Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sega’

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.


 

Termometer med minusgrader

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

Detalj ur tavlan Just nu vill jag leva av Kitty Lindsten

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

Gult träd

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett marsianskt inlägg.


 

Armband

Det unika armbandet.

Först och främst… Innan du läser vidare… Det fina armband du kan vinna levererades i veckan. Armbandet är unikt och finns bara i ett exemplar. På det finns ett akutnummer – till Tofflans mobil!!! Men det är bara en som kan få det. Ta därför en titt på den pågående tävlingen – klicka här! Tävlingen är för en god saks skull, för For Life är nåt jag tror på. Framför allt ger For Life vettig sysselsättning åt dem som annars skulle gå och dra sysslolösa hemma och ha tråkigt, isolera sig, inte få nån inkomst etc. Såna som jag, du vet…

I morse klev jag upp för att skjutsa Fästmön till jobbet. Det har bara blivit en sovmorgon för mig den här veckan. Jag brukar kliva upp runt sjutiden om vardagarna och ägna förmiddagen åt det jag kallar administration. En stor del av det är att söka jobb. Om jag inte håller mig själv i hårda tyglar är jag rädd att jag flippar ur. Ofta passar det emellertid bra att jag kliver upp så tidigt, för jag kan skjutsa Anna till jobbet. Det gör jag så gärna, eftersom kollektivtrafiken härifrån till Annas jobb är ganska värdelös. Samtidigt får jag känna mig behövd. Och det behöver en Toffla få känna sig ibland.

Men i morse var huvudet tungt. Jag vaknade med en klumpvärk som var allt annat än skön, så när jag hade skjutsat Anna gick jag och la mig igen. Tog en liten sovmorgon. Huvudvärken hade inte släppt när jag vaknade, men med en Ipren kunde jag genomföra dagens administration: att skriva en aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Jag hade tänkt lämna det till i morgon, men då kan jag i stället för att rapportera skriva ansökningar på förmiddagen och städa på eftermiddagen. Eftersom jag söker så många jobb tar det sin lilla tid. Man ska vara inloggad med e-legitimation också och tekniken brukar nästa alltid krångla och sega sig. Idag var inget undantag. Men när jag väl kom in var rapporten skriven och klar på 45 minuter, ungefär. Privat har jag ett Excelark i vilket jag skriver in sökta jobb etc, så det är egentligen nästan bara att ”copy and paste”, så att säga. Det är synd att min handläggare på AF inte bara kan ta emot Excelarket per mejl. Det skulle spara mig tid. Dessutom innehåller min fil mer information om mina aktiviteter än vad aktivitetsrapporten gör. Ett formulär är ju, som du väl förstår, alltid ett formulär – det har sina begränsningar.

Zinfandel

Gårdagskvällens vin var en zinfandel. Den passar utmärkt till starka ostar!

Inte tror jag att huvudet var tungt på grund av vinet vi drack igår kväll. Det blev var sitt glas fylligt zinfandel, en druva jag har börjat uppskatta mer och mer. Mest för att den passar så bra till starka ostar (även till nöt och lamm för den som gillar det) och det var det vi intog när Anna hade slutat jobba. Jag skulle ha ätit korv till middag tidigare, men jag åt ett berg av mackor när Anna åt sin middag vid 15-tiden, så senare, vid middagstid (17-/18-tiden), var jag inte hungrig.

Mamma fick ett samtal igår. Vi telefonerade i trekvart. Jag har så dåligt samvete för henne hela tiden, men hon var vid gott mod och njuter av skit… skidtävlingarna på TV. Själv svär jag över dem. Så snart det pågår ett sportevenemang ställs alla andra program åt sidan. Skitirriterande för en som inte är intresserad av sport. Igår var det till exempel sport på TV hela, jävla dan. Och tror du inte att SvT klämde in en totalt ointressant prisutdelning efter Melodifestivalens fjärde deltävling! Detta fick till följd att Grantchester knuffades framåt i tiden och vi tvingades genomlida bland annat den norska nationalsången och annan prispallsceremoni. (Kom min huvudvärk av detta, kanske?)

knoppar

Knoppar fotade i Metropolen Byhålan påsken 2011.

Idag har jag vänt blad i min blomalmanacka i köket. Det är mars månad. Solen försöker klämma sig fram. Med våren och solen kommer en massa krav som jag känner att jag har svårt att leva upp till just nu. Jag vill helst fortsätta att isolera mig här hemma, inte visa mig utomhus så länge jag inte har nåt jobb. Vårsolen är så obeveklig, för övrigt. Den visar allt damm jag trodde att jag hade gjort mig av mig, den visar mig smutsiga fönster, till och med med fågelbajs på och den visar en så skitig bil att man inte ser nummerplåten bak. Krav, krav, krav är mars månad för mig.

Jag är en riktig höstmänniska – trots att jag är född på våren! Det är inte bara jag som är född på våren, Anna är det också. Vi är aprilbarn båda två. Men innan vi fyller år är det påsk. Påsken är tidig i år. Mamma tog upp den igår och det blir nog så att jag åker ner till henne om bilen inte krånglar. Påsken i Metropolen Byhålan kan vara ganska fin med knoppar och vårblommor och promenader med mamma på Vätterpromenaden längs med vattnet… Det kanske inte är så tokigt med vår, trots allt…

Nu ska jag ta hand om gårdagens tvätt och sparka igång en ny maskin! Om du har läst ända hit har du uppenbarligen inga lässvårigheter. Men jag är tacksam för att du har orkat läsa om mitt spännande liv. Berätta gärna nåt om vad du har för dig, så jag får lite input från världen utanför! Och så glöm inte tävlingen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har skrivit ett antal gånger om min roliga Fästmö här, men jag får ändå känslan av att de flesta tror att Anna är tyst och timid. Uj, uj, uj… Hon är inte ens tyst, ska du veta. Förutom att hon fortfarande får vissa gamla dängor i huvet som hon nynnar på, har hon kommentarer om det mesta. I alla fall hemma hos mig. Hon gillar att

rätta till

saker som hon tycker sitter på sniskan eller så. Men så vet hon att jag är snäppet mer pedant. En kväll hade hon, innan hon gick och la sig, dragit upp en plastpåse ur en låda så att den stack fram retsamt – bara för att klocka hur lång tid det skulle ta innan jag var på den och stoppade ner den i lådan… Jorå, jag VAR på den, men insåg att Anna nog drev med mig (egentligen trodde jag att hon hade dragit upp påsen för att hon själv skulle komma ihåg att ta med sig bröd eller nåt…), så jag lät den vara, till hennes stora förtret.

Min älskling ÄLSKAR att störa sig på mina gardinstänger som hon tycker sticker ut för långt på sidorna. Hon har fått

rätta till 

stängerna i vardagsrummet och i sovrummet, så nu är köket det stora irritationsmomentet. Där är det inte lika lätt att rätta till eftersom man helst bör ha fruktansvärt långa aparmar  – eller vara två. Och jag vägrar ju förstås att vara behjälplig, mitt lilla sätt att retas tillbaka.

Anna brukar ofta häckla mig för att jag plockar fram rena kläder till morgondagen när jag kommer hem från jobbet. Vidare lägger jag fram ett par nya linser och laddar kaffeperkolatorn, som står på timer. Men det är jag så van vid, det har nog alla mina Xor också retat mig för. Jag tänker inte försvara mina handlingar mer än att säga att jag är som en zombie på morgnarna och då är det väldigt praktiskt att ha förberett vissa saker.

På morgnarna, ja… Vi samåker ju ibland och även om jag går upp en kvart, 20 minuter före Anna är jag alltid sist färdigt. Detta har jag lärt mig att utnyttja till min fördel nu! Genom att sega och såsa slipper jag tråkigheter som att diska och bädda – jag hinner ju helt enkelt inte. Fast det slutar i alla fall med att Anna sitter fullt påklädd på stolen i hallen och suckande väntar på mig medan jag borstar tänderna. I morse försökte jag snabba på, vilket fick till följd att jag nu måste skita på jobbet. 😳

Det är inte bara 

rätta till

som gäller för Anna, för resten. Hon hittar alltid skavanker, framför allt på mig. Det kan vara finnar eller osexiga hårstrån på fel ställen. Eller helt enkelt fläckar, bara. Anna vet att jag verkligen hatar att ha fläckar på kläderna, nåt som sitter i sen barndomen eftersom mamma blev så arg om jag fläckade ner mina kläder. I morse hittade Anna en fettfläck – iiiiiiiiiiiiiiiiiiii! – på min jackärm, påstod hon. Jag hade naturligtvis inte möjlighet att kolla ordentligt eftersom vi skulle åka och jag körde. Men det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att kolla. Och jorå, hon hade rätt, som alltid. Fast den är ju inte så gigantiskt stor som Anna hävadade och man SKULLE kunna tro att det är tyget som skiftar i färg – i vissa lägen. Eller???

En fläck stor som en 25-öring, för oss som levde på stenåldern och som minns dessa mynt.

Read Full Post »

Förmiddagen har jag ägnat åt min översyn av fakultetens externa webbsidor. Jag har noterat att det finns en hel del att åtgärda.

Onsdag betyder kycklingspett som dagens på thaistället, alltså traskade jag dit med min bok  i fickan. Solen har nu tittat fram och det är som en vårdag idag. Konstigt hur snabba årstidsväxlingarna är nu för tiden…


Idag körde jag en Christer Lindarw och drack mjölk till maten. 


Halvvägs genom lunchen
dök B och E upp, i sällskap med S, som slutade vid årsskiftet. B frågade försiktigt om jag ville fortsätta sitta ensam och läsa, men den glada trion umgås jag så gärna med!

Som vanligt fladdrade S omkring eftersom S  kände halva restaurangen. S är en megasocial person och jag skulle önska att jag kunde få lite, lite av S:s sociala… överflöd.

S hade inhandlat en kasse (!) av sitt favoritgodis, en sorts sega ingefärskarameller. Jag vet att ingefära kan vara väldigt stark… Kombinationen seg och stark är också väldigt… intressant… Den kan få den mest talföra att… bli tyst. Kanske ska testa att bjuda The Rat Pack på en karamell? S gav oss nämligen var sin ask till dessert. Hmmm… Thank you, S! 😈


Segt och starkt i kombination kan få den mest talföre att tystna… 

Read Full Post »

En 40-årig stjärna som dalar, men med en make som har… idéer. Det är så filmen Angel (2008) i princip börjar. Jag spelade in den på DVD:n i slutet på förra året, men inte förrän nu blev det tillfälle för mig och Fästmön att se den.


Helena Bergström är gift med Rolf Lassgård och en popstjärna i dalande i den här filmen.

                                                                                                                                                                  Angel är en popstjärna kring 40 år vars stjärna är i dalande. Men maken Rick finner på råd: de ska fejka hennes självmord. Under tre månader ska hon gömma sig i Thailand. Sen ska hon komma hem och göra come back. Först ska hon göra färdigt en ny coverplatta – en platta som naturligtvis säljer som smör i solsken efter Angels ”försvinnande”. Problemet är bara att man inte kan eller ska leka med livet och döden hur som helst. Det är inte OK med alla inblandade…

Det här är förstås en Colin Nutley-film – han gör väl bara filmer med sin fru i huvudrollen? För det mesta blir det bra filmer. Men den här tar sig aldrig riktigt. Det byggs upp en story som jag från början tycker är ganska bra. Sen segar det och seeegar och seeeeegar och slutet känns mest ihoprafsat. Bra skådespelarprestationer är det i filmen i alla fall, även om Helena Bergström och Rolf Lassgård inte är nåt trovärdigt par. Rikard Wolff är lite tam, men Elisabet Carlsson, som jag annars inte är så förtjust i, står nog för den bästa rolltolkningen i filmen. Medelbetyg. Och då är jag snäll.

Read Full Post »