Helgrent

Ett rent inlägg – med en del skit, förstås.

---

 

Delar av mina bokhyllor med facklitteratur. Det var den till höger i bild som såg stökig ut. (Sladden använder jag till strykjärnet.)

I princip ägnade jag hela lördagen åt att städa. För en gångs skull kändes det… motigt. Jag gissar att jag inte behöver straffa mig så mycket med städning nu när jag arbetar heltid… (Sån är jag.) Men det behövdes bli rent här hemma, nåt alternativ fanns inte. Jag tog hela dan på mig och det var skönt. Städa i lugn takt var helt OK igår. Och emellanåt fick jag hitta på en och annan morot, som att stuva om i en bokhylla där det såg stökigt ut. Det blev bokhyllan med fackböcker av olika slag och i olika ämnen – allt från sexologi och politik till tro, turism och… humor. Där emellan ryms också en del naturvetenskaplig litteratur, böcker om Vilda västern och maffian samt konst. Kort sagt, en stökig hylla. Ämnena i den är fortfarande spretiga, men nu ser där i alla fall ganska välordnat ut. Hyllan intill rymmer biografier, lyrik, litteraturvetenskap, kommunikation och journalistik. Den fick vara som den är.

Det hände inte nåt särskilt upphetsande under dagtid. Mest var jag glad åt att jag spillde ut lite badskum på badrumsgolvet – jag menar, det kunde ju ha varit badolja och det är betydligt värre. Då hade jag kunnat öva mig på halkgång inomhus, med svår fara för mina lårbenshalsar, förstås.

Seg och detaljerad – än så länge. Och jag är halvvägs i boken.

Framåt kvällen kunde jag äntligen slå mig ner i bästefåtöljen och läsa en stund. Jag tycker inte att jag kommer nån vart i min bok på gång, men nu är jag ungefär halvvägs. Boken jag läser har jag sett rätt mycket av här och var och även om jag försöker undvika att läsa recensioner innan jag läser en bok har det inte undgått mig att just den här boken har höjts till skyarna. Frågan jag nu ställer mig är…

varför..?

Jag tycker att den är seg och alltför detaljerad, jag tycker att författaren skriver in ovidkommande saker och sånt som inte för handlingen vidare. Men kanske, kanske är det upplysningar som har med upplösningen att göra. Eftersom boken inte är dåligt skriven tänker jag försöka hålla ut till slutet och hoppas på att den blir bättre.

Det var livat i huset igår. Nä, tvätteriverksamheten tycktes ligga nere. I stället hade man storfest. Därför tvingades jag ha TV:n på när jag satt och läste för att stänga ute tjattret. Ett tjatter, som för övrigt pågick i vart fall efter midnatt. Sen somnade jag. Men det var inte kul att känna sig störd och irriterad av partajande grannar igen, särskilt inte som vi skulle upp tidigt i morse. Alla människor i Sverige arbetar nämligen inte enbart kontorstid.

Undrar om soptunnorna utanför Donken också var fulla…

Men före sänggåendet blev det en tur till närmaste Mc Donald’s, den på Takpannegatan. Det passade bra, för det var för sent för en stor hemlagad middag och för tidigt för att inte äta nånting. Fast när vi hade fått våra matbrickor och skulle sätta oss var det nästan så att jag gick igen. Fy te rackarns så skitigt där var! Jag har aldrig sett värre!!! Det brukar för det mesta gå omkring nån tjej eller kille som städar golv och torkar bord och nästan är… för mycket och i vägen. Igår hade det behövts… tio tjejer eller killar som städade. För det första stod otömda brickor kvar på en del bord och framför sorteringen, troligen eftersom tunnorna bakom var överfulla och det inte gick att stoppa ner mer skräp. Alla lediga bord var skitiga, det vill säga fulla av matrester, utom ett med barstolar, där vi till sist slog oss ner. På en del pallar var det stora flottfläckar. Vem vill sätta sig där? Inte jag, i alla fall. Maten, Chicken el Maco för min del, var i vart fall god, men gjorde magen väldigt… bubblig. Därför vågar jag inte ens tänka på hur det såg ut i matlagningsdelen på stället… Urrrk… Nä, det dröjer innan vi åker dit igen… Om vi nånsin gör det…

Söndag idag och den allra sista dan i januari. I morgon vänder vi blad i almanackan. Jag har förstås tjuvkikat på februari och noterat att vi har två högtidsdagar i den månaden. En person fyller ett kvartssekel, en annan trekvarts dito. Men det är fortfarande januari och den sista söndagen i den. Jag kunde somna om i morse efter morgonens lilla utflykt. Nu har jag rivit ur sängkläderna. Här ska bäddas rent, nåt jag inte orkade göra igår. Tvätta gör jag när jag kommer hem i kväll, men i god tid så att maskinen slutar jobba före klockan 22. (Jag kan nämligen både läsa och stava till hänsyn.) Igår ringde jag lilla mamma och hon var så trött och idag ska hon ringa mig. Något senare i eftermiddag ska jag hjälpa en vän med en frakt och så behöver jag handla lite livsmedel. Söndagsmiddagen blir rester från förra helgen. Jag har redan lagt fram rena kläder till i morgon och ställt fram jobbväskan. Jag tillhör dem som fortfarande längtar efter en ny arbetsvecka.

Vad har DU (haft) för dig i helgen??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar, för nyfiken är jag alltid!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En ny arbetsvecka, med nya… jaa, med allt nytt den innebär…

Ett inlägg om lite av varje i Tofflans liv, arbete såväl som privata händelser.

Min söndagskväll blev ganska soft.  Jag avnjöt en matlåda från frysen – italiensk pastasås med spaghetti. (Ingen verkar sakna mina recept ur Svarta Boken, så jag har avslutat den serien inlägg.) Tog ett glas rött italienskt till också, men jag blev mest trött av det. Därför unnade jag mig själv en kall öl lite senare. Jag vet inte vad det är med den här värmen, den gör så att jag blir mer sugen på alkohol än vanligt! Fast efter ölen var det nog. Jag är trots allt väldigt måttlig med alkohol.

Gjorde mig mest trött.

Fästmön och jag telefonerade om det kommande familjeevenemanget i veckan. Anna har lagt upp en plan och vi har diskuterat igenom diverse saker. Plats avgörs av vädret. I helgen kändes det väldigt motigt och rörigt, nu känns det som om vi har bättre koll på saker och ting. Jag tror att det avlöper fint. Synd bara att jag inte kan ansluta förrän senare. Men det är ju inte min dotter som tar studenten och då får/kan man inte ta ledigt hur som helst…

Måndagsmorgonen inleddes med stormöte på institution 2. Det är ganska mycket nu, kan man lugnt säga. Vi står inför tämligen stora organisationsförändringar. Dessutom har vi nyligen haft prefektval. Bollen ligger hos dekanen som är den som har sista ordet vad gäller prefekt. Besked borde komma när som helst. Organisationsförändringarna har vi i olika konstellationer lämnat synpunkter på. Ändå upplever många att ingen lyssnar på deras argument och åsikter. En person tyckte att det var ett tydligt kommunikationsproblem. Jag vill väl inte riktigt se det som det, men visst ligger det något litet uns sanning i det.

Glömde att fixa packed lunch till idag. Så är det när man inte kollar sin kalender ordentligt vad gäller DAGTID. En kvart över elva, cirkus, ansluter jag mig till ett Creative Commons-webinar som startar halv tolv. Idag ska vi lyssna på några som arbetar vid Nordiska museet och hur de använder Creative Commons i sitt arbete. Jag får nöja mig med andlig spis och trippa iväg på lunch när webinaret är slut.

I morgon förmiddag håller jag utbildning för en sektion. Mitt tisdagsjobb för institution 1 flyttas därför till onsdag förmiddag. På eftermiddagen tänkte jag försöka att åtminstone komma iväg nån timme eller två tidigare än vanligt för studentuppvaktningen.

Jag är nog inte som den här läraren utan ganska snäll mot mina elever, som är högutbildade forskare och professorer…

På det privata planet ska jag fundera ut lite aktiviteter till nästa helg, när jag får herrbesök. Mycket hänger det ju på vädret. Väderappen i Ajfånen är synnerligen opålitlig, men utlovar sol – i alla fall på lördag.

Händer det nånting hos dig de kommande dagarna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Bita i surt äpple, vacklande och matfrågor

Det är lördag och Fästmön och jag är lediga tillsammans. Vi har diskuterat fram och tillbaka vad vi ska hitta på idag och det lär bli ett stadsbesök eftersom vi har lite diverse ärenden där. Biltvätt och inköp av påsköl får vänta. Det är en solig och fin dag och man vill bara vara utomhus mest. Och att promenera omkring på stan och kanske dyka in i nån affär så där känns helt OK.

Inte vet jag varifrån jag fick mitt jävlar anamma, men jag bröt inte ihop alls igår utan arbetade flitigt med mina uppgifter. Mycket tack vare att Lille M är så bra på att ge återkoppling. Jag önskar att alla hade en sån uppdragsgivare! Dessutom fick jag direkt återkoppling av positivt slag via en av de hårt kämpande forskarna som är lite känd för sitt explosiva sinne – och att inte slösa med beröm. Det tar jag till mig!

Fredagsförmiddagen var jag hungrig nästan hela tiden. Tyvärr var jobbfrukten slut, så jag fick bita i det sura äpplet – och ändå inte. (Roligt, eller hur?!)

Typiskt surt äpple.

Inte har jag fått några som helst svar på mina numera fem mejl till prefekten. Såg inte ens till honom på jobbet förrän igår på väg tillbaka från lunchen. Jag tror att jag måste lämna nån sorts officiellt besked, men frågan är när och till vem. Får fundera vidare, helt enkelt. Anna tyckte att jag skulle räkna lite mer på saker och ting. Så nu vacklar jag igen. Men frågan är om jag kan göra ett bra jobb utifrån de nya premisserna. Min yrkesstolthet säger nej. Mitt inre säger att jag älskar att jobba. Mitt ekonomiska sinne säger att jag kanske skulle gå runt – nästan varje månad. Och mitt slappa ja säger att en eller en och en halv dags ledigt på vardagar kanske är rätt skönt. GAH, jag blir galen, jag kan inte bestämma mig. Än.

Johan och jag lunchade igår och vi pratade om våra respektive planer. Nästa vecka är hans sista arbetsvecka om han nu inte lyckas få ett bra samtal med prefekten ovan. Problemet är att det ju knappt går att få nåt samtal alls – karl’n är ju nästan aldrig på sitt kontor. Den kloka L, som jag ventilerade med i torsdags på Thaistället, tyckte att jag skulle försöka sälja in mig hos prefekt 3. Men denne har visat totalt ointresse hela tiden, så det tar emot. Eventuellt gör jag ett försök nästa vecka. Jag kan ju bara få ett nej.

Sista lunchen tillsammans på jobbet?

Det är så tufft och ledsamt och motigt. Både Johan och jag trivs jättebra. Jag har fått vara på en arbetsplats där man uppskattar min kompetens, men också där människor är snälla. Naturligtvis vet jag inte vad som sägs bakom min rygg, det kanske snackas en del. Men jag har aldrig hört nån säga nånting illa om nån annan där jag är nu. Alla är snälla, vänliga och varma. Det har gjort underverk för såväl självkänsla som självförtroende (jag är inte riktigt säker på skillnaden, men jag vet att den finns) för både Johan och mig. Och vi kanske ska vara nöjda så. Nöjda med att vi har fått uppleva det och att det är nånting vi kan ta med oss i livet. Men samtidig har Johan eventuellt andra möjligheter till en framtid på jobbet än jag har. Och skulle det vara så att det ställs till sin spets då avstår jag mina timmar så får Huset nån som fortsätter att sköta om det.

På eftermiddagen igår gjorde jag 2 x 3 nya sidor på Husets webbplats. Kvar att göra nu är en flik omkring Husets råd. Rådet ska presenteras och sen ska vi dumpa dess protokoll där. Lätt som en plätt. Jag fixar det säkert nästa vecka. Och trots att det är en webbplats inom vårt intranät är den helt öppen för vem som helst – så kanske lägger jag ut länken här så får du se vad jag har roat mig med den senaste tiden på jobbet! Roligt igår, förresten, för det blev rusning ner till Johan och H efter att jag publicerat en av sidorna. Sån rusning att de blev tvungna att beställa mer material… Då har folk både tittat och läst.

Nu ska jag strax in i badrummet och fixa till mig så gott det går innan vi tar bussen (urrrrrrk…) in till stan. Solbrillorna ska med. I kväll lagar jag till god mat, men jag blev lite förskräckt när Anna annonserade i torsdags kväll att hon (med flera i familjen) bestämt sig för att äta nyttigare och försöka gå ner i vikt. Nu är det ett jämrans antecknande av minsta munsbit, mätningar av kroppsdelar, muttranden typ

…tjocka lår… men mindre än sist fast SÅ mycket får jag äta om…

samt en viss skepsis inför kvällens goda, men väldigt onyttiga sås. Igår kväll var vi emellertid hyfsat nyttiga och slängde i oss ett kilo räkor och en flaska torrt vitt vin – tillsammans. Svider gott på läpparna idag, kan jag meddelas.

Hur är livet hos dig idag?

Livet är kort. Det är det alltid.

Read Full Post »

Egenvård, egensvar och åter igen… kommunikation är svårt!..

Nej, idag är det ingen bra dag alls. Ljuspunkten var lunchen med L och tack vare att jag fick mat i mig idag mitt på dan orkade jag handla efter jobbet. Kryckorna fick jag lämna i bilen och så hängde jag på en varuvagn. Det gick ganska bra, men jag fick ju naturligtvis ont efter ett tags snurrande på Tokerian. Jag hade tänkt handla hem mat till Fästmön och mig till fredag, nånting som går ganska snabbt och lätt att laga till eftersom jag ju kommer från en begravning då. Men inte fanns det jag hade tänkt! Och tänka ut nåt nytt klarade inte min hjärna. RAM-minnet tycktes vara fullt, för jag höll precis på att glömma köpa min tisdags-tidning – Expressens TV-tidning. Minus blaskan, förstås.

Eftersom jag behövde fylla på vissa depåer inhandlade jag leverpastej. Jag åt leverpastej hos Anna i helgen. Du kanske tror att det är väldigt svårt för en som inte äter annat kött än kyckling och kalkon att klämma i sig leverpastej. FEL! Leverpastej idag innehåller ungefär en tredjedel gris. Resten är svamp, kryddor och ibland till och med ansjovis!

Jajamens!

som Bosse J. brukade säga.

Min härliga kvällsmat idag blev därför två knäckemackor med leverpastej och smörgåsgurka, till det ett glas mjölk.

Toffelkvällsmat.

Efter handlingen, som innebar att jag bara kunde ta med mig en krycka in – jag måste ju bära matkassen med den andra handen – tog jag tjuren vid hornen och kryckade ut med tidningspåsen till soprummet. Påsen var astung, men jag klarade att bära den och att gå med en krycka. Tog vägen tillbaka om garaget och hämtade krycka nummer två. Sen tog jag reda på ren och torr tvätt. Det tog en kvart och vid det lagade var det inte bara som om en kniv var uppkörd i hälen utan fem.

Efter middagen skulle jag precis sätta mig vid datorn när mamma ringde. Samtalet varade 38 minuter. Jag kom på att jag inte hade tagit kvällstabletten mot häleländet när mamma frågade hur det var. Ungefär två minuter efter att jag hade tagit tabletten släppte den värsta värken… Lättnad!

Lite orolig är jag allt angående hälen. Och nej, doktorn har inte orkat/hunnit mejla mig en rad om röntgensvaret än. Medicinen kan man bara korttidsbehandla med i två veckor och nu har jag ätit den i en vecka. Men om jag inte hör nåt från doktorn och värken fortsätter tänker jag fortsätta knapra medicinen ändå. Vi patienter blir bättre och bättre på att egenvårda oss själva. Ge mig en skalpell så ska jag plocka ut mina aliens också! Förresten, en av dem kanske har hoppat ner och bosatt sig i min vänstra häl. Vem vet, vem vet…

Även på jobbet har det varit motigt idag. Jag har väntat på att få ett antal kontaktpersoner för ett uppdrag jag har. En och en halv vecka hade gått sen det skulle bestämmas vilka det blev. Idag insåg jag att inte ens de utnämnda hade fått veta att de var utnämnda… Jaa, interninformationen lämnar ett och annat att önska ibland. Det känns lite tråkigt mötas med suckar och ursäkter varje gång jag visar mig för somliga också. Jag känner att jag skulle behöva vara mer på plats. Mer än en dag i veckan.

Nej, motivationen är inte vad den har varit och jag inser att det hänger ihop med den osäkra framtiden. Jag försöker bita ihop och inte gnälla och framför allt försöker jag ta reda på hur det blir. Men det sistnämnda verkar snudd på omöjligt – jag får olika besked och versioner från olika personer och börjar ärligt talat ledsna ur. Allt det fina jag har byggt upp, med alla dessa duktiga människor, är på väg att rasa samman – som i mitt värsta scenario. Det känns inte särskilt bra, som du förstår. Bortkastad tid och bortkastade pengar för uppdragsgivaren dessutom.

Lite lustigt idag var det ändå att presschefen vid Apoteket Hjärtat, efter nio månader, noterade mitt blogginlägg om en av deras produkter. Efter ett par kommentarsväxlingar bestämde jag för att ge dem en chans att visa att de har bättre grejor än just den aktuella produkten. Presschefen skulle sända över lite prover om jag mejlade. Jag mejlade. Har jag fått nåt svar? Nej.

Som sagt, det här med kommunikation är svårt. Om man ber nån höra av sig via mejl, till exempel, tycker jag att man svarar. Man kan ju åtminstone tacka för mejlet och lova att återkomma när man har mer tid. Men inte då. Alla har så mycket att göra, ju. Jag tror tamejsjutton att jag inte bara ska egenvårda mig själv, jag ska börja svara på mina egna mejl också. För då vet jag att jag får svar.

Och egentligen vet jag inte om jag ska tillåta kommentarer på det här trista inlägget. Jag ville mest skriva av mig. I morgon känns allting säkert mycket bättre, till och med hälen.

Livet är kort och jag hatar hälsporre.

Read Full Post »