Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘djupt’

Ett funderande inlägg.


 

Månen 29 aug 2015

Månen kanske får mina ord framöver.

Inte vet jag hur det ska bli i framtiden, men det jag funderar mycket över just nu är den här bloggen. Den har på sätt och vis blivit mitt jobb, mitt oavlönade jobb (förutom sex texter på åtta månader som jag har fått betalt för att skriva). Varje dag lämnar jag ut mina känslor och tankar om mig själv och sånt som intresserar mig.

Återkopplingen blir bara mindre och mindre. Jag ser att människor läser, men se kommentera… Jag har fått höra att det är svårt att kommentera av olika skäl. Konstigt då att det är lättare att kommentera i ANDRA sociala medier… Hum…

Vanligen lämnar nån ett avtryck i kommentarsfältet till det senast skrivna inlägget. Texter, som jag har skrivit samma dag, med ett större djup innehållsmässigt, som är bättre skrivna och som jag har lagt ner mycket tid på (jaga källor, länkningar etc), lämnas okommenterade. Sen finns det läsare som åtminstone klickar på gillaknappen. Jag får känslan av att den knappen används av somliga för att visa sig själv snarare än sin uppskattning.

 Spår i sanden

Avtryck, dock inte av nån gillaknapp…


En del säger till mig
att jag skriver så mycket att de inte kan läsa och kommentera allt för det har de inte tid med. Dessutom är de inte intresserade av allt jag skriver. När jag själv kollar in andras bloggar skummar jag igenom nya inlägg som jag inte har läst. Därefter läser jag – och kommenterar oftast – de inlägg som engagerar mig på nåt sätt (jag blir intresserad av ämnet eller personerna som nämns, jag blir glad, rörd, arg, irriterad…. Ibland använder jag gillaknappen, men för det mesta i kombination med en kommentar. (Jag är nämligen inte slö.)

Nej, jag vill inte ha några dåliga ursäkter. Det är inte det jag är ute efter. Jag funderar högt. Hur det ska bli. Jag skriver fortfarande mest för min egen skull, så att jag ska komma ihåg vad jag har gjort med dagarna. Det finns skäl till det som jag inte har skrivit om här. Men det klart att engagemang från läsarna spelar roll för lusten att skriva – jag skulle ljuga om jag påstod annat. Samtidigt känner jag ingen glädje att skriva längre. Det är mera nåt jag måste göra för att få ur mig alla tankar och ord som det inte finns nån att dela med. På bloggen visar jag upp en social sida av mig själv, med massor av aktiviteter och umgänge med människor. Det är ingen falsk verklighet. Men detta visar inte hela verkligheten. För största delen av tiden är jag ensam och hemma.

Tyck inte synd om mig, för det vill jag inte! Som jag skriver ovan funderar jag högt. Jag har tänkt på vad jag ska göra när utrymmet här på bloggen tar slut. Men fasen så sakta sanden i timglaset rinner ner… Kanske är det bra. Kanske ger det mig tid att tänka över hur jag verkligen vill göra. Eller också är det bara skönt att det rinner på, jag kan låtsas som att allt är som vanligt och sen… en dag… tar det bara slut. Precis som livet.

Godis

Några bitar av mitt favoritgodis – lyxsockerbitar, orange sega råttor och hallon- och lakritsskallar blev min helgs lyx.

Möjligen fortsätter jag skriva på en privat blogg dit ingen har tillträde. Det är så en sån som jag hanterar att jag inte har fasta och dagliga sociala kontakter. Visst, jag har familj och vänner. De flesta av dem jobbar om dagarna. Och ska det göras nåt som har med socialt umgänge att göra är det ofta behäftat med en kostnad. Jag måste hålla lite hårdare i mina kronor nu. Jo, jag unnade mig lite gott att äta och dricka i helgen i form av lördagsgodis, två starköl, god mat och två glas rött. Maten hade köpt i somras för halva priset. Tokerian är toppen på det viset att de säljer ut kalkon, kycklingfärs och sånt med kort datum till väldigt rabatterade priser! Godiset och ölen var lyx, vinet är hemtrampat och har stått färdigt för upptappning i ett par, tre års tid nu.

Varför berättar jag så detaljerat? Det är som om jag vill förklara mig. Visa att verkligheten kanske är större än orden. Jag vill inte höra att jag lever över mina tillgångar och såna saker – den taggen sitter djupt. Däremot blir jag sporrad av att försöka leva så snålt – men ändå rikt mentalt! – det bara går de flesta av mina dagar. Då kan jag lyxa nån enstaka gång.

Men hur det ska bli med bloggandet vet jag inte än. Och nu ska jag ta en bloggrunda för det orkade jag inte göra igår.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett schlager-inlägg.


 

MelodifestivalenDeltävlingarna i årets Melodifestivaltjosan fortsätter. I kväll är det Östersund som gästas av schlagerspektaklet. Startfältet hittade jag på SvT:s melodifestivalssida. Det är ju inte svårt att i förväg – och utan att ha tjuvlyssnat – gissa vilka som går vidare: en eller båda Andreasarna och så Jon Henrik, som är det lite udda inslaget som faktiskt kan falla mig på läppen.

Kanske, kanske blir det så att jag livebloggar i kväll. Följ mina uppdateringar här genom att använda F5-tangenten. Och du som finns på Twitter kan ha lite koll där när jag (@tofflisen) uppdaterar. OM jag nu gör det… Jag gör det, jag gör det!!!

Jisses, vilket intro! Här sitter jag i bästefåtöljen och är alldeles flåsig. Är det nån som tänker använda appen i kväll???

Så här ser kvällens startfält ut:

  1. Ellen Benediktson: Insomnia
    En nittonåring som är med för andra gången. Oj, där var det tajta brallan! Men rösten är kanon! Låten är annorlunda och kanske ingen schlager, men jag gillar den. Låten gick vidare vid första omröstningen.
  2. Kalle Johansson: För din skull
    Fästmön
    började sjunga: ”Kalle Johansson, Kalle Johansson…” Ja jo hum jorå. En trallvänligt och fastnig låt, men lite falskt sjunger han allt, Kalle. Han var bättre på Tracy Chapman. Ingen direkt koreografi att tala om. Trist.
  3. Andreas Weise: Bring out the fire
    Första gången för Andreas Weise i Melodifestivalen. Jag får lite… Tom Jones-känning, men kanske skulle bringan under den uppknäppta skjortan ha varit lite hårigare för detta. Bra och stark röst, men nä… Mest tjatigt. Låten gick vidare till Andra chansen.
  4. Andreas Johnson: Living to die
    Å. Nu blir det tungt. Och djupt. Kostymen… känner jag igen, på nåt vis. Lite för tungt för min smak. Döden hör liksom inte riktigt hemma i detta ytliga.
  5. Isa: Don’t stop
    Oj, bara 16 år! Då kan man visa magen så där… Lite osäkert röstmässigt. Nej, det håller inte riktigt. Jag tänker… tuggummipop, av nån anledning. Låten gick vidare vid första omröstningen. Låten gick vidare till final.
  6. Kristin Amparo: I see you
    Vilken häftig pipa! But Aaaaaj will ålwöjs lavv jooooo-varning. Låten gick vidare vid första omröstningen. Låten gick vidare till Andra chansen.
  7. Jon Henrik Fjällgren: Jag är fri (Manne Leam Frijje)
    Har tidigare fastnat med näbbskon på scenen. Ett sånt svar borde ge direkt biljett till finalen! Fast de där spökena bakom honom hade han kunnat vara utan. Det dansande paret var inte särskilt samdansade. Ja det här var ju… annorlunda… Frågan är om jojk är schlager. Jag är inte så säker på det. Låten gick vidare till final.

Kvällens basröst: Sanna Nielsen. Det var riktigt roligt, juh!

Kvällens nej: Filippa Bark. Östersund ligger mitt i Sverige.

Kvällens gubben i lådan: Kalle Moraeus.

Kvällens dubbelmormor: Agneta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Förra onsdagen var det premiär för SvT:s Deckarna. Serien där sex deckarförfattare strålar samman på ett värdshus nånstans i Sverige för att utreda varandras drivkrafter. I kväll var det Anna Janssons tur. Och det var verkligen tur för mig, för hon är en av mina klara favoritförfattare.

Anna Jansson Foto: Janne  Danielsson/SVT

En av mina favoritförfattare Anna Jansson. (Foto: Janne Danielsson/SVT)


Anna Jansson är så mycket av allting: 

  • hon är inte bara författare, hon är sjuksköterska också
  • hon har begått 57 mord i sina böcker
  • trots sen debut (hon var 42 år) är hon den mest utlånade vuxenförfattaren på våra bibliotek
  • hon har varit på vampyrlajv i Uppsala

för att nämna några saker. Hon beskriver skrivandet som att ha en hemlig älskare. Intressant att få veta är att hon har dyslexi, men ändå skriver så bra böcker. Det är möten med människor som inspirerar henne (känns igen!) – särskilt möten på tåg. Därför ger sig gänget ut på en resa för att skaffa sig underlag till kommande böcker (?). På en perrong i Arvika träffar de en låtskrivare/musiker. (Ja, vi slipper höra musiken, tack och lov!)

Det är vid middagen på kvällen det blir djupt och allvarligt. Efter den gotländska femkampen där rövkroken nästan bryter nacken av dagens huvudperson. Då berättar Anna Jansson mer om sina katastroftankar, sin övergivenhet, om hur det var att bli änka och låta makens organ ge andra människor nytt liv. Och kärleken. Lite grann. Anna Jansson säger bland annat:

Vi pratar inte om döden.

Så väl jag känner igen dessa ord! Men det blir inga tårar kring bordet. Bara insiktsfullt, på nåt sätt. Den här gången hade kvinnorna i gänget (Denise Rudberg och Katarina Wennstam) lugnat ner sig lite och tillät männen att ställa frågor. Och ja! Christoffer Carlsson tillförde nånting i kväll, han sänkte inte bara medelåldern. Ärligt!

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång är det Denise Rudberg som ska utredas.


Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Roslund och Hellström

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om… tja… inte nåt väsentligt, direkt.


Den som inte tror på det där
med växthuseffekten och hur den påverkar vår miljö och vårt väder, till exempel, den borde sätta sig in lite mer i ämnet. Visst är det härligt med sol och värme, men inte är det normalt att termometern visar så här den 3 oktober..?

Termometer 3 oktober 2013

Värmebölja på ingång?


Samtidigt kan jag inte påstå
att jag direkt har nåt emot en värmebölja. Jag erkänner! Men att bo i Afrika och få lika stor temperaturhöjning är nog inte uppskattat av alla – särskilt inte med tanke på att vissa länder inte har några vattenkällor…

Min intention var inte att skriva nåt djupt inlägg egentligen, bara reflektera över att det verkar som om vi har en värmebölja på ingång. Utom i Dalarna – dit vi åker i morgon. Ja, ja, jag har packat tjocktröja och skor utan hål, ett par varma handskar hamnade i bilen igår kväll, mycket behövligt, tack, givaren!

Förmiddagen har svischat förbi och jag sitter ännu otvättad, i linne och adidasbrax vid datorn. Men jag har för den skull inte rullat några tummar. Två jobb har jag sökt och knutit två nya kontakter på LinkedIn – den ena med en gammal ungdomskompis till FEM och mig. Roligt, roligt att få kontakt med Flen igen! 😉 Ja, Flen heter naturligtvis inte Flen, men kallades för detta. Gissa varför?.. (Det kanske är lite mer begripligt än skälet till att FEM kallades för FEM och Broccoli för Broccoli… Och jag själv för… Gösta…)

Husmor har slagit till här hemma och stått vid strykbrädan. Vidare har hon vikt lakan så att ap-armarna nu är uttänjda till max – det är verkligen besvärligt att hantera dubbelunderlakan med bara två normallånga armar…

Sängen är bäddad, frukost aväten och disken diskad. Mitt liv är… så innehållsrikt… Fruktansvärd frisyr hade jag igår. När jag åt middag gjorde jag därför ett självförakt självporträtt på min knäckemacka. Nej  jag VET! Man ska inte leka med maten, men det blir lättare att stå ut om man gör det.

Makaroner o korv o glad macka

Makaroner och korv och en macka med självporträtt blev det till middag.


I afton bär det av
till lokal för middag för min del. Typ hamburgerrestauranglokal. Det är vad plånboken tillåter. Sen ska jag hämta Fästmön efter jobbet samt forsla grejor och packning hit och dit. Anna och jag har ett förhållande på distans just nu. Vi ses ibland när jag hämtar henne från jobbet och skjutsar hem henne. Och så skickar vi små pussymboler per sms. Vissa perioder blir det så. Hon har fullt, jag har fullt. (Ha ha ha, det sista var en lögn!) Jag är väldigt imponerad över Annas träning, för övrigt!!! Jag har nog inte sagt det, för det är liksom hennes pryl. Men hon är verkligen, verkligen duktig. Envis, bestämd och målinriktad.

Själv ska jag strax tvinga ut mig på dagens tur, i en helt annan gångart än Anna. Men jag tävlar inte, jag går efter min förmåga och mina fötter. Liiite nöjd är jag ändå med mig själv. Jag är inte samma soffpotatis som för ett par veckor sen. Inte helt. Bara nästan…

Vad gör du idag??? Går, springer, cyklar eller soffpotätar??? Skriv gärna en rad och berätta! Jag är obotligt nyfiken, som bekant!


Livet är kort.

Read Full Post »

På natten ska man sova. Jag går och lägger mig ganska tidigt eftersom jag ju måste kliva upp tidigt också. På kvällarna är jag trött. Vissa kvällar dimper jag ner i sängen redan vid 21-tiden. Det beror inte enbart på vanlig kvällströtthet, utan det är ju nånting som härjar i kroppen, som en del av er vet. Men snart ska det inte härjas mer.

Kvällstrött.


Jag brukar somna snabbt.
Läser nåt kapitel, sätter på sovrums-TV:n på lagom tyst ljudnivå. Just när jag är på väg att somna stänger jag av TV:n med fjärrkan.

Igår var inget större undantag. Först. Jag gick och la mig vid 22-tiden, somnade snart – bara för att vakna vid midnatt. De sedvanliga kramperna satte in, framför allt i vänsterbenet. Händerna var avdomnade, som varje natt. Jag slocknade igen. För att vakna vid tvåtiden – av att Ajfånene bzzzzzade. Jag måste nog sätta den på tvärtyst över natten hädanefter. Den bzzzzzar nämligen på mig så snart jag får mejl eller nån kommentarer på bloggen eller det twittras om mig eller så. Vissa nätter sover jag väldigt lätt och då vaknar jag av bzzzzzet. Dumt av mig.

Men jag somnade om. För att vakna nån timme senare, strax efter klockan tre, av att det pep nånstans i lägenheten. Nej, det var inte brandlarmet, utan ett annat larm – det som sitter under diskbänken och som ska varna för vattenläckor. Tjolahopp, liksom, klockan tre på natten… Det var bara att masa sig upp igen och kolla om det fanns nån läcka. Naturligtvis fanns det inte det – det var som vanligt batteriet som hade tagit slut! Varför tar alltid alla såna där larmbatterier slut mitt i natten? Turligt nog hade jag ett nytt batteri i kylen som jag plockade fram. Sen fick jag riva ut alla sophinkar, ta loss vattenlarmet, byta batteri och koppla in igen. Det tog väl nån kvart – och sen var jag förstås klarvaken. Då var klockan närmare halv fyra och 6.10 skulle harpan på Ajfånen väcka mig. Så nej. Idag är jag inte pigg efter en natt med bzzzzz och piiiiip…

Som grädde på moset har jag en längre tid dragits med ett irriterande kontakteksem. Troligen är det min förlovningsring jag är allergisk emot. Jag har varit röd på fingret av och till, men den här gången har det röda samt klådan och svedan tagit mitt finger i besittning sen i somras. Trots kortisonsalva på recept vill det inte läka.

Det syns dåligt på foto, men eksemet sitter på ringfingret, där jag har förlovningsringen.

 

Man tror inte att man kan vara allergisk mot guld och jag skrattade lite tyst för mig själv när mamma hävdade att hon har även den åkomman. Hon har ju liksom allt och guldallergi hade jag inte hört talas om! Men så googlade jag och fann att man visst kan vara guldallergisk. Fast det är ju inte guldet i sig man är överkänslig emot utan andra ämnen i smyckena som gör dem mindre rena. Min förlovningsring är i 18 karat guld, som säkert är uppblandat med nickel och allt möjligt. Om ringen hade varit i 24 karat kanske jag hade varit symtomfri. Ett synnerligen tiny problem, kan tyckas, men till saken hör att jag ju faktiskt vill vara förlovad med Fästmön. Hur jag gör nu vet jag inte riktigt. Tidigare har eksemen försvunnit efter några dagars behandling med kortisonsalvan, nu tycks de inte vilja ge med sig.

Och nu blir det djupt! Avslutningsvis, några frågor som du gärna får kommentera:

  1. Om två eller flera träter, är det då möjligt att det kan vara bara ens fel?
  2. Är det OK att ventilera en konflikt med personer som den man har en konflikt med känner, men inte med den man har en konflikt med?
  3. Om jag inte kan bli förlåten, är det ändå möjligt att jag kan förlåta? (Den här frågan är synnerligen viktig för mig!)
  4. Är en skuld evig eller kan allting leda till försoning?
  5. Mår en människa bättre av att fortsätta hata den som har gjort henne illa än att försöka försonas?
  6. Är man en bättre människa om man kan välja mellan hat och försoning och man väljer att fortsätta hata?
  7. Vad är meningen med livet?

Tack på förhand för dina kommentarer! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Gått över gränsen av 200 000 besök på den här bloggen! Tusen, tusen TACK till er alla! Jag önskar att vi kunde fira på nåt sätt, men tyvärr har jag inte pengar ens till en fika på stan, så… Vi får fira i tanken!


Vi får fira i tanken!

                                                                                                                                                                Livet är tufft, men jag har det inte svårast. Men jag har kommit in i en period när det känns lite extra jobbigt. Ibland uttrycker jag det här på bloggen, en del gånger bara i en bisats. Sen blir jag ledsen när läsarna tycks anse att det är viktigare att kommentera vardagliga ting än mitt dåliga mående. Jag ber om ursäkt om jag har kränkt några av er, men jag är rätt känslig just nu. Och ibland behöver man inte skriva nåt upplyftande eller säga nåt väldigt djupt i en kommentar utan bara konstatera att så här är det. Det kan räcka med ett vänligt ord eller inget alls. När det blir för svårt. En del av er har kontaktat mig på annat sätt än via bloggen och just påpekat att det är enklare att kommentera det vardagliga och för svårt att kommentera det jobbiga.

Jag ska försöka att gå vidare och jag jobbar varje dag på att bli snällare, mer ödmjuk och att lära mig förlåta. Men det är ganska nedslående för självet att inse att jag aldrig blir den goda människa jag skulle vilja vara. Den som ger av sig själv till andra, den som inser sina begränsningar och den som kan förlåta. C och jag pratade om förlåtelse igår och jag ångrar så att jag inte har haft mer one-to-one diskussioner med denna person! C har ett djup som jag bara har anat. Oftast har jag bara sett den flamsiga, glada sidan.

Det är väl just den sidan vi oftast visar utåt, den djupa, svåra och ibland mörka sidan vänder vi inåt. Här på bloggen känner jag emellertid att jag vänder ut-och-in på mig själv alltför ofta. Så som man gör bland riktigt nära och goda vänner. Men jag har insett att alla som läser här inte vill mig gott. OK, jag har en öppen blogg, alla kan läsa. Det jag inte förstår är varför man gång på gång läser om mitt påvra liv när man har fråntagits möjligheten att kommentera, men framför allt, när man inte gillar mig. Är det för att man själv ska må bättre då tycker jag att det är lite… sick. Och ännu värre är det när man valsar runt hos andra bloggare och gör samma sak. (Jag är inte den enda som drabbas av en stalker, nämligen) Vore det inte bättre att man skaffade sig ett eget liv i stället?.. Bara en undran.

Uppdatering: Fast ännu värre är nog de som gömmer sig bakom amerikanska flaggan och besöker mig i smyg, tror man. Särskilt som man har uttryckt att man verkligen inte gillar mig ELLER bryr sig om mig. LARV!

Kramar till er alla andra! Ni som betyder nåt, ni som är viktiga i mitt liv på och utanför bloggen. För det är ni. Viktiga, alltså. Mer än ni förstår, tror jag. Om detta kommer ett inlägg längre fram, när jag sitter mer avskilt.

Read Full Post »