Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘deppig’

Ett inlägg om min söndag.


 

Den här helgen tog bara slut alldeles för fort. Jag minns hur ofta jag tyckte att dagarna var långa tidigare när jag inte jobbade. Inte heller har jag glömt hur ensam jag kunde känna mig dessa långa dar. Nu är det lite tvärtom. Veckans två lediga dar ska en hinna med dels hushållsarbete och andra måsten, dels vila, koppla av och hämta krafter. Och så vill en ju helst vara med familjen om en har nån.

Igår på lördagen var Fästmön och jag på en liten shoppingrunda, avslutad med en gofika. Kvällen tillbringade vi framför TV:n. Som så många andra blev vi besvikna på den däringa musiktävlingens utgång. Ingen enda jag har pratat med minns hur vinnarlåten gick. Det enda jag minns är att sångerskan skreksjöng och sånt klarar jag mig utan.

På söndagar lyckas jag ofta sova lite längre, så även denna söndag även om jag väcktes av stök och bök i huset. Igår på lördagsmorgonen vaknade jag av att en kvinna i huset skrek i stället för att prata i normal samtalston vid sjutiden. I morse vaknade jag runt 8.30 av nån dammsög. Då passade jag på att läsa ut Marina och börja på en ny loppisbok.

Böckerna Marina och Snedtändning

Den översta läste jag ut i morse och påbörjade den understa, en psykologisk thriller.

 

Armband

Jag fick ett armband från Israel.

Men ligga i sängen hela vilodagen går inte för sig. Somliga ska ju snart flytta, så vi åkte till Bauhaus och införskaffade en första laddning flyttkartonger. Därefter åkte vi ut till Morgonen för att träffa yngsta bonusdottern, som är på tillfälligt besök, hos nyligen hemkomne Israelresenären. På plats var förstås också yngste bonussonen och gossjuka katten Maxi, slagskämpen Felix med örat och Maja med Brynen. Inte minns jag när jag sist såg Frida, men länge sen var det. Det gjorde mig så glad att se henne att hon till och med fick två kramar!

Katten Felix har den gångna veckan varit i slagsmål och fick åka till veterinären med ett sönderbitet öra. Nu behandlas han med både medicin och koksalt och får inte gå ut på grund av risken att få nya bakterier i såret. Det var en skrikande kattgubbe vi mötte. Sur ringlade han ihop sig som en falukorv på Elias säng. Brorsan Maxi var desto kärvänligare och la sig tätt inpå när vi fikade – först hos mig, sen hos Anna. Lilla Maja, cirka ett år, dotter till Mini och storasyster till Annas Lucifer och Citrus, har repat sig bra från sin kastrering och ska ta bort stygnen på tisdag. Hon var en riktig liten gosfia hon också. Maja har förresten ett väldigt speciellt utseende – det ser ut som om hon har svarta ögonbryn och skägg.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag fick ett jättefint armband av Jerry. 
Det gjorde mig så glad. Dessutom smaskade jag i mig en tre, fyra bitar chokladöverdragen ingefära, en riktig smaksensation!

Innan jag lämnade Förorten käkade jag pizza med Anna och äldsta bonussonen, handlade och tankade. Mamma har fått ett samtal nu i kväll och det var nog bra, för hon var lite deppig. Jag funderar på att försöka hitta en bok att skicka till henne till Mors dag. Skulle vilja muntra upp henne lite, men det är svårt att göra på distans. Jag hade hoppats att skyddsängeln skulle ge även mamma lite skydd och tur. Änglarna jag har delat ut hittills har gett både nya jobb och nya hem för mottagarna!

I kväll ser jag sista avsnittet av Springfloden. Då tänker jag glo koncentrerat och inte öppna dörren även om det skulle vara så att min köksstol, som blev bortbjuden på middag igår kväll, plingar på.

I morgon börjar en ny vecka, med förhoppningsvis många spännande dar. Själv ska jag bli utbildad både för- och eftermiddag och på torsdag ska jag delta i en avdelningskonferens med avslutande buffé. Hoppas att DU får möjlighet att göra nåt kul, intressant och viktigt i veckan också!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett summerande inlägg.


 

Trappa i Vaksala kyrka

Ensamheten kan vara väldigt ledsam. (Bilden är från Vaksala kyrka.)

Det går faktiskt nästan inte att förklara hur det känns när jag har lämnat av Fästmön i Himlen och hon har stängt bildörren. Det är inte roligt (= understatement) att bo på var sitt håll när två bara vill vara en. Men så är det av olika skäl. Jag gör mitt bästa för att förändra min del av det hela. Jag for hem ensam till en tom och kall lägenhet. En matlåda från frysen stod på tining till söndagsmiddag, men först blev det ett samtal till lilla mamma. Jag ringde mamma igår också och hon var ledsen och deppig. Det är svårt att trösta nån som är ensam, jag vet själv hur ledsam ensamheten är ibland.

Jag har annars haft en bra och vilsam helg. Vi har tagit det lugnt och ätit och druckit enkelt, men dyrt och gott. Vi firade typ

Hallå vin!

och njöt av det goda i livet, samtidigt som vi också sände tankar till dem som inte längre är bland oss här på jorden.

Fredagen tillbringade vi i Himlen med busungarna Katt och deras mamma. En behöver aldrig ha tråkigt när det finns kattungar som showar i närheten. Jag la ut ganska många bilder på dem här på bloggen igår, men två bilder sparade jag till idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi åkte in till New Village 
nånstans mitt på dan igår. När vi kom hem till mig kunde vi konstatera att det saknades vissa medikamenter. Det blev därför bara en snabb titt in i Ilonas och Lottas retro- och vintageaffär på Hjalmar Brantingsgatan 4A (när får butiken ett namn, tro?). Till min stora sorg (?) upptäckte jag att den fina leksaksbensinpumpen fick en ny ägare medan vi var där. Jag tröstade mig med att glo på en drinkvagn, fina glas och en dräkt som skulle ha kunnat tillhöra Jackie Kennedy, inte Tofflan Tofflansdotter. Jag har viss självinsikt, alltså.

En tur till Stormarknaden blev det därefter, för vi behövde både medicin och mat. Sen fick vimsmajorna flamsa tillbaka till Himlen för att hämta läkemedelstillbehör. Lördagen hade nästan gått över i kväll när vi återvände till New Village. Mamma fick sitt telefonsamtal och vi fick kaffe och bulle.

När mörkret hade sänkt sig for vi ner till Gamla kyrkogården i stan. Där var hur mycket folk och bilar som helst och en gubbe krävde att jag hissade ner mitt bilfönster så att han kunde tala om för mig att jag körde där jag inte fick köra. Orka! Han hade gjort större nytta om han hade stått i andra änden av gatan och lekt polis och motat bort alla felparkerare som stod på både cykelbana och trottoar. Gubbar!

Vaksala kyrka for vi sen till. Där tycker vi båda att det är så fint och Anna har viss anknytning dit. Det pågick en gudstjänst så vi tittade bara in lite snabbt i den gamla 1100-talskyrkan. Sen famlade vi oss genom mörkret, med marschaller på båda sidorna av gångvägen, upp till minneslunden. Tyvärr var det en unge som nån hade släpat dit som babblade hela tiden, annars var där väldigt vackert och rofyllt. (Nej, låt helst inga barn komma till mig.)

Hemma tog vi var sitt glas vitt till en räkbomb och därefter vidtog en ganska mastig filmkväll – endast avbruten med 50 minuter Downton Abbey. Vi såg för övrigt ganska många filmer den här helgen och om dem skrev jag här idag. 

Vi satt uppe länge igår och därför stannade vi i sängen länge i morse. Kaffe och böcker på sängen en söndagsmorgon är inte alls fel. Jag läste ut en deckare om amerikansk politik och grep därefter en bok om svensk politik, på sätt och vis, att läsa härnäst. Den senare börjar bara som väldigt hemskt. Författaren Eva Franchell berättar om att hon har haft två bästa vänner. Den ena blev mördad och den andra dog i cancer. Så sorgligt…

Söder om helvetet och Väninnan

Från amerikansk politik till svensk.


Innan vi anlände till Himlen
i eftermiddags tittade vi in på Fullerö handel. Den affären bara växer och växer – precis som dess priser. Men fina grejor säljer de! Vi köpte inget utan tittade bara.

Nu har jag ätit spaghetti och kycklingfärs från frysen och jag ska hälla ner mig i bästefåtöljen och läsa en stund innan Bron börjar. I morgon är det måndag och en ny, härlig arbetsvecka väntar på mig. Jag hoppas att du också har nån sån att se fram emot!


Här är några bilder från min helg:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt självironiskt inlägg.


 

Mobilladdare och senilsnöre

En extra mobilladdare och ett senilsnöre, typiska prylar för en gammal tant.

Iväg for jag på äventyr ärenden. Motståndet var starkt, men det gällde att spotta upp sig och försöka se lagom ut. Är det nåt jag är trött på så är det att försöka se glad ut när jag är ledsen inuti. Samtidigt, tillsammans med flexibilitetsträningen (byta ruta i 15-spelet), är det bra för mig att också träna mitt pokerface. Sluta le när det bara blir en grimas. Ställ ansiktet i läge noll. Var trevlig, men inte för mycket. Se inte så sur ut. Nolla.

 

 

Vin Zensa Primitivo och Tommasi Graticcio

Nåt gott att värma kropp och själ med.

Alla ärenden gjorde jag inte idag, en måste spara nåt att göra till i morgon också, men jag kom hem med några av de viktigaste sakerna, som senilsnöre och extra mobilladdare. Det kändes rätt tufft att behöva ha glasögon på näsan för att se att att trä på senilsnöret på ett annat par glasögon. Kanske vänjer jag mig, kanske inte. Bara jag kan fortsätta att läsa böcker på vanligt sätt. Bara jag slipper… lyssna…

 

Deppigt och kallt. Därför hoppade jag in på Systemet och köpte två flaskor rött. Jag är mycket förtjust i Zensa-viner och köpte ett primitivo idag som jag vet är väldigt fylligt och har ett bra pris, 89 kronor. Sen slank en Tommasi Graticcio för samma pris ner i varukorgen också. Det blir nåt gott att värma kropp och själ med.

 

Fem paket fryst micromat

Toffelmat för en vecka.

När det gäller föda var det verkligen tragikomiskt att kika ner i varuvagnen vad jag hade plockat på mig och scannat in. Jag är evigt tacksam att Kocken Findus och Familjen Dafgård finns, men jag kan inte låta bli att undra hur mycket näring det är i deras mat. Och så längtar jag förstås efter hemlagat. Jag har ätit en hemlagad måltid på två veckor. Det är inte roligt att laga mat. Det är ännu mindre roligt att bara laga till sig själv. Då tar jag hellre en microrätt och lunchar ihop med mina kollegor.

Mamma har fått sitt utlovade samtal, den rutan vägrade jag att flytta på. Nu ska jag iväg på dagens andra utflykt. Fast ett tu tre är jag hemma igen, med pläden om benen, boken i knäet och läsglasögon på näsan – sånt som passar en gammal tant.

Liv till varje pris och pläd

Pläd om benen, bok i knäet och läsglasögon på näsan.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.


 

Termometer med minusgrader

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

Detalj ur tavlan Just nu vill jag leva av Kitty Lindsten

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

Gult träd

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omvärldsspanande inlägg.


Det var ett tag sen nu
, tycker du kanske. Och visst har jag inte lika mycket tid att kolla vad som händer i omvärlden nu när jag har blivit byråkrat igen. Men idag är det dags!

 

tand

Rymde för att gå till tandläkaren.

Fånge rymde för att gå till tandläkaren. Stackars man! En fånge fick jättetandvärken och bad personalen att få gå till tandläkaren. När fången inte fick nåt gehör trots att dagarna gick rymde han – för att få tanden utdragen. Efter tandläkarbesöket gick han till polisen som körde honom tillbaka till fängelset, utan att passera Gå. För detta fick mannen en dags påbackning av sitt straff… Det tycker jag var lite taskigt.


Dömd pedofil föreslås adoptera.
OK. Man begår ett brott, fälls, döms och avtjänar sitt straff. Men jag tycker att dömda pedofiler inte ska få adoptera barn. Faktiskt!

 

mammas köttbullar

Färre såna här gör miljön bättre.

Svenskarna äter för mycket kött. En studie av forskare i Lund visar att vi svenskar äter för mycket kött. Eller i alla fall äter vi mer kött än vad Livsmedelsverket rekommenderar. Totalt äter vi 70 kilo kött om året. Maj gadd… Koldioxidutsläppen skulle minska med mellan tio och 20 procent om vi drog ner på vårt köttätande. Tål att tänka på, meatlovers. (Själv gillar jag bara vissa ”birds”.)


Facebook avslöjar folks psykopati
. Forskare har kommit fram till att din statusrad på Fejan kan visa om du är psykopat, narcissist eller rentav machiavellist. Det är nämligen några av de drag som kan observeras via de statusuppdateringar du gör. Ett tips för att försvåra att bli analyserad är att våga vara deppig öppet samt använda ordet ”jag”. Att vara öppen med hur man mår, alltså, och inte försköna eller förhärliga sig själva. Enkelt och greit!

 

bok

Drottninggatans Bokhandel är prisad!

Drottninggatans Bokhandel har fått årets Kultingpris. Föreningen Särimner delar varje år ut ett kulturpris till nån som har ”offrat sig för kulturen i Uppsala”. I år går priset till den, enligt mig, spännande bokhandeln på Drottninggatan.


Mygelanklagad politiker tvingas avgå.
Mygel inom offentlig verksamhet har förekommit och förekommer, det vet vi nog alla. Nu senast är det en förtroendevald politiker inom offentlig verksamhet som tros ha snott åt sig ersättning för förlorad arbetsinkomst – trots att han inte längre jobbar där han har uppgett utan slutade för två år sen. Det handlar troligen om 400 000 kronor. Bra att det upptäcktes innan det blev mer, tycker jag som betalar skatt åt denna offentliga verksamhet. Samtidigt hoppas jag att det grävs mer. Det är nog inte bara politiker som myglar, tror vet jag nämligen. Kolla upp en och annan direktör, är mitt tips!!!

 

vissla

En whistleblower?

Uppsala underlättar för whistleblowers. Eller..? I efterdyningarna av korruptionshärvan har Uppsala kommun bland annat inrättat flera kanalar där medborgarna kan anmäla om man misstänker att det pågår felaktigheter inom kommunens verksamheter. Men som en person som kommenterade skrev undrar man hur många som inifrån organisationen vågar anmäla nåt eller nån. Det här med anonymitet fungerar nämligen inte riktigt… Sen kan man också undra, som kommentatorn, huruvida högste tjänstemannen är arg för att det har förekommit oegentligheter – eller för att dessa har kommit till allmänhetens kännedom..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna dag so far.


Uppdaterat inlägg:
Klockan 16.33 kom ett sms från B2Bredband (Bredbandsbolaget???) där det stod att driftstörningen är åtgärdad och om jag fortfarande har problem ska jag starta om mitt modem. MEN HALLÅ! För det första har jag en lina – en sladd till ett särskilt bredbandsuttag i väggen, på lätt svenska, och inget modem. För det andra har linan funkat sen lunchtid… Maj gadd…


Äntligen sitter jag
vid Storebror* igen! Det var kvickt jobbat, Bredbandsbolaget! All credit till era tekniker. Men när det gäller information till kunderna fallerar ni emellertid – som så många andra. Spray.se, till exempel… Det hade varit så enkelt för er att till exempel lägga ut information om Bredbandsbolagets driftstörning i HELA Uppsala på er webbplats. Kanske Twittra lite. Alltid når man några kunder som surfar mobilt när fasta linan inte funkar. Bara ett par tips från en kommunikatör som satt och skrev en jobbansökan just när linan dog.

Det gick bra att fortsätta jobba med ansökningarna på Lapdancen**, men som sagt, det blev mickligt. USB-stickan åkte som en skottspole mellan datorerna. Tre ansökningar åkte iväg idag, varav två med såna där fruktansvärda webbformulär som man borde få betalt för att fylla i. Allt som efterfrågas där står nämligen i mitt CV som ligger på en fil. Hur svårt kan det vara att läsa ett sånt dokument? 

Det är som att alla tror att man har massor av tid bara för att man är arbetssökande. Så är det inte! Jag fyller min dag med att skriva ansökningar och skriva annat. Däremellan försöker sköta mitt hem och hushåll samt umgås med familj och vänner. Jag planerar min tid så gott det går. Teknikstrul kan verkligen sätta käppar i hjulet för planeringen. Men då gäller det att ha en plan B! Och det har jag när det gäller datorer och internetuppkoppling, tack och lov! I övrigt är jag hjärtligt trött på dem som skyller på att de inte har tid att svara på ganska viktiga frågor som har med tid och plats att göra. Eller som lovar mejla nånting som sen inte dyker upp.  Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Hur svårt kan det vara att ta två minuter för att skriva två meningar?

Den som har jobb har ofta svårt att förstå noll koll på vilken utsatt position en person utan jobb är i. Att offra ett par minuter för att komma överens om nåt eller skriva nåt eller mejla nåt är väl inte hela världen? När jag jobbade hade jag ibland just två minuter över, liksom… Tänk på att det faktiskt kan vara du som sitter där och väntar sen nån gång, arbetslös och rätt deppig…

Regnet upphörde i Uppsala och solen tittade fram en stund. Jag samlade ihop mina soppåsar och Tokerian-påsen som jag hade kompost i hade gått sönder och läckte – som vanligt! Jag vet inte vad det är för fel med Tokerians plastkassar, men de går alltid sönder. Eller i alla fall i nio fall av tio. Det var bara att offra en annan påse att stoppa den äckliga påsen i.

Sen fick jag emellertid lämna påsarna nere i entrén. Jag kollade postboxen och där låg en räkning och ett brev från a-kassan. Brev från a-kassan, snarare än räkningar, gör att det börjar mullra i min mage. Jag blir nervös och måste gå på toaletten. Idag var inget undantag. Fast jag blev rätt sur på min reaktion när jag öppnade brevet:

Brev fr a-kassan

Brevet från a-kassan var inte värt att få ont i magen av.


Brevet innehöll en blankett
för nominering av ombud. Vilket jävla hån! Jag har ju inga arbetskamrater så hur 17 ska jag kunna utse nåt ombud?! Det var länge sen jag hade kollegor som tillhörde samma fack som jag eller som jobbade som ombud för mitt fack. Det sades, förresten, på just den arbetsplatsen att de som jobbade som ombud hade för lite att göra på sina ordinarie jobb. Det kan nog stämma på det stället. På min senaste arbetsplats såg jag däremot ett ombud som arbetade väldigt hårt – både som kollega och som ombud. Hade jag fått fast tjänst hade jag bytt till just det facket! Nu tvingas jag vara kvar i ett fack som inte vill ha mig som medlem.

En bra sak med det för mig idiotiska brevet var att jag blev påmind om att mejla a-kassan om sänkt a-kasseavgift. Man bör nämligen få det när man är arbetslös. Men du ska inte tro att a-kassan informerar om det. Sånt får man ta reda på själv! Jag lärde mig det förra gången jag var arbetssökande…

Det tar ungefär fem minuter att gå till Tokerian. Halvvägs började foten göra rejält ont. Nu har det onda flyttat sig längre fram, mot lilltån. Fick stanna ett tag inne i affären och vila mina onda fötter liksom axeln – den fick sig väl en kyss i Det Fruktansvärda Fallet i lördags den också…

Matkasse o fot

Fötter och axel fick vila en stund inne i affären.


Uppsalanyheter.se
såg jag så himla många fina bilder från Kulturnatten. Själv bidrog jag bara med en enda, för jag fotade ju mest blommor och växter innan vi åkte hem, som du som läste mitt inlägg om Kulturnatten kanske såg. Fästmön och jag önskade att vi hade haft en anonym blogg där vi kunde lägga ut alternativa bilder. DET hade varit roligt! Men en får inte skoja om andra människor för då är en elak, har jag hört, särskilt från personer som skojar själva – och är både bitska och jätteroliga. Men jag kan meddela att jag hade filmat mitt fall och lagt ut – om jag hade kunnat. Det var en piruett – om du nu kan tänka dig Tofflan som balettdansös – jag har faktiskt dansat balett!!! Att ironisera över sig själv och sina egna tillkortakommanden är alltså helt OK i sociala medier. Men du får alltså varken se P-Lisa eller Han med Shortsen och inte ens Tofflan göra Svansjön, utan bara tillrättalagda och snälla bilder.


*Storebror = min stationära dator

**Lapdancen = min laptop


Livet är kort. Ibland är det svårt att vara snäll.

Read Full Post »

Jo tackar som frågar, idag känns det lite bättre. Det brukar hjälpa att grina en stund och sen sova på saken. Hälen är rätt OK idag på morgonen. Jag har gått ett par svängar i korridorerna här på jobbet för att känna efter. Men riktigt solig känns inte sinnesstämningen. Jag känner mig ledsen, ledsen djupt inuti. Försöker slå bort såna där tankar om sorgligt och en oviss framtid, men de har liksom slagit klorna i mig.

Novemberträd.


Det är inte så
att jag påverkas av årstiden. Jag har det nog svårare på våren när man ska och måste så mycket. Hösten är min favoritårstid. I år kan jag tyvärr inte njuta av den. Jag kan till exempel inte vara ute och fota alla vackra färger. Livet liksom passerar utanför mina fönster. Och tittar solen fram under dagtid på jobbet, måste jag dra för min egentillverkade wellpappgardin – annars ser jag inte vad det står på datorskärmen.

Sist jag hade riktigt deppiga tankar fick jag ett mejl från vännen K. Rakt på sak frågade K. Nu finns K inte kvar här och kanske är det just det som sänker mig. Begravningen är ju på fredag och jag ska åka dit med två vänner. Det sista jag kan göra för att hedra K:s minne. Men du ska veta att jag förbannar mig själv för att jag inte var mer lyhörd! Och framför allt för att mitt sms kom två dagar försent…

Under förmiddagen hoppas jag att min lap top på institution 1 blir klar för trädlöst nätverk. Jag trodde att den var det, men det visade sig att S inte hade gjort nödvändiga installationer. Lite oroande, eftersom jag ska på en kurs i eftermiddag och behöver ha med mig datorn. Den stationära är ju liksom inte ens släpbar…

I kväll måste jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan innan jag städar av mig själv med dusch och hårtvätt. Jag orkade inte det igår. Framför allt orkade jag inte stå i duschen. I kväll måste jag orka.

Varför känns det som om jag inte har nånting att se fram emot? Det måste jag ändra på! Min pappa sa alltid att jag skulle komma ihåg hur mycket jag har att vara tacksam över – tak över huvudet, arbete, nån som älskar mig, en familj. Ingenting i livet är fast utom de fakta att du själv är den enda du med bestämdhet vet att du ska leva hela livet med och att du ska dö. Men jag försöker verkligen vara just tacksam och jag försöker se framåt med tillförsikt. (Jag lyckas inte alltid.) Problemet är bara att det är så gott som omöjligt att planera nånting – av olika skäl. Läste på Twitter att en person jag följer opererades igår, en liknande operation som jag själv väntar på. Kanske var den personens tillstånd mer akut, vi gjorde biopsin ungefär samtidigt. Kanske får jag en kallelse snart…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »