla, jag gör det ju också.

Idag är jag i alla fall stolt över att jag klarade av alla mina ärenden på Stormarknaden. Det finns dagar när jag inte klarar av att gå ut med soporna. Och utan bil skulle jag stanna inne helt. Men ibland måste man utsätta sig – för att helt enkelt överleva.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett skrällande och smällande inlägg.


 

Igår var det väl inte en av världens bästa dagar, trots att jag tyckte att det var en flaggdag. Det var ju också en saknadens dag och jag var ledsen, på ren svenska. Och kanske var det medkänsla från En Trappa Upp som gjorde att regnet formligen vräkte ner. Just när jag hade somnat skrällde det till också. Tre rejäla åsksmällar. Jag orkade inte kravla ur sängen och stänga av routrarna, så jag var lite orolig när jag klev upp en kvart över sju i morse. Men jorå, såväl det trådlösa (hängslena) som linan (livremmen) fungerade.

Regnbågshängslen + bälte
Både hängslen och livrem fungerade.


Nu på morgonen 
vräker regnet fortfarande ner. Det är skönt att vara inomhus. Jag hade tänkt tvinga ut mig på en promenad idag, men det känns som om jag har goda ursäkter att låta bli.

På tv

”Och de nominerade är…”

Mitt på dagen ska jag kolla på en presskonferens i vilken jag får veta vilka som nominerats till årets Augustpris. Jag lägger ut en länk här på bloggen så att du också kan titta (i-frame funkar tyvärr inte på bloggen, så du får klicka på länken jag lägger ut i ett nytt inlägg för att det hela ska öppna sig i ett nytt fönster). Det hela startar ungefär klockan 12.15. Det ska bli spännande att se om det blir några skrällar i år! Några små tankar, idéer och förhoppningar har jag allt, men dem håller jag för mig själv.

Nånting som återigen skrällde till i mitt inre igår var det faktum att jag visst fortsätter att tro människor om gott. Jag har gjort såna missbedömningar av människor de senaste åren; min människokännarradar måste vara helt off. Det jag kan konstatera är att många av oss är sig själv närmast. Inte alla. Just när jag kände mig som sämst av dem alla fick jag läsa ord från vännen Inna som gjorde mig varm om hjärtat. (Inna, har jag upptäckt, kan konsten att säga rätt saker vid rätt tillfällen just nu!) Det kanske är så att man förstår människor på djupet när man själv har varit med om nåt svårt. Den som hela tiden reser via räkmacka genom livet kan fortsätta vara ytlig – så länge resan pågår. Nån gång skräller det till och då tar resan slut.

Räkmacka med dill

Räkmackeresor har en tendens att skrälla till och då tar de slut.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Det pågår ett märkligt spel
i maktens hus i USA. Den som inte klarar sig undan med att skylla på andra går under. Det är en kort sammanfattning av Britt-Marie Mattssons roman Snöleoparden.

Snöleoparden

En bok om makt och spel för att rädda sitt eget skinn.


Det försvinner en säck
med kurirpost från amerikanska utrikesdepartementet. Caroline Maine, som är nyanställd vid UD, skickas till Tibet för att försöka hitta säcken. Men säcken i sig är en het potatis. I maktens korridorer är alla sig själv närmast. Det gäller att hela tiden hitta nån annan att skylla på – allt för att klara sitt egen skinn. Och media måste till varje pris hållas utanför och ovetande.

Jag tycker att den här boken är seg och onödigt lång. Samtidigt kan jag uppskatta – och känna igen! – skildringen av spelet i maktens korridorer. Det är nämligen inte bara på amerikanska departement som alla försöker hitta syndabockar. Det sättet att vara finns närmare oss än så.

Toffelbetyget blir medel, eftersom boken är välskriven och författaren uppenbarligen insatt i det hon skriver om. Trots att det är drama och fiktion med stänk av ironi känns romanen trovärdig. Och den var helt värd den guldpeng den kostade…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »